Month: December 2013

Snön ligger här nu. Ett par decimeter är det utanför fönstret. Det blir liksom lite juligare när den väl är här. Jag kan till och med acceptera den då. Man slipper det där mörka som suger upp allt ljus som finns i hela världen. Det svartahålsmörka Darth Vader mörkret. Nu hjälper också månen till att lysa upp. Om några dagar nu så har vi vinterns första oljusnatt. De som följer den här bloggen vet att jag verkligen gillar oljuset. Blått ljus skapat av solljusets reflektion i månen och sen spritt av miljarder iskristaller här ner på jorden. Det är då jag brukar vakna vid tretiden på natten och måste stå en stund och se ut över Brattberg och ett Örnberg med stup och allt bakom det som jag bara anar finns där. Skuggorna som oljuset skapar är de mörkaste som finns. Där finns allehanda smådjävlar och annat sattyg så man får ta sig i akt. Hålla sig i det blåa. Men just den här fullmånen låter jag nog bli att springa naken upp på Örnberget och yla med de andra o-coola gubbarna. Varghatet genomsyrar landet just nu och hat sliter mig i bitar bara med sin blotta existens.

Jul ja. En inköpt gran och en slinga på bron. En färggrann rackare. Men inga ljusstakar uppe. Inga tomtar och annat. Ingenstans faktiskt. Vi har helt enkelt inte känt för det i år. Inte än i alla fall. Granen är en eftergift för julälskande barn. Det är de som håller på traditionerna. Jag är säker på att jag kommer få använda dan före julafton till att leta julmust på glasflaska också så att inte traditioner bryts. Plastflaska, vad är det för nymodigheter tycker nog ungdomarna. Jag är nästan säker. Själv är jag nöjd om jag får lite ost, julmust (i valfri förpackning) och en hög av Karins potatissallad och att äntligen få sprätta en whisky dan före julafton helt traditionsenligt. Jag dricker inget under November och December för att skapa den där fördröjda njutningen att få ta den där danföredanwhiskysippen ,och vilken njutning det blir sen. Sen tar vi det bara lugnt några dagar tills det börjar spritta i kroppen igen av jobblust. I mitt fall brukar det gå ganska fort men jag bjuder faktiskt till så gott jag kan och ligger där på soffan och snarkare mellan filmerna.

Vi brukar äta en julfrukost på julaftonsmorgonen med Engelsk fruktkaka, lussekatter och en massa annat sött till en kopp varm choklad. Det brukar paja magen effektivt redan där och den Engelska fruktkakan som nog är det sötaste som mänskligheten lärt sig baka, sitter i som en klump i magen fram mot Nyår. Men tradition är tradition. Sen har vi brukat fara till Edsbyn och under många år hälsat på Morsan eller ännu tidigare hämtat upp henne. Men i fjol var första året vi inte gjorde det eftersom hon dog på våren då. I detta ingick också att åka till kyrkogården i Ovanåker och tända ljus för farsan. Men inte nu längre alltså. I fjol tände jag ett ljus dan före för dom båda två. Lovade fasan att ta en extra macka, det han verkligen älskade under julen. Att ta sig en hög med mackor med julskinka på och sätta sig framför tv’n. Ja julskinka blir det ju inte för mig då såklart.

Men vi har fina lugna jular. Jag sitter framför brasan och sippar på whiskyn, läser, tittar på film och så tar vi kanske en promenad. Äter för mycket såklart. Men har det väldigt skönt bara med de närmaste. Så var det också under svåråren. Vi lyckades alltid få till jularna på något konstigt vis då med. Tänkte inte så mycket på det som kom efter, när verkligheten kom kapp oss igen. De blev som oaser i en öken. Nödvändiga för att överleva. Lättare numera såklart. Men jag glömmer aldrig hur det var och uppskattar det vi har just därför. Vi behöver inte så mycket, någon av oss och skulle klara oss med mindre. Jag är tacksam varje dag för det liv jag lever och jag vet att det är en ynnest att få känna så. Men priset var ganska högt ändå för att komma dit till slut och kunna bli den där o-coole gubben som sitter i ett stort gult hus på en kulle i Los.

Sakta ljusnar det där ute. Klockan är strax före åtta. Jag sitter här inne med tekoppen. Mitt i bubblan liksom. Filosoferar lite på morgonkvisten innan jag fotsätter med mitt uppdrag. Behöver det där funderandet för att överleva. Jag har aldrig varit en bra soldat eller ens lagspelare för den delen. Aldrig ens en förvaltare. Trivs inte i de rollerna. Men visst jag gillar att vara i ett team också, där kraften av att vara flera som drar åt samma håll finns. Multiplicerandet, det exponentiella i teamkänslan. Ensam är inte stark. Det vet jag, men ensam är fri och friheten är viktig för mig. Jag är en sådan som dör inombords bit för bit när instruktionerna är för övertydliga och det inte finns utrymme för egna tankar. Andra kan tycka att just det är skönt, att slippa tänka, för mig är det ett fängelse. Jag börjar gnaga på en arm eller ett ben för att komma loss ur fällan så fort det går när jag hamnar där.

Jodå, jag har stått och jobbat på fabrik. Där finns inget utrymme för egna initiativ. Man står där och gör det man skall för att få komma hem och få göra det man egentligen vill göra. Det är bara pengarna som får en att stå kvar där. Man säljer sin kropp som vilken hora som helst. Men inte tankarna. De är ens egna. När debatten var som värst om pigavdraget så hade jag förbaskat svårt att se skillnaden i att städa någons hem och stå i någons fabrik eller sitta på någons kontor. Varför det skulle vara sämre på något vis att städa någons hem. Är sophämtarens jobb ännu “sämre” eller är det “slaktarens” jobb dom är värst? Den som har pengar betalar de som inte har pengar som i sin tur betalar med utfört arbete. De med pengar förräntar sina pengar genom att använda människor. Det är bara så det är i ett kapitalistiskt samhälle och just den delen tycker jag fungerar förbaskat bra i Sverige. Gillar den medelväg som vi en gång gick. Att lägga stor vikt vid socialt ansvar samtidigt som man är effektiva och låter folk få möjligheten att tjäna pengar. Människor behöver belöningar. Så är det bara. Jag önskar av mitt hjärta att det bara räckte med glädjen i arbete men tyvärr tror jag inte människorna är mogna för det ännu. Det räcker att bara några få inte är med för att hela systemet skall falla. Men en dag kanske. När robotarna gör jobben. Då fungerar det kanske.

Men medan ljuset sakta ökar utanför fönstret stillar jag mig och inriktar mig på min dag. Också jag säljer mig. Men är i alla fall lycklig för att jag har en viss tankefrihet och gör något som jag faktiskt älskar.