Category: Betraktelser & Berättelse

Så här sitter man ingen. Det regnar. Programmerarväder. Tolv grader. Skitsommar. Men sommar. Hulken är då i alla fall inte igång. Alltid något. En vecka till semester. Ja för K. Oklart om en sådan som jag kan ha semester. Men jag liksom hänger med. På ett bananskal. Eller på lingonriset. Tomte som man är. Men fyra veckor borta från datorer. Man bävar. Det svider till i magen.

Av Malmö blir inget. Det har vi inte råd med. Det är OK. Men kusten skall vi väl klara av. Hälsingekusten med matsäck. Gränsfors också. Enligt påkostat Järvsömagasin ligger det nordöst om Järvsö. Tittar man efter så ligger det i Nordanstig. Men allt utgår från solen. Om man är solen. Men dit i alla fall. Blomkrukor av Hälsingelera. Borde fungerat i Ovanåker också. Trettio meter lera ner till berggrunden där. Går att göra hur mycket krukor som helst om man äger tio kvadrat mark.

Är du lycklig lille vän? Man får fråga sig det varje morgon. Bryta upp om man inte är det. Göra något nytt. Dra ut i världen. Dö eller leva där. Eller sätta revolvern mot tinningen och trycka av där man är. Ja här uppe är det såklart älgstudsare och hagelgevär som gäller. Men resultatet är väl ungefär detsamma. Fast det är sådant slöseri. Ja och blir så grisigt för de som överlever en.

Fast jag är inte så mycket för tidiga avslut. Är en envis jävel. Kör alltid i mål. Hur än galet det än är där på vägen.  Eller också är jag bara feg. Har alltid varit en feg jävel. Ja och avundsjuk. Så ini helvete avundsjuk. En dålig människa följaktligen.

Men nu så. Jag låtsasjobbar för att överleva mentalt i limboland. Det skulle inte ha fungerat annars. 1603 dagar kvar. Ingenting. Eller en evighet. Men ett slut. Att ha något att gå emot är bättre än att inte ha det. En dag i taget på samma sätt som sten på sten läggs till varandra i projekt.

Så jag låter den här dagen börja. Omfamnar den. Dyker ner i mitt. Ner i glömskan och buggarna. Alla är så snälla där nere. Allt hänger bara på mig. Framtiden oviss. Men nu är nu.

…här nära tolv är det dags att säga godnatt trotts ett “segment fault” att lösa. Inte roligt men ibland får man helt enkelt bara ge upp och ta nya tag nästa dag…

Det är måndag. Nej, det är inte högsommar. Men det borde vara högsommar. Fast egentligen är det väl högsommar. Det märks bara inte. Så… ja…. jag vet inte.

Jag är och har aldrig varit en sådan där människa som får hurrarop från omgivningen. Ja, jo några priser har jag fått, lite mediatid också genom åren. Mer än de flesta antar jag. Men för det mesta har det jag gjort bemöts med tystnad. Ja antagligen förtjänat tystnaden och inget annat också. Jag är inte förmer än någon annan. De flesta av oss är kuggar av järn som snurra på i ett maskineri där en del kuggar är av guld och silver.

Men en sak (ja och det är det enda) har folk spontant berömt mig för faktiskt. Mitt skrivande. Ja och tänker jag efter så lästes alltid mina uppsatser upp i skolan. Både den tidiga och senare omgången när jag bytte rockkarriären mot den som fysiker. Ja nu behövdes kanske inte så mycket för det där. För att bli uppläst alltså. Lite fantasi. Ja och det har jag massor av. Om man vågade släppa ut den så skiljer man sig från alla andra. Alltså blev man uppläst. Men faktum är att också annat jag skrivit har fått folk att spontant heja på. Ja och fått mig att ovant och generat rodnande se ner i marken. Oförmögen att säga “tack”.

Nu tror jag såklart inte på det positiva. Tar inte åt mig sådant. De negativa kommentarerna däremot, de suger jag i mig som den godaste whisky. Positiva kommentarer rinner av mig som vatten på en gås. Negativa sitter som en träffsäker Robin-Hood-pil djupt inbäddade i hjärtat.  Och nej, jag pratar inte om den här bloggen  även om det finns några få som uppskattat den också. De är historierna. Fantasierna. Ljugandet som rönt uppskattning.

Så ibland undrar jag. Varför skriver jag inte den där boken. Den som alla tjatar om. Ni vet “Du borde skriva en bok”.Ja istället för att sitta och koda hela dagarna alltså. Det där meningslösa dödsdömda projektet som jag kallar VSCP. Ensam är inte starkt. Ändå sitter jag där, dag efter dag och lägger sten på sten till ett bygge som bara betyder något för mig. På samma tid hade jag kunnat få ihop åtminstone tjugo böcker. Ja om jag lagt ner samma arbetsinsats alltså. Ja och om det nu det är något med de där kommentarerna, (varför skulle folk säga dem annars?), så kanske någon av de där böckerna hade blivit lästa också.

Fast den där inre rösten som säger fortsätt är ju stark den också såklart. Den finns där varje dag dessutom. Alltid lika stark trotts oändliga tvivel i stor ensamhet. Men är den starkare än de där yttre kommentarerna? De som smörjer och gör gott om man tillåter sig att lyssna på dem. Ja jag vet inte. Kanske måste man vara mer inriktad på det där att vilja ha uppskattning för att riktigt lyssna. Se sig själv utifrån andra. Inte vara som jag är – tro att jag är något ändå. Jag måste nog blir “klar” först. Sen kan jag skriva boken. Men alla vet såklart att “sen” betyder (nästan) alltid “aldrig”. Men kanske är det så det måste vara. Man hinner inte med allt. Jag följer mitt hjärta hur som helst. Magkänslan. Tror på de där två. Har svårt att göra annat. Det finns säkert en diagnos.

I dag har Nikola Tesla födelsedag. Grattis på den gubbe.

Jag somnar i soffan på fredagen. Ja jag är nu ändå en gammal man och en pizza, K’s hemlagade, ligger där i magen och blir till slut för mycket för mig. Ryggläge och snarkningar. Låtsasjobb kan tära på en gammal gubbe som mig ungefär som riktigt arbete tär på en ung människa. Ja när inget annat gör det.

Men jag vaknar och vi ser Black Swan. K har sett den men jag somnade redan i inledningen den gången, ja det måste vara väldigt tidigt för jag minns inte en sekund av den. Det visar sig att K inte heller kommer ihåg så mycket. Ja inte så mycket i alla fall att det förstör upplevelsen av att se den igen. En bra film. Utan tvekan.

Planen för helgen är att byta olja i den franska bilen och klippa gräs. Men det blir inte så mycket gjort. Det regnar eller också hotar det att regna. Ja om sanningen skall fram så är det ganska fint väder på förmiddagen på lördagen men vi fastnar i soffan då också. Japp, jag snarkandes. Men det behövs vila också. Jag litar på att kroppen vet när den behövs. Så det blir som det blir. Inte så mycket gjort.

Däremot har vi kunnat sova med öppet fönster i helgen. En normal sommar är det något som bara pågår under hela sommaren. I år är det hittills andra gången. Som det ser ut just nu så är det slut på det under veckan igen.  SKITSOMMAR! Det verkar som om året är en upprepning av förra årets väntan på sommaren som aldrig kom. Men jag älskar att sova med öppet fönster. Att vakna till fågelsång och morgonvindar som rör försiktig i gardiner är bland det bästa som finns.

Nu sitter jag på kontoret. Anglosaxisk vecka har startat. En sista innan fyra veckors semester. Känner lite oro inför den. FYRA veckor. Inget knappande. Inget lödande.  Inget funderande. Men jag har lovat. Jag brukar hålla det jag lovar.

Så den här veckan handlar om att söka en slutpunkt. En man lugnt kan vila vid. De behövs de där avsatserna för sinnesro. Ingen ide att lägga av när man funderar över något svårt problem. Då hänger det och funderingarna med in i ledigheten. Bättre att försöka lösa det innan. Lämna. Gå blank in i det lediga.

Läser en artikel där man kallar MQTT ett applikationsprotokoll.  Den där IoT världen befolkas av idioter. Tydligen. Idiots of Things. Suck. Orkar inte ens argumentera emot längre.

Ja det är jag längst till höger på den här bilden. Det är 70-tal, mitten av decenniet ungefär och jag väger 77 kilo och är 192 cm lång. Ungefär som idag alltså. Ja <<lite>> mer på viktkontot.

Men när jag tittar vad jag skall väga idag, BMI, så säger applikationen att min idealvikt ligger kring 76 kilo. Det är rent ut sagt löjligt. Jag är 21-22 på bilden. Det är inte vettigt att jag som 60-åring skulle väga ungefär som jag gjorde när den här bilden togs. Lägg på åtminstone tio kilo så hamnar vi på idealvikten, +20 så är det inga problem heller.

Jag konstaterar bara att det där, BMI, är bara trams och en skrivbordsprodukt. Kasta i sopkorgen. Skiten gör säkert mer skada än nytta.

Till och med datorerna är sega idag. Ute, vid åtta, är det sex grader. Svensk skitsommar men såklart fortfarande finns det hopp om bättring. Hatar, ja HATAR, det här kalla. Men ligger i alla fall inte i tält. Alltid något. Huggormen som kröp under bron igår när jag vattnade blommor har haft en svår natt. Om nu kallblodiga har det. De kanske bara lugnt och stilla somnar ifrån alltsammans. Behöver inte uppleva skiten. Vaknar när det är varmt nog för att orka röra sig igen. Låter som en dröm när man tänker på det.

Själv vaknar jag “normaltid” utan klocka. Lever jag är jag sugen. Oftast åtminstone. Glad att leva också. Varför man nu är det.  Undrar ofta över det. Skulle egentligen behöva en whisky. Men någon ordning får det ändå vara.

Stefan Nolervik har försvunnit från blogghimlen verkar det som. Det var ett tag sedan det var någon uppdatering därifrån. Saknar. Han skriver jävligt bra, gubben.

Nu var det en sådan där svordom med i flödet igen.

Ber om ursäkt.

Men värst för mig såklart som får svarta fläckar på tungan och inte kommer till himlen.

Så mycket strunt… suck…

Mustasch, Double Nature piggar upp mig. Verkar dock inte hjälpa mycket på datorers pigghet. Seeeeeeeeeegt.

Aftonbladetrubrik idag. Det blir inte mer sex här än “sex grader”. Sorry.

En semla vore det gott att sätta tänderna i. Ännu hellre två.

Men nu så. Låt dagen börja.