Category: Betraktelser & Berättelse

Man äter lite överbliven pasta och sås till lunch. Gott. Stjäl med sig lite gott kaffe uppifrån med sig ner. Sätter på ett element. Ja sen är man med i leken igen. Joho!

Andra dagen efter en rekordlång semester. Jag är trött som en dörrpost. Ja om man nu kan vara det. Ja förresten, tydligen kan man det eftersom jag de facto är det. Men konstaterar gör jag att jag borde alltså stannat i sängen när klockan ringer vid sjutiden. Sovit ut. Drömt klart. Men gör alltså inte det. Går istället upp. Äter en smörgås. Plockar i mig lite blodtrycksmedicin. De som skall ge mig två år extra. Sen, duschar jag och går ner för trapporna till låtsaskontoret. Det skall låtsasjobbas.

Ringer förresten. Inga klockor “ringer” nu för tiden. Ja och “klockor”… Även om de har börjat dyka upp igen på folks armar så vette fan om de skall definieras som klockor. Rymdmonster snarare. Arm/fot-bojor. Övervakningapparatur.  Men man vill såklart ha en. Helst den gamla igen som man slängde bort. Sucker liksom. Ja om man verkligen slängde bort den. Antagligen ligger den i någon låda, någonstans. Kanske kan den återfinnas av kommande generationer. Eller inte. Eldas upp med annat avfall på en återvinningsanläggning.

“Back in the saddle” blev “Back in the sadle” igår. Sådant händer.  “SADel” skulle man kunnat bortförklarat de med. Men försöker inte ens. Jag står för mina stavfel. Den utan skuld kastar den första stenen.

Kullamannen bor inte här. Utifall någon undrar.

Kanske bor han i Österlen.

Fast troligare i Skåne, Kullahalvön då såklart.

Hur jag nu kom att tänka på den serien mitt i alltsammans.

Frasse. Herrekatten här i huset. Kungen av kullen håller den fortfarande. Frasse är 72 år omräknad i människoår men dagens invaderande katt verkade skapligt spak när den jagades iväg. Trodde han redan fått ge sig och överlämnat kronan som kung över kullen. Men tydligen inte. Men de börjar bli lite ålderdomliga våra katter. Ja utom Petite, lillkatten. Byssan, “gammelkatta” är 88 år omräknat i människoår. Vinglar fram. Evigt förkyld. Är stel. Men pigg och hungrig.

Det är gott att ha katter. En av de goda sakerna i livet. Helt klart. Svårt att tänka sig ett liv utan.

Sätter på kaffe. Fortfarande franskrostat. Som jag skulle “testa” och därför la i kundvagnen sist det begav sig. Äckligt. Men jag står mitt kast. Dricker upp. Gör slut på. Innan man får dricka “riktigt” kaffe igen. Fast egentligen skall jag väl inte dricka kaffe alls. Har redan ont i magen. Orsak, två koppar i går. Fransmännen har nog magar som är mer lämpade för den där rosten. Tydligen inte jag. Fast jag brukar kunna hälla ner och svälja ner det mesta. Franskrostat kaffe är tydligen det ställe där gränsen går. Ligger väl strax innan avloppsvatten ungefär.

En kaffe kan å andra sidan kanske göra att man piggnar till. Bara blir trött som en soptunna. En trrötthetsnivå som är enklare att hantera eftersom jag oftare befinner mig där.

Ulf Lundell är nog Kullamannen förresten.

Numera.

Japp.

Det tror jag.

Fy fan så illa kaffet smakar. Fy och blöääää… Men svälj. Såklart.

1568 dagar kvar. Ja jävlar. Tiden går. Livet går. Hoppet består.

Nä nu så. Nu kör vi.

Jaha… då sitter man här igen. Låtsasjobb. Jag måste erkänna att jag längtat lite efter det här under de fyra rekordveckor jag varit borta från datorer och elektronik. Men så sitter man här på riktigt alltså, jovisst jag smygstartade lite igår, men det blev mest studio (har en ny låt på gång) och mail måste jag erkänna. Kör anglosaxiska veckor här så veckan börjar alltid på en söndag. Men var är inspirationen? Undrande och storögt sitter jag här på stolen och ser mig omkring. Dammigt. Soligt ute. Trött. Ser mest högar med papper runt omkring mig. Vet, ja VET, att det finns miljarder saker att göra, att ta tag i, jag har långa listor, mer än en, men… Har jag lust med det? Egentligen. Vore det inte skönt med fyra veckor ledigt till? Eller fem. Ja varför inte ett år. När man håller på liksom. Jag måste inte göra det här. Faktiskt. Det finns ingen som kräver sextontimmarsdagar av mig längre. Jag har liksom inget för de där timmarna. Ja och det var faktiskt jäkligt skönt med semester. Ja, om nu en sådan som jag över huvudtaget kan ha det? Det kan diskuteras.

I alla fall blev det fyra hela veckor borta från allt det jag normalt sysslar med under veckorna för att få tiden att gå. Ett rekord. Ett rejält. Det måste vara en bra bit över tjugofem år sedan det hände sist. Antagligen mer. Jag är nu ändå något slags arbetsnarkoman. Ja om man kan vara det och samtidigt vara formellt arbetslös. Ja och utan bidrag, ersättning och lön såklart. Men om definitionen är att låtsasjobba (alternativt jobba på riktigt då) i överdrivet stora mängder så måste väl även mina sysslor klassas som ett missbruk. Eller!? Ja, jo, jag vet. Det där är bara en sjukdom ändå. Ett sätt att slippa möta sina demoner. Det sägs ju så. Lik förbaskat så finns de då inte där när man verkligen tar ledigt. Var är de där jävla demonerna egentligen? När kommer de fram? Antagligen är jag så skadad i huvudet att jag inte fattar, den här känslan av att känna sig till freds måste vara ett tecken på en sjukdom, en skada. Kanske finns det medicin mot det här? Så man åtminstone känner ångest någon dag per månad. Ja, eller känner att livet är skit, svårt och i alla fall lite eländigt.

Såklart lyser solen ute. Det finns inte ett moln på himlen. Men fyra grader. Det är inget att längta ut till. Det har varit en kall sommar. Tjugo grader som mest tror jag. Oftast omkring femton. Oftast moln. Oftast starka vindar. En skitsommar om man ser det så. Men skönt ändå. Vi har grejat lite med saker som behöver grejas med K och jag. Som man gör. Sovit länge. Ätit gott. Ja, planerade fyra kilo ner blev fyra kilo upp. Ett gott tecken. What the heck liksom… Vi har sett timmar av serier och filmer. Läst några böcker. Tagit bilen och rest runt utan mål en dag. Letat hjortron. Traditionsenligt inte hittat så mycket. Bestämt att vi skall leta ett kantarellställe söderut. Precis som vi gjort i säkert tio år. Än har det inte blivit av i år heller. Men vi har kopplat av och ner och bort oss. Ja och det har varit ett gott liv. Mina batterier känns laddade för liv. Riktigt liv. Men låtsasliv får räcka. Jag sitter här. Gör det som räddar min själ men inte världen. Borde satsat på världen i det fallet. Men är för svag. För liten.

Jodå, jag har sett havet, det har lugnat min själ som det alltid gör. Stillat lite av den längtan jag alltid känner efter det. Såklart vill jag dit igen. Jag får aldrig nog. Vi får försöka. Några hundringar inköpt bensin så är man där. Värre är det inte. Men som oftast får man prioritera. Det som är måsten mot det som är utöver det. Egentligen är väl havet ett av måstena såklart. För att överleva, Men elleverantörer och vattenleverantörer och andra leverantörer hart väl ingen förståelse för prioriteringar där en havsutflykt kommer före lösandet av deras räkningar. Antar man. Har aldrig provat argumentet. Möjligen skulle det fungera på ren förvåning och chock.

Testar kaffebryggaren. Burken med kaffe innehåller franskrostat. Inget vidare.  Men den fungerar fortfarande. Levererar kaffe och kaffedoft. Gå att dricka. Gott så. Men smakar inte så bra alltså. Vardag. Ja och Ulf Lundell har skilt sig. Det är också vardag. Liksom hans “come backer”. Livet rullar på., Ja och jag med det. Kan liksom inte annat. Vill kanske inte annat heller. Va fan vet jag. Vi får se…

Då var man låtsasjobbare igen.

Såja, en vecka kvar. Det känns bra…

“Lånad” bild.

En faster fyller nittiosex så vi åker ned till byn. Ja Edsbyn. Hemby. Uppfödd där på mammas bullar och saft och en och annan limpskiva från Svens bageri. En lycklig uppväxt. Ja det tror jag. Men jag var kanske än mer en drömmare då än idag. Det mesta som hände i unga år befinner sig i ett grått töcken utom ett gäng intensiva tonårssår. Men visst är det väl lite av minnenas by såklart.

Jag är en människa som går framåt. En som inte hänger kvar i det gamla. Så “byn” har jag ett tudelat förhållande till. Allt där är ju dåtid. Åker man dit sköljer minnena över en. Ja som ett vattenfall efter tre veckors intensivt regnande är det. Men hemma, nej det är det inte längre. När jag som tjugotvååring flyttande därifrån så frånsade jag mig också en plats som kallas “hemma”. Rotlösheten blev en trogen följeslagare. En uppdragen rot är en uppdragen rot.

Men så igår ner dit alltså. Vi inleder med en pizza. Man får passa på med sådana tätortsbegivenheter när man bor som oss. Ja och när jag sitter där med K så känns det lite “hemma” igen. Inte för att det fanns någon pizzeria då på min tid, men trafiken och människorna utanför fönstret känns verkligen som hemma. Ovanligt intensiv dock, med Losmått mätt då, och med många nyanlända, bra för byn såklart. Bra för alla små platser med nytt blod. Det nya håller igång hjärtat, livspulsen, en plats puls.

Men efter pizza bestämmer vi oss för att gå över vägen och titta in på biblioteket och Edsbyns museum. Jag vet att “Ester” jobbar på museet, och jag drar mig alltid för de där mötena med gamla kamrater. Men först in hos revisor. Böcker skall hämtas. Det sker på chans det där. Han brukar ha semester. Småbarnsförälder. Men jobbar. Bra. Spar mig en resa. Spar timmar som kan användas bättre.

På museet träffar jag såklart Esbjörn. Ja det är han som kallades “Ester” då. Trummis då och trummis nu. Trummis i band som jag spelat i i otaliga konstellationer. Det blir ett riktigt trevligt möte. Jag förstår inte varför jag dragit mig för det tidigare. Ta och besök museet i Edsbyn om du är i krokarna. Väl värt ett besök. Ser du en snubbe som ser ut som Einstein så är det “Ester”. Hälsa.

Lilly. Faster på snart nittiosex är klar som vanligt. Kalle, hennes man gick bort i höstas så det är ensamt. Men det är alltid ett trevligt möte när vi tittar in till henne. Jag får med mig en snidad sak som farsan gjort kring 1943. Visste såklart inte att han höll på med sådant.

Ja och sen träffar jag “Pecka” utanför ICA. Barndomskamrat. Ja ICA är liksom träffpunkten i “byn”.  Man träffar alltid minst en person man kände förr vid ett besök där. Av naturliga skäl skälver jag alltså lite varje gång jag sätter min fot där.

Ja hur som helst. Edsbyn känns mer hemma än på mycket länge den här dan. Det förvånar mig. Glädje mig kanske lite till och med. Visst jag känner mig lika mycket som en främling där som här i Los, men igår fanns den där gamla länken där i alla fall. Den höll. Jag var jävligt lycklig och jävligt olycklig i den här byn sådär som en tonåring på tillväxt normalt är. Men som vanligt är det det positiva som stannar kvar inom en när åren gått. Jodå Pecka har gjort två ballongsprängningar. Det blir gärna lite sjukdomsprat med de där gamla gubbarna och gummorna från förr. Tjugotvååringen inom mig protesterar såklart. Vill inte höra. Gamlingen inom mig lyssnar dock intresserat.