Category: Betraktelser & Berättelse

En ny musmatta precis när den gamla var på väg att krypa ut själv. Musen nu dubbel så snabb. Hur i helvete skall man hinna med?

…vet jag inte vad det heter men det här är just det. Paris, Pantheon. Måhända underhållning för Marie Curie och Voltair etc

Ola?anüstü bir Performans.. pic.twitter.com/2uuvKa5SjF

— Fuat (@fguzfguz) October 21, 2017

Snön faller, men inte vi med den. Nejdå. Vi är hårdare än så. Nope jag gillar inte. Men skoterdårarna, skidfantasterna och andra barn gillar såklart. Själv tänker jag “åtminstone medelhav”. Ja, åtminstone dit bort vill jag några månader.  Men sitter fast där jag sitter. Det hade antagligen inte varit sämre med en fotboja ens på det viset. Men en fläkt på 2 kilowatt nära min stol håller mig vid liv. Till helgen kör vi igång Hulken. Ger upp. Det är vinter.

Jodå, det skall komma mer snö i natt.  Men man lovar också att den skall smälta bort igen ungefär som nattens “lilldämp”. ja man hoppas ju det är sant. I fjol kom alltså snön, la sig, den 14/10. Tidigare än någonsin tidigare under de år vi bott här. Året innan gick jag upp på berget på mina promenader bara dagar innan jul. Det är olika. Man vet aldrig när årstiderna byts. Man har aldrig gjort det. En del behöver påminnas om den saken. De där som vandrar med undergångsskyltar på magen speciellt.

Det drivs kampanj här i Los mot fiber. Man kan inte annat än att flina åt eländet. Hur hamnade man här? Måste lösa det där själv. Frågan är hur. Det har redan blivit lite krångligt att fixa en del saker på nätet som det ser ut idag. Men på onsdag stormöte. Ja fiber är en parantesfråga.  Jag deltar inte. Jag är ingen som kan övertyga andra. Har aldrig varit. Speciellt inte här i den här skitbyn. Ja de som önskat mig till helvetet fick som de ville. Ja och jag flyttade dit (alltså hit) frivilligt dessutom.

Fast egentligen gillar jag den här byn. Ja och folket här.  Så-det-så.

Fast nu, nu, skall jag leta lite papper. Låt veckan starta.

De där körsbären i ren sprit är livsfarliga. Tre stycken sänker en oxe. De får alltså ligga kvar där de ligger i sin burk ikväll också. Sätter jag mig i den gröna IKEA soffan så är jag så gott som sänkt redan när rumpan nått dynorna ändå. Spritdränkta bär behövs inte.  Så är det med fredagarna här. Batterierna räcker fram hit till några minuter före sex. Inte längre. Det är gammeln och traditioner. En trött gammal gubbe som ger upp efter en veckas låtsasjobb.

Veckan har såklart varit på tok för kort. Som vanligt. De rinner iväg veckorna och med dem livet. Men jag har hunnit med det som planerades. Mer kan man kanske inte begära i min ålder. det kan inte hjälpas att det gör ont att se veckorna rasa fram sådär. Vill så mycket mer, ja det vill man. Men inte kan man. Inte ensam. Inte själv.

#metoo taggen skördar sina offer. Ja och med rätta antar jag. Men själv ser jag hellre polisanmälningar och efterföljande rättegångar än att folk hängs ut på sociala medier. Alla är oskyldiga tills bevisad om motsatsen. Men såklart. Ingen kvinna skall bli tafsad på eller bli sexuellt ofredad för att hon är kvinna. Fast egentligen borde det väl vara “INGEN” det där gäller. Alltså varken man eller kvinna eller vad det nu är man vill tillhöra för X. Det här “vi och dom”. Jag blir lite rädd för det. Eller mycket rädd snarare..

När jag började jobba på gymnasiet så fick jag rådet att inte ta på flickorna i klasserna. Det kunde missuppfattas, hur än oskyldigt det än var. Alltså om man tog någon på armen, la en arm över en axel, tog en hand, så kunde det uppfattas som en sexuell handling. Galet tycker jag. Jag tar på folk, kramar folk. Killar och tjejer. Står för det. Hade hellre sparkats från min tjänst än att anpassa mig till fånigheter. Vi kan inte bli rädda harar heller. Man borde kunna respektera varandra ändå. Utan att bli iskalla isstoder.

Fast vad vet en gammal gubbe som jag. Vi skall hålla käften. Det är rätt och rättvist.  Vi är lite mer ansvariga för eländet i världen än alla andra. Liksom.

Jaha? tycker man. Men håller käften och kryper undan.

Men nu. Slut för den här veckan. Mat, godis och film. Jojo. Trevlig helg på er allesammans!

Fyra av sju fixade. Knappar på…

Veckorna flyr. Det är redan Torsdag. Jag önskar det fortfarande var måndag. Gärna förmiddag. Mitt liv flyr med veckorna. Tiden som återstår äts upp av hastigheten som dagarna springer iväg med. Det finns så mycket att göra. Ja och jag vill så gärna hinna med. Ja och jag vet det är en ynnest att längta till låtsasarbetsuppgifterna varje dag. Att tycka att behovet av att sova är synd eftersom tid går till spillo som kunde användas till annat.. Att det inte är alla förunnat alla att ha det så. Kanske är jag bara ett bortskämt barn?

Minusgrader. Rutskrap. Hårdskrapat. K skall ner till bibliotek och skola. Solen som precis bara nått upp över trädtopparna bombarderar med fotoner mot immig ruta. Man ser noll. Men det går den här gången också. Tio kilometer i timmen.  Det skall inte skadas någon endaste en.

Men Grekland, en ö, vore stället att sitta på. Det kunde gärna finnas fiber. Jo så skulle jag gärna vilja tillbringa vintrarna. Men nu fram till nyår går väl bra. Hulken är visserligen inte igångkörd ännu. Det behövs nämligen vinterdäck. Skuldsanerande får planera, trixa och fixa för att klara livet. Ja där förresten 1503 dagar kvar. Dag dras från dag. Det skall frysas fler dagar. Men antalet dagar att göra det på minskar.

Ont i axel så jag kan gråta. Men jag skall inte klaga. Operationer inplanerade. Ja, jag skall inte oja mig och gnälla om det där alls. Men nu… ja, gjort är gjort. Man är en gnällspik. Slutar i alla fall med just det gnället här och nu. Så gammal är jag i alla fall inte att mina sjukdomar äger mig.

Solen har letat sig upp en bit till över träden och tittar in genom fönstren här på kullen. Ja tittar är milt uttryck. Strålkastare. Ljuskanon. Det tar emot att dra igen persienner. Men skärmar viktiga i låtsasarbete. Mot solen förslår de inte. Man får ge sig med de där persiennerna. Sucka och vrida. Japp, inser att det där borde vara ett problem i Grekland också, där på ön, med havsvågornas väg in mot land som bakgrundsljud. Men det perfekta stället finns inte. Det är bara annorlunda. Allt handlar om perspektiv.

Jens (Nylander) plockar in en kvarts miljard till sitt Automile.  Fixar kontor i Sundsvall. Vi har snackat mycket. Men länge sedan nu. Jag följer hans Spotify lyssningar. Han ha ringen vidare musiksmak. Möjligen är det jag som inte har det. Men han är en rätt rolig snubbe. Men fast i Jantementaliteten fast han inte vet själv att det är så alla gånger. Men vad fan. Han är ung. Lär sig.

Att ändra konfigurationsparametrar för webservern i VSCP tar en vecka. Problemen man får när saker växer. Känns som det inte skulle ta en dag ens. Om man sitter där med ett icke holistiskt perspektiv. Men även om man skriver konstant, det handlar inte om särskilt mycket tänk, så går det inte att få in tecken snabbare. Sen skall saker testats också. Där en vecka till.  Eller två. Liv som ändå används för att göra verklighet av visionen. Det enda viktiga förutom kärleken. Di Leva och jag…

Men nu så. Lets go.