Category: Betraktelser & Berättelse

Äldste sonen läser högre och högre matte. Jag slutade fatta vad han håller på med för flera år sedan. Jag stolt farsa såklart, men kan inte låta bli att tänka på hur min egen farsa skulle ha skrutit över barnbarnet som tagit sig så långt, som gjort det så bra. Själv har jag ingen att skryta för. Det finns ingen som lyssnar. Så jag tar till bloggen, alltid den som en sista utväg. Utloppet, ibland avloppet.

Att ha barn som hittar sina vägar känns bra. De skall ändå leva när man själv inte längre lever. Ja och jag tror på passionen. Att göra det man älskar före det man hämtar hem största möjliga sedelbunt på. Men alla har sin väg till lyckan.  Det är bara det att jag aldrig träffat en enda en som tog sig hela vägen fram  till det där leendet över tillvaron som satsade på sedelbunten.

Ljusdal idag. K har möte. För omväxling skull så har jag det också. M från (väldigt) länge sedan ringer. Är hemlighetsfull. Har son med projekt. Jag åker motvilligt dit. Oftast handlar sådant där om att jag skall koda något mot framtida vinster (de som aldrig kommer) eller laga en radioapparat eller tv eller en radaranläggning. Jodå… Men det här är annorlunda. Jag får ett spännande och innovativt projekt presenterat för mig. Jag får ge input på det utifrån den jag nu är. Det är skoj och upplyftande och det bjuds på kaffe och kaka. Ja och sen åker jag därifrån och känner att det är roligt med unga människor med ideer. Den här kommer säkert ni andra också att få höra om i en nära framtid. Jag skall i alla fall följa den med spänning. Fast på avstånd.

Ibland känner jag att jag skulle vilja jobba med det där. Hjälpa andra att komma vidare. Ge input. Pusha på. Som lärare körde jag UF projekt och det var förbannat kul. Ja och jag tror att jag är bra på det där. Fast  det egna är nog ännu roligare. Ändå. Det går inte att komma ifrån. Eller är det roligt på ett endaste minsta vis egentligen? Om man tänker efter. Nehej. Obetalt arbete. Tänk materialare för hockeylag i division sju. Men vi kör på ändå. Både de där materialarna och sådana som jag. En skada. Kan inte vara annat.

Väl hemma får jag erbjudande att söka till EON’s accelerator i Köpenhamn. Låter roligt till att börja med. Tittar på detaljerna. Pitchtävlingar. Mailet åker i soptunnan. Fast några månader på Dansk mark hade kanske inte varit helt fel egentligen. Men mitt projekt är ingen jävla slagerfestival.

Snöoväderet hinner inte riktigt ikapp oss. Vi är hemma innan det slår till. Månne har märkesdäck något med det att göra. Fast om sanningen skall fram så har inte så mycket av de utlovade stormbyarna ens visat sig när det här skrivs. Jodå snön den finns där. Men den kommer i alla fall inte farande horisontellt. Inte ännu åtminstone. Men nu kan det få snöa. Jag kan sitta där jag sitter.

Somnar gör jag i den gröna IKEA soffan innan rapport har börjat. Natten var hård. Halv fyra stannade Hulken. Ja och jag la mig dessutom sent. Är det tio grader kallt ute så vill man att odjuret i källaren skall jobba på. Alltså håller jag inte ihop längre än dit där bort till Rapport. K suckar. Sicken man… Jag snarkar ovetandes vidare om den saken.

Fast nu då. Igång igen. Jag har inte ens en spänn på vare sig konto eller i plånboken. Men ler, ja det gör jag där jag sitter. Tänka sig egentligen.

Förresten. Såg att Fiber Optic Valley, som jag är med i,  har en kurs i  3D ritande i januari, 500 spänn om man är medlem. Det vore ju skoj att lära sig.  Ja så man kan få ut något av den 3D-skrivare som man inte har men vill ha. Definitivt. Gör mig redo att anmäla mig. Tills jag ser att man skall ha med sig sin egen dator. Hmmmm… det går ju inte. Jag skulle bli utskrattad. Så det blir inget. Nehejdå. Sen kanske, en annan gång.

Nuså, slut, over and out. Happy Thanksgiving på er som är inne i det. Black Friday går mig däremot helt förbi. Sådetså.

Taskigt skrivet men ändå om 1867, nödåren. Man tar mycket för givet.

…men le lite kan man väl åtminstone ändå få göra…

Så sitter man här. Tisdag. Tio grader kallt. Hulken hoppar där nere i källaren. Jag fryser. Såklart. Det är sex månader av frysande per år. Vi är där nu. I alla fall jag. Man kan klä sig för att motverka det där säger vissa. Men inte i mitt fall. Som ung rockstjärnewannabe spolade jag vatten på Ullungens isar i Edsbyn den här tiden på året. Borra hål, sänka ner en pump, lät den pumpa upp vatten på isen en halvtimme, borra ett nytt hål, upprepa, upprepa, upprepa, lunch, upprepa, upprepa… tills dagen är slut. Kylan och fukten som trängde in i min kropp där och då  har inte lämnat min kropp ännu. Alltså kommer jag att frysa tills jag dör. Men Black Sabbat i öronen (Kassettbandspelare i rem över axeln) och rockstjärnedrömmar  gjorde att jag överlevde. Någon undrar säkert varför. Varför detta spolande? Jo det var så att virke, stockar, las ut på isen med traktor under vintern. Man spolade för att isen skulle bära traktor och virke. Eller alltså,  jag spolade.

Annars är livet gott. Som vanligt alltså. Det kunde i alla fall vara värre. Mycket värre.

Det är +4 ungefär i New York, -6 här. HEJA GOLFSTRÖMMEN skulle man kunna utropa.

Jo lite storstadsbo är det allt kvar i mig. Stockholmare. 08. Ja här i byn är man ju det ändå. Trotts trettio år här nu. Jo jag har haft däcken liggande i källaren ett tag. Borde väl ha åkt iväg till Lasse och bytt. Men inte kommit iväg. Det finns annat att göra. Japp också för låtsasmänniskor som jag. Men nu då. Hela världen är full av snö. Det finns inte mycket till val. I alla fall inte om man seriöst vill ut på vägarna. In med däcken i bilen och iväg. Lasse får fixa det där. För andra gången i mitt liv får någon annan skifta dem också.

Ja och förresten, tack gode gud för Lasse, byns bilmek. Hur skulle man göra om han inte fanns?  Om det nu är “Gud” man skall tacka? Som att tacka tomten. I min ålder… Men ett tack rakt ut i universum känns så “ET”.

Det skottas här på morgonen. Det är nu inte så mycket och egentligen är väl det där ganska skönt. Nu är vintern här och man får ta det. Att skotta hör till. Frysa med, har svårare för det. Men på det hela taget är det överlevnadsbart alltsammans.

Det är rätt behagligt här i huset. Sex grader kallt ute, men alltså varmt inne. OK att sitta här och fundera över livet därför. Man kan stå ut. Ute fåglar vid en fågelautomat. Det där är att hjälpas åt. Men det kan vara kämpigt att få till den där säcken med fågelfrön också. Men vi försöker så länge det går.

I USA förbereder sig alla för Torsdagen. Det skall resas, det skall handlas kalkon. Thanksgiving. En fin tradition. Åtminstone om man plockar bort det rent religiösa inslagen. Men att samlas. Tacka för det man har. Tacka för att man har varandra. Ja sen shoppa loss, dricka budwiser och se på fotboll. Konstigt nog känns det där så välbekant som om man själv fira den där högtiden massor av gånger. Men det har man ju inte gjort. Filmerna och böckerna sitter där i huvudet. Man har upplevt det där genom andras ögon. Så nära man kommer. Ändå finns et släkt där borta. En gren man känner. En som är borttappad. Ella och Britta, systrarna som reste härifrån bygden faktiskt, till en ny värld. De modigaste personer vi haft i min släkt skulle jag tro. Skulle man ha vågat själv. Som att resa till Mars idag. Jag hoppas de som nu fick leva sina liv där borta har en fin Thanksgiving helg.

Men nu så. Dags att ta tag i verkligheten. Därför att den är värd det.