Jag tittar på vårt gamla hus när jag har tagit mig upp för backarna efter promenaden och undrar om det är här jag vill dö. Ja man kan alltså vända på det där. “Är det här man vill leva” ja och lägga till “tills man dör”. Men min utgångspunkt är nästan alltid döden. Därför att det är dit och inte längre. Det påminner en om vikten av att leva helt enkelt. Så därför min vinkling av frågeställningen. Det är inte bara ett ständigt närvarande Strindbergskt svartmod alltså.
Hursomhelst är det inte en lätt att ge ett svar på den där frågan Jag har en hatkärlek till den här bygden. Visst älskar jag Hälsingland. Folket, skogarna, sjöarna, åarna, bäckarna och floderna och allt det andra. Men visst hatar jag trångsyntheten mer än allt annat, “vi-vet-allt-om-världen-fast-vi aldrig-bott-någon-annanstans-än-i-den-här-byn“-mentaliteten är också svår att leva med, den som det finns gott om här, navelskådandet, tröttheten i att hänga med i en föränderlig värld ja och allt det där andra småstadstänket äter liksom på ens hjärna här ute. Om man vill annat än resa monument över det förgångna.
Fast det är klart. Det är alltid enklast att färdas i den riktning man redan färdas. Det är väl därför vi blivit kvar här i trettio år. Tänka sig egentligen. Vem hade trott det när vi flyttade upp hit 1987 från Täby.
Men det finns bra saker här. Såklart gör det det. Man kan lita på folk. De flesta i alla fall. De som man inte kan lita på är inte fler än att man utan förlust kan be dem dra åt pipsvängen. De är dessutom lätta att upptäcka. Allt går runt här. Kommer tillbaks till slut. Sladdrar man och sviker förtroenden så vet snart alla om det.
Men det bästa med att bo här är nog att man är den man är här. Jovisst mäts man kanske av en viss avvaktande attityd initialt. Men inte avvisande. Definitivt inte. Men det finns en puckel att ta sig över innan man blir Hälsing på riktigt (ha fast man föddes som en också). När man väl är den där puckeln så är det ingen skillnad om man är Mick Jagger, Bill Gates eller en sådan som jag eller bygdens störtse skogsägare. Du blir behandlad efter hur du behandlar andra. Inte efter vem du är eller hur mycket pengar du har eller hur ofta du syns på tv. Skönt. Japp. Urskönt.
Ja vi får väl se helt enkelt. Kanske blir vi kvar. Kanske slänger vi in en tändsticka genom husets öppna dörr och drar. En sak är i alla fall säker. Sig själv flyr man aldrig ifrån. Så hitta hem där, inne i huvudet, är det första man måste göra. Sen kanske man kan dra till Portugal eller Spanien eller till något annat varmt ställe. Ja eller inte dra då. Stanna här och frysa sig igenom fler vintrar.
