Jag undrar alltid vilka de är. Fler är de såklart inte än att man skulle kunna ringa upp var och en och tacka. Tacka för att de vill lyssna på en ocool gubbes musik. För mig betyder det där mycket. Ja det skulle jag vilja säga till var och en. Om jag nu kunde. Om jag nu visste vilka de var.
Det här är en fantastisk bok. Den drar in mig i berättelsen i stycke två, sen lämnar mitt sinne inte historien förrän jag läst klart boken. Precis så som en bok från en stor författare alltid drabbar oss läsare.
Det roliga med den här boken är att jag sett Elin födas. Ja inte rent fysiskt då utan litterärt. Jag har nämligen läst henne ända från början., Sett henne som “lokal författare” eftersom hon nu är är Jämte och åtminstone lite granne till en Hälsing. Kanske varit lite förlåtande till och med mot de första böckerna som jag definitivt gillat. Men så kom “Krokas” och något hade hänt med Elins författarskap som jag inte kunde sätta fingrarna på. Någon slags mognad i berättandet fanns där helt plötsligt. Eller kanske ett självförtroende. Här stoltserade berättarkonst som inte står någon efter. Ingen.
Ja och i den här boken har det där tagits ett steg till uppåt mot de litterära himlarna. Den är ett mästerverk. Jag placerar hädanefter Elin på samma höga nivå där Mankell och Nesser och ett gäng välrenommerade utländska författare tryggt har suttit i många år.
Läs!
Andra böcker jag läst finns här.
Det blir reparera diskmaskin och fixa en varmvattenkran som blir helgens underhållning. N. är ögon och muskler. Jag är väl en slags halvblind enarmad boss som försöker så gott han kan.
Att byta värmepumpsmotor på diskmaskinen visar sig vara en major operation. Bort med allt. Byt. Dit med allt. Ja och en diskmaskin från Bosch består inte av mycket mer än plåt, plast och en värmepumpsmotor lär man sig. Men allt fungerar som det skall när allt är tillbakamonterat. Väl spenderade fyra hundra spänn alltså.
En varmvattenkran som inte levererat önskvärt flöde är nästa uppgift. En liten rostflaga visar det sig vara. Ungefär det misstankarna lutade åt. Men sen går saker sönder. Man får leta länge i källaren för att få ihop allt igen. Men ibland är man tacksam att man är en skrotnisse, att det finns diverse rördelar som man kan plocka ihop de flesta saker med om man bara tar sig tid till att söka igenom hyllor och lådor.
Fast alla de där “snabba jobben” tar allesammans avsevärt mycket mer tid i anspråk än vad man någonsin kan tro. Hur länge räcker en halv dag? Ingenstans.
Nu sitter jag alltså på kontoret igen. Eller låtsaskontoret. Här hör jag hemma på riktigt. Så är det bara. Där i det finns inget låtsas. Min vecka börjar alltså om några minuter. En glädje.
Låt veckan börja.
Har tänt mitt ljus. Men först har jag sandat, fyllt fågelmat och matat Huilken. I den ordningen. Frukost, kattmatning, axelövnigar och dusch oräknade. Men allt det där är vardag. Vintervardag. Brukar vara lite sopa bro och skottning också såklart såhär på vintern. Men annars är dagarna rätt lika här på en kulle ute i ingenstans.
Gå min timmesrunda borde jag också. Men halt och något tröttande iu kroppen håller mig tillbaks där. Enkla ursäkter såklart från en slöing. Jag mår ju bra av det där.
Men nu in i min egen värld. Åkes värld. Där, där jag trivs som bäst. Ja, fast sant är det kanske inte det sista. Trivs lika bra vid havet och i skogen och i grön IKEA soffa. Just det där handlar mest om hur man är inne i huvudet. Som när man säger att man längtar bort från Los. Egentligen är det sig själv man längtar bort ifrån. Den där längtan bort hade varit densamma om man bott i Stockholm eller New York. Man flyr aldrig från det egna jaget. Fastlimmad där. Måste stå ut hur trött man än kan bli på sig själv. Underlig är ju inte den där tröttheten ändå. Man måste stå ut med sina egna tankar 24/7. Ja och så imponerande är de ändå inte för det mesta.
Jag gillar Los. Annars hade jag såklart inte blivit kvar. Eller vi. Men det är inte ett förbehållslöst gillande. Äkta känslor kan inte vara det. Världen är inte svart och vit. Inget är perfekt. Inget är dåligt. Allt är något däremellan. Jag blir alltid misstänksam mot dem som befinner sig i ytterligheterna. De kan vara helt dumma i huvudet eller också ljuger de. Det finns inga andra alternativ.
Gårdagens kodareufori lär väl gå över om en kvart. Det behövs bara verkliga problem för att man skall falla ner på jorden igen. Verkliga problem är universum fullt av. Man behöver inte ens söka efter dom. Men det är väl det programmeraryrket och ingenjörsyrket handlar om. Att lösa problem. Det är det man måste gilla för att kunna hålla på. Bensin är de där korta ögonblicken av seger. Som igår. Antar att det inte är så stor skillnad mot vilken idrottsman som helst förresten. Oändliga serier och dagar av hård träning. Korta ögonblick av rampljus och medaljer.
Fast medaljer ramlar det ju sällan in här såklart. Här får man klappa sig själv på axeln. Försiktigt.
Godmorgon