Klockan är strax efter tre på morgonen i New York, Times Square. Det blåser en kall vind över gatorna. Det Amerikanska snabbmatsskräpet yr i vindbyarna. Taxibilarna skjutsar hem de allra tappraste från festerna och de coola klubbarna. Några få vandrare är på väg till sina arbeten. Ensamma eller i par. Trötta steg. Vill inte. Någon, med sömnproblem som blivit en vana, vandrar sin vanliga nattvandring för att försöka hitta den ro och frid som behövs för att få sova ytligt åtminstone i en timme.
Jag tittar fortfarande ganska ofta på den där livekameran. Låter den rulla på en skärm som sällskap. För mig är det här en annan värld. Långt bort på alla sätt från vad man har på en kulle i Los. Jag gillar den kontrasten. Mycket.
Kanske hoppas jag någonstans att få se den svarte mannen igen som så tåligt väntade den tidiga morgonen i kylan för några år sedan. Som väntade på någon som aldrig dök upp. Som till slut vandrade därifrån med alla sina saker nedpackade i en jutesäck. Hur gick de för honom? Hittade han hem till slut? Känner han någonstans inom sig att jag sitter här och undrar hur det gick för honom?
Löningsdag och Bollnäs. Bunkring. Vi gör en stor handling i månaden. Sen fyller vi på med fil och yoghurt och lite frukt någon gång ibland under resten av tiden. Vanligtvis inträffar storhandling fredag efter löning. Men idag skall den ske direkt, nu, på stubben, pronto. Det är julförberedelsernas fel. Det skall bakas på fredag. Då finns inte tid till handling. Nope!
Så så är det. Bollnäs fram och tillbaks. Fattigare när man återvänder än när man åkte. Tröttare med. Klockan hinner bli tio innan vi är hemma. Det är inte mycket låtsastid kvar av en sådan dag för låtsasjobb.
Det tråkiga med en sådan här dag för min del är att hela dan blir pajad. Vi skall inte åka förrän vid fyra. Men för mig blir dan bara till en väntsträcka fram till den där tiden då det skall faras iväg. Jag kan inte riktigt gå in i koncentrationen när det är något i görningen senare. Jag kunde lika gärna ligga och sova tills det är dags. Och, javisst jag segkodar, går ut och skottar upp nattens snö, plockar ihop lite, segkodar lite till. Något riktigt låtsasjobb blir det liksom inte. Mest vänta-på-nästa-grej-jobb. Hatar det där hos mig själv. Förstår inte riktigt varför det blir sådär. Det finns hur mycket som helst att göra. Det som skall göras är inte tråkigt, …. nåja… inte SÅ tråkigt. Förresten har jag inget emot de där tråkiga grejerna. Jag fixar dem. En efter en. Bort med dom. Så att man får ta sig fram till de där minuterna av kul, kul, roligt. Färdsträckorna är inget problem så länge jag ser målet.
Nu sitter jag här på låtsaskontoret och undrar om det inte helt enkelt är bäst att gå och lägga sig helt enkelt. Det är en ny dag imorgon och kanske – kanske – kan man vakna pigg och utvilad och fånga den.
Fast egentligen skulle man väl låtsasjobba en timme till. Ta igen det som förlorats. Ja, åtminstone lite. Men va fan. Vad är det för ett liv. låtsasjobbar jag inte tillräckligt mycket som det är? Är ens det ett vettigt liv?
Kanske. Kanske inte.
Det går att ha åsikter om den saken. Men svar…. Nope…
Mer snö blir det hur som hest imorgon. En decimeter säger prognosen. Japp, den skall skottas upp den med. Det har jag inget emot. Det kan till och med vara skönt att stå där ute med skyffeln och flytta snöflingor från ett ställe till ett annat. Fast prognoser är prognoser. Man vet först imorgon hur det blir med det där.
Men va fan. Går ner och hälsar på Hulken lite. Honom kan man alltid fördriva lite tid med. Den store gröne är en bra lyssnare. Alltid redo att lyssna på en ocool gubbes gnäll.
Jag somnar en kvart i låtsaskontorsstolen idag. Det betyder att man rean är slut. Eller också är det “gammeln”. Det är mycket “gammeln” nu för tiden som gör sig påmind. Det får vara som det vill. Pigg blev jag efter den där kvarten i alla fall. De smarta och coola kallar det där “powernap”. Vi ocoola och knappt kloka “söva en stund”.
Jag skulle behöva eoner av tid för att hinna med. Det finns hur mycket som helst att göra. Japp, skall man äta en elefant tar man en tugga i taget. Ja och jag tuggar och tuggar och tuggar.
Varma fläcken är där den brukar varta såklart. Nu börjar den få formen av ett hål eller i alla fall en fördjupning i asfalten. Trollboställe eller helvete där under. Själv tror jag på tomteverkstad.
T hälsar på. Kamrater förr. Kamrater nu. Han nyopererad för prostatacancer. Har besvär. Jag, som jag är med mina småkrämpor. Vi är märkta av levda liv.
Jag möter en gubbe. Han möter en gubbe. När vi båda var för sig tittar oss i spegeln ser ingen av oss en gubbe. Det är konstigt det där. Man ser bara sin egen ålder när man studerar andra. Där och hos träd som var små när man var barn men är stora och fullvuxna nu, inser man sin egen ålder. Inuti är man evigt tjugotvå.
Men det är så enkelt med en människor man känt ett helt liv, Det bara fortgår. Behöver inte prata så mycket gamla minnen. Man har många av dem gemensamma ändå. De behöver inte ältas. Vi håller oss till nuet. Mycket krämpor blir det såklart. Aj och oj liksom. Men glada tankar om fortsatt liv dominerar ändå.
En dag kommer en av oss stå ensam kvar och den andre vara borta. Ingen av oss vet idag vem som blir den som blir kvar. Jag är några år äldre. Sannolikheten att jag lämnar först är därför stor. Men ingen vet.
T. är nog den ende riktige vän jag haft i mitt liv. Att stå ensam kvar utan honom skulle bli början på något sämre. Att den sista länken tillbaks klipptes av och försvann för evigt.
Men än lever vi. Än kan vi röra på oss. Än finns det hopp. Hur länge vet ingen.
En fläkt som sitter löst är enda problemet med studiodatorn. Det löser sig alltså. Men… va fan… Windows 10 licensen gäller inte längre när man bytt moderkort. Vilka as! Nåja det var en gratis uppdatering från sjuan. Får väl köra den då. Skit samma. Man tänker samtidigt “varför skall man porta sina grejer till den där miljön?” Men Redmond klarar sig väl utan mig och mitt såklart.
Installera hela skiten igen alltså. Urk! Eller köpa en sådan där tvåhundrakronorslicens. Men det tar emot. Såklart.
Idag besök av verklig människa. Ingen vanlighet. Gammal kamrat visserligen. Alltså ingen ny fräsch bekantskap. Men snart har vi känt varandra i femtio år. Det finns värden i sådant.
Underkylt regn här idag. Isgator ner för hälsingebergen. Skolskjutsarna parera de värsta backarna med tungan. Jobbpendlarna kör i diket.
En gång under den tid jag pendlade mellan Alfta och Los låg det tre bilar i diket på en kilometer väg. Man såg mycket jävligt väder då undre de åren under tidigare mornar och sena nätter. Fast det värsta jag varit med om är en resa till Orsa där ett oplogat snötäcke frusit till is som precis brast när man for fram över det. Styra var inte att tänka på. Man åkte åt det håll man åkte åt. Sex mil av det med familjen i bilen höjde pulsen. Men fram kom vi och helskinnade var vi när vi gjorde det.
Gårdagen blev ingen höjdare. Lyckas aldrig hitta den där riktiga inspirationen. Tänk om man skulle vara tvungen att leva ett helt liv så. Nej det skulle jag inte klara av. Där finns min gräns. Akilleshälen.
Men nu skall jag försöka åstadkomma något av värde. Värde för mig “that is”. Snart är det jul…
Mörker, mörker, och ännu mer mörker. Åker till hälsocentralen för att ta prov som förberedelse infört nästa sjukhusbesök. Denna räcka av sjukvård som aldrig tycks ta slut. Men alltid trevligt på vår lilla hälsocentral. Vänligt och kamratligt. En av många fördelar med Los.
Får höra att ännu en i min ålder åkt på prostatacancer i Los. Alla går inte längre att räkna nu. Det måste vara över snittet det här antalet definitivt. Varför, frågar man sig. Över huvud taget så känner man allt för många som åkt på det där nu. Imorgon kommer t.e.x god kamrat upp som är nyopererad i Uppsala. De flesta överlever. De kvarstående effekterna av operation och strålning blir olika. Men värda det om man får ett längre liv såklart. Men allt för många har dukat under också. Upptäckt skiten för sent. Ta PSA prov sa kamrat Staffan för många, många år sedan. Han som allt hopp var ute för och som dog ett år efteråt. “Ta PSA prov” sagt till varenda man han träffade som var över fyrtio. Då pratades det inte så mycket om prostatacancer. Numera verkar folk kunna prata om det, En bra utveckling. Gör det lättare att välja behandling. Öppenhet lättar på hjärntryck när dödsångest kryper sig på.
Här är det en trött dag. En riktigt trött dag. Skjutsar iväg ett adventspaket söderut. Annars blir det inte så mycket mer med dagen. Den där koncentrationen, inspirationen vill helt enkelt inte infinna sig. Jag väntar otåligt ut det trötta såklart. Ger mig inte. Trycker in kod med våld istället. Pressar in den fast den motvilligt spjärnar emot. Stor skillnad mot en vanlig dag då koden liksom flyter på plats som lätta fjädrar från ett svävande täcke med hål i som landar väl ordnade på ett lakan därunder.
Jo jag pratar ju med gammal musikstjärna idag också. Sjukskriven fram till jul. Går på när alla andra blir lediga. En gamling till. Van vid det såklart. Att jobba när andra är lediga. Artisternas aviga arbetssituation. Men han skriver musik nu. Fler låtar ligger kvar där i huvudet på honom. Det tycker jag är bra.
Studiodatorn har kraschat här igen. Konstigt. Får byta disk. Kanske också nätaggregat. Något skumt är det i alla fall. Men kanske är det här han/hon/det/guds finger som pekar på mig och säger att där, hos ocool gubbe, skall det minsann inte tillverkas mer (skit)musik. “Det finns andra som kan det där så mycket bättre”. Ja ni vet sådär som herrarna säger till dem där nere. “Försök inte”. “Stannar kvar där du är”. “Odugllng”.
Men jag har aldrig lyssnat på sådant där. Inte bugat så mycket för “herrarna” heller. Inte ens om de kallats gudar.
Låg en natt och tänkte på vilka i sitt förflutna och i nutid man skulle ge fem miljoner till om man satt där med femtio. Två identifierar jag ganska snabbt. Japp dom är värde lite guldkant. Men sen då? Jo, det finns en i nutid. Definitivt. Men att komma upp med fler än tre som gjort sig förtjänt av något sådant under ens liv blir svårt. Men kanske är tre en bra siffra. Det blir hur som helst trettiofem miljoner kvar som man får skänka till något open source grejs. Eller någon cancer fond. Eller något.
För vad skall man själv med femtio miljoner till!?
