Category: Betraktelser & Berättelse

Fönster upp. Dörrar upp. Sätter på en tvättmaskin. Kaffe. Normalt dricker jag te på morgonen – men idag, ja va fan.

Det är en morgon som påminner mig om England. Jag jobbade där en sommar. På ett lager. Varje morgon var såhär nyväckt sommarskör och vacker när vi åkte fort på smala vägar kantade av taggiga häckar från Leicester till fabriken utanför staden tidigt varje morgon. Det enda som saknas här och nu är diskjockeyn i radion som för evigt kopplade ihop ett gäng låtar med den sommaren. F.ö. antagligen den enda sommar som jag klistrats med epitet som “handsome”.

Fast jag stannade inte. Kunde nog gjort det. Borde kanske ha gjort det. Men ville till universitet och nya världar. För att jag kunde och för att ingen trodde på det.

När Ulf Lundell pratar kärleksfullt om Koltrasten känns det såklart som han tar den lite från mig. Nope, inte för att den är min. Men kan jag någonsin ens berätta om min kärlek till den fågeln, eller till fåglar över huvud taget, här på bloggen, annorstädes, utan att man säger att jag försöker härma honom där på Österlen. Inte hjälper det att man var först. Med råge till och med. Skitgubbe. Tjuvgubbe.

Nåja.

Han kan få leva.

Tar man bilder ute så blir dom som efter applicering av Googles grönfilter av sig själva. Snacka om grönt. Midsommargrönt. Älskar den där färgen. Grönt och gult är mina favoritfärger. Lugnet och galenskapen. Schizofreni.

Idag tre veckor sedan operationen av öga två. Sista dropparna ur dyr flaska i ögat nu på morgonen. Sen skall jag kunna leva i det närmaste normalt. Se. Fast en månad till innan man kan tänka nya brillor. Det skall stabiliseras. Fast klippa gräs borde jag väl kunna göra nu alltså. Får vistas i dammiga miljöer igen. Vår gräsklippare täcker föraren med gräs. Som synes av bilden ovan så finns behov av gräsklipparbrum. Men skall väl klara det nu då. Öga ett skaver lite. Men förhoppningsvis skall det där gå över det också vad det lider. Man står ut.

Fast den där längtan att sätta sig i en bil och bara dra iväg finns i mig fortfarande. Den är starkast såhär på sommaren. Alltså, full tank och iväg utan mål. Sen fler fulla tankar efter att den första är slutsörplad. Men alltså utan att komma fram. Kanske komma tillbaks sen. Eller hitta en ny plats att lägga sin hatt på. Ja, alltså komma fram trots allt fast man inte tänkte sig det när man reste.

Men nu får den här dagen börja rulla på och lägga sekunder till historien om mitt liv. Ingen historia som kommer berättas såklart. Det skulle bli för många “gäsp”. Jag har försakat vännerna och de som varit mig nära för det som brinner i mig. Den där elden som alltid brunnit djupt i mig och som är osläckbar. Men vad vore jag utan den?

Kaffe!

Osedvanligt låg inspiration och därmed låg verkningsgrad plågar mig under kvällen. Kan ha att göra med en natt som innehöll mycket spring till närmaste toalett. Problem vi gammelgubbar har. En del av oss i alla fall. Man tömmer. Tror man. Men tömmer inte. Måste upp igen om en timme. Eller en halv. Det gäller att kunna somna snabbt. Oftast kan jag det. Men ibland hjälper inte ens det. Man får leva med sömnskuld dan efter. Den som gör sig mer påmind ju längre dagen lider. Ja veckan med förresten.

Ulf Lundell avlyssnad idag. Nåja liksom. Man kunde varit utan den lyssningen också och inte blivit leden för det. Som så ofta med Sommar i P1 så är de avsnitt man förväntar sig skall bli bra, sällan de som är det. Just därför gäller det att kasta bort alla förutfattade meningar och lyssna på allt. Ofta får man sig en käftsmäll – hårt rakt i fördomssinnet – och hittar guldkorn där man minst anar det.

Bokhyllan bakom mig står allt oftare orörd. Man hämtar mer och mer information på nätet. Man skriver ut mindre och mindre. Till och med jag som hävdat att de tomma bokhyllorna varit tydliga tecken på tomhet. Jodå. Jag som skrivit ut lådvis med papper. Läst också. Snudd på försörjt ett helt arbetslag inom skogsindustrin. Men inte längre alltså. Kanske dags att elda böcker som nu bara står där. Jo det har väl hänt några gånger redan. Det svider i en bokälskares själ att göra sig av med böckerna som betytt så mycket för en. Men samtidigt, böcker skall läsas och användas. De är inte status eller prydnadsföremål. Sorgligt när de bara står där olästa. Oanvända. Blir till papper och trycksvärta. Jag är ingen samlare.

Koltrasten sjunger. Men en kortsjungare har intagit kullen i år. Det är inte de där långa serenaderna. Men hänförs gör ju jag likafullt såklart. Laddar den där sången så att den finns kvar inom mig under mörka höstdagar och under vinterns värsta iskalla nätter. Att plocka fram då – ja man krossar glasrutan med den röda hammaren – och få igång trögflytande blodströmmar med. Som en hjälp att överleva mörkertid och kyla som aldrig tycks ta slut. Bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Fast ibland, japp, då vill man bara ge upp. Lever allt för mycket “in the void”. Försvinner mer och mer in i det där ingenting där inget alls betyder något. Men vet ju hur det svänger också. Ena sekunden är man här, den andra där. Som en känd kråka som skulle ut och åka. Det kan gå undan när man gör det. Man avgör till stor del själv om man vill stanna i dikena efter att man kört ner i dem. Att man slinker hit och dit. Det är däremot oundvikligt och en del av livsresan.

Fast en del verkar bara sitta hårt fastspända på en räkmacka och det går framåt, nedåt, uppåt, hur lätt som helst. Fast tittar man närmare är det aldrig så enkelt som det ser ut ändå. Det lär man sig med åren. Det ständigt enkla, ständigt framgångsrika är bara lögnares och illusionisters verk. Det är alltid en kamp.

Men nu en måndag som håller på att ta slut. Bli till tisdag. Just här. Man hoppas på en bra dag. Man hoppas på att vara en av de levandes också då. Jag tror på tisdagen den här veckan. En kanondag. Japp. Säkert.

Godnatt kamrater.

Måndag. Men dagars namn spelar ingen roll egentligen. Inte längre. Fast lördag, söndag. Affärstider och arbetstider. Man kan inte komma undan riktigt. Såklart. Det löpande bandet kräver hålltider. Själva rörelsen sker i tiden. Även om man hoppar av återstår beroendet.

Väntar på Ulf Lundell. Sommar i P1. Har lyssnat på Greta, oerhört tröttsamt som ett Sommar av en idrottsstjärna eller en affärsman. Uppräkningar. Namedropping. Undergång. Men rätt har hon såklart. Sen Shima Niavarani. Underhållande. Man kommer närmare den hon verkligen är. Det är där Sommar i P1 har sin styrka. Bedrifterna. Karriärerna. Ointressant. Vägen dit. Varför. Sårbarheten. Svagheterna. Intressant.

Fast man kan lyssna på UL redan på morgonen såklart. Tablåradio behövs inte längre. Men ibland är det lite skönt med schemalagt, som gammelgubbeprat. Ja annat schemalagt prat också. Om man lever utan annars. Fast oftast är det såklart skönast utan alla passtider och hålltider.

Men Sommar i P1 är en klar favorit. Skulle man kunna leva utan? Kanske. Man kan leva utan det mesta. Men ett guldkorn i tillvaron skulle försvinna. Så man njuter. Lyssnar. Tar till sig. Det är den där nyfikenheten på människor igen. Den som gör att jag gärna både tjuvlyssnar och studerar när jag befinner mig som en vanlig människa bland människorna.

Kallt idag. Är man en fryslort som jag så tycker man det. Huttrar. Men solen tittar fram nu. Det finns hopp men stänger öppna fönster. Men vid strumporna går gränsen. Dom får stanna i lådan tills det blir värre eller höst.

Fast nu. Snart. (Kan man skriva så?). Antagligen inte – NEJ. Men snart. Sommar i P1, Ulf Lundell. Tror jag blir bra. Fast först land och sjöväderrapport. Viktiga grejer. Om man är på sjön. Annars får det komma och gå. Vädret. Mullrar det. Dra ur. Regnar det. Ställ in vattning. Det är lugnt. Sol. Det växer så att det knakar. Överallt. Hurrar på det. Givetvis.

Men nu så…

Borde väl påpeka att båten from lördag (23:44) nu seglar norrut igen. Fast det finns såklart ingen större anledning till oro ännu. Mycket ljus skall vänligt strila genom gröna blad innan kalla höststormar tar över.

Egentligen är jag inte så mycket för det där perfekta. Att söka det. Att vara tvungen att ha det. Jag är fullt nöjd med normaliteten. Men den här midsommaren är perfekt. Det finns inte så mycket mer som jag kan önska mig. Jo, om jag nu måste, kanske hav. Vågor. Doft av tång. Men det är inte viktigt. Resten finns där. God mat. Koltrastsång. Väder som värmer. Till och med en bra film finns där till slut. Det blir tre dagars grillning. Hammare och spik och friskt virke däremellan. En bok. Kaffe. Glass. Jordgubbstårta. Inte en droppe alkohol. Inget ovanligt med det. Sol, vindar som lätt smeker ens kind. Njutning i en trädgårdsstol medans solen nästan går ner. Natt bjuds det inte på nu. Bara halvmörker.

Sådan skillnad det är från förras året. Sjukhus. En påse antibiotikadropp, tre gånger per dygn. Jag kunde vandra i Boulognerskogen en stund mellan de där droppen. Njutning då också såklart. Men själv i en värld där folk umgicks med varandra. Lufthål. Hemlängtan.

Jag är nöjd alltså.

Inte illa.

Tack!