Category: Betraktelser & Berättelse

Fredag. Som vilken annan dag som helst. Såklart. När man har låtsassemester. Fortsätter med småprojekt. Lever i befrielsen. Börjar vänja mig vid detta. Bra eftersom pensionen är 479 dagar bort. Om man nu lever så länge. Fast denna ständiga vila fungerar såklart inte hur länge som helst. Eller också gör den det… Men man kan nog vila sig till döds.

Grannen klipper gräs. Får mig att fundera på om jag skall göra likaledes. Det fortplantar sig gärna det där. Men först på listan är det en hylla som skall sättas upp. Varför inte liksom. Den hylluppsättningen har funnits på listan under flera år. Det är skönt att bocka av. Ofta går det mer energi åt till att oja sig än att lösa problemet.

Äter en dubbelnougat. Nougat är en till av mina laster. Det som jag har svårt att klara mig utan också när jag borde klara mig utan. Fast ett liv utan att ge sig hän åt excesser ibland är såklart inget liv. Tycker jag.

Regn under morgondagen. Kanske kan det vara en dag för musik. Kanske… Suget finns där. Men det krävs en heldag. Minst. Att kunna ge sig hän utan förbehåll. Kanske finns den eller också den inte. Det är i alla fall ingen ide att ens försöka om man inte tror att obruten outforskad dag finns där framför en. Ställtider. Tid att ta sig ur det där ruset man hamnar i. Resten det där kreativa flödet som är kärlek och liv. Många sådana dagar kan jag räkna till i mitt liv. Det måste betyda något!?

Det är gott att leva.

River ut gamla ledningar från elskåpet under gårdagen. Fyra mätare är nu en. Mycket avklippt har hängt kvar sen fyra, tre, två, mätartiden. Nu borta. Snyggare. Men man känner sig som en bov när man står där. Som en “otillåten elavledare”. Men sådana saker har jag aldrig vågat mig på. Återstår fortfarande lite fix. En del eldragningar går först åt ett håll och sen åt ett annat. Onödigt såklart. Men man får lösa bit för bit. Skall koppla in den nya kabeln till garaget först. Efterlängtat!

Fåglarna sjunger inte längre lika intensivt. Som alltid efter midsommar. Saknad. Men dom har såklart annat att syssla med. Jag har njutit av det som trillat in genom mina öron fram till hit hursomhelst. Jag tror nog döv faktiskt vore svårare än blind. Om man nu kan gradera helveten.

Havet har jag inte njutit ännu i år. Men det finns såklart inplanerat. Ett av behoven. Att se ut över obruten horisont och lyssna på vågskvalp mot stenig strand. Känna pålandsvinden varmt och lite busigt smeka håret när man intar en baguette med potatissallad och k*ttbullar på en solvarm uråldrig lenslipad stenhäll. Jodå österut blir det endera dagen. Resan västerut, för att möta Atlanten, får vänta ett tag till. Men den hägrar den också. Det är inte ens så långt. Man kan klara det på en dag. Fast behöver minst två. För att hinna ta in.

Men nu skall jag fortsätta med mitt småfixande. Du som går där i sommaren. Var glad att du lever. Det finns så många som skulle velat leva en dag till men inte fick det.

Postlådan är tom. Dag efter dag är den tom. Jag, trött, ocool gubbe, skall kolla den. Det är en bit. Man vandrar dit. Finner den tom. Idag igen. Går hem. Irriterande. Måste lösa det där. Lådan skall tamefan säga till när det finns post. Varför den inte gör det redan är för att förr fanns det ALLTID post i den varje dag. Men förr är förr och nu är nu. Elektronikprojekt på inflygande.

Fyller på med lite musik. Ni som följer bloggen vet med vad. Håller ännu. Hjälper. Lugnar ner ett behov som alltid gör sig påmint.

Småprojektens tid är icke förbi. Grejar på här på kullen. Är väldigt skönt faktiskt. Detta betyder antagligen att låtsassemesterabstinensen är på övergående. Men “sjukdomen” drabbar mig med full kraft igår på eftermiddagen. Får lägga mig en stund. Det börjar bli löjligt liksom. Dock pigg som en spade idag. Återstår att se hur länge.

Dublin Murders på ettan (SVT-Play) kan rekommenderas.

Fello blir Telia. Man kan aldrig fly Telia hur mycket man än vill det. Man får försöka överleva.

Fast med detta fortsätter jag med allt det lilla. Varför inte liksom?

Semester. Andra dagen. Jag vet inte. Kanske är det inget en låtsasarbetande kan känna av, men i min semester, nog finns det en abstinens här i det här. Låtsasjobbsabstinens i mitt fall då. Det är lite som att sluta röka. Fast ännu värre egentligen. Jag ville sluta röka men låtsasjobba. Nope, inte vill jag sluta med det. Och nu alltså inget. ojobb.

Men man vill fortsätta i tangentens riktning. Tröghetskrafter. Alltid.

Ändå sitter jag då här på låtsaskontoret. Men tillfälligt. Jag tar det här på allvar. Skall bli låtsasjobbsfri. I alla fall under de här veckorna. Använder händer istället. Skruv, spik, rör och efter det, bra bok, bra film och skaplig sömn.

Men varmt äro det icke. Lättfrysta ocoola gubbar huttrar. Jordgubbar med. Vän av ordningen må tänka “lättfrusna”. Men jag är inte så noga med slikt. Sommar äro det dock. Det brukar vara såhär.

Får enkronasskärm levererad som är inhandlad på Tradera. Fungerar som en skärm skall fungera. Tydligen är det under denna tid av året som man skall införskaffa sig en skärm. Minnesnotering tagen. Behöver inte fler nu. Check!

Längtar ut på vägarna. Märker att folk man känner redan är där. De där årliga besöken, från de sparsamma kontakterna, haglar in och folk står i kö för besök och prat. Det brukar inträffa den sista veckan i Juli det där annars. Jag känner bara “lämna mig ifred” men är väl ändå inte så dramatisk åtminstone inte till vardags. Men nästan då ändå. Erkänner. Stuga ute i väglöst land med fiber och sjö vore platsen för en sådan som jag.

Att se igen är en fantastisk erfarenhet. Jag jublar inombords flera gånger per dag över detta. Då skall man betänka att jag ännu inte provat ut nya glasögon och för tillfället går med ett par som inte allas stämmer. Det skall alltså bli bättre! Som om inte redan detta vara kanon! HURRA!

Men musiken… Den saknas mig. Det är för lite musik just nu. Jo, såklart, man skulle kunna stoppa pluggar i öronen och vandra runt med den där. Men i världen, ute, där allt annat händer, på riktigt, där vill jag vara med på riktigt också. Höra och se i nuet. Man kan kalla det där mindfullness eller vad man vill. Men för mig behöver det inte vara så förbaskat märkvärdigt. Det räcker med att finnas till ibland och känna att man är en levandes del av allt. Borde vara ett slags grundtillstånd i den mänskliga själen kan man tycka. Men är det så sällan idag. Allt är flykt.

Men lite sjuka både K och jag. Förkylda. Känns i kroppen. Behövs lite återhämtning. Gissar att det handlar om ledighetssjukan. Slappnar man av alldeles så lite så anfaller “dom”.

Fast nu då. Laga matberedare. Gårdagens försök godkändes inte. Ja, höll inte kan man också säga. Nytt försök idag alltså. Sen leta den där påsen med brickor som jag köpte förra året. Såg den alldeles nyligen. Frågan är bara VAR?

Så… en halvtimme ifrån semester. Hemska tanke. Jo på riktigt. Fast… Det är när man känner just så som det är dags att bryta. Så är det bara. Så semester får det bli. Fyra veckor med smärre avbrott för ett och annat. Kanske. Eller inte. Kanske bara musik. Fast det finns att göra. Jodå. Fast det är på låtsas. 486 dagar kvar och de där dagarna räknas väl av också under en semester.

Som lärare på Gymnasiet så var den där första semestern något märkligt. Vi jobbade in några veckor under terminerna. Det blev en hel sommar ledig totalt sett. När jag stod här första dan kunde jag inte fatta att det var sant. Jag hade tio veckor framför mig av ledighet, tid då jag dessutom slapp veckopendla. Löningar skulle ändå komma in på kontot. Märkligt och svårförståeligt för någon som större delen av livet kört eget. Det var ofta svårt att tacka nej till jobb som egen. Kom jobb in på sommaren så körde man. Man visste ju inte hur hösten skulle bli. Men de där dagarna alltså. Eller hela den sommaren. Den var frihet burkifierad. Kanske känns det på samma sätt när man går i pension. Den som lever får väl se. Hela tanken känns mest främmande just nu.

Semester hemma såklart. Det är inget annorlunda mot hur det brukar vara. Det finns saker att göra. Tycker om det. Att greja lite. Så det skall nog gå vägen. Antagligen blir det någon tur ut och beskåda landskapet. Hudiksvalls museum och Sara-Vide Ericson’s utställning är ett måste såklart. Sen Moviken är en självklarhet. Gränsfors bruk (lerkrukor för vår del) sen kanske. Eller Sörfjärden/Mellanfjärden/Norrfjärden. Eller Hölick. Eller ställen man aldrig besökt såklart. Smultronställen finns det gott om. Massor på nära håll också. Matsäck och gott humör räcker. Kaffe i det fria smakar mer än vad det bästa drycken på den bästa krogen någonsin kan smaka. Ja en ostmacka och en pirog likaså. Lyxmat.

Fast jag skulle alltså kunnat sitta här och fortsatt. Men inser alltså att livet består av mer än det här. Har aldrig glömt det trotts att det här är en mycket viktig del av mitt liv.

Fast nu är vi såklart allesammans lite förkylda här i huset. Återstår att se om det bara är ledighetssyndromet som knackar på (avslappning släpper fram allt möjligt) eller om det är något värre. Har man tur överlever man. Som alltid.

Alla backuper är väl på väg precis som de skall vara. Koden är incheckad till servera i USA. Det finns egentligen inte mer att göra för mig här nere på låtsaskontoret än att stänga av skärmarna, gå ut härifrån och stänga dörren. Kanske blir det ett och annat blogginlägg också framgent. Kanske inte. Kusten får styra. Någon låt skall jag i alla fall försöka få till. Lyckas jag inte med det så får jag anse semestern för misslyckad. Det bestämmer vi här och nu. Ja eller jag.

Hoppas du som läser det här (du är min hjälte som orkar) också har en skön sommar. Det är du värd vettu! Njut och klappa dig snällt på kinden från mig.

Somnar idag också. I låtsaskontorsstolen den här gången. Vaknar av att yngste sonen står framför mig och försöker få kontakt. I min hjärna tar han form först i en dröm och sen bleknar han sakta fram i och med att verkligheten också gör det. “Hallå”. Vad som nu är “verklighet”. Eller ens “verkligare”. Han tror väl att det är tid för arv en stund den stackarn.

Powernap i låtsaskontorsstol är inte helt ovanligt. Fem, tio minuter halvsovande i tillbakalutat läge brukar ta mig upp på banan igen. Ovanligare är att det att jag somnar på riktigt som idag. Men det har hänt förr. Spelar ingen roll såklart. Effekten blir densamma. Man piggnar till. Orkar vandra vidare.

Men ont i kroppen, halsen, snorig. Japp förkyld. Antagligen därifrån den extra tröttheten kommer också. Irriterande nu när jag vill få bort lite från todo-listan för framtida nära semestersegrar.

Smith & Thell snurrar fortfarande såklart

Det är som en godispåse. Går inte sluta äta/lyssna. Snurrar i huvudet också mellan spelningarna på Spotify. Det enda man kan göra som befrielse är att lyssna sönder. Befria sig genom utnötning. På dom bara, liksom.

Vad vore jag utan musik?

Sommar i P1 snurrar på. Som vanligt är det de avsnitt man inte har så mycket hopp om som är de mest lyssningsvärda. Det är därför man måste ge sig in i varje dags avsnitt så fördomsfritt man nu kan. Man blir nästan alltid överraskad. Som i dagens avsnitt med Therese Lindgren Lyssningsvärt! Det är inte lätt att leva.

Nu skall jag snora på och lägga kod till kod och få det hela att bli till något i slutänden. Med musik går allt.

Liksom

Soffan vinner mot ocool gubbe på knock-out under Rapport. Jag kvicknar inte till igen förrän vid halv nio. Har svårt att ta mig upp ur grön IKEA soffan till och med då. Jag brukar vinna de där fajterna. Ganska lätt till och med. Men kanske är min tid ute nu.

Nu sitter jag här på låtsaskontoret i alla fall. Långt ifrån hundra i fart. Men skall väl försöka komma igen. Som jag måste. Om det nu skall bli något slut på kortmeningar och bli ledigt härifrån. Ja som om det inte var en form av ledighet redan det här med låtsasjobb. Jag försöker göra mig märkvärdig tydligen. Snart börjar jag säkert prata om mig själv i tredje person också.

Att gammal är äldst kan man konstatera om man lyssnar på Han & Hans vänners senaste släpp. Konstaterar jag då alltså. Vem jag nu är att tycka till som saker. Men det svänger ruskigt mycket om det här. Borde bara bli livematerial hädanefter. Det låter lite som om de allesammans glömt gylfen öppen med flit innan de hängt på sig instrumenten. Busigt liksom.

Jodå det lyssnas på min musik också. Det är inte bara “gamlon” som jag själv som lyssnar faktiskt. Men mest underligt är såklart att jag får ihop en bunt lyssnare.

Jag undrar ofta varför. Att se att det är några stycken som kontinuerligt lyssnar är nog min enda och bästa egotripp. Speciellt då den där Norska gruppen som återkommande lyssnar. Hur hittade de min musik? Undrar man.

Jag saknar ofta det där med spelkamrater. Hade jag bott kvar i Ovanåkerstrakten hade det där varit ganska naturligt. Man hade nog deltagit ibland. Gästat. Här i Ljusdal finns jag såklart inte i det där. De som verkar här vandrar till varandra efter andra väl upptrampade stigar.

Men var tid har sina tidsfördriv. Jag har i alla fall inga planer på att leva på bara minnen härifrån eller ens i en närtid härifrån. Det finns både låtar och annat kvar som måste ut. Nope, inget som tidningarna skriver om såklart. Vem skulle det över huvud taget intressera undrar både redaktion och jag såklart. Fast som i länken ovan då så vet man inte vad som hamnar i tidningen under sommartid och nyhetstorka. “Ibland får man helt enkelt ställa upp” tänkte jag nog där när vikarierande reporter på lokalkorreposten tjatade efter att ha läst ett inlägg i sociala medier. Hittills har ingen artikel känts på annat sätt än att man framställs som en idiot. Antagligen säger det egentligen mer än jag själv vill inse. Även en tidningsman/tidningskvinna hittar då och då ett “sädeskorn” av sanning.

Suck!

Har lillkatten med mig. Hon rusar ner för trappen ibland i racerfart för att hinna med in på låtsaskontor. En ynnest såklart. Våra katter har sin givna plats i hjärtat. Fast är hon här blir det tystare. Man kan inte vräka på med musik. Men det gör såklart inget egentligen när man har en katt att prata med istället. Vi är som ett team sådana här gånger. Vi mot världen eller med den till 100% om man så vill. Vad vore livet utan katter? Jo jag förstår mig på dem som har hund eller häst eller underbara höns, eller varför inte bin, också. Eller kanske kvalster. Vi är ändå bara djur vi med. Avstånden mellan arterna är kortare än vad vissa vill få det till. Det är med människoupphöjare som med vilka andra idioter som helst. Ju dummare man är desto säkrare är man på sin sak. De som tror på människans rätt att styra och ställa och vara både gud och kejsare är nog de dummaste av dem alla.

Fast säg inte till någon att det är jag som har sagt det.

Man skall nämligen vara snäll.

Liksom.