Så kommer vi iväg då. På hjortrontur. Det finns massor i år. Roligt att plocka då såklart. Ingen konst alls. Andra år får man gneta på. Kämpa för att få den där hinken full. Vi gör inte av med så mycket hos oss. En femliterhink räcker ett år och mer. Från att varit äckligheten själv har nu de där bären tagit sig med åren. Smaksinnets förfall, den som börjar med den dan man tycker en silltallrik smakar gott. Hjortronsylt till pannkakan är smaskens.
Men visst är de vackra. Gör skäl för namnet “skogens guld”.
Fast att få gå där ute på myren, sätta sig en stund, sen gå där i lugn och ro igen, är nog ändå själva grejen med de här turerna. K och jag är helt överens där. Skogen liksom kryper in i huvudet på en och läker småsår som man fått i själen. Man lugnar ner sig och får perspektiv på tillvaron. Blir helad. Det behövs ingen han/hon/det/gud eller Jesus eller vad för upphöjd varelse som åkallas. Det räcker med träd och tystnad och tid att tänka och se.
Belöningen, förutom bär då, är såklart kaffet. Alla som druckit en kopp kaffe i skogen vet ju att det inte finns någon annan plats där kaffe smakar bättre. Men vi fördröjer njutningen. Åker till den för dagen blåsiga Össjön efter att hinken fyllts.
Och javisst. Kaffet smakar underbart. Sockerkakan med. Men vinden drar rakt genom kläder och kropp och liksom kyler ben och märg och vi blir inte sittande så lång stund. Njutningen är inte mindre för den skull.
Ekorna som blivit bortglömda är många här. Var och en har de såklart en historia att berätta och jag tar in dem alla men hinner inte riktigt med att återberätta någon av dem här och nu. De där historierna får komma sen, när det finns tid för sådant.
Det gamla båthuset som var intakt sist vi var hit har sin historia att berätta det med. I ensamhet förfaller vi alla. Vi behöver bli omskötta och sedda för att stå upp. Det gäller också ett båthus.
Som vanligt åker vi vidare efter skogsvägarna efter fikat. De som inte har ett egentligt slut. Det är upptäcksresor det där. En chans att hitta nya smultronställen och platser som man aldrig tidigare besökt. Eller varför inte återse de där platserna som man lärt sig älska och som fastnat i själen under tidigare turer. Kostar bara några liter bensin. Hälsingland är fantastiskt. Just här får man dock också sända en uppskattande tanke till Jämtland, eftersom gränsen mellan de två landskapen går i just Össjön.
Stärkta far vi hem igen. Perspektiven och insikten om vad som är viktigt i livet är på rätt plats igen. Just det är alltid lika nyttigt. I det till synes lilla och enkla finns alltid det stora. Gott att ha koll på det igen.
