1970-tal. Det sattes masonit framför spegeldörrarna. Linoleum på golven. “Lättstädat” var mantrat. För den här dörren var det alltså ett tag sedan den fick se solljus. En av de sista spegeldörrar att plockas fram igen här i huset. Att gå tillbaks. Det är inte alltid framåt som gäller.
Uppe. I lägenhet. Lunchdags. Hungrig.
– Vad skall man äta idag?”
gäller som vanligt. Tänker hamburgare. Behöver inte fortsätta länge på det spåret för att nappa.
– En Mac Brattberg
beställer jag alltså. Spisen är direkt tvär.
– Dra åt helvet gubbjävel, gör en själv!
Diskmaskinen håller med. Som den alltid gör. De har ett tight förhållande de där två. Å andra sidan håller diskmaskinen med alla och envar oavsett vad som hävdas. Tro den är liberal väljare.
Frysen och kylen däremot öppnar upp och levererar sojaburgare, bröd, senap, ketchup, chilli, inlagd gurka och låter mig komma till skott. Mikrovågsugnen, wifi-dödaren, är min vän. Schoffar till lite krubb helt enkelt. Stark chilisås, en sådan där som får en att hicka och tror att det är fem grader varmare. Inga djur har kommit till skada när de här matvarorna tillverkats. Känns bra för mig som är känslig.
Klarar mig nog resten av dan nu. Men kanske blir det en skorpa vid tretiden…
ps Kommer på att jag missat sallad. En synd. Men man kan väl stoppa i sig lite efteråt. Får gå förbi salladsodlingen när jag hämtar posten och hugga mig lite Lollo Rossa eller något annat gott. ds
Jorden behöver regn. Himlen levererar. Just idag på eftermiddagen. Jag får hålla igen de krafter jag har inom mig – hårt – för att inte rusa ut och dansa oresonligt lycklig omkring där ute i regnet, så som man gjorde som barn. Gapandes såklart. Smakandes på det där vattnet från himlarna som toppar smaken av varje annan dryck. Fattar egentligen inte varför det där är en konstig sak att göra som vuxen. Förbjudet. Om man nu är sugen. Om man nu känner för det. Man borde få göra som man vill. Vad är det annars som är frihet? Men det finns familj att ta hänsyn till. Vill inte “skämma ut”. Jag nöjer mig med frestelsen och tanken. Tittar på inifrån mitt låtsaskontor när regndroppar faller hårt mot gräs och asfalt. En njutning det med.
Den gamle grannen J. hälsar på. Det var ett år sedan. Kanske mer. Hon var dragspelarens hustru och är fortfarande först och främst dragspelarens hustru fast dragspelaren själv är borta och saknad med både minnessten och minnespark. Men Edsbybo nu sedan några år. Rotlös. Jag har dragspelarens gamla avlagda kläder på mig. Fick en hög när det städades ur efter hans bortgång. Det skrattas gott åt det klädvalet idag. Den gröna skjortan som jag tingade på redan när han levde har jag faktiskt slitit ut. Ja skojade då såklart. Jag hade haft en likadan en gång i tiden. Den skönast skjorta jag någonsin haft. Trodde väl aldrig att det skulle bli allvar av det där en dag. Men jag vet att dragspelaren också skulle gillat det.
Det blev ingen ny musik på Spotify idag. En Corona-effekt tydligen. Jag har såklart ingen brådska. Inte med det. Inte med mycket annat.
440 dagar kvar. Tror inte att det är sant. Just där är det bra att tiden rusar. I allt annat vill man vid min ålder bromsa tiden.Hålla kvar. Hinna med lite till. Eller varför inte mycket till.
Hittar en låda foton när jag letar en annan grej idag. Så många på bilderna som jag inte känner igen. Måste kolla upp med brorsan eller någon annan någon dag. Rädda namn kopplat till ansikte så att efterkommande åtminstone har en chans att få veta. Om de vill bränna eller pappersinsamla dem då sen bestämmer de såklart själva. Det finns ingen skuld i det.
Glasögon fanns det definitivt inga i brevlådan idag. Hoppet står därför till morgondagen i det fallet. Man blir onödigt trött i huvudet av illa anpassade glasögon. Det blir man visserligen av ett nytt par också. Det tar ett tag att vänja sig. Men bättre att beträda den vägen såklart. Det blir oftare och oftare tvådagars leveranser hit upp till oss från alla delar av Sverige. Var ovanligt förut. Fast jag har alltså inte bråttom. De kommer när de kommer.
Los krigar. Tror att jag gillar det. Det finns en alldeles unik kraft bland människorna här. De vet bara inte om det. Den får oftast utlopp i klagande istället för handling. Men när den där kraften tar rätt väg. Ja då är Losbor ostoppbara. Skall man göra neddragningar och förändringar så måste folket såklart få vara med och planera dem. Delaktighet är viktigt. Där, bland de som berörs, kan man hitta nya infallsvinklar på problem. Nya tankar och lösningar. Eller kanske bara konsensus. Allt bra. Jag är själv inte insatt i diskussionerna men är skaplig på att räkna och nog låter det mesta av de besparingar man pratar om som kontolek. Man flyttar en kostnad till ett annat kostnadsställe och vips så är den kostnaden borta. En holistisk syn saknas och man säger gärna “mäh och hallå” när det där underskottet dyker upp på ett annat ställe i ställe. För tillbaks ansvaret för skolan till staten. Ta sjukvård och åldringsvård den vägen också. Det är de områden vi Svenska samstämt tycker är viktigast. Det vi vill betala skatt för. Nog borde den vara jämlik över hela landet och bördan (eller ynnesten att få bidra till) delas av oss alla tillsammans. “Vad får jag för pengarna…” personerna har ändå alltid och kommer alltid ha och sätta de privata alternativen högst. Betala goda pengar för att hamna först i kön. Men fast deras röster är starka och höga är de ändå bara några få. De kan få ett eget tv program eller en hel kanal där dekan gnälla över de omåttliga orättvisor de utsätts för.
Synd bara att socialdemokraterna inte har det där i sig. Personligen tror jag att just den balansgång mellan socialism och kapitalism som Sverige varit jäkligt duktiga på genom åren är den absolut bästa vägen att gå politiskt. Jämvikt. Men socialdemokraterna verkar ju göra allt idag för att just de riktigt rika skall sitta still i båten. Nöjda, mätta och belåtna. Medans vi andra ror så att svetten lackar. Ja inte jag då. Här är allt bara på låtsas.
Att det är höst märks i inkorgen. Det bara sprutar in mail just nu. Alla har dragit igång sina projekt igen tydligen. Trodde faktiskt att Europa hade ledigt den här tiden. Men tydligen inte så. Inte resten av världen heller. Men hinner med att läsa allt det gör man inte. Inte ens det stressar mig längre. Lugn som en cykelsadel är jag.
En hög medicin, en riskkaka – man får lyxa till det – och sen några sidor Ulf Lundell gnäll är det dags för nu. Fast gillar det såklart. Annars skulle jag såklart inte läsa. Fast den där fyllekörningen… den förlåter jag honom inte. Där sjönk han ner till under de riktigt respekterades nivå. Genier, ja och han är aspirant på det, kan komma undan med mycket. Det är inbyggt i just det sinnet såklart. Men fyllerkörning… nope. Utanför ramarna. Dålig stil.
Så nu, dags att lämna mina fattiga kodrader åt sitt öde. Bara på låtsas de med såklart. Inte värda mycket just därför. Men lever jag imorgon, ja då tar jag upp den tråd jag lämnat idag igen. Åtminstone enveten är jag. Dum i huvudet kanske. Men enveten. Det vill jag ha cred. för. Det räcker med det. Priser, statyer och annat kan andra få ta hand om. Fast prispengar.. nåja,,,
Sarah Dawn Finer skriver till Mikael Damberg och vill ha ett möte. Hans kansli hör av sig med vändande. Om det nu vore Karl på fabriken som gjort samma sak…
Likhet inför lagen, eller likhet inför makten. Pyttsan liksom.
Morgon. Sommar i luften. Tar en macka med Vegiar på. Lyx här en vardag. Hoppfull. Dagen börjar bra. Jag utsövd. Trotts Ulf Lundells oro där i Österlen – i de ensamma männens paradis – som tar mig in i natten. Eller kanske just på grund av den.
Borstar tänder. De som är kvar verkar sitta kvar också idag. Det finns behov av översyn där. Men den får vänta tills efter nästa år. Jag går ändå i väntans tider.
Ser att kattlådan behöver bytas. Dagen faller väl något där. Den är inget som tilltalar något av en människas sinnen. Bäst är att ta tag i det innan duschning och tvagning. Då förföljer den inte med en, en hel dagen. Så det gör jag.
Ute fuktigt. Augustifuktigt. Frasse, gammelkatten, har lagt sig tillrätta bakom bilen. Där sover han sedan som en död mest hela dagen. Mer än en gång har jag varit fram till honom i tron att han verkligen gått vidare till andra världar. Men han överraskar alltid. Pigg men skraltig. 92-åringen.
Kattlåda i kompost. Något skall vi ha tillbaks från inhandlad kattmat. Blandar ut jorden väl. Den som hamnar i krukor och pottar om ett år eller två. Det går runt. Cirkulerar. Kattlådstömmning är alltså inte helt meningslöst. Duschar man på det så sköljer man också av sig minnet av en låda skit.
Tisdag. En bra dag. Man är uppvärmd efter en tvekande måndag och det är tillräckligt mycket vecka kvar fortfarande för att man skall tro att det finns saker man skall hinna med innan helgen. På onsdag kryper redan då den här paniken sakta över en. “Snälla inte helg redan, jag skall bara…”
Idag skulle då “Buslåt till Backa-Jan” släppts men den verkar inte ha passerat genom alla Spotifys filter ännu. Tveksamt om världen bryr sig eller ens noterar den förseningen såklart. Mig berör det också föga. Min process och glädje är i snickeriet, det jag kallar “studion” lite ambitiöst.
Fast jag har väl ungefär lika många lyssnare där på Spotify som alla andra lokaltidningens stjärnor. Det är lite där som med Luciaval. Skall man bli lucia så skall man ha stor släkt eller i alla fall många vänner. Fast nu för tiden har ju till och med luciavalet moderniserats. Det lottas. Antagligen den sista dödsryckningen för allt det där. ÄNTLIGEN!
Man kan såklart undra varför man lägger ut musiken på Spotify. Plågar sig. Fläker ut sig. Men det är väl den där lille inom en som vill bli bekräftad. Fast det blir man ju aldrig. Den bekräftelsen är förunnad några få. Blir man bekräftad så tror man ändå inte på de goda orden. Jo suger i sig gör man. Som en uttorkad alkoholist. Javisst. Men godord bleknar fort. Till slut är det bara de där negativa kommentarerna som sitter kvar. Sitter där som en tagg och varar sig mer och mer för varje år som går. Tilltar i styrka för varje dag som går. “Du duger inte”.
Ändå är det ju gott att leva. Man får vara tacksam över förnöjsamheten.
Ägnar dagen åt att lära mig något nytt. Fast i sig är det inget konstigt. Jag tillbringar mycket tid på skolbänken. Oftast med mig själv som både lärare och klassens ende elev. Idag innehåller kursen Espressif’s SDK’er. Främst ESP32’an. Jag har aldrig gett mig själv tid att dyka ner riktigt djupt där. Men nu då kanske. Är inte riktigt förtjust i Arduinogenvägen. Kan inte hjälpa det. Men visst blir det krångligare att läggs sig på den här nivån. Självklart så. Men den är mer på riktigt känns det som. Enkelhet kopplar nästan alltid också bojor som man inte vill ha.
Just det här att lära sig nya saker än fortfarande min största glädje och motivation. Tar det momentet slut så tar nog också jag slut. Men visst är det så att gamla hundar har svårare att lära. Man är segare nu än förr. Fast jag tycker nog att man kan ta igen det där sen när det gäller att leverera något som skall kallas “klart”. Fast ungdom vinner alltid såklart. Så är det och så skall de vara. I längden förlorar erfarenhet över snabbhet.
Plågas (nåja…) av en malande huvudvärk hela dan som gör att jag får kämpa med koncentrationen. Men lyckas i alla fall hålla huvudet över somna in nivån. Klipper klart det som återstår av gräsmattsklippandet i en riktigt seg del av dagen (flyr) men annars sitter jag här framför skärmarna. Kämpigt utan drift på hjulen det där med gräsklipperi. Men säkert nyttigt för en sådan som jag. Blir svettig hela dag. Måste försöka få tag på en ny drivrem.
Imorgon skall det bli vrålvarmt. Vi måste antagligen lära oss av centraleuropeerna att semester tar man i augusti och inte i juli. Under våra år i storstan tillämpande K. och jag det med gott resultat. Sommaren börjar på riktigt när skolorna börjar. Har det inte alltid varit så? Någon som har en annan erfarenhet?
Har fortfarande huvudvärk Möjligen beroende på mina provisoriska glasögon som egentligen är köpta som läsglasögon. Helt fel värden på dom alltså men såklart tusen ggr bättre än det tidigare gråstarrläget såklart. Nu är visst ett par nya på väg i posten. Med lite tur har jag dom imorgon. Det skall bli riktigt skönt och blir ett avslut (hoppas man) på en kämpig period när det gäller att se något av världens mysterier har det varit.
Vore skönt att lämna sjukdomarna bakom sig härifrån nu. Men det tror antagligen inte ens han/hon/det/fan på heller. Man är i den där åldern när man faller söner bit för bit. Man har mer kvar.
Mörker annars där ute. Anar en måne bakom berget. Kan ev. också vara ett UFO. Men har inte orkat springa upp på berget och titta efter. Det får vara det det är. Ibland orkar man bara inte undersöka alla under i världen. De får finnas utan ens inblandning.
Tycker nog fortfarande att man borde resa ut och bli borta länge. Väldigt länge. Se mer av världen. Träffa fler människor. Jag tycker faktiskt människor är spännande. Inser att (låtsas)yrkesvalet därför är lite underligt. Möter ju inte en enda som det är nu. Men sen har jag ju det där solitära starkt inom mig också. Troligen starkare än längtan efter människorna. Livrädd för sveket dessutom. Svårt för tilliten. Hör alltid de där negativa sakerna som folk tänker men som det kanske inte alls är säkert att de tänker. Men det räcker med den där inbillningen. Går det att kram någon och tro att den man kramar verkligen vill bli kramad om man är sådär?
Jag hade några bilder kvar i ett album på några gamla flickvänner under många år. Ingen aning varför de satt kvar där. Men minnet av någon som sa de tyckte om och älskade kanske. Men jag lät allt det där gå i soptunnan för något år sedan. Som de borde gjort från början såklart. Eller tidigt i historien. Det som har varit har varit. Går inte hålla kvar. Vill man ens?
Nu skall jag gå upp till U.L. och läsa hans gnäll en stund. Fyllkörningen berättades det om i senaste läsningen. Hopp om alkolås. Nojor inför turnén. Tre dar i studion sen får andra fixa klart. Drömmen om att komma iväg den har vi gemensamt. Att vi ändå stannar likaså. Någonstans tror jag vi båda förstår att vi inte kan fly från oss själva hur än mycket vi än hatar den där personen som vi själva benämner “jag”. Man kan sätta bojor och tvångströja på sig själv också. Göra det med fullt öppna ögon. Vi flytt int’.
Eller något.
Liksom.