Categories
Betraktelser & Berättelse Techstuff VSCP

Vågar inte

Jag äter elefant. Vågar inte räkna hur många tuggor… ja komponenter… delar… det handlar om. Räknar jag efter går jag säkert upp och lägger mig. Omedelbart. Det är nämligen omöjligt. I alla fall ensam. Samma sak gäller om en tanke “varför” eller “till vilken nytta” skulle smita in obemärkt i huvudet. Koncentrerat låtsasjobb är bästa tankemuren man kan bygga. Så jag ägnar mig åt det. Bortkopplar mig från världen.

Men jag deklarerar såklart idag också. Grejar med vattenmätarinstallatörer som jag inte vill ha hit under eldningssäsong (Det kostar nämligen en massa pengar). Grejar med bygglov hos kommunen för mitt evighetsprojekt. Ja kanske går det… Ja och lite annat. Men mest fokus på att släppa ut saker alltså som det låtsasjobbats med under det senaste året. Terapi kanske kanske allt det där egentligen kallas i min ålder. Inte den heller har väl något reellt syfte utom att få tiden att gå.

Ute sjunger fåglarna. Ja medans solen var uppe. Själv drar jag ner persiennerna. Mörklägger. Galet eftersom det är ljuset man behöver nu. Men man får helt enkelt bestämma sig och låtsas att solen inte lyser. Hur som helst finns det inget alternativ. Trotts trettio centimeter mellan ansikte och skärm så går det inte att ha söderlägessol brassande in genom stora skolfönster. Det spelar ingen roll att den är åtta minuter bort.

Kommer eventuellt få operera min grå starr direkt nästa vecka. Återbud. Det var en av dagen stora överraskningar. Positivt såklart. Om det nu blir så. När jag sa att jag skulle åka buss och tåg och buss igen undrade sjuksköterskan om jag inte hade någon som kunde skjutsa mig. Nej, är det enkla svaret. Det har jag inte. “Vad synd” sa sköterskan. Men ger jag mig fan på det så hittar jag säkert hem igen. Jag är bra på att ge mig fasiken på saker. Hamnar man någon annanstans så kan väl det också bli spännande på många sätt.

Liksom!

Boken jag läser, den som handlar om en pandemi, är skrämmande lik det som händer nu i verkligheten. Jag försöker klaga hos K som valt den. Men hon lyssnar inte på mig. Slår dovörat till. Men jag läser nog klart. Ja och hoppas att det och allt inte blir fullt så jävligt som det beskrivs i boken.

Jag är lite fundersam på Kina förresten. Varför har smittspridningen avstannat där? Ingen annan verkar ju ha lyckats begränsa spridningen med särskilt lyckat resultat! Borde det inte finnas en ledtråd att hämta i just detta faktum? Kanske är Kineser bara lättare att isolera. Men har svårt att tänka mig det. Det finns alltid folk som inte lyder, som drar iväg, ställer till saker. Alla kan ju inte dragit iväg till andra länder.

Liksom.

Man vet inget. Jag flyttade min fria del av pensionen till den statliga fonden i höstas. Tror det var ett lyckat drag. Känns som det här kommer att ta tid att få ordning på.

Atchooo!

Tror inte jag skall tugga mer ikväll…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Världen

Världen liksom darrar där ute. Ingen vet hur allt det här kommer att sluta. Jodå, bättre blir det alltid till slut. Någonstans där borta. Just det är inbyggt i det svarta, i svårtider. Klarar man dem kommer man ut som en bättre människa och i en ljusare värld på andra sidan. Det finns en risk för att bitterheten tar en också såklart. Att fastna där är värre än att drabbas av cov19. Eller Sars cov-2 om man nu då vill. Virus eller sjukdom. I omvänd ordning då.

Fick tid till förundersökning för kataraktoperation om en dryg vecka idag. Stor glädje såklart. Hopp om bättring där. Innan skärmarna måste hängas på glasögonen.

Det är svårt att tänka sig idag att gamla företag klarade krigsår och depressioner utan att säga upp folk. För åtminstone var det så i Edsbyn till stor del. Under svåra tider samarbetade man. Hittade på nya idéer som förde hela samhället framåt. Ägarna mötte de anställda och deras familjer i vardagen. Det gick liksom inte att smita undan ansvaret. Allt sådant där tog väl slut på sjuttiotalet. Konsolideringens årtionde. Huvudkontor hamnade långt ifrån de som arbetade. Ägandet fanns ännu längre bort. Permitteringar och neddragningar var den första lösningen som alltid togs till när det blev kärvare. God ekonomisk politik kanske. Men knappast mänskligt. Och människor är vi. Vi klarar oss inte utan varandra. Fast det finns dom som verkar tro det. Deras “HJÄLP” hör alltid högst i de här tiderna.

Fast svammel såklart.

Var rädd om er där ute. Alltså, ducka när någon nyser…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Blir stött

Jodå. Vi lever med Covid 19 här ute i skogen också. Men själv har jag en helt vanlig influensa. Tror jag i alla fall. Det snoras. Ont i halsas. Ojas. Men det tänker överlevas även om man från officiellt håll gärna plockar med +60 åringar som mig i riskgrupperna. Man blir stött av sådant. Inte helvete tillhör jag riskgrupperna ännu… Eller handlar det bara om svag självinsikt från min sida? Åldersnoja`Skit samma. Man lever tills man dör. Sällan har det med ålder att göra ändå. Att leva liv handlar om de dagar man lever – inte om den enda dagen när man dör.

Jag har full koll på allvaret i en pandemi – tro mig. När jag gick i högstadiet var vi några som hjälpte till på det lokala museet som fanns i källaren på skolan. En dag hittade jag en låda med gamla brev i arkivet. Brev som var skrivna under de år som Spanska sjukan härjade i Edsbyn (1918). I breven beskrevs fler och fler som dog efter den gata som brevskrivaren bodde efter. Unga var de som bars ut i kistorna dessutom. På riktigt och direkt berättat från en som var med där och då. Ingen hade någonsin lärt ut något om det där i skolan. Glömmer aldrig de där breven. De blev för alltid kvar inom mig.

Hur otäckt allt det här än är så måste man ändå också fascineras av virus förmåga att svepa fram över de levande. Det enda ett virus vill är ju antagligen också, liksom vi människor vill, är att få finnas till. Skall man acceptera tanken om the survival of the fittest så är ju just virus en av de viktigaste beståndsdelarna i just den “åskådningen”. Virus rensar bland oss levande varelser då och då (själva per definition icke levande med bara RNA). Spar de som som är värda att spara. Som klarar påfrestningen. I allt kan man väl konstatera att virus ändå har en bättre strategi i det där än vad människan själv har i sin utsortering av levande varelser där “the fittest” går först. Dumskallarna blir gärna kvar. Eller svaga älgar, svaga individer av andra arter när vi – “utvecklingens krona”- tagit våra troféer och kallat det viltvård eller använt andra vackra ord för att rättmätiga våra handlingar.

Vi människor tror så oftast att det bara är vi. Att vi är frikopplade fån mikrokosmos och makrokosmos och allt runt omkring oss. I själva verket är vi såklart bara en del av allt det där. Inte mer betyelsefull än vilken mikroorganism som helst. Kanske är det till och med nyttigt för några av oss att inse att vi ändå är sårbara. Det finns en hel del som behöver lära sig den läxan.

SAS permitterar 10K. Jag antar att vi alltså kommer att se börsoro imorgon också. Normalt brukar det väl behövas mindre än så för att oroa det där nervösa och själviska gänget.

Hur som helst. Tuffare tider föröver. Var rädda om er allesammans. Tvätta händerna. Det går över det här också. För de flesta finns det liv där på andra sidan om pandemin trotts allt. De som överlever begraver de döda och går vidare. Så som det alltid varit.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Jodå

Jodå, lever, men är förkyld, men vem har inte varit det!? Men såklart – man får stanna inne. Går man ut och snorar nu kan man bli skjuten. Antagligen. Men stannar inne gör jag ju ändå. “Jobba hemifrån” säger man. Ingen ting om låtsasjobb. Men det mesta av låtsasjobbet sker såklart redan hemma. Också de gånger när “hemma” är “borta”. Ja och tvärtom. Eller upp och ner och fram och tillbaks.

Releasar här. Heter det så? i386, amd64, armhf, raspian, ubuntu, debian. OCH etc. Kombinationerna blir många. Har man sen femtio olika komponenter… ja då får man hålla på hela veckan. Tråkigt dessutom. Paketering är till och med tråkigare än att skriva manualer. Ja och till vilken nytta görs det sen. För det där “klart” såklart. De flesta mål är såklart imaginärer.

Läser en bok om en fiktiv pandemi. En ren tillfällighet. Bra. Men problemet är att när man vandrar omkring här på dagarna vet man int evad som kommer från boken och vad som är verklighet. Skall bara packa lite mer saker och sen gå upp och läsa den där.

Edsbyn går till final som väntat i bandyn. HEJA. Man blir Edsbybo den här tiden på året varje år även om man som jag är i förskingringen sedan drygt fyrtio år. Avtar någon vecka efter finalen. Normalt. Tomma läktare i år. I Uppsala. Eller inte alls. Det visar sig. HEJA i alla fall.

Uppe strax efter fyra i natt och fixar med en avsomnad Hulk. I kalsonger och utan glasögon. Men kan såklart göra det där som måste göras i sömnen. Problemet är att jag får svårt att somna efteråt. Hinner vakna där nere i källaren. Man märker sömnbortfallet där på eftermiddagen när det anfaller en som en galen elefant. Men jag har varit med förr. Kör på ändå.

1989 just idag blev vi med web. Tror jag. Åtminstone har jag skrivit det i min almanacka. Ibland har de där noteringarna ett uns sanning i sig. Stort blev det ju. Fast egentligen är det bara hyperlänkar sammankopplade med kommunikation. Allt fanns redan. Men det var den där enkelheten som var grejen. Man fattade direkt att, “JÄVLAR”, det här fungerar och “jag vill ha” det. Japp, fast det bara var blå text. Men känslan när man for omkring där i världen de första gångerna. Klick så var man i USA. Ett till klick i Australien. Det var JÄVLAR VAD HÄFTIGT det med.

Fast nu. Slut. Skiter i det här. Bygget är,,,, nåja nästan “klart”. Eller om man vill “klart”. Det finns saker att titta på fortfarande. Frågan är hur noga man skall titta.

Godnatt!

Liksom!

Categories
Betraktelser & Berättelse

600

600 dagar kvar till pension.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Slöseri

Oftast känns nog det här med lunch som slöseri med värdefull tid. Det spelar ingen roll hur hungrig jag är. Så och idag. En snabb genomsök av kyl och frysbox. In i micron med något och sen ner igen. Allt avklarat på en kvart ungefär.