Author: Åke Hedman

Mannen med planksteken. Det här han som fastnar i sinnet den här helgen. Jag vet inte vem han är. Men han kommer in på restaurangen med en plastkasse i handen. Den ser ut att innehålla några tidskrifter. Eller en pärm. SÅ nyfiken är jag inte att jag går fram och kollar igenom plastkassen. Men honom, ja han fångar mitt intresse.

Mannen sätter sig vid ett bord i det inre av restaurangen. Han har beställt i kassan. Han sätter i vita airpods i öronen och lyssnar sedan koncentrerat på något. Jag tänker nyheterna på P1. Fast det kan lika gärna vara en pod om vikingatiden. Eller snuskiga visor. Jag vet inte.

Själv äter jag min mat. Han fortsätter att lyssna koncentrerat. Byter ställning ibland. Ett ben över det andra. Dricker lite lätt och försiktigt av sin öl. Ingen ögonkontakt. Han är i sin egen värld. Jag i min. Alla andra på restaurangen i sin.

Så kommer den glade krögaren in med hans mat. En fantastiskt läcker planksteksanrättning. Krögaren önskar smaklig måltid och avlägsnar sig. Mannen fattar besticken och äter lika koncentrerat som han tidigare lyssnade på det han nu lyssnad på.

Det är så tydligt att den här plankstecken, det är något den här ensamme mannen unnar sig en tidig lördagskväll. Kanske varje vecka. Kanske bara ibland. Jag är ingen återkommande gäst här.

Men solitär, det är han. Han är i den ålder där man kan ha hunnit skilja sig en gång. Ja, kanske två. Eller också har han en fru som dog i cancer för tre år sedan. Eller kanske har han valt att leva ensam. Vill ha det så. Trivs med det. Jag vet inte. Innan mannen ätit klart tackar jag för mig och lämnar restaurangen. Mättare än innan. Tacksam för underhållningen som bjuds överallt där det finns andra människor.

Ett problem man råkar ut för om man håller på med något i ett kvarts sekel är att sak förändras runt omkring en. Projekt man förlitat sig på läggs ner, ändras väldigt mycket, eller nya bättre alternativ dyker upp. När det gäller dokumentation har det här hänt mig några gånger.

Jag lovar, det tristaste man kan företa sig är att byta ut något som fungerar mot något annat som man måste få att fungera. Men ibland måste man alltså.

De hårdvarumoduler jag tillverkar som referensprojekt för VSCP har nu en längre tid legat i träda vad gäller deras dokumentation. Jag har helt enkelt inte hittat den rätta motivationen för att ta tag i det hela. Men idag då ger jag mig i kast med det där. Får nog hålla på några dagar till också. Inte fundera så mycket. Bara göra.

Är du intresserad av de nuvarande modulerna förresten (varför nu du skulle vara det!) så finns de här. Dokumentationen är alltså som den är just nu men förbättring är alltså på väg .

Men OJ vad trött man blir efter att ha suttit i princip hela dagen med det här. Ögonen värker och går i kors just nu. Men helg snart alltså. Räddningen. Vila ikväll. Vila imorgon. Renovering på söndag. Liv som levs.

Det är gammelkatten som äger musmattan. Gubben kan gott köra mus på bordsskivan om han nu måste. Mycket bättre om han klappar snäll katt. Helst hela tiden.

Det är visserligen städdag. Halva dagen går åt till det även om renoveringsivern har ställt till det så att det är grejer överallt där grejer inte skall vara. Verktyg. Färg. Penslar. Allt från ett rum i ett annat rum och tvärtom. Men skit samma. Städar ändå. Lite fuskigt sådär.

Fast tankarna är annorstädes just nu. Har lagt till LoRa till VSCP specen. Har inte haft grejer att testa med förrän nu. Sådant är nämligen livet för en open source snubbe. Men som det är. Så jag har gått i hårdvarutankar mest idag. Även det LoRa relaterat.

Men det händer något i mig när jag ramlar in på hårdvara. Alla cylindrar liksom hoppar igång. Idag glömmer jag (för andra gången den här veckan) att dricka min lunchkopp med kaffe. Vill så gärna in i projektet att alla kaffetankar liksom inte tar sig in i huvudet. Det är först vid femtiden som skylten med “KAFFE” tänds i mitt huvud och jag får rusa iväg och sätta på bryggaren. Jodå kommer ihåg att fylla en kopp och ta den till skrivbordet också. Ibland lyckas jag med bryggarprepareringen och starten av densamma men sen står den där och väntar på en ocool gubbe som aldrig dyker upp. När man är inne i något får såklart det där härligt disträa gärna ta över. Är det så det är att vara dement så gärna för mig. Alltså att man inuti håller på med sina konstruktioner och utifrån sett inte längre är med i världen. Toppen liksom.

Fast nåja….

Det där med hårdvara är såklart lite tudelat då. Jag tänker såklart “produkt” så fort jag gör någonting. Kan inte annat liksom. Går alltid igenom alla stegen fram till den är “klar”. Fast sen då…? Sandkonst kanske. Vi får se. Underligt nog har vägen blivit viktigare än målet nu på riktigt. Tänka sig. Urgammal (med virtuellt långt skägg) måste man ha blivit. Ja och vis(are). Kanske.

Fast insnöad också såklart. Man sitter här på sin kulle. The fool on the hill. Trivs märkligt bra med det. Fast jag egentligen behöver tunnelbanevagnar, gator med tutande bilar och utryckningsfordon som låter och trottoarer där man får knuffa sig fram. Jo, det pockar på det där också. Behovet av att studera människorna. De andra. Det räcker inte bara med kullen nämligen. Inte med den lilla orten heller. Eller landskapet. Eller landet. Eller världsdelen. Eller jorden. Tanken måste få vara fri och ha rätt att ge sig ut utan bojor. De som hävdar att de älskar platsen de bor på och som inte behöver annat är det synd om. De är som livstidsfångar som har blivit för vana vid sina fängelseceller och det inrutade livet. Misstänksam blir jag när jag möter sådan människor. Antingen är de dumma i huvudet eller också ljuger de. Jag tror oftast på det senare eftersom det finns väldigt få dumma människor i världen.

Artonhundrafyrtioåtta kom mina förfäder till de här trakterna. Alla borta efter att farfarsfar går bort på fyrtiotalet. K och jag är tillbaks 1986. Nästa år är det fyrtio år som vi bott här. Ja och jag älskar platsen. Den är avfyringsramp och bas för vidare upptäcksfärder ut i universum.