Author: Åke Hedman

Sitter och dricker kaffe och tänker på döden… nja… nåja… nej… så illa är det nu inte. Men dricker kaffe. Det stämmer i alla fall.

Befinner mig i “göra klar” fasen av mitt multicastdelprojekt. Den tråkiga delen. Man vet att det fungerar. Man har klarat av de roliga delarna. Nu är det bara metod kvar. Aldrig roligt. Samma sak varje gång.

Börjar annars dagen med återvinningen. Två billaster. Blir en tur imorgon också. Kaffemaskin och en stol och säkert något mer. Känns som vi lyfter lite här i huset för varje sak som lämnar. Kullen blir snart ett berg om det fortsätter.

Längtar, eller snarare väntar på sommar. Det är redan skönt som det är nu. Mindre kläder när man går ut. Lättare liv, Men det skall alltså bli ännu bättre. Kan man göra annat än att se fram emot det där. Sommar är likställt med doften av hav dessutom. Besök där. Snart. Ja, och så har vi fått en riktig skönsjungare till Koltrast här på kullen i år. Hänförande är bara förnamnet.

Tittar på min gamla “programmerarstol“. Kanske skulle den åka på tippen den också. Bra nedsutten. Har den i verkstadsdelen numera. Men den går faktiskt att sitta i. Ännu. Hur många illaluktande fisar har den fått stå ut med. Ja och hur många hummanden…

Kaffet smakar utmärkt för övrigt om någon nu skulle undra över den saken. Får en överbliven bit längd till. Det skall skämmas bort nämligen.

När jag hämtade kaffet gick jag förbi studion. Lite sorgebarn. Eftersom jag inte kommer till skott med något där inne. Fast jag vill. Men det här knappandet drar ändå alltid, eller oftast i alla fall, mest. Kanske är det bara vana. Eller trötthet. Att inte orka med allt. Man väljer det enklaste. Fast kanske är det masochism. Man VILL plåga sig. Som en munk med sitt gissel. Han, hon, det, guds straff uttänkt och utvalt av en själv. Fast troligen är bara som det är. Tid som går. Frid som (inte) uppstår.

I Helgen får väl hammaren åka fram igen. Känner fortfarande att det finns en glädje där. Allt man gör i det där är så tydligt. Målar man en vägg vit så blir den oftast nöjaktigt vit. Ett tydligt “klart” uppnås. Ja och man känner det där senare varje gång man tittar på väggen. Det är uppstår aldrig med kodad programvara. Jodå, jag känner stolthet över mycket jag gjort. Det finns till och med någon pärm i mina hyllor med manualer kvar till några gamla projekt. Men projekten. År av arbete. Tusentals timmar. De känns bara uråldriga och är inte värda ett dugg idag. Ja det finns inte ens maskiner de skulle gå att köra på. Jo, kanske på något museum. Fast troligast inte. Det är bara gammalt och uttjänt. Den vita väggen slits ner mycket långsammare.

Fast som det skall vara såklart. Det är bara tiden som går fortare i den tekniska världen.

Kaffe förresten. Hundra spänn för ett paket. Visserligen värt varenda krona nu när man sitter och häller i sig från sin kopp. Men mer tveksam är man när man skall handla sina fyra paket vid månadshandlingen.

Men OJ vad jag saknar de där heta projekten. När alla jobbar häcken av sig och drar åt samma håll. Att befinna sig där i teknikens framkant. Ha resurser. Men när jag tittar på siffrorna för några av de IoT företag i Sverige som jag följer så verkar det inte så jävla roligt. En är i konkurs redan. De andra har “konkurs snart” stämplade över sina siffror. Ja, hos allesammans. Fast IoT är väl ute nu. Det skall vara AI. Hmmmm… tänkte inte på det…

Fast skulle nog inte orka med det där tempot som behövs längre när jag tänker efter. Suck… 🙂

Som man väntat på att Warren äntligen skulle upptäcka mig…

…men när jag ser en här bilden så blir jag lite (nåja ganska mycket) full i skratt. Mänskligheten, ja jag säger då det. Man kan nog i alla fall konstatera att lustiga hattar är synnerligen gångbart bland oss människor.

Bilden lånad från den här artikeln.

Pratarna vinner alltid i längden ändå. Alltså de som pratar om att göra “det“. I open source sammanhang är man en paria om man tar den vägen. Det är bara resultat som räknas där. Det är väl därför jag trivs så bra där i den världen.

Men kodar här. Ja och skriver att jag kodar. Kan väl kallas prata det också. Men sitter man på toan och skiter och skriver att man gör det så luktar det ju lika illa ändå. Vad jag nu menar med det sistnämnda. Jag vet inte. Vill inte heller veta. Troligen. Faktiskt.

Grisenzymer får min mage att överleva dagen. Men morgonen blev tuff. Man får andas några gånger och sen köra på som en annan icke pancreasjuk person. Lever änn. Det är det som räknas. Tror jag.

Att skriva mail eller messa folk och förvänta sig att de skall svara verkar bli svårare och svårare. Frekvensen av obesvarade mail och mess ökar med en skrämmande hastighet. Har man blivit paria? Alltid varit? Eller dog man föra veckan och har bara inte fattat det själv ännu? Vette fan. Men funderar på att ge upp just den där delen av kommunikationsvärlden. Känns som att få en spottloska rakt i nyllet när man inte får respons. Liksom. Suckar…

Fast det är väl sådär att bli gammal. Man finns mindre och mindre liksom. Har ena foten mer och mer nedsatt i en annan värld där man inte syns eller finns för “de andra“.

Idag inget snöande. Annars har veckan varit full av snöflingor som dalat ner så vackert i blåsten. Sundsvallsbron var tydligen avstängd i morse pga blixthalka. Så Los är i alla fall inte ensamma om kvarvarande vinterkänningar. Men sommardäck på alltså. Ser dessutom lovande ut framöver. Frågan är om man inte skall våga sätta ut tomaterna i därför avsett växthus till helgen. Kräver mod.

Hulken skall i alla fall få vila efter helgen. Välförtjänt skall tilläggas. Många pelletsar har det ätits av den gröne under kalltiden. Mycket värme har levererats medels rör till olika rum i huset på kullen. Med en gammal panna har vi väl bidragit en del till den globala uppvärmningen också. En hel del govärme har fraktas ut genom skorstenen utan att passera go. Verkningsgraden är väl sisådär på en panna från 1962.

Multicast är ämnet för dagen, ja veckan, här. Några demoprogram som visar hur man sänder och tar emot VSCP event på några olika plattformar. Lite bara för att det går. Skulle säkert gå att använda till något vettigt. Kanske. Eller inte.

När det blir för tradit och bara sitta och koda så döstädar jag lite. Vräker ut lite skit som skall förpassas till återvinningen. Mycket skit finns det att sända den vägen. Jag borde såklart ta i lite mer där. TÖMMA. Men klarar inte riktigt av att döstäda så våldsamt. Men några billaster blir det nu ändå. Någon borde klappa mig på axeln och säga att jag är duktig.

Nåja…

Musik då!?

Noll.

Fast lyssnar.

Alltid något.

Kanske redan har gjort mitt.

Nu skall jag koda igen.

Eller döstäda…

Vi får se.

Den sista, sökningarna efter “Orvar Säfströms fru“, på min blogg den senaste månaden förvånar mig ändå lite. Fast egentligen inte såklart. Det var längesedan man höjde ett ögonbryn på Internet.