Cerealier, en riktig skittidning.

Det var svärfar som tecknade K för en prenumeration av den för mycket länge sedan. Det är samma prenumeration vi har idag. Det är alltså inte ens min tidning, men likväl är det jag som kastar jag mig över den när varje nytt nummer dimper ner i brevlådan. Detta kan man inte säga om alla skittidningar. Åtminstone inte här i huset.

Nu är väl det där med “skittidning” rätt missvisande. Det är definitivt den bästa forskningstidskrift jag kontinuerligt läser, och jag läser rätt många. Men “skittidningen” eller “bajstidningen” heter den här i huset eftersom nästan varje nummer har någon artikel om matsmältning, tarmar och annat som ligger väl gömt inne i människan.

Det som är riktigt fascinerande med Cerealier är att där vid frukostbordet eller vid lunchtallriken så sitter jag och fascinerat läser som tarmflora, fibrer och annat, ja om bajs helt enkelt, med väl bibehållen aptit. De som skriver de här artiklarna är mästare på sitt yrke. De lyckas förklara och få en som egentligen inte är intresserad av de här forskarnas område alls, att läsa varje artikel med stort intresse. Jag tror faktiskt att jag aldrig lämnat en tidning till återvinningen genom åren innan jag har läst igenom varje artikel och notis.

Vanligtvis är forskningstidskrifter oerhört tråkiga. Man får kämpa för att ta sig igenom artiklarna. Torrt som fnöske för det mesta. Men inte här alltså. Enkelt att ta sig igenom. Enkelt att ta in. Man lär sig och får nya insikter efter varje nummer. Älskar den! Vill hurra och utropa skaparna av tidningen till genier.

Men så skall den då läggas ner får jag läsa i dagens nummer (som kom igår). VA!? Mina luncher och frukostar kommer aldrig igen bli sig lika. Hur skall det gå med aptiten när tankar på matsmältning (skrivet lite förskönande här) inte får komma fram i ljuset.

Jodå, det blir nättidning, ja nyhetsbrev. Hur många sådan har man idag? Hundra räcker inte. Man skulle kunna ägna hela dagar åt att försöka ta sig igenom allt. Men oftast lämnas de olästa eller läses snabbt igenom eftersom man får de där tidningarna när man sitter på arbetet. Man har helt enkelt inte tid att läsa då. Ja och visst spar man en del “till sen“. Men den högen växer ofta till orimliga proportioner av megabyte. Tendensen är att man smalnar av i läsandet, läser bara saker inom sitt eget område. För att hinna med i alla fall en del av materialet som flödar över en. Att läsa den här typen av material på en skärm (platta, telefon, dator) är verkligen urk. Möjligen säger detta ganska mycket om min ålder. Men så känner jag det i alla fall.

Jag har många gånger hänvisat andra till skaparna av den här tidningen, eftersom jag ser den som ett föredöme. Många har mycket att lära av det man lyckats med här. Ja varenda forskningsstiftelse faktiskt. Att klara av att hålla balansen mellan förenkling som gör materialet löjligt och den nivå där personer som inte är insatta i ämnet förstår ett dugg, ja för att klara det så krävs det något alldeles extra av skribenterna. En förmåga som redaktionen på Cerealier har visat att det besitter gång på gång på gång.

Hatten av och tack för de här åren! Bajs kommer aldrig bli detsamma som det var innan jag började läsa den här tidningen.

Tanken är att byta tilbaks till det gamla grafikkortet. Det jag vet fungerar och som inte ger en instabil Firefix som det jag satte in på fredagen.

Går sådär….

Håller på större delen av dan med att försöka få gång maskinen igen och… ja det går liksom inte. Jodå, säkert går det att få till men på eftermiddagen ger jag upp. För många frihetsgrader. Det blir en nyinstallation. Varje gång (inte så ofta i Linux) den behöver göras så blir man kallsvettig. Inte först och främst för att man är rädd för att mista så mycket data. Backuperna fungerar rätt bra nu. Men tiden det tar att lägga tilbaks backuper och allt annat är en mastodont.

Men natten är till hjälp. När jag kommer ner på morgonen har nästan all data lästs tillbaks. När man var på Windows platformarna kunde man vara helt säker på att allt hade stannar upp och väntade på att man skulle klicka YES för hundrade gången. Sådant händer inte ofta här. Tack gode han/hon/det/gud för det.

Fram till nu har jag installerat programvaror. Konrfigurerat annat och nu börjar det likna något. Förhoppningsvis kan man börja koda ikväll.

Tröttsamt är ordrdet. En mycket bra veckoförstörare sa bull. Ja och jag tänkte det.

Men det är antagligen inte sista gången det händer. Det vet man. Men man kan ju alltid hoppas. Lite gammalt skit blir man ju ändå av med i processen och det är väl himla bra i alla fall. Den där Picture foldern t.ex. Full med skit. Den kan gärna fara och flyga och det gjorde den nu. Det samma med Downloads. Bara skräp. Inget man kommer att sakna. Ändå är de svåra att rena de där foldrarna. Känns som om man kommer att behöva något i dem en dag. Men sanningen är enklare, det gör man aldrig.

Jag har en molnbackup för en del grejer. Ni vet huset brinner uppsan. Men lokalt för de större grejerna. Glad är man att man inte har all backupdata i molnet. Då hade väl hela vecka gått innan man fick allt återställt igen.

Nu skall jag skruva ihop maskinen och sen KANSKE jobba.