Det positiva rinner av som vatten på en gås

Det är måndag. Nej, det är inte högsommar. Men det borde vara högsommar. Fast egentligen är det väl högsommar. Det märks bara inte. Så… ja…. jag vet inte.

Jag är och har aldrig varit en sådan där människa som får hurrarop från omgivningen. Ja, jo några priser har jag fått, lite mediatid också genom åren. Mer än de flesta antar jag. Men för det mesta har det jag gjort bemöts med tystnad. Ja antagligen förtjänat tystnaden och inget annat också. Jag är inte förmer än någon annan. De flesta av oss är kuggar av järn som snurra på i ett maskineri där en del kuggar är av guld och silver.

Men en sak (ja och det är det enda) har folk spontant berömt mig för faktiskt. Mitt skrivande. Ja och tänker jag efter så lästes alltid mina uppsatser upp i skolan. Både den tidiga och senare omgången när jag bytte rockkarriären mot den som fysiker. Ja nu behövdes kanske inte så mycket för det där. För att bli uppläst alltså. Lite fantasi. Ja och det har jag massor av. Om man vågade släppa ut den så skiljer man sig från alla andra. Alltså blev man uppläst. Men faktum är att också annat jag skrivit har fått folk att spontant heja på. Ja och fått mig att ovant och generat rodnande se ner i marken. Oförmögen att säga “tack”.

Nu tror jag såklart inte på det positiva. Tar inte åt mig sådant. De negativa kommentarerna däremot, de suger jag i mig som den godaste whisky. Positiva kommentarer rinner av mig som vatten på en gås. Negativa sitter som en träffsäker Robin-Hood-pil djupt inbäddade i hjärtat.  Och nej, jag pratar inte om den här bloggen  även om det finns några få som uppskattat den också. De är historierna. Fantasierna. Ljugandet som rönt uppskattning.

Så ibland undrar jag. Varför skriver jag inte den där boken. Den som alla tjatar om. Ni vet “Du borde skriva en bok”.Ja istället för att sitta och koda hela dagarna alltså. Det där meningslösa dödsdömda projektet som jag kallar VSCP. Ensam är inte starkt. Ändå sitter jag där, dag efter dag och lägger sten på sten till ett bygge som bara betyder något för mig. På samma tid hade jag kunnat få ihop åtminstone tjugo böcker. Ja om jag lagt ner samma arbetsinsats alltså. Ja och om det nu det är något med de där kommentarerna, (varför skulle folk säga dem annars?), så kanske någon av de där böckerna hade blivit lästa också.

Fast den där inre rösten som säger fortsätt är ju stark den också såklart. Den finns där varje dag dessutom. Alltid lika stark trotts oändliga tvivel i stor ensamhet. Men är den starkare än de där yttre kommentarerna? De som smörjer och gör gott om man tillåter sig att lyssna på dem. Ja jag vet inte. Kanske måste man vara mer inriktad på det där att vilja ha uppskattning för att riktigt lyssna. Se sig själv utifrån andra. Inte vara som jag är – tro att jag är något ändå. Jag måste nog blir “klar” först. Sen kan jag skriva boken. Men alla vet såklart att “sen” betyder (nästan) alltid “aldrig”. Men kanske är det så det måste vara. Man hinner inte med allt. Jag följer mitt hjärta hur som helst. Magkänslan. Tror på de där två. Har svårt att göra annat. Det finns säkert en diagnos.

I dag har Nikola Tesla födelsedag. Grattis på den gubbe.