{"id":46371,"date":"2023-11-02T08:30:26","date_gmt":"2023-11-02T07:30:26","guid":{"rendered":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/?p=46371"},"modified":"2023-11-02T08:30:26","modified_gmt":"2023-11-02T07:30:26","slug":"dev-null","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/?p=46371","title":{"rendered":"\/dev\/null"},"content":{"rendered":"
\n
\"aerial
Photo by TruShotz on Pexels.com<\/a><\/figcaption><\/figure>\n<\/div>\n\n\n

Ger mig ut och skottar det f\u00f6rsta jag g\u00f6r h\u00e4r p\u00e5 morgonen. L\u00e4ttskottat. Renat av en njutning. Avklarat p\u00e5 tjugo minuter och toppar det hela med att fylla f\u00e5gelmat till en n\u00f6tv\u00e4ckas f\u00f6rtret, hon som blir mycket uppr\u00f6rd \u00f6ver att jag st\u00f6r mitt i frukosten. Ja Hulken skall s\u00e5klart ha sitt ocks\u00e5. Slurpar i sig.<\/p>\n\n\n\n

Torsdag. Snart slut p\u00e5 veckan. Men \u00e4nnu tv\u00e5 hela dagar att knappa p\u00e5. Tangenttryckning efter tangenttryckning som skall l\u00e4ggas till varandra och \u00e4r t\u00e4nkta att bli n\u00e5got. Som tegelstenar i ett tegelhus \u00e4r dom en del av det som skall bli och \u00e4r, innan \u00e4r dom bara en h\u00f6g med tegelstenar. Egentligen ingen skillnad kanske f\u00f6r varje sten. Det \u00e4r tillsammans man g\u00f6r skillnad. Som cellerna i din kropp.<\/p>\n\n\n\n

Fast sedan sju \u00e5r tillbaks \u00e4r det mesta numera skickat rakt ut i \/dev\/null. S\u00e5 har det v\u00e4l egentligen alltid varit. Men tidigare har \u00e5tminstone n\u00e5gon liten r\u00e4nnil letat sig ut genom andra v\u00e4gar. Numera \u00e4r \/dev\/null kanalen bred och m\u00e4ktig och lika glupsk som den st\u00f6rsta flod.<\/p>\n\n\n\n

Det m\u00e5ste h\u00e4nda n\u00e5got i huvudet n\u00e4r man inser att det man jobbar p\u00e5 alla sin tid, allt man g\u00f6r, bara diffunderar ut och f\u00f6rsvinner n\u00e4r man \u00e4r “klar<\/em>“, ja l\u00e5ngt innan det. Oundvikligt blir det att man m\u00e5ste svara p\u00e5 den st\u00e4llda fr\u00e5gan “Varf\u00f6r<\/em>?”. Varf\u00f6r h\u00e5ller man p\u00e5<\/span>? Mitt svar \u00e4r “f\u00f6r att jag m\u00e5ste<\/em>“. Galningens svar. Men s\u00e5 k\u00e4nns det. Det h\u00e4r \u00e4r min v\u00e4g. Jag skulle kunna v\u00e4nda eller hoppa av den h\u00e4r v\u00e4gen. Urenkelt. Men det k\u00e4nns liksom<\/strong> bra att g\u00e5 just h\u00e4r. Japp, \u00e4ven om jag ocks\u00e5 s\u00e5klart drabbas av tvivel ibland. Men den d\u00e4r k\u00e4nslan av att jag m\u00e5ste g\u00f6r att jag g\u00e5r jag vidare. Fast jag allts\u00e5 vet att v\u00e4gen inte leder n\u00e5gonstans alls.<\/p>\n\n\n\n

Liknelsen med Buddhistisk sandkonst \u00e4r s\u00e5klart uppenbar. Det finns inget som \u00f6verlever tiden. Ut\u00f6vandet kr\u00e4ver att man har distans till sin egen storhet och sina verks betydelse.<\/p>\n\n\n\n

\n