Jag \u00e4r en vandrare, en som planl\u00f6st vandrar omkring i London sent p\u00e5 kv\u00e4llen och k\u00e4nner mig l\u00f6jligt nog som den ensammaste m\u00e4nniskan i v\u00e4rlden Det \u00e4r julafton. Det \u00e4r ocks\u00e5 s\u00e5klart d\u00e4rf\u00f6r jag k\u00e4nner av ensamheten. En viktig kv\u00e4ll i Sverige d\u00e4r alla umg\u00e5s med de sina, men knappast h\u00e4r. Det \u00e4r sjuttiotal. Den gamla gumman som s\u00e4ljer rostade kastanjer d\u00e4r fr\u00e5n det koleldade fyrfatet har en trasig jacka och trasiga slitna fingervantar. M\u00f6ssan p\u00e5 hennes huvud \u00e4r stickad av grovt gr\u00e5tt garn och \u00e4r l\u00e5ngt neddragen \u00f6ver gr\u00e5a otv\u00e4ttade h\u00e5rtestar. Hon ler inte mot mig, ropar bara ut “kastanjer till salu” men sin lite knarriga k\u00e4rringr\u00f6st, jag ser att hennes t\u00e4nder inte har varit hos en tandl\u00e4kare p\u00e5 m\u00e5nga \u00e5r. Fattigt\u00e4nder. Lika \u00f6ver hela v\u00e4rlden. H\u00f6rnt\u00e4nderna \u00e4r bara svarta stumpar i en mun som saknar fler t\u00e4nder \u00e4n den har kvar.<\/p>\n\n\n\n
Alla andra som r\u00f6r sig p\u00e5 den h\u00e4r trottoaren har fina kl\u00e4der. S\u00e4kert hela t\u00e4nder ocks\u00e5 om jag tittat efter. Har br\u00e5ttom. \u00c4r viktiga. Har \u00e4renden. Skyndar vidare. Ser henne inte ens. Det h\u00e4r \u00e4r finare kvarter. D\u00e4r varken gumman eller jag egentligen h\u00f6r hemma. Men jag stannar och k\u00f6per en p\u00e5se kastanjer. Blir sugen. Vill spara till sen p\u00e5 ett ensamt hotellrum. Hon vill ha ett pund f\u00f6r en stor p\u00e5se. Det f\u00e5r hon. P\u00e5sen \u00e4r \u00e5teranv\u00e4nd. Knycklig. Inte helt ren. Men vad g\u00f6r det en julaftonskv\u00e4ll.<\/p>\n\n\n\n
Det \u00e4r varm och sk\u00f6nt d\u00e4r n\u00e4ra kolelden, s\u00e5 jag stannar kvar d\u00e4r. En frizon och en k\u00e4nslom\u00e4ssig bubbla l\u00e5ngt borta fr\u00e5n klibbig Londonkyla. Jag har ju inget annat f\u00f6r mig, saknar m\u00e4nniskorna, har bara hotellet och ett l\u00e5gbudgetrum p\u00e5 fj\u00e4rde v\u00e5ningen, som min retr\u00e4ttplats. Jag fr\u00e5gar henne om aff\u00e4rerna g\u00e5r bra. Hon ser p\u00e5 mig. Hennes ena \u00f6ga \u00e4r bl\u00e5tt, det andra \u00e4r brunt. Samma som en gammal kompis fr\u00e5n f\u00f6rr hade. Han som f\u00f6rsvann. Bort till andra v\u00e4rldar. F\u00f6r l\u00e4nge sedan nu. Fast gummans blick \u00e4r mer intensiv. Min kompis bruna \u00f6ga dominerade, gav honom en mild och v\u00e4nlig blick. Gummans bl\u00e5 \u00f6ga dominerar hennes blick, ger intensitet och kyla. Hennes \u00f6gon liksom f\u00e5ngar in mig i en f\u00e4lla. Tar tag i mig med och helt pl\u00f6tsligt st\u00e5r jag framf\u00f6r ett korsvirkeshus. Solen lyser fr\u00e5n en klar himmel. F\u00e5glar sjunger fr\u00e5n en l\u00f6vskog i n\u00e4rheten. Jag har aldrig n\u00e5gonsin tidigare h\u00f6rt s\u00e5 m\u00e5nga f\u00e5glar sjunga p\u00e5 samma g\u00e5ng. Det m\u00e5ste vara hundratals, kanske tusentals d\u00e4r bland tr\u00e4den. Vindarna \u00e4r ljumma och behagliga. Jag h\u00f6r ivriga r\u00f6ster fr\u00e5n huset. Vet inte om jag t\u00f6rs g\u00e5 fram till det. Men n\u00e5got inom mig manar mig fram\u00e5t, liksom puffar p\u00e5 mig i ryggen s\u00e5 att jag snubblar fram\u00e5t mot huset.<\/p>\n\n\n\n
I tr\u00e4dg\u00e5rden, som \u00e4r full av blommor, p\u00e5 det d\u00e4r Engelska vildvuxna viset, leker tv\u00e5 flickor med en rockring som dom rullar framf\u00f6r sig med en pinne. Dom \u00e4r kl\u00e4dda i sina finaste kl\u00e4nningar. Framf\u00f6r det vita stockhuset med vasstak vid en rabatt med vackra rosor sitter en kvinna p\u00e5 kn\u00e4. hon har en stor filthatt p\u00e5 huvudet och hon rensar ogr\u00e4s. Flickorna som leker, ler och vinkar glatt \u00e5t mig, som om jag var en k\u00e4nd v\u00e4n, och f\u00f6rsvinner i full fart efter den rullande rockringen och f\u00f6rsvinner bort bakom huset, men jag kan fortfarande h\u00f6ra deras skratt n\u00e4r de f\u00f6ljer den rullande rockringen. Jag st\u00e5r d\u00e4r och bara iakttar. F\u00f6rbluffad \u00f6ver att vara h\u00e4r. Jag \u00e4r \u00e4nd\u00e5 en blyg m\u00e4nniska.Men nyfiken ocks\u00e5. En som inte vill tr\u00e4nga mig p\u00e5. Rycker till n\u00e4r kvinnan utan att v\u00e4nda sig om och med mild r\u00f6st s\u00e4ger<\/p>\n\n\n\n
“S\u00e5 du kom \u00e4nd\u00e5”<\/p>\n\n\n\n
“Jag \u00e4r glad att du gjorde det, f\u00f6r du \u00e4r efterl\u00e4ngtad och v\u00e4ntad”<\/p>\n\n\n\n
Sen reser hon sig upp fr\u00e5n rabatten. Sl\u00e4pper den lilla gr\u00f6na v\u00e4l anv\u00e4nda handkrattan hon anv\u00e4nt f\u00f6r att rensa ned p\u00e5 marken, v\u00e4nder sig om, tar av sig hatten och l\u00e5ter sitt l\u00e5nga ljusa lockiga h\u00e5r slippa loss ut hattens f\u00e5ngenskap. Det liksom fl\u00f6dar ut \u00f6ver hennes axlar och nerf\u00f6r hennes rygg. Ja och jag inser att h\u00e4r st\u00e5r kanske den vackraste kvinna jag n\u00e5gonsin sett framf\u00f6r mig. Och jag k\u00e4nner en overklig k\u00e4nsla av f\u00f6rundran. Inte \u00e5tr\u00e5. Inte l\u00e4ngtan att \u00e4ga. Bara denna f\u00f6rundran \u00f6ver att m\u00f6tas och att det sker h\u00e4r och p\u00e5 det h\u00e4r s\u00e4ttet.<\/p>\n\n\n\n
“kom s\u00e4ger hon”<\/p>\n\n\n\n
hon str\u00e4cker ut ena handen mot mig och pekar p\u00e5 en l\u00e5g stenmur en bit bakom rosenrabatten d\u00e4r ett gammalt men stabilt bord med utsirade gjutj\u00e4rnsben ocks\u00e5 st\u00e5r, samtidigt som hon g\u00e5r \u00e5t det h\u00e5llet.<\/p>\n\n\n\n
“s\u00e4tt dig h\u00e4r, s\u00e5 skall jag s\u00e4tta p\u00e5 lite te”<\/p>\n\n\n\n
Sen f\u00f6rsvinner hon. Jag g\u00e5r fram till stenmuren. S\u00e4tter mig. H\u00f6r fortfarande flickorna som leker och skrattar en bit bakom huset. K\u00e4nner inte att det \u00e4r n\u00e5got konstigt med att vara h\u00e4r. Visst \u00e4r ocks\u00e5 det h\u00e4r hemma? Eller har det varit det en g\u00e5ng? Eller \u00e4r det bara det d\u00e4r gamla vanliga “d\u00e4r du l\u00e4gger din hatt\u2026”<\/p>\n\n\n\n
Kvinnan kommer ut igen. Hon b\u00e4r p\u00e5 en vit bricka med en s\u00e5dan d\u00e4r typisk Engelsk bullig tekanna och ett fat som det ligger tv\u00e5 stora scones p\u00e5. Hennes sm\u00e5blommiga kl\u00e4nning \u00e4r tunn s\u00e5 att jag ser hennes bara ben genom den. Det ilar till i mig och hon ser att jag jag ser och hon ler mot mig. Inte ov\u00e4nligt. Bara s\u00e5 som om hon \u00e4r van att m\u00e4n reagerar p\u00e5 det s\u00e4ttet n\u00e4r hon r\u00f6r sig i deras v\u00e4rld. Jag tittar generat bort. P\u00e5kommen som jag \u00e4r. Det k\u00e4nns oartigt att ha tittat s\u00e5d\u00e4r. Kvinnan s\u00e4ger inget n\u00e4r hon st\u00e4ller ner brickan p\u00e5 bordet och lyfter av tekopparna, h\u00e4ller upp te i min kopp f\u00f6rst och sen i sin egen kopp och sen s\u00e4tter hon sig sj\u00e4lv p\u00e5 en annan del av den l\u00e5ga muren.<\/p>\n\n\n\n
“Flickorna har redan f\u00e5tt te”<\/p>\n\n\n\n
s\u00e4ger hon<\/p>\n\n\n\n
“dom kommer inte att st\u00f6ra oss. \u00c5tminstone inte p\u00e5 ett tag. Det finns tid.”<\/p>\n\n\n\n
“Jag f\u00f6rst\u00e5r inte” svarar jag.<\/p>\n\n\n\n
nu helt klart generad. Vad menar hon. Vad \u00e4r det som det finns tid f\u00f6r? Vad g\u00f6r jag h\u00e4r egentligen?<\/p>\n\n\n\n
“Ja du undrar s\u00e4kert varf\u00f6r du \u00e4r h\u00e4r\u2026”<\/p>\n\n\n\n
Hon tittar p\u00e5 mig n\u00e4r hon s\u00e4ger det d\u00e4r. Ler lite okynnigt faktiskt. Som om hon retas med mig. Det d\u00e4r leendet g\u00e5r hela v\u00e4gen ner i magen p\u00e5 mig, suger till som en magkatarr, s\u00e5 jag tar en klunk av teet. Tar en tugga av det varma br\u00f6det och ser upp mot kvinnan.<\/p>\n\n\n\n
Hennes leende \u00e4r kvar. V\u00e4nligt. Inbjudande.<\/p>\n\n\n\n
“Smakade det bra?”<\/p>\n\n\n\n
fr\u00e5gar hon,<\/p>\n\n\n\n
“Du m\u00e5ste vara hungrig”<\/p>\n\n\n\n
“Jag har sj\u00e4lv bakat sconesen i morse och marmeladen kommer fr\u00e5n bj\u00f6rnb\u00e4r som flickorna och jag plockat f\u00f6r bara n\u00e5gra veckor sedan i skogen d\u00e4r borta. Traktens s\u00f6taste.”<\/p>\n\n\n\n
Jag kan bara nicka eftersom jag har munnen full med scones. Men hon ser inte min nick eftersom hon sj\u00e4lv tittar bort mot skogen. Men jag uppfattar \u00e4nd\u00e5 att hon tar emot min jakande nick. Vet att jag sitter d\u00e4r och nickar dumt.<\/p>\n\n\n\n
“Jag skall ber\u00e4tta varf\u00f6r du \u00e4r h\u00e4r”.<\/p>\n\n\n\n
“Under den h\u00e4r julen och under n\u00e4sta jul kommer du, ja faktiskt antingen du vill eller inte, att f\u00e5 avg\u00f6ra \u00f6det f\u00f6r m\u00e5nga m\u00e4nniskor du inte k\u00e4nner och aldrig kommer att f\u00e5 k\u00e4nna n\u00e4rmare. Ditt uppdrag, och du avg\u00f6r sj\u00e4lv om du accepterar det, \u00e4r att v\u00e4lja om en, ingen, eller till och med alla skall f\u00e5 leva ett fullt liv eller inte. Du kommer inte att ha l\u00e5ng tid p\u00e5 dig f\u00f6r att f\u00e4lla det d\u00e4r avg\u00f6randena, kanske kommer du inte ens att veta att du g\u00f6r ditt val, men \u00e4ndock \u00e4r det s\u00e5 att du kommer att v\u00e4lja det ena eller det andra och ditt val kommer att avg\u00f6ra andras livs\u00f6de.”<\/p>\n\n\n\n
Jag m\u00e5ste ha sett ut som en f\u00e5ne f\u00f6r kvinnan skrattar med ett klingande smittande , inte ov\u00e4nligt, skratt som liksom – s\u00e5klart – passar helt och h\u00e5llet till hela hennes person. Hur skulle hennes skratt kunna l\u00e5ta p\u00e5 ett annat s\u00e4tt?<\/p>\n\n\n\n
“var inte orolig, det kommer att g\u00e5 bra. Jag skall ber\u00e4tta varf\u00f6r du har valts ut till det h\u00e4r uppdraget”.<\/p>\n\n\n\n
Det hon ber\u00e4ttar \u00e4r sv\u00e5rt att tro p\u00e5. M\u00e4nniskorna jag m\u00f6tt. Mina handlingar. De val jag gjort i livet. Varf\u00f6r just jag m\u00e5ste g\u00f6ra detta. \u00c4r l\u00e4mpad och utvald att g\u00f6ra valet. Jag vill av blygsamhet inte pl\u00e5ga dig som l\u00e4ser det h\u00e4r med den delen av ber\u00e4ttelsen. Allt det hon sa skulle bara uppfattas som skryt om jag \u00e5terber\u00e4ttad det h\u00e4r. S\u00e5 vi l\u00e4mnar det d\u00e4r h\u00e4n. Men kanske f\u00f6rst\u00e5r jag i alla fall aningens lite varf\u00f6r en enkel person som jag kan v\u00e4ljas ut att i sin tur v\u00e4lja liv eller d\u00f6d f\u00f6r andra. N\u00e5gonstans inom mig tror jag kanske bara att allt det h\u00e4r \u00e4nd\u00e5 bara \u00e4r en dr\u00f6m. Hur kan det vara annat. Jag \u00e4r \u00e4nd\u00e5 en rationell m\u00e4nniska som \u00e4r i London p\u00e5 julsemester.<\/p>\n\n\n\n
“Men nu m\u00e5ste du g\u00e5, julen \u00e4r kort och du har ett viktigt m\u00f6te att g\u00f6ra innan du far hem till ditt kalla land igen”<\/p>\n\n\n\n
“Men hur kommer jag tillbaks?”<\/p>\n\n\n\n
Ja fr\u00e5gan \u00e4r ber\u00e4ttigad eftersom jag inte vet hur jag kom hit. Men kvinnan pekar och s\u00e4ger<\/p>\n\n\n\n
“F\u00f6lj bara v\u00e4gen d\u00e4r mot skogen. Just nu \u00e4r v\u00e4gen hem l\u00e4tt att hitta. Men skynda dig innan natten kommer. D\u00e5 kan v\u00e4gar man tror leder mot ljuset i sj\u00e4lva verket leda raka v\u00e4gen ner mot det m\u00f6rka och ibland onda som alltid finns n\u00e4rvarande och lurande omkring oss. D\u00e4r och dit vill ingen komma.”<\/p>\n\n\n\n
N\u00e4r jag reser mig upp s\u00e5 reser kvinnan sig upp ocks\u00e5. Hon g\u00e5r n\u00e4ra mig. Hon dofta gott av rosorna hon nyss arbetat med och n\u00e5got annat som jag tror \u00e4r vanilj. Hon ger mig en fj\u00e4derl\u00e4tt kontinental avskedskyss p\u00e5 kinden, n\u00e4stan ingen ber\u00f6ring, h\u00e5ret p\u00e5 mina armar liksom krullar till sig \u00e4nd\u00e5 av den ber\u00f6ringen, och hon s\u00e4ger<\/p>\n\n\n\n
“lycka till min v\u00e4n, jag tror att vi ses igen”.<\/p>\n\n\n\n
Sen g\u00e5r hon in i huset utan att se sig om. Hon har l\u00e4mnat kvar brickan med v\u00e5ra tomma koppar och fatet, det som nu bara inneh\u00e5ller n\u00e5gra smulor efter br\u00f6den. Jag tvekar en stund, tittar mot huset, men kvinnan syns inte l\u00e4ngre till, jag h\u00f6r fortfarande barnens skratt, f\u00e5glarna och vinden finns d\u00e4r de med. Det verkliga. Jag g\u00e5r motvilligt bort mot den v\u00e4g hon pekat ut.<\/p>\n\n\n\n
“Fuck off”<\/p>\n\n\n\n
skriker kvinnan med kastanjerna. Hon tittar argt p\u00e5 mig. Drar mig ut i verkligheten som en atombombsexplosion<\/p>\n\n\n\n
“Ger du dig inte iv\u00e4g s\u00e5 ropar jag p\u00e5 polis”.<\/p>\n\n\n\n
s\u00e5 jag g\u00e5r. Hennes arga bl\u00e5 \u00f6ga driver mig p\u00e5 flykt. Jag \u00e4r \u00e5ter en vandrare som vandrar ensam runt i en stad som inte \u00e4r min under julaftonsnatten. Vaksam s\u00e5klart p\u00e5 de jag m\u00f6ter. En man med k\u00e4pp, inte helt nykter, som har sv\u00e5rt att komma \u00f6ver gatan hj\u00e4lper jag att ta sig \u00f6ver. Det \u00e4r os\u00e4kert om han egentligen beh\u00f6ver min hj\u00e4lp. Men han tackar artigt n\u00e4r vi kommit \u00f6ver p\u00e5 andra sidan. En kvinna som blir p\u00e5k\u00f6rd av en varutransport och blir liggande bl\u00f6dande men som \u00e4r vid fullt medveten p\u00e5 gatan f\u00f6rs\u00f6ker jag komma fram till, men andra har redan skyndat fram, d\u00e4ribland en sjuksk\u00f6terska, och innan jag ens hinner reflektera \u00f6ver om hon kan vara den jag skall v\u00e4lja d\u00f6d eller liv f\u00f6r s\u00e5 lastar starka och snabba armar in henne i en ambulans som far iv\u00e4g i full fart med p\u00e5slagna sirener. Eftersom jag vandrar runt n\u00e5gra timmar i en v\u00e4rldsstad s\u00e5 h\u00e4nder det saker s\u00e5klart. Uteliggaren med sp\u00e5r av ett h\u00e5rt liv som ligger d\u00e4r i h\u00f6rnet. Skall jag hj\u00e4lpa honom p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt? \u00c4r det det som \u00e4r meningen med det h\u00e4r? Men dom finns ju d\u00e4r \u00f6verallt i den h\u00e4r staden. Skitiga. Slitna. Olyckliga m\u00e4nniskor. Jag kan knappast ta dom alla med upp till mitt hotellrum. F\u00f6da dem. V\u00e4rma dem. Det \u00e4r mig \u00f6verm\u00e4ktigt, hur mycket, vilka det \u00e4n finns att hj\u00e4lpa. S\u00e5 mycket pengar har jag inte heller p\u00e5 fickan s\u00e5 att jag kan bjuda ens en av dem middag heller. S\u00e5 l\u00e5ngt ifr\u00e5n de d\u00e4r m\u00e4nniskorna befinner jag mig n\u00e4mligen egentligen inte. F\u00f6rresten \u00e4r det mesta st\u00e4ngt redan. Bank holiday. Imorgon egentligen. Men aktiverad under natten.<\/p>\n\n\n\n
Senare p\u00e5 mitt hotellrum funderar jag \u00f6ver kv\u00e4llen. Den har varit m\u00e4rklig. Jag m\u00e5ste ha f\u00e5tt n\u00e5gon slags kn\u00e4pp d\u00e4r vid den gamla kvinna med fyrfatet och kastanjerna. Dr\u00f6mt alltsammans under en stund av f\u00f6rlorad verklighetsuppfattning. En fluga surrar intensivt mot ett av hotellrumsf\u00f6nstren. Jag sl\u00e4pper ut den. Det sker med automatik. Jag \u00e4ter n\u00e5gra kastanjer, goda, och somnar med kl\u00e4derna p\u00e5. Vaknar och k\u00e4nner<\/p>\n\n\n\n
mig verkligen som en som somnat med kl\u00e4derna p\u00e5. G\u00e5rdagen k\u00e4nns fr\u00e4mmande. En dr\u00f6m, ja vad annat kunde det vara. Antingen det eller galenskapen som hunnit ifatt mig. Men jag har en dag till i stora h\u00e4rliga London. Jag skall njuta av den h\u00e4r dan. G\u00e5 p\u00e5 British Museum, leta n\u00e5got gott att \u00e4ta, vandra fler metrar p\u00e5 Londons uppt\u00e4cksresarv\u00e4nliga gator. Imorgon skall jag hem igen Till det \u00e4r vanligt liv.<\/p>\n\n\n\n
Ett \u00e5r i Sverige g\u00e5r fort. Det blir v\u00e5r, en sk\u00f6n koltrastsommar som f\u00f6ljs alldeles f\u00f6r snart av h\u00f6st och kyligare vindar. Jag lever ensam i \u00e5r ocks\u00e5. Vill komma bort till jul. Bokar d\u00e4rf\u00f6r en billig resa till New York. Tv\u00e5 dagar d\u00e4r. Julafton och juldagen. Resten \u00e4r resa till sj\u00e4lva resan och flyg fram och tillbaks \u00f6ver Atlantens kalla vatten.<\/p>\n\n\n\n
F\u00f6rra \u00e5rets m\u00e4rkliga dr\u00f6m har f\u00f6rbleknat p\u00e5 dr\u00f6mmars vis. Jag minns s\u00e5klart kvinnan, men bara som \u00e4nnu en av alla dessa on\u00e5bara kvinnor som det finns och har funnits s\u00e5 m\u00e5nga av i mitt liv. Jag antar att jag inte har det d\u00e4r som kvinnorna s\u00f6ker. Min fr\u00e4msta merit \u00e4r sn\u00e4llheten. F\u00f6re den v\u00e4ljer varje kvinna hellre en m\u00f6rdare eller en hustrumisshandlare. R\u00e4dslan f\u00f6r det tr\u00e5kiga livet kan man gissa. Fast det f\u00f6r alla m\u00e4nniskor \u00e4nd\u00e5 till slut handlar om att leva under en l\u00e5ng r\u00e4cka vardagslivsdagar. De andra, festdagarna, g\u00e5r ju av sig sj\u00e4lv. Gudarna skall veta att de \u00e4r f\u00e5. F\u00f6r alla. N\u00e4r man vid livets slut v\u00e4nder sig om och summerar. Jod\u00e5. Ocks\u00e5 f\u00f6r dem man ser i tidningarna med festkl\u00e4der p\u00e5 sig och stora tandblekta leenden som bl\u00e4ndar \u00e4r det s\u00e5.<\/p>\n\n\n\n
Julafton. Jag landade i New York h\u00e4r p\u00e5 morgonen. F\u00f6r en g\u00e5ng skull lyckades jag sova p\u00e5 p\u00e5 planet. Det fanns n\u00e4mligen gott om plats. De flesta reste tydligen \u00e5t andra h\u00e5llet s\u00e5h\u00e4r i juletid. \u00d6stermalmstanterna hade redan klarat av sina julklappsink\u00f6p, de som kr\u00e4ver flotta och exklusiva New York aff\u00e4rer. Nu hemma i paradv\u00e5ningarna. Famlande i tunga gl\u00f6ggdimmor och navigerande mellan berg av vackra presentpaket ink\u00f6pa p\u00e5 flotta gatan.<\/p>\n\n\n\n
En Indisk man som verkar j\u00e4ktad l\u00e5ter jag g\u00e5 f\u00f6re n\u00e4r jag v\u00e4xlar in pengar p\u00e5 v\u00e4xelkontoret. Man beh\u00f6ver en slant i fickan f\u00f6r dricks. Precis som i London vandrar jag sen runt i New York under juldagen och julnatten. F\u00f6rst sent p\u00e5 natten n\u00e4r jag sitter p\u00e5 ett natt\u00f6ppet fik och tar en kopp kaffe s\u00e5 minns ja det kvinna sa d\u00e4r f\u00f6rra julen. Men inget speciellt har h\u00e4nt den h\u00e4r dan vad jag kan minnas. \u00c5tminstone inte vad jag har m\u00e4rkt. Det vore ju synd om jag missat mitt uppdrag. Det verkade viktigt.<\/p>\n\n\n\n
N\u00e4sta dag h\u00e4nder inte heller n\u00e5got som kan tyckas vara v\u00e4rt att notera. Visserligen sover jag l\u00e4nge p\u00e5 f\u00f6rmiddagen, s\u00e5 l\u00e4nge s\u00e5 att jag missar frukosten p\u00e5 hotellet och m\u00e5ste g\u00e5 ut och leta ett st\u00e4lle som serverar brunch. Men annars \u00e4r det en ovanligt lugn dag i ett larmande New York. Det \u00e4r n\u00e4r jag \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g hem till hotellet f\u00f6r att ta taxin som skall ta mig till flygplatsen och som en man h\u00e5rt tar tag i min axel snett bakifr\u00e5n. Jag vet att det \u00e4r en \u00e4ldre man innan jag v\u00e4nder mig om och kan konstatera det sj\u00e4lv n\u00e4r jag verkligen ser hans ansikte. Han \u00e4r svart, \u00e5ttio\u00e5rs\u00e5ldern, ler v\u00e4nligt och lugnande mot mig. S\u00e4ger inget. Han h\u00e5ller fortfarande ett stadigt grepp om min v\u00e4nster axel och jag k\u00e4nner en sm\u00e4rta sprida sig ut fr\u00e5n axeln ner i armen. En dov sm\u00e4rta, en sendragssm\u00e4rta, som tycks komma och str\u00e5la inifr\u00e5n de centrala delarna av min kropp. Jag sl\u00e4pper inte \u00f6gonkontakten med mannen som h\u00e5ller mig fast. Det g\u00f6r inte han heller. Han viker inte undan sin blick\u00a8. \u00d6gonkontakten lugnar mig. En hj\u00e4rtattack t\u00e4nker jag. H\u00e4r? S\u00e5 ol\u00e4mpligt. Sen svartnar allt omkring mig. Jag tappar till slut \u00f6gonkontakten och k\u00e4nner att jag faller. Innan jag n\u00e5r marken \u00e4r jag inte l\u00e4ngre vid medvetande. Min sista tanke \u00e4r “bra, hade jag d\u00f6tt s\u00e5 skulle man v\u00e4l sett den d\u00e4r tunneln av ljus som alla pratar om. M\u00f6rkret m\u00e5ste vara bra. Sjukv\u00e5rden utm\u00e4rkt h\u00e4r i stan”<\/p>\n\n\n\n
F\u00e5gelkvitter. En koltrast som sjunger i ett tr\u00e4d ovanf\u00f6r mig. Det \u00e4r varmt. Ingen Atlantfuktighet finns l\u00e4ngre omkring mig som man f\u00f6rv\u00e4ntar av New York. Jag kan allts\u00e5 rimligen inte ligga d\u00e4r mig p\u00e5 en av New Yorks gator. Ett konstaterande. Det h\u00e4r kan ju inte vara ett sjukhus heller t\u00e4nker jag n\u00e4r jag minns sm\u00e4rtan och mitt fall. Det doftar milt av l\u00f6vskog. Den d\u00e4r ogripbara doften mitt emellan nyf\u00f6tt barn och f\u00f6rruttnelse. Men jag ser inget. Har jag blivit blind? Fast jag k\u00e4ner ingen oro. Det d\u00e4r ordnar sig nog. Jag \u00f6verlevde.<\/p>\n\n\n\n
Jag str\u00e4cker p\u00e5 mig. Men har ingen r\u00f6relsefrihet. Det k\u00e4nns som om jag \u00e4r lindad som ett sp\u00e4dbarn i andra tids\u00e5ldrar. En ljusstrimma. En spricka. Ja jag ser. F\u00f6rs\u00f6ker str\u00e4cka ut en arm mot den d\u00e4r sprickan. Trycker p\u00e5. Jad\u00e5, den ger med sig. Trycker man s\u00e5 \u00f6ppnar det som omsluter mig upp sig Jag \u00e4r inte blind. Jag ser gr\u00f6na blad d\u00e4r genom den d\u00e4r sprickan. Jag verkar ligga i en beh\u00e5llare. Konstigt. Jag trycker lite mer med armen mot sprickan och den ger med sig lite mer. En bit flyger bort. Jag trycker lite till och \u00e4nnu en och \u00e4nnu en bit faller ut. Jag kan ta mig ut. Det \u00e4r m\u00f6dosamt. men det g\u00e5r. Ben och armar lyder mig inte riktigt. Men det kanske inte \u00e4r s\u00e5 konstigt. Jag har ju varit sjuk. Visst har jag det?<\/p>\n\n\n\n
Jag befinner mig i en skog. Det ser jag ju nu n\u00e4r jag \u00e4r ute ur den kapsel som h\u00f6ll mig f\u00e5ngen. Men konstigt nog verkar jag sitta i ett tr\u00e4d. Marken \u00e4r l\u00e5ngt d\u00e4r nere. Men en skog \u00e4r det. En vacker skog. S\u00e5d\u00e4r limegr\u00f6n \u00e4r den som svenska l\u00f6vtr\u00e4dsdungar brukar vara precis innan midsommar. Men varf\u00f6r sitter jag i ett tr\u00e4d? Det \u00e4r d\u00e4r jag ser min arm. Den som inte \u00e4r en arm. Jag tittar ner p\u00e5 min kropp. Den \u00e4r randig och fjunig. Gulrandig. Jag har v\u00e4l aldrig haft en s\u00e5dan tr\u00f6ja. Sannerligen inte. Men mina ben\u2026 vad har h\u00e4nt med dom?<\/p>\n\n\n\n
Jag lovar, det tar en stund att inse det. Att acceptera det. Jag \u00e4r inte den d\u00e4r mannen l\u00e4ngre. Jag \u00e4r en fj\u00e4ril. Det d\u00e4r som omsl\u00f6t mig var en puppa. Jag har precis genomg\u00e5tt den fantastiska metamorfosen. Fr\u00e5gan \u00e4r om det \u00e4r fr\u00e5n m\u00e4nniska till fj\u00e4ril f\u00f6rvandlingen har skett eller om jag ocks\u00e5 faktiskt var larv en g\u00e5ng och det \u00e4r fr\u00e5n den jag utvecklats. Jag minns hur som helst i alla fall bara m\u00e4nniskan jag en g\u00e5ng var.<\/p>\n\n\n\n
Jag k\u00e4nner att jag kan flyga. Att jag v\u00e5gar kasta mig ut och att vingarna, de som \u00e4r s\u00e5 f\u00e4rggranna och st\u00e5tliga, kommer att b\u00e4ra. S\u00e5 jag kastar mig ut, flyger och vinden och luften b\u00e4r mig och jag sv\u00e4var ut i skogen i en v\u00e4rld som \u00e4nnu s\u00e5 l\u00e4nge \u00e4r mig helt fr\u00e4mmande men som jag k\u00e4nner att jag snart kommer att kunna kalla hemma. En klarr\u00f6d blomma p\u00e5 marken vinkar \u00e5t mig. En s\u00f6t frestande doft n\u00e5r mig och jag n\u00e4rmar mig vingligt och os\u00e4kert och landar aningen klumpigt p\u00e5 ett av hennes kronblad.<\/p>\n\n\n\n
“Hoppsan” s\u00e4ger blomman och b\u00f6rjar fnissa och snart sprider sig det d\u00e4r fnissandet till alla andra klarr\u00f6da blommor som st\u00e5r och f\u00f6rs\u00f6ker se s\u00e5 inbjudande de bara kan runt omkring den jag sitter p\u00e5. Man blir smittad av det d\u00e4r. S\u00e5 jag skrattar snart jag med. Tr\u00e4den ocks\u00e5. Till och med en fisf\u00f6rn\u00e4m tistel en bit bort kan inte h\u00e5lla sig. Jag har en klibbig snabel. En som g\u00e5r att rulla ut. Ja och rulla in igen. Vilken grej. Jag testar n\u00e5gra g\u00e5nger. Sen rullar jag ut den och suger i mig av blommans nektar. T\u00e4nker l\u00f6rdagsfrukost och Bravo apelsinjuice, men det h\u00e4r \u00e4r smakar ungef\u00e4r en miljon g\u00e5nger b\u00e4ttre. Troligen tiotusen g\u00e5nger den goda k\u00e4nslan p\u00e5 det.<\/p>\n\n\n\n
“Kom till oss sen” viskar de andra blommorna ivrigt och nu \u00e4r det inte bara de r\u00f6da. Hela skogen viskar. Vill att jag skall komma just till deras kronblad. Men jag \u00e4r blir m\u00e4tt va det jag suger i mig h\u00e4r hos min f\u00f6rsta blomma. Inte riktigt redo f\u00f6r mer av det goda. Vill utforska v\u00e4rlden f\u00f6rts. Bem\u00e4stra flygningen och njuta av min nya vackra fantastiska kropp. Jag \u00e4r vackrare \u00e4n jag n\u00e5gonsin varit. Ja och jag k\u00e4nner mig vacker. S\u00e5 jag sp\u00e4nner ut mina breda vingar allt vad det g\u00e5r. Tar ett tag, lyfter med l\u00e4tthet upp mot solen och en bl\u00e5 himmel. Blommorna p\u00e5 marken suckar av h\u00e4nf\u00f6relse. Det \u00e4r s\u00e5h\u00e4r friheten k\u00e4nns. Jag en flygare. S\u00e5 begr\u00e4nsat det m\u00e5ste vara att vara m\u00e4nniska. Ja jag minns ju det. \u00c4ntligen \u00e4r jag mer.<\/p>\n\n\n\n
Jag flyger \u00f6ver en \u00e4ng. Mer blommor h\u00e4r som ropar att de kan sl\u00e4cka min l\u00e4ngtan bara jag kommer ner och omfamnas av just dom. Men jag vill flyga nu. Njuta av det fria. Njuta av min metamorfos fr\u00e5n m\u00e4nniska till puppa och s\u00e5 till fj\u00e4ril.<\/p>\n\n\n\n
S\u00e5 ser jag huset och jag vet v\u00e4l egentligen redan innan var jag befinner mig. Jag flyger i riktning mot husets. Det liksom drar i mig. Precis som f\u00f6rra g\u00e5ngen jag var h\u00e4r. Jag har f\u00f6rvisso l\u00e4ngtat hit sen sist jag var h\u00e4r. Velat att dr\u00f6mmen skulle komma till mig igen. \u00c4r det h\u00e4r en dr\u00f6m ocks\u00e5. Den k\u00e4nns verklig. Men jag vet inte. Jag flyger in i tr\u00e4dg\u00e5rden. Ser muren. Ser rosorna. K\u00e4nner deras doft. Ser de andra rabatterna. Och d\u00e4r vid en enorm blommande rosa j\u00e4tterododendron sitter hon kvinnan. Hon ser p\u00e5 mig, och hon ler mot mig. Jag landar p\u00e5 hennes utstr\u00e4ckta finger.<\/p>\n\n\n\n
“V\u00e4lkommen tillbaks s\u00e4ger hon”<\/p>\n\n\n\n
“jag har l\u00e4ngtat s\u00e5 efter dig. T\u00e4nkt p\u00e5 dig varje dag sedan vi sist s\u00e5gs.”<\/p>\n\n\n\n
Och hon ber\u00e4ttar om flugan som jag sl\u00e4ppt ut den d\u00e4r julaftonsnatten n\u00e4r jag kom hem till mitt ensamma hotellrum. Bara en enkel spyfluga. Men dagen efter s\u00e5 landade samma fluga p\u00e5 den mycket r\u00f6da n\u00e4san hos en tr\u00f6tt och illam\u00e5ende busschauff\u00f6r som fyllsjuk k\u00f6rde sitt sista pass f\u00f6r dagen d\u00e4r i London. Bussen passerade precis Piccadilly Circus, den var proppfull, chauff\u00f6ren hade varit v\u00e4ldigt n\u00e4ra p\u00e5 v\u00e4g att somna just d\u00e4r, just d\u00e5, n\u00e4r flugan landade p\u00e5 hans n\u00e4sa. N\u00e4r flugan satte ner sina sugf\u00f6tter p\u00e5 hans n\u00e4sa kvicknade han till. Han tyckte n\u00e4mligen flugor var bland det \u00e4ckligaste han visste. Viftade bort den med emfas. Blev tillr\u00e4ckligt irriterad f\u00f6r att sen h\u00e5lla sig vaken hela sitt pass s\u00e5 att han kunde g\u00e5 hem och sova av sig sitt bakrus. Hade inte flugan landat p\u00e5 hans n\u00e4sa hade han somnat och tappat kontrollen \u00f6ver bussen och stor olycka hade skett n\u00e4r bussen r\u00e4nt in i hundratals m\u00e4nniskor d\u00e4r p\u00e5 trottoarerna kring Piccadilly och till slut r\u00e4nt in i full fart in i en stenfasad. Jag s\u00e5g olyckan som kunde ha intr\u00e4ffat som p\u00e5 film. Det var hemskt. Blod, skadade, alldeles f\u00f6r m\u00e5nga d\u00f6da.<\/p>\n\n\n\n
Jag vill s\u00e4ga n\u00e5got, f\u00f6r jag minns knappt den d\u00e4r flugan, jag har sl\u00e4ppt ut hundratals, nej fler, s\u00e4kert tusen, \u00f6ver \u00e5ren, men hon stoppar mig innan jag hinner s\u00e4ga n\u00e5got.<\/p>\n\n\n\n
S\u00e5 ber\u00e4ttar hon om mannen med Indiskt utseende som jag sl\u00e4ppt f\u00f6re i k\u00f6n till ett v\u00e4xlingskontor p\u00e5 Kennedy Airport. Sj\u00e4lvklart tycktes det d\u00e5, eftersom han verkat v\u00e4ldigt stressad. Att den d\u00e4r mannen, han \u00e4r uppfinnare, hur han mot alla odds och trotts en mycket f\u00f6rsenat plan \u00e4nd\u00e5 hunnit fram till det d\u00e4r m\u00f6tet och f\u00e5tt visa sin nya uppfinning f\u00f6r den ende som fanns kvar p\u00e5 kontoret s\u00e5d\u00e4r f\u00f6re jul. En medicinsk uppfinning. En som redan idag r\u00e4ddar livet p\u00e5 m\u00e4nniskor \u00f6ver hela v\u00e4rlden.<\/p>\n\n\n\n
Och hon ser p\u00e5 mig, hon, kvinnan. Hon \u00e4r lika vacker idag. Str\u00e5lar.<\/p>\n\n\n\n
“Tack vare dina handlingar f\u00e5r nu m\u00e5nga andra m\u00e4nniskor leva sina liv. Eftersom dom f\u00e5r leva sina liv s\u00e5 p\u00e5verkar dom andra som i sin tur kan leva sina liv, var och en av dom har anh\u00f6riga som p\u00e5verkas, som k\u00e4nner andra och s\u00e5 vidare. Allt h\u00f6r ihop. Blir stort n\u00e4r man summerar”<\/p>\n\n\n\n
“S\u00e5 njut nu av ditt liv som fj\u00e4ril k\u00e4re v\u00e4n. Ditt uppdrag \u00e4r slutf\u00f6rt. Du blev det du bad om. Jag visste att jag kunde lita p\u00e5 dig. Jag och mina flickor vet inte hur vi skall kunna tacka dig. Du f\u00f6rst\u00e5r, min man satt och v\u00e4ntade p\u00e5 mig tillsammans med v\u00e5ra flickor precis framf\u00f6r det hus som bussen skulle ha k\u00f6rt in i. Han \u00e4r uppfinnare f\u00f6rsten. Har uppfunnit medicinska apparater \u00e4nda sedan han kom hit fr\u00e5n New Delhi och vi tr\u00e4ffade varandra p\u00e5 ett laboratorium h\u00e4r i Oxford.”<\/p>\n\n\n\n
Jag ser hennes man komma, sl\u00e4ppande p\u00e5 sin tunga resv\u00e4ska genom grinden. Jag k\u00e4nner igen honom fr\u00e5n v\u00e4xlingsk\u00f6n. Men han \u00e4r mer avsp\u00e4nd nu. Gladare. Hans flickor kommer springande ut ur huset, rusar emot honom. Han lyfter upp dem b\u00e5de tv\u00e5. D\u00e4r finns k\u00e4rlek. Stor \u00e4r den. Julklappar till l\u00e4ngtande flickor ink\u00f6pta i New York ocks\u00e5 d\u00e4r i v\u00e4skan kan jag gissa. Jag breder ut mina vingar. Str\u00e4cker p\u00e5 mig f\u00f6r att visa kvinnan min nyfunna sk\u00f6nhet. lyfter p\u00e5 mina vingar jag med. Det \u00e4r s\u00e5 l\u00e4tt. Kysser kvinnan rakt p\u00e5 munnen, jo det \u00e4r en st\u00f6ld, ja om en fj\u00e4ril nu kan stj\u00e4la en kyss fr\u00e5n en vacker kvinnas mun, en m\u00e4nniska till p\u00e5 k\u00f6pet, men kvinna ler mot mig. En fj\u00e4ril kan tydligen g\u00f6ra s\u00e5 helt ostraffat. Det gl\u00e4djer mig. Jag kanske inte kommer att kunna h\u00e5lla mig i framtiden heller.<\/p>\n\n\n\n
“vi ses igen, och gl\u00f6m nu inte att blommorna h\u00e4r i tr\u00e4dg\u00e5rden \u00e4r dina ocks\u00e5, de vackraste har jag enkom planterade \u00e5t dig”<\/p>\n\n\n\n
sen g\u00e5r hon mannen till m\u00f6tes. Jag fladdrar ut \u00f6ver tr\u00e4dg\u00e5rden utan synbart m\u00e5l p\u00e5 fj\u00e4rilars vis. Jag har ju \u00e4nd\u00e5 alltid dr\u00f6mt om ett liv som fj\u00e4ril efter mitt andra liv som m\u00e4nniska och f\u00e5r faktiskt passa p\u00e5 att njut fullt ut av det h\u00e4r nu n\u00e4r jag \u00e4r en.<\/p>\n\n\n\n
Det \u00e4r en god jul. Den b\u00e4sta rent utav.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Jag \u00e4r en vandrare, en som planl\u00f6st vandrar omkring i London sent p\u00e5 kv\u00e4llen och k\u00e4nner mig l\u00f6jligt nog som den ensammaste m\u00e4nniskan i v\u00e4rlden Det \u00e4r julafton. Det \u00e4r ocks\u00e5 s\u00e5klart d\u00e4rf\u00f6r jag k\u00e4nner av ensamheten. En viktig kv\u00e4ll i Sverige d\u00e4r alla umg\u00e5s med de sina, men knappast h\u00e4r. Det \u00e4r sjuttiotal. Den […]<\/p>\n","protected":false},"author":24,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_crdt_document":"","jetpack_post_was_ever_published":false,"_jetpack_newsletter_access":"","_jetpack_dont_email_post_to_subs":false,"_jetpack_newsletter_tier_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paywalled_content":false,"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":"","jetpack_publicize_message":"","jetpack_publicize_feature_enabled":true,"jetpack_social_post_already_shared":true,"jetpack_social_options":{"image_generator_settings":{"template":"highway","default_image_id":0,"font":"","enabled":false},"version":2}},"categories":[57],"tags":[],"class_list":["post-37291","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-noveller"],"jetpack_publicize_connections":[],"jetpack_featured_media_url":"","jetpack_sharing_enabled":true,"jetpack_likes_enabled":true,"jetpack-related-posts":[{"id":7913,"url":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/?p=7913","url_meta":{"origin":37291,"position":0},"title":"Fj\u00e4rilen","author":"\u00c5ke Hedman","date":"2013-07-14","format":false,"excerpt":"Det \u00e4r tidigt \u00e5ttiotal i en av Europas st\u00f6rsta st\u00e4der. Hur jag hamnat d\u00e4r \u00e4r en l\u00e5ng historia. Varf\u00f6r jag stannat d\u00e4r en annan. Men jag har min plats kvar och vilande p\u00e5 ett av Sveriges stora universitet. V\u00e4gen tillbaks - en bro till verkligheten - om det skulle beh\u00f6vas.\u2026","rel":"","context":"In "Betraktelser & Ber\u00e4ttelse"","block_context":{"text":"Betraktelser & Ber\u00e4ttelse","link":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/?cat=24"},"img":{"alt_text":"","src":"","width":0,"height":0},"classes":[]},{"id":14580,"url":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/?p=14580","url_meta":{"origin":37291,"position":1},"title":"Kate Moss och jag i en \u00f6ppen Morris","author":"\u00c5ke Hedman","date":"2014-08-30","format":false,"excerpt":"Ligger och vilar lite i mitt rum i Eltons hus efter en sk\u00f6n solig dag ute bland gr\u00f6nsakerna. T\u00e4nk Midsummer. Engelsk landsbygd \u00e4r s\u00e5 vacker. Ja man skulle rent utav kunna t\u00e4nka sig att bo h\u00e4r om man bara fick bo ute p\u00e5 landet. Och det \u00e4r inte bara allt\u2026","rel":"","context":"In "Betraktelser & Ber\u00e4ttelse"","block_context":{"text":"Betraktelser & Ber\u00e4ttelse","link":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/?cat=24"},"img":{"alt_text":"Kate-Moss--Bare_2404142a","src":"https:\/\/i0.wp.com\/www.eurosource.se\/akhe\/wordpress\/wp-content\/uploads\/2014\/08\/Kate-Moss-Bare_2404142a.jpg?resize=350%2C200","width":350,"height":200},"classes":[]},{"id":21184,"url":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/?p=21184","url_meta":{"origin":37291,"position":2},"title":"Carola","author":"\u00c5ke Hedman","date":"2016-08-10","format":false,"excerpt":"Jag fick en inbjudan till ett event f\u00f6r 60-plussare ig\u00e5r. Helvete liksom. Sv\u00e5rt att ta till sig. Jag har inget gemensamt med \"dom d\u00e4r\". Men det har jag s\u00e5klart. Jag har lika mycket gemensamt med \"dom d\u00e4r\" som alla de andra i 60-\u00e5rs \u00e5ldern.Det g\u00e5r inte att bortse ifr\u00e5n. Fast\u2026","rel":"","context":"In "Betraktelser & Ber\u00e4ttelse"","block_context":{"text":"Betraktelser & Ber\u00e4ttelse","link":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/?cat=24"},"img":{"alt_text":"Screenshot from 2016-08-10 08:21:38","src":"https:\/\/i0.wp.com\/www.akehedman.se\/wordpress\/wp-content\/uploads\/2016\/08\/Screenshot-from-2016-08-10-082138.png?resize=350%2C200","width":350,"height":200},"classes":[]},{"id":22905,"url":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/?p=22905","url_meta":{"origin":37291,"position":3},"title":"En cello och d\u00f6den","author":"\u00c5ke Hedman","date":"2017-01-17","format":false,"excerpt":"En cellist som tar samma ton rej\u00e4lt falskt vid varje passage f\u00e5r de att sk\u00e4ra sig i mig som om kockknivar strimlade huden p\u00e5 mina armar och g\u00f6r det o\u00e4ndligt l\u00e5ngsamt och jag f\u00f6rbannar ett absolut geh\u00f6r. Det \u00e4r inget litet felspel (eller \u00e4r det en felst\u00e4md str\u00e4ng?) och hon\u2026","rel":"","context":"In "Betraktelser & Ber\u00e4ttelse"","block_context":{"text":"Betraktelser & Ber\u00e4ttelse","link":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/?cat=24"},"img":{"alt_text":"","src":"","width":0,"height":0},"classes":[]},{"id":17402,"url":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/?p=17402","url_meta":{"origin":37291,"position":4},"title":"S\u00f6derut","author":"\u00c5ke Hedman","date":"2015-04-08","format":false,"excerpt":"Jag vandrar s\u00f6derut. Jag hade fel ig\u00e5r. S\u00f6derut \u00e4r \u00e5t det h\u00e5ll jag liksom k\u00e4nner att Edsbyn och \u00d6stersj\u00f6n och Ryssland ligger. Men har fel allts\u00e5. Det enda jag inte kan fatta n\u00e4r jag kommer fram till huset som jag \u00e4lskar och d\u00e4rf\u00f6r m\u00e5ste sl\u00e4ppa mig fri fr\u00e5n, f\u00f6r att\u2026","rel":"","context":"In "Betraktelser & Ber\u00e4ttelse"","block_context":{"text":"Betraktelser & Ber\u00e4ttelse","link":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/?cat=24"},"img":{"alt_text":"003","src":"https:\/\/i0.wp.com\/www.eurosource.se\/akhe\/wordpress\/wp-content\/uploads\/2015\/04\/003-768x1024.jpg?resize=350%2C200","width":350,"height":200,"srcset":"https:\/\/i0.wp.com\/www.eurosource.se\/akhe\/wordpress\/wp-content\/uploads\/2015\/04\/003-768x1024.jpg?resize=350%2C200 1x, https:\/\/i0.wp.com\/www.eurosource.se\/akhe\/wordpress\/wp-content\/uploads\/2015\/04\/003-768x1024.jpg?resize=525%2C300 1.5x"},"classes":[]},{"id":15338,"url":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/?p=15338","url_meta":{"origin":37291,"position":5},"title":"S\u00e5 jag forts\u00e4tter","author":"\u00c5ke Hedman","date":"2014-11-17","format":false,"excerpt":"F\u00f6r bara n\u00e5gra \u00e5r sedan s\u00e5 skulle jag nog suttit h\u00e4r p\u00e5 kontoret och undrat \"\u00c4r det bara s\u00e5h\u00e4r...\" och sen misstr\u00f6stat mig ner i m\u00f6rker n\u00e4ra helvetets portar. Men jag vet inte om det \u00e4r f\u00f6r att man \u00e4r \u00e4ldre, kanske visare eller bara bitter, bitter, bitter. Jag bryr\u2026","rel":"","context":"In "Betraktelser & Ber\u00e4ttelse"","block_context":{"text":"Betraktelser & Ber\u00e4ttelse","link":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/?cat=24"},"img":{"alt_text":"Lim-Johan-med-Bergakungen-utanf\u00f6r-stugan","src":"https:\/\/i0.wp.com\/www.eurosource.se\/akhe\/wordpress\/wp-content\/uploads\/2014\/08\/Lim-Johan-med-Bergakungen-utanf%C3%B6r-stugan.jpg?resize=350%2C200","width":350,"height":200,"srcset":"https:\/\/i0.wp.com\/www.eurosource.se\/akhe\/wordpress\/wp-content\/uploads\/2014\/08\/Lim-Johan-med-Bergakungen-utanf%C3%B6r-stugan.jpg?resize=350%2C200 1x, https:\/\/i0.wp.com\/www.eurosource.se\/akhe\/wordpress\/wp-content\/uploads\/2014\/08\/Lim-Johan-med-Bergakungen-utanf%C3%B6r-stugan.jpg?resize=525%2C300 1.5x"},"classes":[]}],"jetpack_shortlink":"https:\/\/wp.me\/p68PL2-9Ht","_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/37291","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/24"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=37291"}],"version-history":[{"count":2,"href":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/37291\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":41298,"href":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/37291\/revisions\/41298"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=37291"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=37291"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.akehedman.se\/wordpress\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=37291"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}