Author: Åke Hedman

På kontoret. Piggare. HEJA immunförsvaret. Dessa (inte “detta”) tappra som verkar i det tysta, ja för det mesta.  Ja som man har ett ansvar för. Ett ansvar som man missköter när man inte går och vilar när kroppen säger ifrån. Jag är så oändligt tacksam för alla år ni verkat i min tjänst utan att knorra en enda gång. Tack kamrater!  Ni som klarar er utan mig men som jag – och ingen annan – inte klarar mig utan.

Fast trött är jag. “Torka sig i rumpan” index är nere i tre på en tiogradig skala Vänstern here I come. Har ni någonsin provat att torka er i rumpan med fel hand?

Stim pungar ut. Historien om en fattig Plura som i jultid går i Stockholm och inte vet hur han skall klara julen och hittar en utbetalningsavi (det här var alltså förr) på etthundrafemtiotusen innanför dörren när han lite deppig kommer hem är klassisk.  Julen och någon månad till efter det är räddad. Han går ut och köper sig en gitarr. Såklart måste han det. Man måste ju det i ett sådant där läge. Eller hur? Räkningar föst, köpa gitarr sen. Plura som är “all in” gjorde nog tvärt om.

Winnerbäck i Dalhalla och på Hudikkalaset i sommar.Det lär bli mycket folk på båda ställena. Blir nog Hudiksvall för vår del. Om vi nu får till en biljett och bensin.  Än så länge, som plan, som dröm, är det gratis. Helt och hållet.

Ni som har svårt för “torka sig i rumpan index” skall vara glad att jag inte illustrerar inlägget med något åt det hållet. Det kan alltid bli värre.

Ursäkta pausen. Hämtar kaffe…

Media får traditionsenligt upp ögonen för djurskyddet såhär till jul. Japp, jag är vegetarian av etiska skäl men vafan är inte det där lite taskigt mot alla som äter kött. För billiga poäng liksom.  Att dela ut så enkla dåliga samveten i en tid på året  när folk har nog ändå. Japp, jag skulle helst vilja se en värld där ingen endaste en åt kött. Men det finns mer än juletid att fundera på det för var och en som nu kan acceptera djurhanteringen. För i grund och botten är det där något man måste ransaka sig själv och sina egna tankar och känslor om.  De flesta orkar inte ändå inte tänka längre än till antalet tum på sin tv-apparat ändå.

Nu skall jag låta min dag börja. Japp, jag har riktiga dagar, även om jag fyller dem med låtsasarbete. Ja och jag är en lycklig fan. När jag får göra det, på grund av det. Ja jävlar, liksom.

Jag skall alldeles strax gå och lägga mig. Japp tidigare än vanligt. Mår skit. Men lyssnar på Amy Macdonald och det piggar ju upp en del. Såklart. Men inte ens hon biter helt och fullt på i kroppen härjande virus anhopningar  på en gång. Men med hennes röst och Alvedon så tar vi oss i alla fall tillsammans framåt. Några stenar har ändå lagts på andra stenar idag också. Men med lite mer ansträngning än vanligt.

Annars är allt OK här i min låtsasvärld. Ute snöar det men en eller två minusgrader skrämmer inte oss Hälsingar. Mörkret där ute kan dock göra det. Skrämma Hälsingar. Vi är nu ändå ett vidskepligt släkte.

Börjar se botten på burken med bondkakor. K har ännu inte upptäckt det hela,  Antar att jag får skäll i helgen när hon gör det. Verkar som om hon får baka en till sats i år liksom i fjol. Tänk att dom där skall vara så svåra att motstå. Hrm… Karaktär och jag är som olja och vatten. Ja utom när det gäller låtsasjobb. Då fungerar det. Men kanske gör jag helt enkelt av med allt jag har i den vägen just där. Tömmer ut.

Det är gott att leva såklart. Jag är en lyckligt lottad jävel.

En del vill skriva djävul. Men då är man ju något annat. Liksom. Kyrkligt väsen. Fast i motsats. En jävel är något annat. Lite diffusare. Gå inte att prata med. Är ingen motsats och inte placerad i gott och ont matrisen.

Men nu så. Några säckar pellets i Hulken sen så. Ja tar man sig upp för alla trapporna igen så finns det en bok som inte är allt för dålig. Den tar mig med till de där drömmarna. Det fungerar varje gång. Tack gode gud för det. Ja på ett oreligiöst sätt.

Godtatt