Author: Åke Hedman

Upp tidigt. Vi skall iväg och fylla på julförråd. Hämta kär son vid tåg dessutom. Vi klarar av det mesta av det där innan tåget angör stationen n och jag. Några ärenden till och sen hem igen. Klara. Nästan åtminstone. Jag somnar utmattad på soffan. Sönerna tar in tre pallar pellets. Det är jag tacksam för. Fast jag vet inget om det såklart där jag ligger där på soffan och snarkar.

Det är jul här på kullen. Ja den är här nu. Det skall bli skönt med några dagar ledigt. Att få fylla batterier och mage.

Andra ser en på ett sätt om de själva bestämmer. Man kan inte göra något åt att det är så. Man är alltså också något annat, en annan,  än den man tror är. I andras ögon. Och man är såklart ansvarig för sitt liv och sina handlingar. Och visst man påverkar andras människor i sin omgivning med det liv man lever. Men den man egentligen är vet de andra ingenting om. Det man egentligen känner vet de ingenting om. CVilka demoner man kämpar med har de ingen aning om.  Precis som man själv inte vet något av det där om andra heller. Så vems fel är det att saker blir som det blir? Måste det alltid finnas någon som felat? I en värld byggd på kaos. Kanske måste det det. Det måste finnas en Jesus att sätta på korset för syndernas förlåtelse och för att slippa vårt eget ansvar i allt.  Jag vet inte om jag gillar det där. Men det säger väl en del om mig också antar jag. I alla fall för dem som tror de vet vad som försiggår här inne i mig. Det är svårt att leva, Man får ett gäng förutsättningar som man kan spela med. Får göra så gott man kan med dem. Trotts de brister och fel de har det där man fått är det det enda man har. Det ser alltid så lätt ut det där vandrandet som andra gör i sina skor. Men är aldrig det.

Men nu alltså Jul. Vill önska mina läsare en riktigt god jul. Hoppas ni får det riktigt fint och skönt nu. Det är ni värda varenda en av er.

Julpelletsleverans. Tre pallar. Varje pellets liknar en tomtegumma. Ja eller gubbe. Även i den här världen är det ungefär 50% / 50%.  Hulken glufsar i sig av dem alla med lika stor aptit. Hulken är feminist. Såklart. Allt annat vore såklart otänkbart.

Jag har förbannat ont i axeln. Så de får stå där de står idag. Hoppas på morgondagen. Att det onda lättar. Men skall väl julhandla “mängder” då också så risken är att allt blir värre. Nog ordat om det. Andras åkommor och det där. Alla “aj” skall man hålla för sig själv. Alla har nog med sitt.

Båtvändardag idag. Klockan 17:28 är det dags att segla söderut igen. Vi går åter mot ljusare tider. Det är just det där som julen handlar om för mig. Vändningen mot ljuset. Att ljuset alltid segrar över mörkret till slut. Men också att båda finns där. Måste finnas där. Så jag firar den där vändningen. Skipar Jesus. Fast det ändå, måste det sägas, kom en hel del visdom ut hans mun, ja eller las i den kan man tro.

Men nu en kopp kaffe till, en jag definitivt inte borde dricka, sen skall ja dyka ner i ett webinterface som hör till låtsasjobbarvärlden Det där med device discovery. Varför frågar jag inte. Då skulle jag inte göra ett dugg av det jag gör om dagarna. Nope.

Jag skall in till en faster med en julklapp. Edsbyn. På väg dit svänger jag förbi Edsbyhem där jag växte upp. Husen vid ån. Ekonomichefens villa är riven. Där finns bara en parkeringsplats numera. Äppelpallning och hartssträngar poppar upp. Bus. Dom hade ett uppslagsverk. Jag kunde bläddra i det i timmar om vi var där. Järvefelts, huset bredvid, står kvar. Disponenten. Stort men kanske inte så pampigt längre. Inget bus där. Varför? Jag har klippt gräsmattor och ansat buskar på båda ställena som ung anställd på Träförädlingen. Arbetaren hos de uppsatta. Som det var. Som det är.

Den lilla granen som det gick att gömma sig under när man var barn är nu femton meter hög och ett stort träd. Konstigt. Den står där på samma ställe. I den där gropen nere vid ån. Hur har det där gått till. Så länge sedan var det inte? Bara ett liv. Ungefär.

Voxnan. Floden. Fast vi sa ån. Den som bar årstiderna. Sex stycken. Isläggning och islossning tillkom. Ja kanske sju förresten. Årets översvämning också, ja och fasiken om det inte var åtta. När man siktade första flottningsstocken var början på en årstid det också. När de sista passerade, de nästan fria stockarna, var det sommar.

Transformatorstationen, den röda tegelbyggnaden är utbyt mot en standardmodul.  Ditlyft och inkopplad. Effektivt. Den kändes alltid så modern där den stod då och man kunde höra det där brummande där inifrån den. Kom väl dit på sextiotalet kanske. Två ståldörrar. Kontrollpaneler där inuti. Aldrig tordes man gå in när trollkarlarna var där.

Så vårt hus. Morsans lägenhet. Ja vi bodde ju där allesammans såklart. Broder och far. Det hänger två stora stjärnor i fönstren. Ser fint ut. Jag får en klump i halsen. Saknar morsan. Hon blev alltid så glad när man hälsade på. Andra har den där utsikten nu över Voxnan. Den mot bergen som talade om vilket väder det skulle bli imorgon, ja som fortfarande gör det. Som kunde bjuda på fantastiska åskföreställningar i natten som var gratis och spännande och som man väcktes för att se.

Ån uppströms. Gårdtjärn, Hans Lidmans ägor, Noret. Fiske och bad. Ja och närmare “buskarna”. Slyväxt område som nu är välskött park. Då perfekt för djungellek.

Det vita huset. Popplarna. Esbjörn och hans bröder där vid korsningen. Hans far var ekonomichef på ett annat företag. Vi upptäckte Deep Purple tillsammans. Var tvungna att börja spela. Han trummor, jag gitarr. Nu ser han ut precis som Einstein. Jobbar på Edsbyns  museum. Tänka sig.

Faster är inte hemma. Jag hänger grejerna på dörren. Åker vidare. Jag skall till kyrkogård och sen vidare till Bollnäs. Minnen är minnen och nu är nu. Jag föredrar nu. Men kan såklart inte undvika de där tillbakablickarna ibland. Utan dem fanns det ju såklart inget nu.