Categories
Musik

Kodarmusik

Categories
Betraktelser & Berättelse

Dövöron och tandläkarväder

Tandläkarväder“? Nope. “Programmerarväder“. Bra. Bäst. Utmärkt. Förhoppningar på den här dan alltså. Man är en enkel själ. Behöver inte mer för att glädjas över tillvaron.

Kaminen hånler såklart åt mig här på kontoret. Men kanske får den flytta ut och bli en del av en rök. Så vem flinar mest då i slutänden? Fast inte bestämt om det där. Den kan få hånle åt mig ett tag till den jäveln. Fast… det är icke kaminens fel såklart. Mest handlar det nog om den gamla Los kommuns besparingsiver när man byggde det här huset. Det har sparats där det går att spara. Puts på en skorsten där det inte syns? Isolering för ungar och en bunt lärare? Glöm det? Ved är billigt. Det ingen ser ser ingen. Människor tåliga. “Och skolor förresten…” “Statliga pålagor…“, “Vad är det för fel på bondförnuft…

Fast gott att leva det är det ju. Tänka sig ändå.

Kör kaffe här på morgonen mot bättre vetande. Anledningen är att jag har slut på te och inte orkar ta trapporna upp och hämta nytt. Kommer att få lida resten av dan för det beslutet. Men oftast vinner slöheten när kampen rullar på här i mitt huvud.

Studion ropar åt mig i helgen. “Kom, kom, kom och lek med mig…” men jag slår dövörat till. För kallt där ute. Sen. När Hulken har fått jobba en vecka eller två. Jodå, då är jag på.

Varför bry sig” säger såklart vän av ordning och effektivitet. “Ingen lyssnar“. Åtminstone inte många. Men jag försvarar mig med glädjen i att skapa och göra. Allt kan inte bedömas utifrån andras åsikter. Väldigt lite behöver göra det faktiskt. Jag ger bort det jag gör gratis till världen att användas fritt. Om världen sedan inte vill ha det så är det såklart upp till världen. Gärningen är osjälvisk lik förbannat och bör bedömas därefter. Eller “borde” skulle man väl skriva. Sen finns det ju många klåpare och vi är väl alla en fullfjädrad klåpare. Jodå till och med pristagarna.

Skit samma.

Liksom

Man gör det man gör. Följder den inre rösten som manar på. Mår bra i det. Visst räcker väl det som ett fullt liv?

Nu skall jag sätta på lite musik och dyka ner i koden, den som är mitt liv. Inget kan hindra mig från det annat än möjligen död och sjukdom.

Så-det-så!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Så så så så….

Söndag. Låtasarbetsvecka startar. Finns njutning i det. Tro mig. Men såklart njut det helgliga också. Vila, äta, sova, greja lite med olika saker som behöver grejas med. Monterar några lysrörsarmaturer idag. Fixar ditt och datt på lördagen. Backspegel. Motorhuv. Annat. En eftermiddag som räcker till. Sådär fantastisk som det ibland bara är. Man finns bara och hinner hur mycket som helst.

Fast fredagen…

Den glädjer säkert alla som gläds av att det går dåligt för andra. Känner tillräckligt många sådana. Och javisst kan bjuda på lite “gå dåligt”. Sotare beställd. Kommer vid sju. Kamin skall besiktigas. Skorstenskanalen provtryckas. Förvånansvärt nog så godkänns mitt jobb. Men inte skrotstenen. De läcker på två ställen uppe i lägenheten och på vinden under bjälklaget. Måste putsas. Men skall man putsa muren måste man upp med golv och väggar. Jo jävlar vad det luktar pengar om det jobbet. Som jag inte har. Så där går en dröm om intet. Ja och kanske de tiotusen som är satsade på projektet hittills. Men motgångar… man har ju varit med förut. Man får avvakta, andas under tiden och se hur och var man hamnar efter den tiden. Ibland kommer superkrafter av det som är motigt. Ibland å andra sidan bara trötthet och en suck.

Typiskt nog får jag röntgentid samma dag som sotaren kommer så efter det där raskt iväg till Hudiksvall. Där undersöks det. Hummas. “Måste be en kollega titta på det här“, ja och så hummas det lite till och sen blir det tid för magnetröntgen om några veckor. “Ingen anledning till oro” såklart. Det som alltid uttalas men aldrig lugnar när det kommer från en läkare. Men jag är inte orolig. Skit får man ta tag i när den blivit till skit. Innan dess är den inget att bry sig om. Jag är inte den som oroar mig i onödan. Fast vänta… Jo, det är jag. Men inte för sådant där.

Men en heldag i Hudiksvall. Hösten är extra jävlig sådär vid kusten. Vindarna går rakt igenom en. Spjut som försöker döda en. Men i allt annat en förträfflig dag i landskapets huvudstad.

Fast hemma bäst såklart, Alltid så. Lillkatt och storkatt och stort gult hus som man bott in sig i och trivs i. Lycka. Vi får till och med med oss en låda godis. Dubbellycka.

Så livet rullar alltså på här på kullen. I natt tror jag mig se en björn ramla förbi på gräsmattan när jag står och tittar ut igenom ett fönster vid halv tre. Det kan vara en djävul också men objektet ifråga röde sig definitivt som en björn. Och alla de djävlar jag mött hittils har definitivt inte rört sig så. Däremot björnar jag mött. Äpplen en mass på backen där ute kan möjligen locka båda till nattliga besök.

Nu återstår alltså en låtsasarbetsvecka. Ja först en låtsasarbetskväll. Jag hade såklart hoppats att jag skulle få elda i kaminen under den här veckan. Fått upp myskänsla och värme här på låtsaskontoret. Men tack och lov kan två hål i väggen också hjälpa till där.

Så här och nu låter vi hjulen snurra på.