Category: Betraktelser & Berättelse

Det är vitt här idag. Inte sådär bländande och gnistrande som när solen är framme och belyser alltihop. Det bländande kommer i Februari och Mars – nu är det Januarivitt. Vitt av en sol filtrerad genom tjocka duntäckslika moln. Världen där ute, eller min värld snarare, har precis tagit sig ur en riktig köldknäpp. Eller min värld förresten, min värld har nästan slutat snurra. Flunsan har haft mig hårt i sitt grepp några dagar.

Jag är sällan sådär sjuk så jag måste ta täcket och lägga mig på soffan och ojja mig. Men ibland händer det såklart. Det där som Alvedon inte kan ta sig an. Är man inte dödligt sjuk så kan det där vara lite mysigt också. Ett gäng bra böcker, brasa, sjukkatter, te och fritt ligga där och tycka synd om sig själv. Det kan liksom vara rätt OK liksom. Är det inte det kan man ju alltid slumra till lite med jämna mellanrum tills det blir det. Våra katter gillar det här med sjuka personer mycket och gosar gärna in sig både under och ovanför täcket hos den person som för tillfället “lider”. Katter har ju annars en klar känsla främst för sitt eget välbefinnande men just i det här fallet sammanfaller de två.

Så den här gången finns det återigen tecken på att jag och mina vita riddare ha gått segrande ur striden. Man skall hylla sitt immunförsvar då och då tycker jag. Livet haltar vidare.

Jag åker västerut mot solnedgången. Precis i en gammal Amerikansk västern färdas jag fram där på den skumpiga vägen. Det är högt upp. I Hälsingland går vägarna rakt över bergen. Inte fegt runt dom som i andra landskap. Den Hälsingska vrångheten fanns också hos dem som en gång drog vägarna här. De förbannade bergen. De som är så vackra. Utan dem hade jag inte varit kvar. Men det är såhär högt upp man måste vara för att se dem. Se det blånande.

I dalarna regerar skogen. Mörkret, det dystra och det eftertänksamma. Om man inte är nära älven. Där spritter det. Ljuset dras mot flödet och lyser upp det som finns runt den. Se bara på Järvsö, Ovanåker. Ser man bergen här uppifrån är dom som mjuka vågor på ett stort hav och man själv bara en guppande kork på tillfälligt besök på vågkammen. Vågor som rullar bort där mot Norge någonstans. Eller i alla fall till Jämtland eller är det Härjedalen just här? Hälsingska gränsen är svår västerut. Det kan lika väl vara Dalarna som glufsar i sig en kil av landdet just här.

Men det är Hälsingland som är mitt. Känner att jag vill dö här. Jag som en gång längtade bort så det värkte. Men nu kan jag med kärlek i tanken flyga in i landskapet förbi Hölick. Havet övergår i Hälsingska berg just här. Sen rullar dom in över Dellensjöarna, Ljusnandalen in i de trollska skogarna och det orörda, vildmarken, tillbaks ner mot Voxnadalen och ut mot havet igen. Skrythusen. Hälsingegårdarna. Torparstugorna. Fäbodvallarna. Folket som står för sina ord. Den Hälsingska vrångheten. “Det skall nog f:n gå.” “Vi klarar oss själv” mentalitet. Industrierna som dött. Folket som har Hårgasången i blodet. Som tänker stanna här och vinna banyfinaler. Hälsingsk stolthet.

Men för en del är allt det här bara skog såklart. Mörker. Vrånghet. Myrar. Mygg och en massa skrämmande rovdjur Det är sant också såklart. Det är det vi alla ser ibland. Hälsingland är enkelt att ta in i Järvsö, i Ovanåker efter Voxnan och i Hölick. Där är landskapet som en vacker kvinna. Lätt att bli kär i. På andra ställen är det svårare. Där måste man söka innanför det man ser på ytan. Lyssna lite mer. Syna lite noggrannare. Där träden skymmer sikten får man resa sig över dom för att se. Med en liten ansträngning blir man oftast rikt belönad så som det oftast är när man ger sig tid att utforska det icke uppenbara. Det man oftast ändå måste söka efter ett tag. När det självklara är för självklart. Det riktiga Hälsingland ligger liksom där under ytan och lurar.

Det finns dagar där det borde bli nått med det liksom ändå inte blir nått. Man försöker och försöker och fast än man tänker framåt så går man definitivt bakåt. Idag är det en sån dag här. Ja, det började redan igår kväll. Slog på mixerbordet i studion. Slog av det några timmar senare utan att ens ha suttit vid det. Ja man måste liksom sitta där om det skall bli musik. I alla fall inspelad. Men nada igår alltså. Blev inget annat heller för den delen. La mig tidigt.

Inte bättre idag heller. Vaknade tröttare än någonsin. Stora planer vid dagens början. Men inte ens datorerna har velat jobba i något vidare högt tempo idag. Någon slags sirapsklet verkar ha trängt in i alla processorer och fått dom att gå på knä. Men man får ha förståelse för att även elektroniska kretsar skall få kunna ha dåliga dagar. Det är inte lätt att vara sådär negativ som det är elektronens livsuppgift att vara. Vissa dagar är den kanske inte ens uppe i de stipulerade 0.7 ggr ljushastigheten. Får liksom ingen hjälp av dom där vrånga atomerna i sina gitter. Dåliga dagar som den här. Det blir segt.

Men sen är det väl så att man inte måste presterar fullt alla dagar. Möjligtvis är det mer sant när man låtsasjobbar som jag men likförbaskat är det vissa dagar som man egentligen skulle lägga av bara. Greppa boken, tända brasan och öppna whiskyflaskan och inte röra sig ur fläcken den dan. Varför liksom sitta och plåga sig igenom dom här dagarna när man kunde njuta istället. Men så blir det såklart inte. Nä man sitter där och gör ingenting istället. Känner sog viktig och betydelsefull där vid skrivbordet.

Katten som skulle vara infångad nu för sterilisering imorgon syns ännu inte till. När tiden har passerat imorgon kommer hon väl säkert injamandes som om inget har hänt. Katter har något slags extra sinne för otrevligheter. Men nästa gång då jäklar skall det bli en vecka till godo.

En skitdag är vad det här är. Notera gärna det!