Category: Noveller

“Minns du Jenny?”

Han drog med spretande  fingrar på den stora handen genom det tunna hår som nu var grått och livlöst – dolt under en rockhatt normalt – men som när han var ung var en tjock kalufs som alla flickor i Edsbyn velat dra sina fingrar eller placera sin lilla söta näsa i och ja, förresten, gjort det också. En efter en, i en aldrig sinande ström. Men alla bara en kort stund innan det var nästas tur. Alltid en till i kön.  Han hade det där som jag aldrig haft. Flicktycke. Det var så lätt för sådana som honom. Det sådana som jag fick jobba hårt för. Oftast räckte inte ens det.

“Du menar snygg-Jenny som hängde med bandykillarna? Hon som spelade fotoboll också?”

“Ja precis, det är henne jag menar. Minns inte vad hon hette i efternamn”, Jag kommer inte ihåg så många namn längre, de har alltid varit mindre viktiga än människorna för mig. Somliga tror att det är namn som gör folk viktiga, för mig har det alltid varit att lyssna med tålamod när ingen annan gör det.

“Hon var en dryg djävel den där tjejen” slängde han tillbaks. “Ja alla de där idrottstjejerna var riktiga mallgrodor. Vi med gura i hardcase, stripigt långt hår och rocken i blodet var i alla fall inget för dom. Dom trodde att dom var något bara för att dom hängde med dom där bandykillarna. Visst dom var ju av samma skrot och korn dom där bandykillarna också men dom presterade ju i alla fall något annat än att bara vara ett vackert ansikte och ett par ben som särade sig när bandyspelare bad om det,  ja oftast dessutom innan om man tänker efter.”

“Så du var aldrig tillsammans med henne?” Jag måste ställa frågan. Han hade varit med alla andra då när det hände. När hans karriär tog fart, när tidningarna började skriva, skivorna sälja och gigen gick med vinst syntes också bandytjejerna i hans kvart. Alla de där som spottat efter oss när ingen visste vilka vi var.

“Varför frågar du om henne, jag har till och med glömt att hon funnits och  alla andra med av de där uppblåsta typerna som var malliga som blommor en midsommarhelg men som sen vissnade och försvann till hösten. Nu för tiden har de bara hårt färgat hår och bitterheten kvar. I alla fall de flesta av dem.”

“Jo jag hittade henne vid vägkanten en gång. Efter gamla landsvägen ner mot Ovanåker en sen kväll, tror det var en fredag.Jag hade gått av mitt skift klockan tio på Träförädlingen och åkte som vanligt några svängar genom Långgatan, men alla var tydligen någon annanstans den kvällen. Det var bara några småtjejer ute, annars tomt, Södran var stängd och jag var själv. Som vanligt. Jag var ju själv för det mesta ändå”

“Ja du var en underlig jävel du…”

“Hursomhelst så åkte jag efter gamla Landsvägen, inget jag brukade göra men det var vår och vackert och jag fick för mig att svänga in efter den där gamla vägen efter ån. Antagligen den vackraste vägen i världen förresten. Ganska precis när jag kom ner mot Ovanåker så såg jag ett ben som stack upp en bit mot vägen från sidan ner mot Voxnan.  En vit Conversesko och jeans var det som syntes. Jag bromsade in såklart. Otäckt som fan. Tänkte om någon dumpat ett lik, ja, de gick ju många kriminalserier på burken på den tiden. När jag rundat bilen – minns du den där vita Amazonen jag hade – så såg jag ju att det var en tjej. Långt trassligt hår, en stickade tröja, och hon låg med huvudet ner mot vattnet, röde sig inte, och jag ropade “hallo” – som Person ropar du vet – men hon svarade inte. Hon låg så nära åkanten att jag fick dra upp henne i fötterna innan jag kunde vända på henne. Nu stönade hon i alla fall. Lealös var hon, helt, men vad jag kunde se var det inget annat fel på henne än att hon var borta. Ingen avskuren hals eller kniv i hjärtat. Kläder i ordning och så.Lite skitig men, helt borta, annars helt OK.

“Det var som fan, var det hon?”

“Ja, det såg jag ju sen. Hon var ju sådär förbannat vacker som en del är. Dockskön. Stora bruna ögon, långt ljust hår. Ganska mager, snygg snarare än sexig liksom. Ja du minns. Alla som sett henne minns. Men onåbar och alla utom bandyspelarna visste det. Nu var hon inte så jävla vacker. Skitig i ansiktet och likaså på kläderna, som om hon krupit hit och ramlat flera gånger. Håret var trassligt och hakan full med löddrigt drägel som rann ur en mun som var halvöppen med tungan ute. Ingen vacker syn. “Hur är det” frågade jag och hon mumlade något jag inte hörde. Så jag bar in henne i bilen. Satte henne i passagerarsätet och där satt hon mot dörren som en säck. Hon var ju inte tung. En enkel match att lyfta in också lealös för en fabriksarbetare med rockambitioner. Inget säkerhetsbälte såklart. Ingen använde säkerhetsbälte på den tiden. Ja jag visst ju inte vad jag skulle göra. Måste ju skjutsa hem henne. Men jag visste inte var hon bodde. . Fyllskallar hade man ju skjutsat hem förut.”

“Tror hon bodde uppe Roteberg, i någon stor kåk där mitt emot Ullungen.”

“Ja, jag visste i alla fall. Så jag åkte mot Edsbyn igen. Tänkte att jag kunde hitta någon som visste var hon bodde. På vägen dit så spydde hon ner både bilen och sig själv strax utanför Edsbyverken. Jag stannade och tog min jacka och torkade av det mesta. Hon piggnade till sig lite efter den där spyan Sa hon vill dö, att hon taget en burk tabletter. Då fattade jag ju att det var allvar det här så jag stoppade in två fingrar i hennes mun, långt ner i halsen,  så att hon spydde igen, på mig, på sig själv, i bilen där utanför ett nattsvart Edsbyverken. Gjorde det några gånger. Tills hon bara hulkade och inte fick upp något. Hon svor och bad mig sluta varenda gång men jag tvingade henne. Lät henne inte komma undan. Sen försökte jag få henne att berätta var hon bodde. Men hon ville “inte hem, absolut inte hem” sa hon gråtande så jag tog med henne hem till mig. Lämnade bilen som den var, nerspydd och stinkande och bar upp henne upp till min kvart.”

“Åfan!”

“Ja, tänkte väl att hon kunde få piggna på sig i min lya och att jag kunde skjutsa hem henne sen. Funderade på att skjutsa henne till akuten i Bollnäs också såklart, men nu verkade hon vara i ganska bra skick. Så när hon kom upp klädde jag av henne ner till trosor och bh. Tvättade av ansikte och hår i det där lilla tvättstället jag hade, på den där lilla toan, om du mins. Tvättade av så gott det gick. Hon blev skapligt ren men luktade såklart inte så gott. Ingen lätt uppgift att tvätta någon ordentligt med en så lealös kropp i det där lilla utrymmet. Hängde på henne en av min T-shirts när jag var klar och bäddade ner henne i min säng. Sen satt jag där och tittade på henne. Vågade fan inte sova. Tror jag satt där hela natten faktiskt. På morgon vid sjutiden var hon tvungen att spy igen. Hur kan man spy mer när man redan spytt upp allt? Jag torkade upp den stinkande pölen som hamnat på golvet bredvid sängen och satte mig i stolen igen. Hon var vit som ett lakan. Helt äckligt vit. Jag har aldrig sett vitare hud. Då hade man ju aldrig sett någon död på riktigt. men det var väl såhär man föreställde sig dem. Lite senare började hon skaka, frossa,  så jag bredde om henne täcket, men hon sa “håll om mig”, så jag la mig där bredvid henne och höll om henne. Till slut avtog skakningarna och hon somnade och det gjorde jag med. Helt utmattad efter en natts vakande som jag var.”

“Varför har du aldrig berättat det där? Det var som fan. Räddade du henne?”

“Ja det var ju något mellan henne och mig. Men “räddade” jag vet inte. När jag vaknade var det mitt på dagen. Vårsolen lyste stark och bländande in genom fönstret. Jag var ju inte van att ha någon annan i den där sängen. Jag var ju ingen av de där populära som flickorna ville följa med hem. Ensam mest.  Men när jag vaknade så låg hon där på sida och tittade på mig. Såg mycket bättre ut nu. Inte helt vit i hyn, lite blod hade letat sig ut under huden till kinderna och gett dem lite fäg. Minimalt, knappt synbart men färg.  Ja, håret som annars alltid var sådär perfekt, var ju som en sådan där svabbtrasa som man gör ren båtdäck med och smink fanns det ju inget kvar. Men hon var vacker sådär också. Och hon sträckte sig fram mot mig och kysste mig på pannan och  viskade “tack”. När jag försökte fråga vad som hänt satte hon bara sitt pekfinger mot min mun och kröp sedan närmare, kröp in i mig och sen låg hon där och grät. Jag höll om såklart. Låg där bara och höll om henne i timmar. Mot kvällen fixade jag lite käk. Hon duschade. Fräschade upp sig.  Åt väl inte med den bästa aptiten i världen. Jag tvättade hennes kläder i handfatet med Y3. Hon frågade om hon fick stanna. Och såklart fick hon det. Jag kastar inte ut någon som behöver någonstans att sova. Inte ens en av de malliga.  Det ringde på dörren på kvällen. Det var väl någon av er i gänget. Men vi låg där tysta i sängen tills det slutade ringa. Hon grät ofta fortfarande och jag höll om henne för att hon ville det. Fullt påklädd var jag vill jag tillägga.”

“Spännanden, Fortsätt, fick du av dig kläderna?”

“Somnade väl där på kvällen senare igen. Ja vi småsov väl hela dagen. Vi sa inte så mycket. Hon ville bara att jag skulle hålla om henne. Hon grät ibland och var som en litet rädd flicka. Så jag höll om och fanns där. Kunde inte annat. När jag vaknade på morgonen så var hon borta. Ingen lapp ingenting, bara borta.”

“Helvete och du fick inte ens komma till?”

“Lägg av ditt äckel. Fanns inte ens på kartan. Och du vet hur det var. Jag var ändå så jävla livrädd att göra någon med barn på den där tiden så…. Ja, det hade väl inte fungerat ändå. Men hon var ju i behov av trygghet. Den kunde jag ge. Det hade jag överflöd av. Åtminstone det ville någon ha av mig.”

“Jag skojade bara. Men träffade du henne igen innan du stack?”

“Ja jag såg ju henne med bandykillarna. Men hon låtsades aldrig som hon kände igen mig efter det där precis som före. Bevärdigade mig inte ens med en blick. Dom var ju så där dom där tjejerna. Men skitsamma. Hon verkade ju vilja leva igen i alla fall. Sånt är bra.  För jag vet att hon gifte sig sen med någon chef i Bollnäs och fick en massa ungar. Fick reda på att de har en stor villa där nu med pöl och allt. Jag har sett den för en kompis till mig bor granne med dem. Jag kände igen henne direkt när jag såg henne, men inte hon mig såklart. Eller också låtsades hon att hon inte gjorde det. Men hon såg glad ut, sa “hej”  och var lika snygg som förut. Äldre visst, men på det där sättet som de där skönheterna åldras om de slappnar av. Värdigt. De blir egentligen bara vackrare med åren om det låter åldrandet ske och rynkorna komma som de vill.”

“Men du fick alltså inte ens ett tack?”

“Nej, men hur tackar man för något sådant där. Hennes tid var väl inte ute helt enkelt. Jag råkade komma förbi. Jag åkte inte efter den där vägen så jävla ofta. Det var en ren slump. Ja eller inte då om man vill tro på det viset. Helt klart är att om jag inte åkt där så hade den där chefen i Bollnäs fått leta en annan fru. Det blev ju bra det där till slut. Hon fick kanske ett bra liv eller också bestämde hon sig som mig för att leva det hon hade tills det tog slut, bara sådär. Avtal med han/hon/det/gud och det det för med sig.”

“Ja det var som fan. Men det var väl typiskt för dig. Enda sättet du kunde få en tjej i din säng på den tiden din jävel. Ha ha ha. En halvdöd och nästan medvetslös. Det var ju bara rock’n roll i ditt förbannade huvud. Alla tyckte nog du var konstig som fan. Inga tjejer vågade närma sig en galning som dig. Ha ha. Hörde flera säga det. Du var helt enkelt en looser.”

“Äh lägg av, nån fanns det väl. Fast kanske tyckte de mest synd om mig ändå, eller hade blivit över och var desperata. Hursomhelst låg en av de där vackra Edsbyidrottstjejerna i min säng en gång. Och jag låg bredvid som om jag vore den där målgörande bandyspelaren som alla dom där ville ha. En stund var det så i alla fall. Jag var någon också i deras värld.”

“Ähhhh skitpåre’ jag har legat med dem alla – ja inte med Jenny då – sen dess. Dom var inte bättre dom där än några av dom andra. Dom ville bara ha stjärnglans på sina kroppar och köttsliga lustar tillfredsställda kokade i lustans stinkande kroppsvätskor. Kåta som alla andra.”

Sen gick han, han som blivit rockstjärna. Jag kunde ha hängt med på den där rokstjärneresan, stått där bredvid honom, tagit alla de där som ville ha stjärnglans i min famn, gett dem stjärnglansorgasmer och stjärnglansbarn , ja, jag med. Men gjorde inte det. Det var för mycket sälja sin själ för att jag skulle kunna ta det. Han som nyss gick betalar priset. Han förtjänar all respekt för det. Jag vet att det är högt. För högt också för honom – egentligen. Jag var aldrig redo för det priset. Aldrig. För om jag hade varit det så hade jag bara åkt vidare och lämnat den där Converseskon och det jeansklädda benet som stack upp ur diket åt sitt öde den där kvällen. För det är så man måste vara. Det är det som är priset.

 

Egentligen skulle man väl kunnat säga att det var den första dagen det hände. Det var då när jag skulle gå ner till sjön och tvätta mina fötter, de som luktade mer som en övergiven möglig ost än en del av en människa. Ja, det blir sådär om man har storstövlarna på sig hela dagarna, alltså de stora långa chippande gröna med hål i hälen på, de man har på sig när man är utomhus här på landet. Samma stövlar alltså som har något liknande surströmmingsinläggning över sig också utan fötter. Som får stanna utanför stugan på sommaren och nära luftutbytet vid den otäta  dörren på vintern. Men nu var det inte mina stövlar den här historien skulle handla om och definitivt inte om mina fötter, de som jag alltså gick ned till sjön för att tvätta rena den där kvällen.

Det är inte långt ned till sjön från min lilla stuga. Trehundra stövelsteg ungefär. Man bor bra. Mitt ute i skogen såklart. Utan rinnande vatten och elektricitet, men det är så jag vill ha det. Jag har bott här själv i hela mitt  fria liv, borde bli en tjugo år nu ungefär. Innan dess satt jag inne i arton år på anstalt för ett mord jag aldrig begick och innan det, ja då var man ung och bodde hemma hos mor och far, gick i skolan och läste för prästen. Här ute i ingenstans, femton mil till närmaste människa, överlever jag genom att tjuvjaga en älg och lite annat småvilt då och då, fisk finns det i sjön och ett litet grönsaksland och ett potatisland har jag. Jag brukar tjäna någon krona på att hjälpa till i någon av byarna när sommaren kommer. Måla ett hus eller klyva och stapla ved för någon som inte kan eller hinner själv. På vintrarna stannar jag kvar i min stuga. Ger mig sällan ut, stannar inne och skriver mina dikter så länge solen är uppe, fortsätter några timmar i skumljuset framför brasan också fast det inte är bra för mina ögon och går sedan och lägger mig och sover. Mitt enda sällskap under vintern är min katt Murre och skogens alla djur och fåglar. De som har blivit mina käraste vänner och finns här i vått och i torrt.

Den där första dan jag kom ner till sjön såg jag direkt att något var annorlunda. Ljuset, ni vet det där ljuset som finns kring varje sjö var liksom inte där. Det fanns istället ett slags mörker där bort mellan träden där sjön låg. Som om vattnet blivit till olja istället för det kristallklara källvatten som vi har här hos mig i skogen. Så jag raskade på stegen och munnen åkte upp mer och mer och hakan neråt i avsevärd omfattning ju närmare jag kom,  för sjön fanns helt enkelt inte längre. Inte så att den lyfts bort ur naturen, nej, men vattnet var borta. Det var inte ens fuktigt på det som varit sjöbotten. Ja, ni förstå kanske min förvåning. I alla år jag levat så har sjön legat här. både före och efter och under fängelsestraff vad jag vet. Nu tydde allt på att någon hade plockat ut pluggen i botten av sjön och den hade runnit ner i jordens innandöme och försvunnit där inne. Hur nu en stor sjö som den här kan göra det. Det måste vara en sjuhelsikes plugg som blivit borttagen och som nu var ett hål som sjön slurpat ner i.

Så jag stod där och grunnade. Tvätta fötterna kunde jag ju inte. Och eftersom det började bli sent så såg jag snart inte mycket heller så jag kunde lika gärna vandra tillbaks till stugan och sova på saken. Så så blev det.

Så nästa dag, dag 2, när jag vaknade var jag ganska säker på att jag drömt alltihop. Min vattendunk var i alla fall välfylld så mitt morgonte kunde jag i alla fall ordna efter att ha fått fart i spisen.  Men eftersom fötterna fortfarande luktade som en övergiven mögelost så fanns det såklart behov av att besöka sjön, den som jag nu efter en tekopp, var ganska säker på var full med kristallklart vatten som vanligt. Men det var den inte. Jag stod där på strandkanten och kliande mig i huvudet. Såg ut över andra sidan. Ja i alla fall så lång jag såg. Sjön var tom, det fanns inte en vattendroppe i den. Inte ens en pöl. Konstigt nog ingen fisk heller. Sjön var helt enkelt tom, borta, försvunnen.

Vem som helst med åtminstone medelmåttig tankeförmåga kan säkert förstå mitt bryderi. Men ganska snart tog min nyfikenhet över och jag vandrade ut på sjöns botten. Ut mot aborrgrundet och förbi mot djuphålet. Det som alla alltid ha sagt var bottenlöst. Men inget vatten här heller. Bara en torr och fin grusbädd som det var lätt att gå på. Och eftersom jag är nyfiken till naturen och inte såg så mycket där nere i djuphålet så bestämde jag mig för att klättra ner. Här var det brant och besvärligt på sina ställen. Men förbannat spännande. Det är ju ändå inte varje dag som man får möjligheten att vandra på en sjöbotten bara sådär liksom. Tanken att vattnet skulle kunna komma forsande tillbaks fanns inte i mitt huvud.

Tjoff sa det bara. Jag ramlade helt enkelt i backen. Fattade ingenting. Pannan gjorde förbannat ont och jag tror att det var näsan som blödde för blod fick jag i alla fall på mina händer när jag kände efter om ansiktet var helt. Jag hade slagit i något men det fanns liksom ingenting att slå i. Så jag gick framåt för att försöka förstå vad  det var jag hade slagit i och tjoff igen. Inte lika hårt nu eftersom jag rörde mig långsammare och försiktigare. Här fanns en glasruta eller vad det var, som som inte syntes, och jag var som en fluga som sprang emot den gång efter annan.  Jag kände med händerna. Ja så var det. Fast jag inte kunde se någon ruta så fanns den där. Det kände jag ju med säkerhet i mina händer. Lite ojämnare än vad en glasruta skulle ha varit var den men annars… ja ett genomskinligt hinder var det i alla fall.

“Tjena, tjena,tjena”

Jag såg mig omkring men såg ingen.

“Hej där! Här nere.”

Och visst där nere satt en liten abborre på en sten i en grop. En aborre som hade en Metallica Keps på huvudet och ett jäkligt häftigt brett svart nitbälte kring sin kropp.

“Du kan inte gå igenom där för vi har stängt av där, liksom vår slurpzon förstår du. Skyddat enligt  rymdimperiets tredje paragraf. Fan vad dina fötter luktar illa förresten!”

“Vad är du för en?” lyckades jag i alla fall få ur mig.

“Rymdaborre av första graden. Vaktar här. Vi är här för att låna lite vatten, ja eller ta om jag skall varas ärlig, eftersom vårt eget är slut. Ert vatten rockar ju fett för tusan, helfett, här skall simmas och surfas och slurpas och halsas hela natten med de sexiga tjejaborrarna som bara ligger och väntar på att vi skall komma tillbaks med härligt vatten där borta i …..”

Det var då jag anade att jag slagit huvudet jäkligt hårt  i den där osynliga väggen, om den nu ens fanns den heller, jag satte händerna för öronen så jag slapp lyssna på den där rymdabborren av första graden och gick därifrån med mina illaluktande fötter och lätt resten av mig följa med. I stugan gick jag till sängs tidigt. Stängde av och somnade.

Dag tre var sjön lika tom som dag ett och dag två men jag brydde mig inte ett skit om det. Gick istället till tjärnen och hämtade vatten och det fortsatte jag med tills det efter en veckas semesterregnande faktiskt började komma lite vatten i sjön igen. Ja det är som det är. Slå huvudet kan väl alla.

Skit också jag förlorade magmätartävlingen. Elton vann med fem tum (tretton centimeter) och då skall man betänka att jag smällde i mig större delen av en två liter Coca Cola strax före att vi äntrade scenen. Nu bärs han runt i triumf här i sin trädgård av fem av sina uppvaktande muskelpojkar och som naturligtvis gör det där med bar överkropp. Själv sitter jag här, också jag med bar överkropp, men alltså med en mage som inte levererade i år heller. En kärring som tydligen heter Marianne Faithfull (andra stavelsen i efternamnet säger en del om henne) försöker trösta mig. Tycker jag borde vunnit för min mage verkar faktiskt se fläskigare ut än Eltons och kanske är det just det som är problemet. Att min är lösare och hans är liksom mer ölstint utspänd. Sådär går hon på kärringen. Med jämna mellanrum och mellan hennes haranger bärs Elton förbi med prisroten höjd över sitt huvud, glad som ett kylskåp naturligtvis, det fattar man ju. Passar på att spruta champagne ur flaskan han halsar ur åt mitt håll också den jäveln vid varje passering så nu är man alldeles klibbig också. Fan också. Hade räknat med en vinst i år, att få fara härifrån som en segrare, men det sket sig alltså. Sket sig stenhårt. Om bara käringen kunde hålla käften en stund men hon babblar bara på och på. Påstår att hon legat med Mick Jagger den jävelen. Sicket påhitt. Vad skulle en som han han med en sådan där kärring till!?

Fast lite i det hon säger har hon ju rätt i kärringen. Det är bättre att tro på för mycket än vara så skitnödigt rädd för att bli lurad att man låter livet fara förbi utan att man ens är med på ett endaste litet hörn. Dom är så många dom där som skriker “hej. det där är alldeles för otroligt” och sen missar hela tåget och livet med det. Det enda de har är en stolthet över att inte vara ett endaste dugg. Så jag bestämmer mig där och då för att tro på att Mick Jagger faktiskt knullade kärringen. Hon har rätt, man skall tro. Jag ger henne en kyss på kinden för den insikten och går in och spyr upp Coca Cola på närmaste toalett. Vräker ur mig alltsammans och hulkar ur mig också det sista som är ren besvikelse som satt fast där längst ner i magen över utebliven vinst i magmätartävlingen. Allt borta nu, livet är gott igen.

Elton lånar ut sin Land Rover imorgon så jag tar kanaltåget över och sen hem. Måste ju det, har jobb att göra. Det blir såklart en jävla resa men man får väl småsova lite i bilen och på färjan över från Travemunde. Det skall nog fungera. Får alltså ta det lite lugnt ikväll. Skulle ju kunnat tänkt mig att låna en av hans Ferraris också men de är ju så jävla låga att vägarna i Lo(o)s skulle förgöra en sådan vacker bil. Vore ju synd det. Men kul vore det såklart att köra en sådan bil här uppe i skogen och glassa med den ett tag framför de avundsjuka som till och med är avundsjuka när det inte finns något att vara avundsjuk för. Men man skulle väl förlora körkortet på studs.

Dags att äta här nu. Partytält beställt och uppbyggt när vädret blev som det blev, fast just nu är det soligt. Ingen konst att vara grönsaksätare på det här stället, nästan alla äter vegetariskt och det finns massor av gott. Men det står en grill i ett hörn också. En med en stor blåsvart man stående vid, vändande enorma köttbitar. En man som en hetrosexuell man som jag inte går fram till frivilligt, om ni fattar. Nu kommer det såklart fram gott vin och mer champagne och mer champagne och mer champagne och ännu mer gott vin men det får alltså bli lugnt ikväll för mig om jag skall köra hem. Men lite mat behövs nu för att fylla upp i tom urspydd mage. Det droppar in folk här hela tiden och de som inte var med i SOHO igår lär dyka upp ikväll. Man får väl ägna kvällen till att lyssna på någon gammal rockstjärnas turneminnen från förr, alltså ungefär samma historier som min vän dragspelaren berättar vid postlådan där hemma. Jag har hört dem alla vid det här laget. Men mat nu alltså och så lyssna på en uppblåst vinnar-Elton, han som har störts mage i år igen alltså, andra året i rad. Ja, jävlar. Mer semlor nästa vår helt enkelt. Man kanske skall tjuvstarta med dem redan när man kommer hem rent utav.

Gubben, för han var en gubbe, packade sin resväska och gick ut. Låste dörren med dubbla varv, stoppade nyckeln i fickan och promenerade förbi dagrummet. Där satt bara två personer framför en tv som visade en engelsk fotbollsmatch, Maria och Hannah som båda var nittio och mer fyllda redan sedan några år tillbaks och i den värld dom befann sig fanns det inga gubbar som låste sin dörr och sen bara gick ut som om inget har hänt från ett ålderdomshem. Demensen hade tagit dem för länge, länge sedan.

Personal fanns det ingen. Eller jo, det fans det men inte där. Den ende som jobbade såhär på eftermiddagen satt på toaletten och skötte om sin krånglande mage eller om sanningen skall fram så läste personen ifråga den tredje kortnovellen i Allers sedan hon satt sig där för att trycka ut det som tryckas ut skulle. Det började faktiskt domna här och var i sittpartierna på den ålerdomshemsanställde kvinnnan vid det hör laget men de unga tu var så nära att till slut äntligen få varandra – som de unga tu alltså hade fått varandra redan i två historier före  – så en liten stund till måste hon helt enkelt stå ut här på toaletten. Alla gamlingar sov ju middag i alla fall nu såhär efter maten. Utom Maria och Hannah då såklart, men dom satt ju där dom satt i sina rullstolar. Dom skulle inte rulla iväg någonstans och blöjor var på så att de kunde göra det de måste.

Där vet vi ju att den bajsnödiga, nåja, ålderdomshemsanställda kvinnan i princip hade fel. Gubben som låste sin dörr och gick hade nu kommit ut på gatan. Inte såg han ut att sova i alla fall. Han gick snarare med väldigt snabba och spänstiga steg för en åttiosjuåring fram mot den gröna Volvo S60 som ägdes av prästen som så ofta besökte ålderdomshemmet. Gamlingar förväntades ju ha intresse av de utomjordliga. Antagligen för att de snart skulle lämna det jordliga. Övning liksom. Men gubben var aldrig intresserad. Mummlade lite osande svordomar för sig  själv och la iväg riktiga brakskitar om prästen förvillade sig in på hans rum. Låtsades helt enkelt inte om honom. La ssg och sov med ryggen mot prästuslingen eller gick helt enkelt in på toaletten och låste han också utan att säga ett ord.

Men nu visade alltså gubben lite intresse för prästen ändå eller i alla fall för prästens relativt nya bil. Framme vid bilen plockade han upp en skruvmejsel ur fickan, satte den i bildörren och bröt till. Gniiiirk så gick dörren upp med en poff. Smidigt, ja så smidigt som en stel åttiosjuåring kunde, så satte sig gubben i bilen. Körde in samma skruvmejsel i låset och vred om. Vred igen och körde in och bröt och vred igen tills alltihop lossnade. Då plockade han upp en avbitare. Klippte ev en röd och en svart tråd skalade dem och satte ihop dem och det gnistrade och sprakade och rykte alldeles förfärligt men bilen startade. Inte med ett muller direkt som de tjuvkopplade bilarna startar i filmer men med ett pfjing, pfjing, brrrrr… som en Volvo startar. Så gubben satte sig tillrätta och körde därifrån. Naturligtvis med en rivstart, vad trodde ni!?

Av gubben och bilen syntes aldrig något mer. De efterlystes såklart båda två på sedvanligt vis. Och nog hade vissa observationer gjorts som visade att gubben hade rest norrut och sen tagit sig över till Finland vid Över Torneo  och sen enligt lite mer osäkra uppgifter färdats in i Ryssland där all spår efter honom försvann. Ja han var ju känd kommunist den gamle gubben. Leninstatyn vid hans säng vittnade om det och nog pratades det en del om att han varit i det gamla Sovjet och jobbat under de goda kommunistiska glansdagarna. Men av det där fanns väl inte mycket kvar nu. Bara spillror och Lenin stod fortfarande kvar vid hans säng och tittade ut över det numera gubblösa rummet. Så vad skulle han dit och göra? Det som ytterligare förbryllade var att sextiosjuåriga Svea Svensson, en rund och glad  tant som var mästare på att baka bullar, farmor och mormor flera gånger om, försvunnit samtidigt med gubben. Något samband mellan de två försvinnandena hade dock inte kunnat klarläggas. Svea hade nog försvunnit i bärskogen och sökningar gjordes men avslutades förgäves efter ett antal dagar med både skallgång, helikopter och ortens två överåriga poliser med i sökandet.

Men såklart fanns det ett samband. När Svea och gubben igår nådde fram till den Ryska rymdbasen och försiktigt tog sig in i den inre delen av den. Stod där i timmar tillsammans och tålmodigt väntat på att den besättning som skulle bytas ut på den Ryska rymdstationen skulle vandra förbi i korridoren och, ja det måste erkännas, pussats lite och fnittrat ännu mer av förväntan och glädje men gjort allt detta mycket tyst under sin väntan. Men så hade de två rymddräktsklädda då kommit vandrande där i korridoren och utan varken mycket väsen eller för många slag låg de nu bakbundna på en närliggande toaletts golv. I deras ställe äntrade den gamle gubben, han som bara gick ut från ett ålderdomshemmet och försvann och den lilla runda Svea, hans nya underbara kärlek, den magnifika rymdkapseln. En dörr hade stängts bakom dem, säkrats av experter, det hade önskats lycka till men på ryska då såklart och snart hade nedräkning och liftoff skett med ett jäkla dån. Både gubben och Svea blev snart nya invånare på den Ryska rymdstationen, kallade till och med det hela för rymdstationsockupation,  och efter vad det sägs så sitter de fortfarande där uppe och håller varandra i hand och ibland ger varandra en puss med ögon som tindrar ikapp med himlens alla stjärnor. Bullar bakas med jämna mellanrum och bakandet fyller då rymdstationen men ljuvlig nybaksdoft. Gubben är fortfarande händig och reparerar det som går sönder. Titta upp mot stjärnorna någon gång vettja när himlen är klar, kanske får du se dem när de kikar ut genom rymdstationens fönster högt där uppe och just far förbi din del av världen i svindlande hastigheter. De är så lyckliga.