Category: Betraktelser & Berättelse

Jodå, idag får jag in den där sista pelletspallen. Får faktiskt en hel del annat gjort också. Fast vill mer. Som vanligt vill man mer. Men inser att det går inte. Man får nöja sig med det man åstadkommer. Mumla får man om hög ålder om man nu inte känner sig nöjd. Japp mumlar… När mumlade du sist?

Los är surmulet idag. Ett besök på affären stärker inte självkänslan och ger uppåtkänslor precis. Men köper en påse polkagrisgodis och hämtar ett paket och åker hem och tröstare mig med det. Men hjälper gör det väl inte. Men kunde ha gjort.

Letar en bugg som jag snubblade på häromdagen. Men hittar den inte igen. Frågan är om man nu skall anse att den stuckit sin väg från “min fina och vackra kod” eller om den bara gömmer sig en stund för att jävlas. Liksom dyker fram igen när man mist av allt vill se den. Under en live demo t.ex. Intermittenta buggar är de svåraste som finns att finna.

En effekt av hög ålder är att inte mycket av det man säger i tas på allvar längre. Det spela ringen roll hur många år man hållit på. Så man håller snattran för det mesta. Men kan ju inte alltid hålla sig såklart. Ja och ångrar då omedelbart att man sa något (i alla välmening). Håll tyst gubbjävel utstrålas. Ja och man tänker på han den där Leif GW. Jag gissar att varenda polis i det här landet önskade att han också höll käften oftare än nu.

En klocka på väggen framför mig ropar “mat“. Min mage är inte riktigt med på det hela. Inte alls faktiskt. Troligen beroende på de dr polkagrisgodiset som jag plockat i mig under eftermiddagen. Fast ibland är det enda rätta att gå upp och laga sig lite middag i alla fall. Ja “kvällsmat” sas det alltid där hemma i Edsbyn. Men “middag” gäller visst numera. Hursomhelst är det ibland bättre att skyffla is sig enligt klockan och inte efter magen, mest för att få det gjort, avklarat och förpassat. Så man kan fortsätta där man slutade alltså.

Imorgon säger prognosen att det skall bli sju grader varmt. Badväder. I alla fall om det inte låg is på alla sjöar. Man får alltså shunta ner. Tala försiktigt med Hulken om lugn och försiktighet i en tid där nätterna är kalla men dagarna är varma. Hulken vill helst bara elda på. Köra allt vad det går. Men det fungerar såklart inte riktigt när det blir varmare.

Letar förresten fram lite fliseldargrejer jag har liggande. Jodå, finns saker i gömmorna här. Uppvärmningskostnaden med flis blir 1/4 av den vi har nu med flis. Frestanda alltså. Men det krävs ett förråd som klarar en vinterkörning och lite annat. Ja och så är det jobbigare än pellets. Underhåll. Men som sagt tanken är framplockad i ett avdelat aktivt område i hjärnan liksom grejer som det går att köra på efter lite fix och svetsning. Man kan ju ev. köra både och om man vill dessutom. Funderar alltså.

Äh, tar och fixar den där maten…

Jodå. Gillar ARM’s processor arkitektur. Men dom kunde skänkt SWAG-pengarna till något välgörande ändamål istället för att skicka grejer hela vägen hit. Fast kanske har man då ändå uppnått åldern för keps på…

Låg idag. Det blir inte så mycket. Ingen som helst önskan att klättra upp på den där bergstoppen. Skulle väl helst läggs mig i soffan med god bok. Men någon ordning får det nu ändå vara. Också jag har ändå lite stolthet kvar.

Borde bära in en pall pellets. Men det känns inte sådär jättelockande det heller. Men kanske kan det där ändra på sig efter en kopp kaffe. Om inte kan man försöka med två koppar. Bära in på darr. Kaffedrarr.

Pratar med en gammal god vän på telefon, vän från förr, på lunchen. Blir positivt överraskad av samtalet, det var länge sedan vi pratade. Allt är som förut. Det är bara tid som gått. Heder åt dem som ringer och minns mig. Själv minns jag men är för feg för att återknyta kontakter. Har alltid varit så jävla feg. Bara nära-döden-upplevelser kan få mig att fatta mod. Ja och eftersom dessa inträffar relativt sällan får man skämmas det mesta av tiden däremellan.

ARM har skickat ett paket med utvecklargodis. Någonstans måste dom väl lägga alla pengar som strömmar in. Men jag tar gärna emot. Fast jag var ner och hämtade ett annat paket för någon timme sedan. Någon måtta får det ändå vara på pakethämtandet under en och samma dag. Så det får ligga kvar. I alla fall till imorgon. Eller till nästa dag. Gratis må vara gott men brådskar inte.

Inne i slöhetens dimma tittar jag på en film om hur Gessles Mazarin spelas in. Det där med att ha människor omkring sig som hjälper till av egen fri vilja blir jag så oerhört avundsjuk på. Till och men hans unge son och fru applåderar de nya låtarna på något ställe i filmen. Jag har alltid varit någon slags Don Quijote fast utan vapendragare. Ser alltså väderkvarnar överallt. Det är antagligen det jag håller på med nu och här också. Det är lite löje över alltsammans och jag är den löjlige som alltid står längst fram.

Nåja, det är som det är med allt sådant där. Man förtjänar och man förtjänar inte. En fördel med att jobba själv är ändå att man har någon slags obegränsad frihet också. Det och kontroll. Älskar båda mer än mitt eget liv.

Man kanske skall ge sig ut och bära in den där pallen med pellets ändå. Solen skiner ändå där ute. Alltså är det en utmärkt ursäkt för att med gott samvete befinna sig ute i solen. Jag må vara skyldig till allt men har också ursäkter att ta till för det mesta.

Man får gneta på. Det gäller väl alla. Det gnetas på över hela världen. I alla folklager. Leva ett liv kallas det väl. Som pensionär kan man ju inte klaga såklart. Men ett visst mått av gnetande finns väl i det här livet också.

Helger innebär alltid stor vila här numera. Det behövs inte ens spritorgier för att må halvkymigt i alla fall någon dag under helgen. Det kommer liksom av sig själv. Men det är som det är. Så länge det finns goda böcker och en grön IKEA-soffa som villig tar emot trött lekamen så går det där att leva med det mesta.

Så det blir inte mycket gjort. Jo lite firande av yngste sons födelsedag i Ljusdal blir av. Men äta tårta och umgås några timmar det klarar man ju av också i de sämsta av tillstånd. Nu var man inte ens nära sitt all-time sämsta denna gång.

Ljusdal skall spela i elitserien i bandy nästa år. Sådant välkomnar man. Nu är jag inte sådär otroligt idrottsintresserad men under den här tiden, när Edsbyn spelar sina slutspelsmatcher varje år, ökar det där intresset. Det hurras alltså. Ja och då får såklart Ljusdal hänga med. Gissar att frågan om bandyhall lär bli het under bandy-offseason i år. Med en skola i fritt fall inom kommunen så kan man tycka det där är en ickefråga. Men prioriteringar finns inte i den där världen. Är man kompis med Pernilla, vårt kommunalråd, löser det sig ändå.

Funderar på att ta en kväll off-kontor. Leta upp någon gammal film istället. Hela sig. Försöka. Lägga sig tidigt. Men kanske är det FÖR tråkigt. En fredag och lördag brukar räcka. Men möjligen föreligger behov. Det ropet från de samlade cellerna som utgör ens kropp bör man hörsamma. Ja, eller betala priset om man inte gör det.

Vi får väl se hur det blir…

Förr trodde man att man visste mer, men kunde mindre.
Nu vet man mer, men tror man kan mindre.

ps Skulle väl också kunna kallas “dumhetsparadoxen“, eftersom de som inte är så smarta är så säkra på sin sak, medan de som ÄR smarta tvivlar. ds

Jag brukar vinka lite till Gruvan där på andra sidan dalgången när jag under min tandborstningsmorgonrunda passerar “biblioteket“. För mig är Loos Grufvan ett monument över vad många kan åstadkomma tillsammans. För när det här startade var samarbete så självklart för hela byn. Alla ställde upp. Och jisses vilket projekt man lyckades åstadkomma och köra igång. Finns en lärdom där såklart. Tillsammans kan man göra storverk.

Epilog: Tandborstrundor utföres här för att jag inte orkar stå still och borsta gaddar. Blir synnerligen uttråkad av det. Så ser ni en gammal ocool gubbe vanka fram och tillbaks på en perrong i väntan på tåg så är anledningen densamma och han som vankar är antagligen jag. ds