Category: Betraktelser & Berättelse

Gråväder, blåsväder men definitivt vår. Jo, lite snö är det allt kvar. Men inga mängder, det kan ingen påstå som genomlevt en hel Svensk vinter. Men visst hänger snön i luften, på sant aprilmånadsmaner, till och från under dagen. Ja den faller lite lätt ibland till och med, vertikalt eftersom det blåser. Ännu har inte kung Bores sista strid för året stått här på kullen. Det är ett som är helt säkert.

Jag sitter här nere och försöker koncentrera mig, men lyckas väl inte speciellt bra med det. Hatar att vara i ett “bara finnas” tillstånd, alltså utan att det går framåt, utan att kunna dyka ner i djupen, koncentrationen. Men här är jag nu. Stil standing och glad för åtminstone det. Önskar mig lugn och ro och bara det. Tänk… inte fan är det så jävla mycket begärt egentligen.

På fredag begravning igen. Alla dessa begravningar. Men det handlar om respekt ändå, så begravningskostymen åker på, vi går. Det är den enda gång man ser mig i kavaj och slips. “Visa-andra-respektkläderna”. Det är Sone som det skall sägas hej till på fredag. Fast vi såklart redan sagt hej och tjena på vårt sätt han och jag.

Råboken och fem hindar här ute i trädgården. Äter allt dom kan hitta. Krokusar är som smågodis. Jag skrämmer iväg dem innan de ger sig på plommonträdet. Det är redan hårt åtgånget, liksom eken och allt annat. Men de kommer såklart bara tillbaks. När man inte ser dom. Tar det dom vill ha. Hör egentligen inte hemma här. Men fina såklart. Dom med och om man tänker på det så hör inte jag heller hemma här och kan med någon självklar rätt hävda att något är mitt/vårt här i en gemensam skog. I alla fall inte med något som kan gränsa till allvar. Fast det finns de som gör det såklart. Ja och gör det med stort allvar. Gränsernas folk. Murarnas folk.

Men vi smågnabbas jag och rådjuren. Man får försöka överlista. Skulle en elektronisk lösning kunna vara något tro? Har börjat fundera på det. Giftpilar eller bomber? Elchocker? Det är frågan. Eller skall de fångas levande? Fraktas ner till Skåne och trädgårdarna där efter infångandet.

Men vi skall nog klara av en samexistens trotts allt. Jo, det tror jag nog. Vi får anstränga oss lite. Enklare att vara rådjur den här tiden på året torde det ju också bara. Vi gläds åt samma saker. Egentligen.

Om en vecka borde man kunna ge sig ut på en första tur i skogen. Det ser jag fram emot. Äntligen. Därifrån blir allt enklare. När man får större ytor att röra sig på. Då befrias också mina tankar i allt högre grad. Höjs och vidgas.  Men mycket björn här uppe. Mötena är täta och många den här tiden på året, så man får låta lite extra när man ger sig ut. Man vill helst inte komma för nära en hona med ungar. De kan vara farliga.  De andra är det ingen större fara med. Men björn känns verkligen som en varelse man känner respekt för när man möter, men det gäller iof älg också när den står där tio meter ifrån en och luktar brunst och frustar. Det är lätt att vara modig framför en tv. Tro mig.

Men nu måste jag leta koncentration. Det här går inte. Så mycket liv har jag inte kvar att slösa med. Nope. Det finns att göra. Japp. också när det gäller låtsasarbete. Så man får  ta tag i det. Göra. Inte åbäka sig i ingentinglandet.  Nä, nej, nej.

Det blåser här på berget. Fjällväder, drakväder, flyga ivägväder. Jag och K håller oss inne. Men mest av slöhet tror jag. Det börjar bli dags att ge sig ut. Våra till det. Plocka ihop. Förbereda för en ny säsong av växtliv.

Livet här på kullen är OK. Mer begär jag inte av livet faktiskt. Vem kan det? Alltså är jag nöjd. Idag också. Jag var nämligen nöjd igår. Alltså en bortskämd jävel.

Men kan såklart tänka mig resor ut i världen. Men överlever utan också. Det är som en smörgås med eller utan pålägg. Båda fungerar och pålägg blir godare om det inte alltid ligger där.

Lundells bok hänger med mig fortfarande. Saknaden. Gillar såklart. 90-tal. Eller 92. Jodå.

Ser Tramps igår. Gillar. Roligt när de nya bolagen producerar bra material. Vi ser det med bok/film och musikbolag. De traditionella lutar sig tillbaks och lever på det gamla. Dör alltså. De nya letar fram det nya. Överlever alltså.  Som vanligt liksom.

Fast allt det där skiter jag i nu. Ger mig. Tar det lugnt. Nyser lite. Erkänner villigt att att det är gott att leva.

Man skall inte klaga på de religiösa tydligen. Då stängs alla siter ned på direkten. Gud hämnas på de otrogna…

eller…

265 obetalda kronor. Ja ibland behövs det inte fattas mer. Ingen har påstått att det skall vara enkelt och lätt.

Well, uppe igen. Känns bra.

Ännu en gång, för hundrade, för femhundrade, för tusende gången har jag fått bekräftat att de som säger sig stå närmare Gud än oss andra vanliga människor är de människor som också är de elakaste och ondaste och mest själviska av människosläktet. JO, javisst, jag är säker på att det finns bra människor som är religiösa också. En måste det ju finnas. Kanske två.  Men jag har ALDRIG träffat någon. De jag träffat är allesammans självupptagna svin, satar och avskum hela gänget. Bottenskrap. En skam som representanter för människosläktet.

Jag undrar bara hur det kan vara så? Hur kan man bli så förblindad, säga sig leva för kärlekens budskap. Haloj du han/hon/det/gud, sänd en enda i min väg som motbevisar min tes och jag skall förlåta de övriga för alla deras synder i ditt namn. Ja som vilken prästusling som helst skall jag göra det. Ta mig den friheten. Men inte tror att jag är närmare något högre väsen för den skull. Nope, icke. Men jag gör det i alla fall. Förlåtelsen jag ger har väl samma värde som vilken annans förlåtelse som helst alltså. Som en Kardinals, en Biskops, eller som en Påves förlåtelse. Ja, en programmerares förlåtelse. Men först sänd en god kristen i min väg alltså.

Dom sista pelletssäckarna. För säsongen. Kanske räcker dom en vecka till. Ungefär. Sen en stor frihet. En sommar. Innan det är dags igen. Ny säsong. Lasta in nya säckar. Köra igång Hulken. Värma upp hus och kråkor.

Jo, det finns eldningssäsong och det finns icke eldningssäsong. Den med “icke” framför är definitivt att föredra och är bättre både vad det gäller ekonomi och den tid man använder på annat än det man vill använda tid på.

Men nu alltså. Vi är där igen snart. Någon vecka efteråt åker strumporna av. Sen kommer de inte på igen förrän bortåt oktober någonstans. Nähäpp liksom. Underbart såklart. La man till hav  och segelbåt till det så. Fast jag har såklart insett att för mig är det där med segelbåt nog mest bara en romantisk dröm. Jo, det tror jag. Den går bort.

Nätterna börjar bli varmare igen. Också det tillför till enkelheten i att leva ett liv. Men det brukar jämna ut sig på något vis. Någonstans kommer det lite elände någonstans ifrån när det blir för bra. Det skall vara lagom. Men lagom räcker gott för mig.

I boken jag läser, Lundell, så är skrivs det mycket om krisen under början av 90-talet och överflödet, lånefesten före det. Jag märkte aldrig av den där lånefesten. Det var jävligt svårt att få lån till min verksamhet här uppe. Japp, då med. Återstod att växa på egen hand.  Det där överflödet och festen måste ha varit ett storstadsfenomen. Krisen däremot. Jodå den märkte jag av, 1992 när jag gav upp, när jag lämnade in konkursansökan, var jag i alla fall inte ensam om att göra det. Krisen var för alla.

Det där

“datorer, det tror vi inte på…”

som man sa när jag försökte hitta kapital… ja de är såklart inte annorlunda idag.

“IoT tror vi inte på…”

hade man väl sagt om jag frågat. Men jag har tröttnat. Fråga inte längre. Ja och “IoT” vem har inte tröttnat på det? Förkortningen alltså. Det är ett jävla tjat, det är så förbannat många som kan, så jävla mycket tre sekunders insatser utan substans, så stora rubriker, så många ord. Men mest noll och ingenting på slutraden.

Jag tänker ha fyra veckors semester i sommar. Skall verkligen ha ledigt. Japp nedstängt. Avstängt. Sen får vi se hur vädret blir. Blir det bra, alltså jävligt varmt, andra delar av sommaren, ja då stänger jag ner då också. Ja, stänger ner och stänger ner. Finns inget företag att stänga ner. Jo det finns det men det är redan vilande. Men jag, ja, jag är fortfarande inne i det där. Man kan såklart garva åt det. Men “gör ingenting” då, kanske passar bättre i sammanhanget. Nu gör jag ju i alla fall något. Men ingenting i alla statistik såklart. Men jag kostar i alla fall inte samhället en krona. Så du vän av ordning var inte orolig. Här har du en som betalt för det mesta av sitt liv. För i helvete, jag har ju inte ens varit sjukskriven sedan början av 70-talet… Ja och inte fan har jag varit mindre sjuk än någon annan. Så bara en jävla tur är det inte heller. Fast jag skiter i det där. Inga sura miner.  Småföretagarliv. Man väljer eller väljer inte.

En sesmisk sensor verkar skoj att leka med. Får leta upp en. Fast så förbannat många jordbävningar är det såklart inte här uppe.

Det finns sex stycken Lars Åke Hedman i Sverige. En är Hälsing, en annan är till och med programmerare. Vi borde starta en klubb. Ta en whisky en gång om året tillsammans. Fast när jag tittar på åldrarna så ser jag att jag här sextio. Kan liksom inte ta in det ännu. Är jag verkligen sextio? Det känns inte så någonstans liksom. Jag kan inte ens se det i spegeln fast jag verkligen försöker att se de där sextio där. Vill se rynkro och grått hår som jag tydligen inte kan se.  Ja, andra kan antar jag. Som ungarna på gymnasiet. En elev sa att jag verkligen inte såg ut som femtio. Som jag var då. Ja några över. Ja, glad blev man ju. Hur gammal tycker du jag ser ut som då? Fyrtioåtta blev svaret. Suck liksom. Men en stund kändes det i alla fall bra. Man borde inte ha ställt den där sista frågan. Såklart. Fast femtio var OK. Jag hade inga problem med femtio. Men sextio. Det finns ingen som är sextio och håller på med något av värde som jag skulle ta på allvar. INGEN. Knappt en femtioåring förresten. Så hur skall man då själv kunna begära att bli tagen på allvar. Inte såklart. Det går ju inte. Det där är för de yngre. Dags att tyna bort. Inse att man är ute och blasé och borta. Fast i hemlighet kan man väl (låtsas)jobba på ändå. Om man inte gör så mycket väsen av sig.

Fast nu så. Den här dagen. En onsdag i livet. En jag hoppas blir bra. Jag kodar nog lite. För att få tiden att gå. mest så. Bättre än att sitta och slösurfa eller titta på tv. ja, fast kanske inte heller. Var är “bättre”. Bara uppnäsor vet. Så man skall passa sig. Man kan bara tycka om sitt eget. Välja väg för sitt eget. Andra måste få tycka precis vad dom vill om sitt “bättre”. Jodå. Tolerans.

Men musik på, kompilator startad. Klara, färdiga, gå….

Uppnäsorna måste ju också få finnas. Ungefär som man måste acceptera att det faktiskt finns myggor en vacker sommarkväll när solen precis håller på att gå ner och man gärna velat sitta ute en stund till,  men inte kan det för allt surrande…