Category: Betraktelser & Berättelse

Ork slut. Det är bara att gå och lägga sig. Finns ingen annan lösning på ett sådant problem. Inte ens en ESP-01 kan pigga upp. Godnatt!

Två hål i axeln är det nya. Alltså inte i väggen. Titthålskirurgins under. Ja jävlar. Tar stygnen på måndag sen hoppas jag att vi kan glömma det där. Fast fan trot’. Värktabletterna ligger orörda på apoteket. Får ligga kvar där. Men receptet gäller till 2018. Om morfinbehov uppstår innan dess kan de kanske koma till nytta.

Solen liksom bombarderar mina fönster här på kontoret just nu. Jag morgonkisar lite sådär. För att se något på skärmarna då såklart. Det är väl inte den senaste kontrastrika tekniken som används i mina skärmar. Båda inköpta på Tradera för några hundringar. Fast åt mig duger de. Utmärkt till och med. Ja har inga problem med solen heller. Älskar den tamefan!

I boken jag läste i helgen om notch så funderar han en kväll sådär spontant på att köpa en klocka för 80 tusen. Bara för att han kan liksom. För mig är det helt, JA HELT, obegripligt att man ens kan tänka den tanken. En klocka är en klocka liksom. En bil är en bil. Hade jag känt för att göra av med 80 tusen sådär spontant hade jag hellre gått ned till närmaste ICA affär och skänkt dem till kassörskan/kassören eller varför inte till någon man mötte på vägen. Kanske hade de där pengarna i alla fall gjort skillnad då. En klockjävel … ja vad fan skall man med en dyr sådan för? Man kan få en för en hundring på närmaste mack som gör sitt jobb perfekt.

Kaffe i koppen här bredvid mig. Jojo. Ny dum morgonrutin. Men rätt fast där nu. Men skall bryta den igen. Snart. Behöver inte det där för att vakna. Vill att kaffekoppen skall smaka sådär underbart som den brukade göra när jag inte drack en kopp på morgonen. Att hålla igen är grejen ganska ofta, less is more.

Ser en björktrast ta en mask här ute på gräsmattan. Den halar in den. Bit för bit. Det tar några minuter. Masken är lång. Håller sig fast där i jorden. Vill inte bli uppäten. Men Björktrasten ger sig såklart inte. Halar in. Får upp den till slut. Sväljer den. Behöver energi nu till intensiva ungmatartider. Man kan vara Björktrasten och man kan vara masken. Det är så livet ser ut. Det släcks och uppstår och den starkaste tar för sig. Liv är en sak som det slösas med. Det är lustigt då att man tillskriver sitt eget liv sådant värde. Men jag antar masken som halades upp gjorde det också. Men lärdomen av att titta på det där är nog att man inte skall känna sig så jävla märkvärdig.

Läser en artikel igår där en forskare skriver att man skall belöna sig själv oftare. Just därför att det är så hjärnan fungerar. Är man klar med ett delmoment, ja och man skall dela upp allt i mindre bitar, så kan man t.ex. sträcka armarna upp i luften och säga till själv “bra jobbat”. Dopamin frigörs. Man får energi. Kan ta tag i nästa del. En bra metod tror jag. Skall man äta en elefant får man ta en tugga i taget. Däremellan tuggorna kan man gott sträcka armarna i vädret och säga “bravo” till sig själv. Man skall liksom inte vara så jävla rädd för att berömma sig själv. Liksom.

Bill, han Gates, tipsar om sommarböcker. Det har han gjort några år nu. Japp gillar det. Vi har gått sida vid sida han och jag i många år nu. Ju rikare han blir ju fattigare har jag blivit. Eftersom jag tror på jämvikt så väntar jag på tillfället när rollerna skall bli de omvända. Ja väntar och väntar och väntar och väntar… skulle man kunna säga. Men det var inte det jag ville ha sagt. Det är böckerna. Ingen fiktion där inte. Nope, bara seriösa grejer. Inget tjafs. Typiska Ingenjörsval. Teknikerval. Ja om de inte säger “jag har läst en roman i mitt liv och det var i skolan, därför att jag var tvungen”. Ja och med en stolt undermening att här skall minsann inte läsas en till.  Själv tror jag att skall man bygga de vackraste broarna, skapa de mest innovativa prylarna, så måste man förstå människorna. Förstår människorna gör man bäste genom att läsa just romaner. Fast ja, ja, ja, gode Bill har ju klarat sig rätt skapligt ändå såklart. Gjort en del sjyssta grejer han med. Men även en blind höna hittar ju då och då ett korn liksom…

Fast nu jävlar…

Så måndag snart avklarad. Skrivit text hela dan. Sådant som jag gör. Den har såklart inget värde. Men jag skriver den ändå. Det krävs något av människan för att göra det också. Jag är en /dev/null producent av rang. Ungefär som en buddhistisk sandkonstnär. Universum hör. Ja en :-/ på det såklart.

Bytte dessutom namn på bloggen idag. “Tankar från en kulle” får den heta ett tag. Känner mig nämligen rätt cool just nu. Så “ocool gubbe” fungerar inte.  Möjligen återkommer det där ocoola vad det lider, ja blognamnbyte igen då. Kanske.

Resterna av taket hänger kvar där uppe där man förväntar sig att tak skall finnas. Noterar att under påspikad masonit där uppe finns ett pärlsponttak, det ursprungliga taket. Hmmmm…. Det kanske man skulle plocka fram? Problemet med ett gammal hus som det här är att man inte vet om det gäller hela ytan. Rätt vad det är kan det vara något annat där under på någon del. Kräver mod att plocka bort masoniten alltså. Men innertaketet får åka bort hur som helt. Får slänga upp något tolvvoltssytem med LED lampor där istället.  Det hade jag ändå funderat på tidigare.

Nätterna börjar bli ljusa här nu. Om två veckor eller tre så är det mörkerpaus. Ja vi är nästan där nu redan. Älskar den här tiden. Har redan dödat den första myggan. Nope, inget jag är stolt över. Önskar jag kunde låta bli.

Äh, skiter i det här nu. En bieffekt av den där coolkänslan liksom.

Att gå ut från kontoret och sen komma tillbaks en dryg halvtimme senare och upptäcka att innertaket har rasat ner är en omtumlande upplevelse. Hade jag suttit i min stol hade jag med stor säkerhet fått en femton kilo tung lysrörsarmatur i knoppen. Ja ett helt innertak. Det känns lite motigt sådär. Hur ofta händer något sådant liksom? Vilka andra råkar ut för det?

Verkar hur som helst som om de spikar som används att fästa taket med inte suttit som de skulle. Någon har för länge sedan haft för bråttom eller räknat fel eller kanske inte vetat vad hen gjorde. Eller kanske var det bara måndag, ja eller fredag eller bara bråttom. Tur i alla fall att det inte rasat in när det var dagis här. En gammal gubbe som mig har väl inte så mycket värde. Men tjugo små lekande barn hade varit en annan sak.

Ja hur som helst är allt upplockat nu. Det går att sitta här igen. Får se vad jag skall göra med resten av taket. Riva ner rubbet kanske. Eller bara dra och aldrig komma tillbaks till den här kullen igen. Den är förbannad. Tydligen. Eller helt säkert.

Min groda, maskoten gick i krasch. Det tycker jag är jävligt tråkigt. Den har varit en god kamrat sedan 2014. Men den är också i princip det enda som gick sönder förutom lysrör och takplattor då. Jo en hängare på väggen böjde sig. Ja någon elkontakt gick sönder. Lysrör och sladdar såklart. Men datorer, skrivare och skärmar klarade sig tack och lov.

Det kan vara värre. Det kan alltid vara det.

Måndag. En hel orörd vecka framför sig har man. För mig betyder det möjligheter. Så låt veckan börja. Nu!

“Äntligen fredag” ropas det över hela landet gissar jag. För mig gör dan inte speciell stor skillnad. Inte annat då än filtajm mot kvällen, japp, och längtan efter den gröna IKEA-soffan. Men för övrigt då. Det får tugga på.  Fast nu för tiden “jobbar” jag väldigt sällan lördagar, söndagar (jo kvällar). Det var standard tidigare med helgjobb. Tid en bristvara. Ja, det gäller ju nu med men man har väl lugnat ner sig. Eller blivit slö. Eller nått. Gett upp lite kanske. Förlorat. Insett det meningslösa.

Fjorton grader ute, fåglarna sjunger, gräset växer. Ja tametusan om inte gräsklipparen måste fram nästa vecka. Oklart hur jag skall kunna dra igång den i mitt nuvarande tillstånd. Ja, det var svårt tidigare. Försök själv skall ni se med en ond axel och en gammal maskin.

Folket som byggde landet börjar väl längta ut till stugor och båtar nu vid de här laget. Om en månad är de alla där. Nästan. För många den tid som gör livet värt att ens leva. Japp, jag unnar människorna det där. Verkligen. Tiden före brukar dock vanligtvis vara hektisk. Det är så mycket som skall vara klart och avklarat till sommaren. Ibland kan den här tiden bli en helt galen tid där alla kör på som just galningar och inte hinner njuta av det som är fint och härligt med årstiden. Jodå, har nog varit där själv större delen av livet.  Men i år blir det annat. Jag skall sänka farten lite. Förra året höll jag på att ramla ihop dan före ledigheten. Det fanns inga krafter kvar men jag ville ha alla papper i ordning innan jag tog ledigt. Orkade precis. Det var skönt han jag tänka innan jag föll ihop och somnade där på soffan. En skön ledighet blev det. Fast vi hade inte råd att göra så mycket såklart.

Hundra ringklämmor är hårt åtskruvade på armen strax under axeln. Det känns så. Det är kanske en bra känsla. Hur som helst ligger armen mest på musen under dagarna. Kan flyttas med vänstern. Så fungerade det också före operation. Kan man leva med det? Ja, tydligen.

Ja, man får väl ta tag i dan. En kopp kaffe har dykt upp här bredvid mig.  Har börjat vänja mig vid morgonkoppen igen. Onödigt egentligen. Men som det är. Låter fredagen ha sin början.