Categories
Betraktelser & Berättelse

Newton

Som om det ligger en förbannelse över allt så hittas ännu en av våra katter död igår. Newton, den smarte, den smidige, men han som de senaste året magrat så att han blivit skinn och ben. Jo vi vet att han haft njurproblem, han har haft det hela livet, och vi har väl förväntat oss att han skall gå bort ganska snart. Men som det ser ut nu blev han alltså också en av de överkörda, ja eller vad det nu är som händer där nere.

Kullens förbannelse är att det alltid finns något mer negativt att lägga till några smulor positivt.

Men jag hoppas den smarte katten har det bra där i det mörka, sköna, varma. Han med den svarta fläcken på nosen som K aldrig lyckades tvätta bort. Det brukar ju vara så med fläckar man föds med.

Saknad!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Att vakna upp igen

Mitt normala vakna upp är lite “jippie en ny härlig dag igen”, ja faktiskt, de flesta dagarna är de så, glad är jag över att få en ny dag. Jag har ju som sextioåring ett begränsat antal dagar kvar, är väl medveten om det, och jag skall definitivt inte kasta bort dem som om de vore stapelvara. Inte en enda av dem. Ja, i alla fall inte utan att uppskatta dem.

Igår vaknar jag ur ett svart och stort mörker. Jag hör röster. Det skall vaknas. MEN JAG VILL INTE VAKNA! Jag har det bra i det här svarta stora mörkret. För det är som en ocean av svartaste svart det där jag flyter omkring i, en ocean av trygghet och problemlöshet, en oändlighet av trötthet och trygghet och problemlöshet finns det där i mörkret. Men de där rösterna fortsätter. De är fler än en. IRRITERANDE! De envisas med sina “vakna” rop och de tvingar mig upp i något slags halvvaket “här vill jag inte vara” tillstånd. I den här världen är det kallt.Det gör ont. Jag fryser verkligen så jag huttrar. Skakar. Ett ansikte dyker snart upp ovanför mitt. Suddigt eftersom jag inga glasögon har. Går det bra? Ja, det gör det ju, jag ber om en filt till. Fryser lika mycket ändå. Får morgonrocken omlindad om mig också. Huttrar lika mycket för det. Fryser verkligen så in i h:e. Längtar tillbaks till det svarta.

Tre timmar tidigare har narkospersonalen fått mig att andas in det där dom vill att man skall andas in och till skillnad mot min förra erfarenhet av att sövas så tar det ett tag innan jag slocknar. Men det är axeloperation det handlar om alltså.

Idag mörbultad som om jag kört in i en bergvägg i full fart med cykel. Men uppe och sittandes framför en dator och det tänker jag fortsätta med. Axeln gör inte ondare än annars. Möjligen är det kemi som spelar in där. Halsen är dock som en taggtråd har dragits upp och ner i den. Man gissar slang av något slag. Den känslan minns jag inte från min förre (och första) operation. Ja sen gör det ont lite överallt liksom och man funderar om det var en av de där tonårsfesterna man hade när man var ung igår igen.

Men buss härifrån halvsju på morgonen till Hudiksvall. Buss hem igen klockan fyra (en och en halv timme efter uppvaknande efter operation) och sen hemma igen efter skumpiga vägare vid halv sju. Dagkirurgi. Passar mig perfekt även om det är rätt segt att sitta två och en halv timme på en buss efter en operation. Men jag vräker i mig en påse chips och en godispåse, fastande som jag varit sen dagen före, där på bussarna. Nåja lite försiktigt sker det där ätandet ändå. Bit för bit liksom med pauser där man känner efter hur varje bit togs emot av en längtande magen.

Det där mörkret sitter kvar i mig. Men inte som något ont. Jag kan inbilla mig att det är sådär det är att dö. Att de där rösterna som man hör kanske är anhöriga vid dödsbädden vars röster sakta tynar bort när man sjunker djupare och djupare ner i den där svarta, sköna, oceanen där det varesig finns oro eller problem, och att allt bara är bra, så bra…

Fast nu skall jag oskadliggöra en bugg eller rent utav två.

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Livet tuffar på

Det är lördag. det är lugnt. Bloggen har några besökare. Det är väl allt. Alla andra räknare står på noll. Det är OK. Det är väl sådant livet är i den här åldern. Utifrån sett. För inifrån, alltså från min synvinkel, så tuffar det på precis som det skall. Men man måste såklart kämpa på med det där hela tiden. Hur man värdesätter livet. Skall poängen tilldelas utifrån vad andra tycker eller utifrån vad man själv tycker. Jag vet hur jag själv ser på det där. Vad jag själv värdesätter. Jag låter uppnäsorna slåss i leken herren på täppan.

Vi är förkylda här i huset. Hela paketet från halsont till hosta. Just halsont var det länge sedan jag hade. Oklar varför, förr hade man det varje år under någon period, men nu alltså sällan. OK för mig.

Melodifestival ikväll. Chips inköpta. Men vi skiter nog i festivalen. Kollar någon film eller serie istället. Vinnaren lär man väl få höra.

Livet tuffar alltså på. Som det gör. Ingen konstigt med det. Ja, jag känner mig rätt nöjd dessutom. Faktiskt. Man anpassar sig till det som är.

Kvinnorna på barrikaderna skriker på Göran Person som säger något om “snygga tjejer och starka killar…” som inte är så förvånande när det kommer ur munnen från från någon i hans generation, eller ens från munnen ur någon i min generation, men som kanske inte heller är värt att lägga den energi och spaltmetrar som längs på det. Kvinnor dör för i helvete! Kvinnor har de lägre lön än män för helvete! Kvinnor används som slavar för helvete! Se där tre förslag på frågor att ta tag i istället för en jävla ickefråga.

Mer upprörd än så tänker jag inte bli idag.

Nehej då. Återvänder nog till soffan helt enkelt.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Glad att det är fredag

Jag är glad att det är fredag. Så är det bara. Inga konstigheter. Längtan efter en grön IKEA-soffa och en film. Högre är inte mina drömmar för tillfället. Möjligen skulle jag kunna tänka mig tjugo grader och sol ute. Men vafan. Det kommer, det kommer…

Jag sätter på lite kaffe. Egentligen för tidigt och det är det sista som finns i burken som går åt men vafan. Sugen på kaffe precis nu. Så varför vänta. Gott smakar det. Konstigt nog. Jag började inte dricka kaffe förrän jag började plugga igen. Alltså när jag var tjugotvå på det tjugotredje. Det tog ett tag att vänja sig vid den där beska smaken. Sen satt man ju där. Kaffe och cigaretter en mass. Mycket av båda har det blivit genom åren. På tok för mycket. Men numera inga cigaretter. Måttligt med kaffe. Att jag slutat röka gillar jag mycket. Det var en kamp. Men kaffet klarar jag inte att dricka inte i de mängder jag drack det förr längre. Men det är säkert OK. Kunde man sen sluta med godis och “doppa”, ja och Vicks Blå, så vore väl allt precis som det skulle.

Fast man måste unna sig också.

För varför skall man annars leva?

Man får inte glömma att fråga sig det där ibland. “Lever jag verkligen?”

Men fredag alltså. En bra dag.  Nöjd med det alltså.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Storm på ingång tro?

Kan följas här.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Att misslyckas är en merit.

En vän berättar om en bekant till honom som har sagt att min vän skall anställa honom som rådgivare nu när han inget har att göra. Min vän skrattar och säger att

“det borde han väl ha frågat tidigare innan han gjorde konkurs…”

Ja och det sägs det där som om det där är de det dummaste någon kan fråga. Lite “vilken dåre”.

Historien är denna. Hans bekante har byggt ett företag som varit framgångsrikt i över fyrtio år. Det har haft kanske tre eller fyra gånger fler anställda än min väns företag och under stora delar av den tid det drivits gett en bra vinst. Men tiderna har förändrats och till slut har det gått som det gått. Han har fått “kasta in handduken”.

Min vän har såklart fel när han avfärdar sin bekante. Det vet alla som någonsin löst ett problem. Därför att när saker fungerar, när det går bra, då behöver man inte tänka så mycket. Man kör på. Att befinna sig på räkmackan är ingen konst. Det är när saker inte fungerar som man får plocka fram sina djupaste kunskaper och använda dem, ja lära sig nytt. Man måste helt enkelt. Fungerar inte uppfinningen som man tänkt sig så får man försöka få den att fungera. Fungerar inte hårdvaran man byggt får man fixa till den. Fungerar inte mjukvaran så löser man problemet. Går inte företaget bra får man vara innovativ som fasiken tills saker fungerar. Fungerar saker, ja inte fan behöver man klura så mycket då.

Jo, javisst. Man kan hävda att alla som “misslyckas” ÄR klåpare. Det är en enkelt världsbild att ta till. Men världen är mer sammansatt än så. Till och med den som aldrig någonsin till synes lyckas med något lär sig troligen mer under sin resa än den som hela tiden lyckas med saker. Ja om det nu finns någon sådan i sinnevärlden. För frågar man alla framgångsrika människor så kommer de beredvilligt att dela med sig av sina misslyckanden. De är alltid många.

Ja och nog tror jag att vi kan vara överens om att en människa som får fundera mer än en annan på sikt också torde samla på sig mer kunskaper och erfarenheter inför nya problemställningar.

Så jag tror att min vän har helt fel i sitt resonemang. Misslyckanden är en merit. Framgång inte mer värt än ännu en födelsedag. Man firar dem men något egenvärde har de inte. Det är tiden fram dit som är grejen.