Category: Betraktelser & Berättelse

Att bli medlem i Fiber Optic Valley just nu kanske är lite optimistiskt. Tanken är alltså att få nytta av det 2021. Men varför inte liksom. Smida medan järnet är varmt och allt det där. Nu finns det ju tid för sådant. De flesta nätverk är bra nätverk. Speciellt om man sitter långt ute i hemskaste och djupaste skogen som jag gör.

Frank slänger iväg en heads up för de den här sidan. På farsi efter vad jag förstår, det vi kallar persiska. Ser annorlunda ut. Milt sagt. Skoj tycker jag. Hur saker sprider sig är fascinerande. Om andra satsar på USA så satsar jag på resten av världen. Ja på den varma delen. Man skulle ju kunna säga så om man hade någon att säga det till. Men det har man såklart inte. Då skriver man det i bloggen. Det är lite som att prata med sig själv. Ett tecken gott som något på en inledande galenskap.

I Venice (japp vi pratar LA) håller de plus trettio graderna i sig. Ja jävlar. Jag upprepar. Varför bor man här för? I kallhelvetet. Fast idag inte så farligt faktiskt. Regn. Bra väder. Ingen jävlel längta ut. Man sitter inne. Gör nytta i bäst fall.

Jag borde väl ta tag i alla de där sommarprogrammen som är kvar igen.  Men ibland är man liksom inte hugad. Vill inte höra. Men snart. Antar att jag delar med mig om vad jag tycker här på bloggen antingen någon vill höra eller inte. Det fina med en blogg. Det är bara att “prata” på. Man är svårstoppad.

Fast nu skiter vi i det här en stund. Gör annat. Nyttigheter. Innan kvällsmaten. Den det är min tur att fixa.

 

Det är alltid svårt med relationer och människor.  Så när Wikipedia vill ha länkar till licenserna för grafiken i VSCP logon så kontaktar jag Tim i Danmark som jag en gång köpt det “tjocka biet” av för att användas icke-kommersiellt. Ja VSCP är ju ett ickekommersiellt projekt, Wikipedia med. Det måste man väl säga. Men det tycker inte Tim. Eftersom loggan används på en sida som länkar till VSCP sidan så är det kommersiellt. Suck liksom. Någon slags Dansk logik kanske eller bara vanlig simpel girighet.

Hursomhelst, för att slippa vidare diskussioner ritar jag en egen logga. End of discussion liksom. Ja och den får i alla fall godkänt tycker jag eftersom det här är fösta gången någonsin jag ritar något dylikt i ett ritprogram. MIT licens. Vem som helst kan göra vad de vill med den här bilden. Ogirigt.

Här regnar det. Programmerarväder. Härligt!

Höst också. Eller sensommar. Eller början på hösten. Kalla det vad ni vill. Det som varit härligt med den här tiden varje år har alltid varit att nya projekt startats. Ofta samlas man i nya konstellationer och skall jobba som idioter för att realisera något under ett år. Jag har älskat det där. Projekten. Åtminstone det flesta. Visst, kanske inte de där söndagarna och lördagarna man åkte till jobbet för att hinna “klart”. Inte de där nätterna när man satt kvar och bara körde vidare heller. Inte när dåliga projektledare och chefer sa “jobba på nu det måste bli klart till på fredag” och själva gick hem klockan fem. Nej men själva grejen. Att bygga något från grunden. Göra det med andra. Göra det så bra som det bara går.

Det som är det fina med ett projektteam är att alla gör den där grejen de är bra på. Alltså det förekommer inte att en programmerare sitter och gör en logo som jag gjorde i går. Man lämnar över det till någon som kan. Som gör det perfekt och bra och med full energi. Samma sak med andra delmoment i projektet också. Det blir – i alla fall när det fungerar – full fart i alla moment. För när man gjort sin grej och är helt slut och trött på grejerna så att man håller på att spy så tar någon annan över som definitivt inte är det utan istället är sugen till110% på att få köra sin grej.

Jag mins nätter när alla från chefer och nedåt står i stationer och skruvar ihop enheter som skall iväg nästa dag. Hur någon åker iväg och köper pizza klockan tio på kvällen. Hur småtimmarna kryper närmare. Men hur man till slut skickar iväg grejerna på morgonen utan en enda timmes sömn i kroppen. Ja dagar före demos har väl varit sådär också. Då när inget fungerar. Att få till det, få det att fungera eller få till det där extra. Jag har älskat det där. Verkligen.

Naturligtvis är det inte samma sak att sitta själv.  Tyvärr. Då jobbar man på. Lägger sten på sten. Den eviga cirkelns väg. Ja i bäst fall en spiral.

Ja ja. Så kan det vara. Det är tisdag ändå. Mycket vecka kvar. Det kan man gilla. Borde gå att hinna med ett och annat alltså med lite tur.

VSCP fyller sjutton år idag. Jag antar att man skulle kunna uttrycka det såhär

En besatt som kör ett projekt till framgång kommer att hyllas som en hjälte, en besatt som kör ett projekt utan att nå framgång kommer att ses som en dåre.

Ja och sjutton års jobb för att realisera något måste väl ses som en besatthet. Alltså kan man bara låta historien ge svar om hur den där domen, dåre kontra hjälte, till slut blir för VSCP. Ja och över mig.

Men besattheten behövs för att slutföra de flesta projekt. Det vet gitarrvirtuosen, det vet romanskrivaren, det vet simmaren, ja alla som någonsin velat något väldigt mycket. Ja och alla de här utom ett fåtal, de som verkligen snabbt når framgång, som upphöjs, bärs av andra,  vet också att utan den där besattheten går det inte. Gitarrvirtuosen sätter sig inte sina tre timmar varje dag för att öva, romanskrivaren skriver inte sina fem sidor om dan eller korrekturläser sitt manuskript för 87’e gången, simmaren går inte upp klockan halv fem och tränar sina vändor innan simhallen öppnar och återvänder igen på kvällen. Det krävs galningar för det där. Det går inte annars.

Men såklart, vore det stundtals inte roligt så vore det inte värt det heller. Jodå, de där små stunderna, kanske några promille av den totala tiden man lägger ner, är faktiskt de som bär hela den där besattheten att nå fram till den där visionen, eller snarare realiserandet av den, det där målet man har med sitt “projekt”. Det som ingen förstår. Som det inte ens är någon ide att försöka få någon att förstå.

Så idag, sjutton år, besatthet, så jävla många timmar, så mycket liv som gått åt till det här. Kanske till ingen nytta alls. Fast kanske spelar inte det någon roll egentligen. Kanske finns det inte ens något val för sådan som oss. Vi måste göra det här vi gör. Ja och de flesta av oss blir inte ens ett kommatecken i den nedtecknade historieskrivningen. Det hjälper inte ändå. Vi kör på ett år till.

Så

Flyg lilla humla flyg.

Så sisådär, hjärntrött, eller nått. Stopp är det i alla fall. Blir såklart irriterad och därför ännu tröttare. Ja en ond cirkel. Man får gå ut, ta några djupa andetag, hoppas att det hjälper. Att man kommer tillbaks upp på spåret.

Egentligen, om jag kunde, så skulle det såklart vara att tanka bilen full och dra härifrån som gällde. Söderut vore väl bäst. Mot värme. Fast något särskilt mål hade det inte behövt finnas. Kan nog mycket väl tänka mig att bara fara iväg. Se var man hamnar. Eller inte hamnar.

Men sådär blir det såklart inte idag heller. Kanske imorgon, eller en annan dag. Rätt vad det är så är stolen tom här på låtsaskontoret. Andra, de som är yngre och bättre än mig, får ta över.

Ja det hjälper såklart inte att gå ut och gå ett varv. Det konstaterar man efter att ha provat.  Man är lika trött när man kommer in igen. Den möjlighet som återstår är att somna framför Rapport. Ibland räddar det några timmars koncentrerat kvällslåtsasarbete. Som i förrgår.

Tsetseflugor på kullen kanske.

Eller också är det bara en reset som behövs. Alltså häll in sprit tills man somnar. Förhoppningsvis är man skapligt återställd när man vaknar igen eller kanske i bästa fall ett dygn efter det. Länge sedan jag gjorde en reset nu. Den där uppstartsprocessen har blivit så jobbig med åren att man ogärna går i den där riktningen. Inmundigar med försiktighet. Smak före berusning.

Olivia, min toaletthusspindel, hibernerar. Hänger där från taket i sin tråd. Troligen i väntan på bättre tider. Tänk den som kunde göra likaledes. Men en säng skulle man såklart kunna ställa hit. Så man kunde sträcka ut sig när behov uppstod. Det är ju ändå ett låtsaskontor och ett låtsasjobb det här och här finns såklart  inte annat än låtsaskunder. Nehejdå, låtsaskunder tar inte illa upp om man ligger och sover när de kommer. Det är jag ganska säker på. Fast K tycker det är ett dåligt förslag. Hon har oftast rätt. Vet och förstår saker som jag inte vet och förstår mig på. Så det blir nog ingen säng här på låtsaskontoret.

Börjar läsa “1968” igår. Lite haltande inledning. Debutromankänsla. Eller också beror omdömet på att jag nästan är död av trötthet då när jag lägger mig alldeles för sent. Men läser väl vidare så får vi se. Tror. Eftersom de andra böckerna i serien har varit så förbannat bra. Ja den sista var kanske lite tveksam om man tänker efter. Vi får se. Läsa, läsa, läsa.

Nyser…

Snörvlar…

Jaha ja…

Imorgon österut. Havskänning. E4-åkande. Blir nog bra. Hoppas man och om bilen vill så kan det gå. Samma sak nästa fredag också faktiskt. Fast då uppskiftat en bit norrut. Har man tur den gången får man sig serverad några bitar Sushi. Sannolikheten för det imorgon är dock liten. Men kanske en bit av något annat.

Urk… Svälj…

Nu skall jag fixa till något vi kan äta. Idag. Kvällsmat. Vad man nu skall hitta på för kulinariskt idag. Tål att funderas på. Får återkomma med mer svammel en annan dag. Kanske.

Sopar på Winnerbäck. Det är ett säkert men rätt tråkigt kort. Men tar man en Alvedon på det så går det i. Ja direkt kopplade är de två nu inte. Men i alla fall.

Fryser. Gör man något annat? Jävligt nära frost i natt. En grad. Men vi klarar oss på höjden. Det lär ha varit värre i dalgångarna kan man gissa. Har jag sagt “skitsommar”. Ja om man nu kan säga att det blev någon alls i egentlig mening.

Fast man blir dum i huvudet av att klaga.

Har jag läst.

Jaha. Man blir fet av att äta också men man äter ändå.

Liksom.

Faktiskt.

Det är som det är.

Jag är sällsamt okoncentrerad. Irriterar mig något våldsamt. Det i sin tur gör mig ännu mer okoncentrerad. Helvete liksom. Finns liksom ingen anledning. Inte vad jag kan se. Men dricker franskrostat kaffe och hoppas hitta ett spår och sniffa mig vidare efter. Blodhundssniffa.

Förresten och åjo. Högaktar Winerbäck. Men tror det är bra att lyssna på olika musik. Inte bara samma. Därav det tråkiga.

Solförmörkelse i USA fyller all media. Nog är det något som är konstigt med det allt. Den är i USA… Journalister tar den enkla vägen och springer efter andra journalister utan att tänka kanske. Eller också finns det något dolt smart i det där. Något jag inte fattar. Antagligen är det så. Suckar i alla fall tills någon berättar varför en solförmörkelse i USA är mer intressant än en som händer på vår egen kontinent. Då, när det händer, brukar man se någon liten notis.

Jodå jag gillar USA också. Men andra länder med. Inte bara alltså. Jag tror inte man blir smartare för att man bor i San Francisco eller New York än om man bor  i Lisabon eller Borås. Nope.

Fast skitsamma.

Onsdag, den 23 augusti. Tiden går och livet går. Vinter OS nästa år. Tänka sig. Det är inte lika långt mellan OS numera heller som det var förr. Då när det var en livstid mellan. Fast å andra sidan märker man inte så mycket av händelsen heller numera när “betalar bäst” äger den. Alltsammans har gått samma väg som Hockey VM. Kanske är det Moderata tv-apparater i den världen. Vad vet jag? Jag vet sällan något alls nu för tiden. Andra vet allt.

Ju.

Som det är.

Som det skall vara.

Alla björnar, alla trettio, avskjutna, här uppe. Jägarna poserar i tidningarna med liken efter dem. Ja och berättar om hur nära det var att de själva strök med innan det dödande skottet. Kronans djur. Affärer måste till för att få skinn och kött. Antar att jag får däcken sönderskurna om jag säger att jag inte ville se den där jakten. Så det säger jag inte. Eller tycker för den delen. Vet inte om det skulle fungera utan den där jakten. Om man ens kunde gå ut. Men roligt att vi har björn igen. Den hör hemma här. Vi tillsammans.

Jag är ingen jägare. Brorsan får stå för det där. Han är kyligare.

Fast nu jävlar. Kan inte sitta här och svamla.

Sommar i P1 med Linnéa Claeson

Förskräckt sitter jag här och andas. Känner jag ens någon som skickar sådana där grejer till tjejer? Finns det någon som jag skulle kunna misstänka gör det i min bekantskapskrets? Ja, jag vet inte. Ville veta vilka de där männen är. Verkar vara lite underliga de där typerna.