Categories
Betraktelser & Berättelse

Om “flow” igen.

Alla som har ett kreativt jobb känner till den där kreativa processen. Den som utmynnar i “flow” eller att befinna sig i “zonen” som en kompis benämner det. Jag har varit där en vecka nu. Det är underbart. Det är förtärande, förgörande – som att bränna sitt ljus i båda ändarna – upphöjande, sänkande, exploderande, imploderande och allt annat man kan tänka sig samtidigt. Det händer helt enkelt saker under de här perioderna. Mycket saker. Det blir också som bäst det som skapas under en sådan period.

Jag har ingen aning om det vetenskapliga stödet för existensen av det här “flowet”. Ledare och chefer får i alla fall aldrig lära sig om det på chefskurserna. Jo en chef har jag faktiskt haft som förstod. Stockholm, Täby, 80-tal. Men där fanns den totala tilliten. Bara det blev gjort så…

Som allt annat så har “flow” en motsats. Långa perioder där man bara lägger sten på sten. Perioder när man hellre skulle göra annat egentligen. Perioder som sållar bort de svagsinta. De som inte litar på att det kommer en ny period av full fart igen någonstans där framme.

En psykiatriker ser såklart direkt likheten med den manodepressivs svängningar. Ja och nog finns det många likheter. Men här handlar det mer om en kontrollerad uppenivå/nerenivå. Men gränserna är såklart hårfina. Själv tror jag att det helt enkelt handlar om att man hamnar i det här tillståndet när alla kunskap och insikten om vad som skall göras helt plötsligt befinner sig på rätt plats. Det behövs inte funderas så mycket. Man behöver bara göra. Köra på. Levererar.

I det där lägga sten på sten tillståndet finns ju också den där informationsinhämtningen. Den pågår iof ständigt men för projekt fungerar i alla fall jag så att jag bara matar på och matar på sen får hjärnan ordna till allt det där så bra det går. När den gjort det då är jag i “flowet”. Japp, det där fungerade inför tentor och annat också. Det var bara att hoppas att tentadatum och genombrott sammanföll.

Men jag vet att det är förgörande det här också. Speciellt om tiden mellan “flow” och “ickeflow” drar ut på tiden. Det är då man kan fuska med sprit och droger. Tvinga sig över, ja eller vänta som alternativ då. Inte alltid lätt om en värld kräver av dig att leverera. Oavsett så bränner man sitt ljus i båda ändarna. Det är förgörande. Det går inte att komma ifrån. Men att få ynnesten att tappa av universums ström av samlad gemensam kunskap måste väl vara det. Vår samlade kunskap tillgänglig under en period att fritt använda till att skapa annat med är såklart egentligen för stor att handskas med för en som bara är en dödlig.

MEN…

försök berätta om det här för någon som aldrig varit där. Det fungerar inte. Det finns inte en chans att få en sådan människa att förstå. Jag måste dra en liknelse för att klargöra.

Min farsa visade mig en gång hur man går med slagruta när han skulle gräva en brunn. Tälj en videkvist till en klyka, ta den med korsade hände och gå fram och tillbaks över marken. Ja och se, helt plötsligt så böjer den sig ur ens hände med en kraft man inte fattar. Jag skall låta det vara osagt om det finns vatten just där eller vad som händer. Men har man känt det där så vet man vad det handlar om. K förnimmer det där också. Men hennes bror kan vandra fram och tillbaks hur mycket som helst utan att något händer. Det är såklart lönlöst att försöka förklara. Han kommer aldrig att tro på vad man säger. Ja alltså det som en ickeblind skulle råka ut för i en värld av blinda. Så är det med “flow” också. Kreativitet går inte förklara.

Så därför tillbaks till min värld av kod i flow.

I boken jag läser  (som är självutgiven) är tackordet till “Inte en jävel”. Skall man tacka en gång så kunde man ta efter det. K och jag. Inte fan finns det någon annan att tacka. “Inte en jävel”.

Categories
Betraktelser & Berättelse

En dag till, snälla

För mig har fredagen alltid den där känslan “åhhhhh om veckan ändå hade en dag till”, ja eller två om man nu ändå håller på att önska. Det finns saker att göra. Det finns saker som måste bli gjorda. Det finns ingen annan som gör dom. Ja och det är en ynnest att tänka så. Självklart är det det. Jag är bortskämd eftersom jag tänkt sådär större delen av mitt liv. Jag vet det.

Men fredagar är också sömnskuld. Jag lägger mig för sent. Tar sällan sovmorgon. Det blir för få sömntimmar. På helgerna skall det där hämtas igen. I grön IKEA soffa och i säng. Visst det går att köra några veckor utan den där återhämtningen. Men det slår tillbaks till slut. Den där skulden skall betalas. Som alla skulder. För hälsan finns ingen skuldsanering. Bara sammanbrottet. Där har jag aldrig varit. Bara nära, så nära det nu går. Slak lina över helvetet.

Jag sätter på den där livefeeden från Times Square. Den gör mig inte mindre ensam på ett låtsaskontor ute i skogen. Man kan aldrig känna sig mer ensam än i en stor stad med massor av människor. Men det känns gott att ha den rullande. Det finns något annat att fästa blicken på. Det händer saker. Japp också nu en kvart över två på natten. Andra tycker säkert det där är fånigt. Ni som möter människor under dagarna kan ju inte förstå. Men man skall tänka på att jag sällan ser en enda person om dagarna. Jag höll nästan på att skriva “levande person”. För defakto lever de ju de där personerna på skärmen. Men “på skärmen”, jag bakom den och långt borta, är nyckelfraser är. Fast det känns ju som om det är mitt kontorsfönster.

En dag skall jag åka dit. Ta K med mig. New York för mig är bara några timmars väntan på Kennedy. Ja och film och TV. Borde vara mer. Då skall jag vinka till alla andra konstiga typer i andra delar av världen som har den här feeden igång. Moona kanske. Så de sätter kaffet i vrångstrupen. Men stå en stund  just där vid den där delen av Times Square som nu nästan blivit mitt.

Fast det är långt dit. Hur skulle man kunna åka över Atlanten nu? Men det är ingen brådska såklart. Drömmar fungerar när de “bara” är drömmar också. Farsan skulle till Island. Kom aldrig dit. Men man är redan död när man har slut på drömmar. Så man får hålla dem vid liv och föda nya.

Men jag kan inte svamla bort en bra fredag såhär. Den kan användas bättre. Mycket bättre. Så varför inte använda den så då?

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

Men var är han någonstans?

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

Mannen med säcken

Klockan är väl halv sju sisådär. En ung svart man med en säck över axeln går långsamt fram och sätter sig på den svarta avsatsen på Times Square. Trött, det syns tydligt, som om han gjort en lång resa hit. Han sitter där och ser bortkommen ut. Han hör egentligen inte hemma här. Han har ingen väska med sig. Jag tror han har sina kläder i säcken. De är inte många. Sina finaste kläder har han på sig.

Han tar upp en tidning ur säcken. Läser. Men har svårt att koncentrera sig på innehållet. Otålig. Orolig. Utlämnad. Viggar en cigarett av en medelålders herre. Ser sig omkring. Jag tror han kom hit med morgonbussen från en annan landsända. Alabama om jag nu får gissa. En lång resa. Som kostade honom hans sista pengar.  Han skall möta någon här som inte dyker upp som utlovat. Han tappar två tidningsdelar på marken. Låter dem ligga.

Två timmar senare sitter han fortfarande där. Viggar en cigarett av en ung tjej. Vankar otåligt fram och tillbaks när han suttit en stund. Sätter sig sen igen. En äldre svart man går fram till honom och frågar något. Men det är inte honom han väntar på. De har inget gemensamt annat än hudfärg. Den andre mannen går vidare med snabba steg.

Ingen kommer honom till mötes. Åtta minuter i nio ger han upp och går därifrån med säcken över axeln. Vart vet han bara själv. Kvar är hans tidning och en stor besvikelse som liksom svävar i luften där han satt. En städare rensar snart bort tidningen och lämnar bara kvar besvikelsen som sakta diffunderar bort i New York luften.

Categories
Betraktelser & Berättelse

En stilla undran

Hur många bilder (selfies, “plåta mig på känd plats”) tas det egentligen på Times Square under ett dygn.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Brandtillbud

Jodå, Ljusdal, skall upplevas ibland. Nejdå, inget fel på Ljusdal. K har möte. Jag går runt sjön, sitter på biblioteket och tar sen en fika på Stora Coop – japp det heter så och är väldigt svart. Cappuccino och princessbakelse. Gott liksom. Men man skall skämmas bort. Får höra senare att K har fått tårta. japp två att välja bland. Tagit en bit av varje såklart. Så skäms, nej det gör jag inte.

Men hemma är hemma ändå. Ja min bubbla i alla fall. Jag ändrar byggscript så att grejerna går att bygga statiskt. Ett sådant “jobb” tar några dagar. Det är mycket grejer att ändra. Många komponenter. Men en VSCP server på 8 Mb statiskt kompilerad är väl inte så förbaskat dåligt. Jämför det med en Javalösning.

NXP bygger ny IOT platform i Texas. Ett av korten en specialare för VSCP. Tack för det. Kan inte vänta  innan man får testa. 6LowPan och Threads tydligen. Ja och lite VSCP på det då. Tackar!

Igår ringde de från affären här i byn. Nätverkskabeln till kassan varm. När jag kommer ner luktar det brandrök och jag försöker få ut den nu heta kabeln men kontakterna har smält. Brännblåsa såklart innan den går att få ur med massor av våld. Byter kabel och flyttar till en annan port och allt fungerar igen. Tur det annars hade de fått stänga eftersom kassan inte skulle ha fungerat. Har aldrig varit med om detta tidigare. Fattar inte ens hur det kan hända. Nej, det är inte jag som installerat!  Om någon har en förklaring till orsak är jag idel öra.

Men nu. Låtsajobb. Vad skall man annars ägna livet åt?