Category: Betraktelser & Berättelse

Veckorna flyr. Det är redan Torsdag. Jag önskar det fortfarande var måndag. Gärna förmiddag. Mitt liv flyr med veckorna. Tiden som återstår äts upp av hastigheten som dagarna springer iväg med. Det finns så mycket att göra. Ja och jag vill så gärna hinna med. Ja och jag vet det är en ynnest att längta till låtsasarbetsuppgifterna varje dag. Att tycka att behovet av att sova är synd eftersom tid går till spillo som kunde användas till annat.. Att det inte är alla förunnat alla att ha det så. Kanske är jag bara ett bortskämt barn?

Minusgrader. Rutskrap. Hårdskrapat. K skall ner till bibliotek och skola. Solen som precis bara nått upp över trädtopparna bombarderar med fotoner mot immig ruta. Man ser noll. Men det går den här gången också. Tio kilometer i timmen.  Det skall inte skadas någon endaste en.

Men Grekland, en ö, vore stället att sitta på. Det kunde gärna finnas fiber. Jo så skulle jag gärna vilja tillbringa vintrarna. Men nu fram till nyår går väl bra. Hulken är visserligen inte igångkörd ännu. Det behövs nämligen vinterdäck. Skuldsanerande får planera, trixa och fixa för att klara livet. Ja där förresten 1503 dagar kvar. Dag dras från dag. Det skall frysas fler dagar. Men antalet dagar att göra det på minskar.

Ont i axel så jag kan gråta. Men jag skall inte klaga. Operationer inplanerade. Ja, jag skall inte oja mig och gnälla om det där alls. Men nu… ja, gjort är gjort. Man är en gnällspik. Slutar i alla fall med just det gnället här och nu. Så gammal är jag i alla fall inte att mina sjukdomar äger mig.

Solen har letat sig upp en bit till över träden och tittar in genom fönstren här på kullen. Ja tittar är milt uttryck. Strålkastare. Ljuskanon. Det tar emot att dra igen persienner. Men skärmar viktiga i låtsasarbete. Mot solen förslår de inte. Man får ge sig med de där persiennerna. Sucka och vrida. Japp, inser att det där borde vara ett problem i Grekland också, där på ön, med havsvågornas väg in mot land som bakgrundsljud. Men det perfekta stället finns inte. Det är bara annorlunda. Allt handlar om perspektiv.

Jens (Nylander) plockar in en kvarts miljard till sitt Automile.  Fixar kontor i Sundsvall. Vi har snackat mycket. Men länge sedan nu. Jag följer hans Spotify lyssningar. Han ha ringen vidare musiksmak. Möjligen är det jag som inte har det. Men han är en rätt rolig snubbe. Men fast i Jantementaliteten fast han inte vet själv att det är så alla gånger. Men vad fan. Han är ung. Lär sig.

Att ändra konfigurationsparametrar för webservern i VSCP tar en vecka. Problemen man får när saker växer. Känns som det inte skulle ta en dag ens. Om man sitter där med ett icke holistiskt perspektiv. Men även om man skriver konstant, det handlar inte om särskilt mycket tänk, så går det inte att få in tecken snabbare. Sen skall saker testats också. Där en vecka till.  Eller två. Liv som ändå används för att göra verklighet av visionen. Det enda viktiga förutom kärleken. Di Leva och jag…

Men nu så. Lets go.

Stenberg får Polhemspriset. Ja det är en fint pris. Ja och han är värd det. Med råge dessutom. Han och Adam Dunkels är väl de två mjukvarupersonligheter vi har i Sverige som är värda priser på den där nivån. Båda har väl fått lite priser också och jag tror att i alla fall Adam har fått något hedersdoktorat Men man får lust att skrika ÄNTLIGEN på samma sätt som när Daniel förra året kom med i IDG’s Svenska topprogrammerarlista där han såklart självklart också platsar.

Det här är människor som gjort något stort utan att tänka på pengar i första hand. Som delat med sig, som berikat mänskligheten, som inte ropat “PATENT” och “LÅS DÖRRARNA” i försök att sko sig själva i första hand. Vi andra, vi vanliga skall vara glada att det finns sådana människor. Förr hittade man dem i universitetens lab, numera härja kommersialismen där också och jag vågar säga att open source rörelsen är den arean där den där gamla stolta vetenskapliga principen om att vi bygger saker på öppenhet och på andras arbete, lever.

Daniels kommentar

– Mest överraskad är jag över att prisjuryn överhuvudtaget hittade mig eftersom det jag har gjort är så osynligt. Men priset kan kanske bidra till att min familj får ett hum om att jag gör något vettigt när de sover.

måste väl ändå gå till historien.

Grattis får man säga. Jag hoppas det är Adams tur nästa gång. Gör något skoj för pengarna grabben!

Alltid när det går bra för någon annan så skall det jämföras. Ni vet Notch… ja, hans pengar leder onekligen till frågor till oss andra vanliga om hur mycket pengar vi tjänar “på det vi gör”. Det lär antagligen bli samma sak med det här. “Varför får inte du några priser?” liksom. Underförstått i allt det där att man är lite värdelös sådär. “Inte lika bra”.

Men själv tänker man självklart inte på det där. Det skulle inte hålla att fortsätta lägga sten på sten i så fall. Om man gjorde det man gör för berömmelse, pengar och framgång. Nope, sorry, drivkrafterna är andra. Man vill, i alla fall i mitt fall, realisera en ide. Ja för mig då något jag började funderade på i början av 80-talet. Ibland är bara drivkraften och nyfikenheten så jävla stor att man inte kan låta bli att fortsätta utforska om det där man fick in i huvudet verkligen bär och fungerar. Förd de flesta av oss är det såklart lite som de där tidiga flygbilderna/filmerna man ser. Det kraschas och det blir inga storverk för den stora majoriteten av de som försöker. Men jag vet att det där flygplanet som till sist flög det flög pga av alla de där människornas som testade, provade, byggde och kraschade.  Det är aldrig en eller två som gör saker. Det är massorna. Kuggarna i maskineriet är vi allesammans. Vi som väljer bort tv apparaten och gör något aktivt istället. Guldkuggarna färgar av sig på resten av oss, eller borde det i alla fall. För vi är en del i det där hela bunten.

Daniel började med en VIC-64 läser jag. Linus Torvalds började där också. Jag ger mig fasiken på att Dunkels fick en sådan där han med. Men jäklar vilken impakt den där maskinen har haft på mänsklighetens utveckling. Jag anar bara vilka storverk Raspberry Pi’en kommer att generera framledes. Ja och det fanns en VIC med i mitt liv också. En VIC-20. Visst en RT-dator före den. Men VIC’en var ändå den maskin som förändrade mitt val av bana i livet. Kanske är min lilla kugge just där. Jag skrev nämligen artiklar om assemblerprogrammering på VIC maskinera, ja och annat, under den där tiden. Kanske läste någon av de där som prisas idag någon av de där artiklarna och blev inspirerade. Ja och om det var så så blir man alltså en del av historiens maskineri. Men om det kan man såklart bara spekulera.  Inget av det är såklart dessutom särskilt viktigt. Det var skoj då och det är skoj nu.

Såhär mallig ser jag ut när jag vinner priser.

Tveksamt om jag någonsin får tillfälle att höja upp hakan på det där sättet någonsin igen…

Äldste sonen, Jonas, plockar ut den där examen. Den som inte verkar vara slutmål utan ett delmoment dessutom. Universitetet är anrikt, Uppsala universitet, här har andra vandrat i samma fotspår som Jonas under många år. Ämnet är det renaste av vetenskaperna. Matematik. För mig ett verktyg, en “skiftnyckel”. För honom huvudintresse. Obegripligt hur han kom dit till det intresset och den passionen.

Det är han och en läkare i släkten som för den akademiska studietraditionen vidare. Om tesen akademiskt studerande föräldrar får barn som väljer en akademisk bana så borde de vara fler såklart. För oss i generationen före var det en klassresa, ett måste, bort från fabriker och de små byarnas och städernas inskränkta mentalitet.

Ja och farsan är stolt såklart. Stolt så han pyser över en aning. Ja och det är jag som numera är “farsan”. Ett epitet buret av min far så länge före mig att det ibland är svårt att inse det där. Inte för att jag har mycket med själva bedriften att göra. Den står han helt för själv. Men mitt kött och blod är han. Ja mamma K är såklart också stolt. Vi vet hur han har kämpat. Ja och hur han fortfarande kämpar. Ja och vi har ju alltid vetat att det han bestämmer sig för det fixar han. Så egentligen borde vi väl inte vara ett dugg förvånade.

Ja och nog hör jag Ernst, min farsa, humma gillande också allt. Det där är bra. Rätta takter. Fortsätt så bara. Stolt är han allt. Det är hans blod också. Ja och Per såklart. Han förstår. Nickar gillande. Ingrid likaså. Sen Nestor såklart. Han hade velat vara där själv. Tänk så mycket han velat lära om matematik av Jonas om han fått sitta där i en soffa och lyssna, fråga och undra. Ja och alla de där andra som bodde där på Hässjaberg. Nybyggaren, nybyggarens son. Ja och Mormor och morfar och morsan. De har ingen aning om vad det där skall vara bra för. Men nog fan är han lika fin som både prästen och doktorn nu allt. En att vara stolt över. Ja och Anna såklart. Orsasläkten. Uppfinnare. Nog fattar de passionen och tycker det är förbannat bra gjort allt. Nog är också de stolta.

Ja och vi står där allesammans lite uppstäcta tillsammans och flinar. Inte som en börda och ett tryck av traditioner och krav. Nej mer med glädje i sinnet och uppfyllda av stolthet står vi där. Levandes och döda om vartannat. Ja och “Bravo” säger vi, “Bra jobbat!”, “Förbannat bra gjort!”

Surfarna i Sagres blev snuvade på sin orkan Ophelia. Nu mot Irland. För orkan och surfare. Den där vågen ni vet. Den värd att jaga. Drömmen om att bemästra den. JA ni utan drömmar fattar såklart inte. Men skit i det.

Ja Tim var här igen. Han med jultidningarna alltså. Julen kommer tidigare varje år. Ja det skall man väl traditionsenligt säga varje år när man som jag levt några decennier.  Det är OK. Jag kan leva med det.

Eftersom så många frågar så är det väl lika bra att bekräfta. Japp jag träffade Tim igår. Om det blir fler Grodor av det återstår att se.