Category: Betraktelser & Berättelse

Måndag. Egentligen har det inte varit helg. Livet och låtsasarbetandet har fortsatt. Precis som vanligt. Som det är. Som det skall vara. Jag kör på. Försöker att inte bry mig om att det bara är jag. Nuförtiden. Inget jag kan göra kan intressera andra längre. Men det är då som man får ta i från lilltån. Om man vill fortsätta. Man får kämpa på. Ignorance är ett bra engelsk ord. Vem orkar bry sig när den breder ut sig. Ja man är väl en del av det där själv. Rubrikläser. Rubrikbedömer världen och dess invånare. Orkar inte med flermeningarna.

Ett lätt snöfall här under natten. Pudersnö. Lätt som molnen högt där uppe ligger den utspridd på backen, nej svävande strax ovanför.. Det är nästan så att man blir sugen på att spänna på sig skidorna och kasta sig ut för närmaste berg. Men vid närmare eftertanke. Nope. Jag håller mig inne. Skottar bort lite ut till vägen och från bron innan jag “kokongar” mig inne på låtsaskontor och förbereder mig på att lägga sten på sten i mitt livsbygge.

Orkar man. Nej det gör man såklart inte. Men man går på ändå. Det är det där envisa. Att det ändå är rätt. Ja och det är inte priserna och pengarna som hägrar heller såklart. Det vore idiotiskta förhoppningar. Jag ställer inte upp i de där tävlingarna eftersom det inte finns någon som orkar ta in flermeningarna i alla fall. Men det är den där känslan man har när man vaknar en måndagsmorgon som den här och vill ner till låtsaskontoret så fort det går och sätta igång igen, frukost och dusch känns som onödiga hinder på vägen, men blir ändå genomförda som en eftergift för konvenansen.  Den känslan har ett värde. Möjligen är den bara ett symptom på sjukdom. Men ändå.

Det är alltså tämligen gott läget trots att varenda inlägg eller post jag gör numera möts av tystnad, japp detsamma gäller releaser. Men det där är jag van. Det är mitt liv. Ja på ett bra sätt tror jag. Att göra det man tror på. Inte att göra det andra tror på.

En julklapp var är det tydligen bestämt här uppe. Jo och ja. En gång räcker det med snälla barn. Nu när dom inte finns – barnen alltså, de är j vuxna numera – så räcker det med en julmust för min del. Lugn och vila och den. Men det blir nog klappar och julgran i år också. Jag tror ändå på det demokratiska systemet. Accepterar att bli nedröstad där. Det är en liten eftergift som jag kan ta med ro.

Men nu skall jag slänga på lite musik på Spotify. Sen se om världen finns kvar. Därefter. Sten på sten på sten på sten…

Utan bil promenerar man i natten. Det är inte så dumt det heller. Den behöver liksom bara sätta sig den där insikten att det är såhär det är nu. Ja och gå och vandra behöver jag ju. Ingen tvekan om den saken.

Möter någon gör man inte. Byn är tom. Heltom. Som om man var den siste människan kvar i världen. Blir nästan orolig ett tag. För mycket fantasi där i mitt huvud antagligen. Som vanligt. Ett skidlandslag som brukade åka förbi här vintertid hade alltid vadslagningar innan man åkte genom byn. Såg man en människa kunde man samla på sig poäng. Ja sånt kan man hålla på med också. Så många poäng tror jag aldrig det blev för dem där i träningsbussen. Det är rätt dött. Efter sex. Ingenting.  Inte som på Times Square, New York  alltså.  Fast inget fel på det. Det behöver inte vara sömnigt för att ingen är ute. Folk är antagligen upptagna med att göra viktigare saker än att promenera. Ja och det tycker jag dom gör helt rätt i. En trött resenär på genomresa får tycka vad hen vill om den saken.

Ja det där med “natten” ovan är dessutom starkt överdrivet. Klockan är bara sju när jag vandrar där. K behöver hjälp med att sätta upp utställning om Finska krigsbarn på biblioteket. Man får ställa upp för kommun och fosterland.

Finlands självständighetsdag imorgon. Ja och så firar man 100 år. Heja Finland.

Tror tamefan att jag skall lägga mig. Det händer ändå inte så mycket här på låtsaskontoret ändå. Sitter mest och funderar över varför våra bilar alltid går sönder i juletid och däromkring.  Det har hänt ovanligt ofta. Mer än vartannat år. Han/hon/det/gud har väl en plan. Man skall härdas. Härdas som den där bonden på en Småländsk åker som tröttnade och åkte till Amerika när skörden torkade eller frös bort för vilken gång i ordningen det nu var. Ja det känns lite så. Såklart. Fast för de flesta av bönderna som stack blev det såklart inte ett bättre liv. De fick kämpa på som förut. Det är barnen man får hoppas får en annan resa. Ja och så kämpa man på hela vägen. Fundrar inte så mycket. De skickliga är de som också har tur sägs det. Den följer med dem. Som pengar följer de som redan har. Man fattar ju vad det säger om oss som inte har den där turen såklart. Ja jävlar liksom. Gneta och spara en jul till.  Vem kunde för en sekund tro att det kunde bli på annat sätt? Jo jag. Tills idag. Jaha! Men… Skitsamma liksom.

Gissa vilken grupp jag räknas till? Fjäderhaveri på väg hem från röntgen i Ljusdal. Sprillans däck slut också såklart. Sicken julklapp. Liksom. Suck!

Fast vet ni vad? Det kunde varit MYCKET värre…

Kanske är det supermånen. Kanske är det bara dagen, men sova kan varken K eller jag. Vi ligger där och vänder på oss. Inte ens Petite, när hon kryper under täcket, lägger sig nära, får mig att somna. Men skitsamma liksom. Man får ligga där. Till slut orkar man inte. Somnar. Fast det har blivit mycket natt och lite tid kvar att sova på vid det laget.

Men upp sju. Skapligt pigg ändå. Månen hänger där. En kamrat i universum. Hen skrattar. Med rätta. Jag ler tillbaks. Vi har inget otalt med varandra. Inget alls faktiskt. Jag och det måste vara ensamt där uppe uppe/där nere/där borta. Vinkar. Jag tycker nog månen blinkar tillbaks.

Fast ute kan man inte vara. Kallt. Isvindar. Nej in och på med kaffe. Shunt redan maximerad. Det kommer att bli varmt och skönt vad det lider. Fryslortar behöver det där. Värmen. Hur skall de annars klara vintrar såhär nära nordpolen. Jag insåg faktiskt inte närheten förrän Steve Ciarcia, Amerikan, Circuit Cellar, såg och kommenterade ett kort på vårt hus och vår parabol och dess inriktning. Så jävla lång till nordpolen har vi inte. Usch.

Et “kort” förresten. Man säger sällan det numera. Men just det där var faktiskt ett “kort”, japp med en “bild” på.

Ja jag tänker ägna mig åt låtsasarbetandets ädla konst idag. Det är faktiskt svårare än vad de flesta tror. Motivation till att göra det man gör skall uppfinnas varje dag. I låtsasarbetarens värld delas det inte ut några gratifikationer. Definitivt inte den 25’e.

Men kanske är räddningen just det där sten på sten. Hur skulle det bli annars? Svårmod utöver det nordiska. Utan låtsasjobbet klarade jag mig nog inte. Det är bara att konstatera. Det må vara hur värdelöst och leda in i hur många void och återvändsgränd som helst. För mig betyder det ändå något. Ja och just i det har jag inte ansvar för någon annan än mig själv. Att orka leva. Att hitta mening med det liv man lever. Den meningen finns där. Alltså orkar jag.

Imorgon röntgen av axel igen. The never ending story. Sen Hudiksvall direkt efter jul. Ja och efter det så kommer väl då de där två operationerna. Orolig för den här våren. Minde för egen del än för allt annat som måste lösas. Pellets skall fortfarande in, Hulken kommer att stanna, det skall faras hit och dit, ja sådant som hör till vardagen skall fungera. Men den här gången går det i alla fall planera lite bättre. Det går att se till att det inte ligger en dead line och väntar när man kommer hem från sjukhuset.  Det var kämpigt förra vändan.

Fast inte tänka på det nu. Ta en tugga i taget. Jag har blivit bra på det. Som programmerare måste man såklart bemästra den tekniken annars går det inte alls. Det är mycket skygglappar på i det jobbet. Japp också i låtsasjobbet. Jag lovar. Kanske mer. Man kan inte ta sig an för stora delar av livet åt gången. En bit i taget räcker.

Fast nu kör vi.

O-glödgad. Ännu så länge. Det får bli efter maten. Middagen som herrskapen sa. Kvällsmaten som vi fortfarande säger. Oftast. Åtminstone jag.  Årsglögg. En årlig eftergift. Indiska smaker i år sägs det i pamfletterna. Jag har aldrig  varit där. I Indien. Så jag lär inte kunna avgöra. Men å andra sidan kan inte de som varit där avgöra det heller. Åtminstone de flesta. En del såklart. Hur som helst tycker jag om när man bjuder in världen in till det traditionella. Tänker på Dinesh med familj i New Delhi och på världens tak. Vi som blivit vänner trotts alla dessa mil (och år) mellan oss.

Precis inkommen efter att ha varit ute och satt upp ljusslingor. Iskalla vindar såklart. Det hör till det där jobbet. Iskylan som letar sig in innanför kläder och in under skinn. Den finns där bara för att man skall tycka det är skönt och härligt att komma in i värmen igen. Tänk så vist det är ordnat ändå.  Några dagar efter trettondagen står man där igen och skall ner med allt igen. Då vidtar längtan efter sommar och sol med Vasaloppssöndag som milstolpen fram till hoppet. Det gäller att överleva Januari och Februari. Mars, i alla fall efter Vasaloppssöndagen brukar fungera. Fast det är långt i Januari till den första maskrosen.

Annars vila, vila, vila och inte mycket mer än vila den här helgen. Det har inte varit någon hejd på vilsamheterna. Men ibland är det ett måste. Det är bara så.

Men jultider. Det finns mycket jag gillar med julen. Att vara tillsammans, mer vila, äta gott , kanske spela ett spel tillsammans, se en gammal långfilm eller två. Det behövs inte mycket mer. Lite juldepression på det så. Den hör till. Brukar alltid bli lite nedstämd under julen. Njuter som vanligt lite i att vara där i det blå. Man får ge sig hän.

Fast det jag längtar mest efter just nu är musik. Uppevarao innebär brist på musik. Här nere på kontoret går däremot musiken jämt. Men båda lägena behövs. Men såhär på söndagen när den anglosaxisk låtsasarbetsveckan börjar så är min musiktörst densamma som vätskesuget efter en lång ökenvandring. Jodå. Så låt tonerna ljuda. Mer jul, mer jul.