Category: Betraktelser & Berättelse

Nästa som refererar till ALLA mobiltelefoner med “IPhone” åker på en smäll. Dumjävlar!

Det snöar, ymnigt, prognoserna säger inget om det, verkligheten gör som den vill, som en råbuse, en råbuse som tar för sig, gör som hen vill. Japp verkligheten bryr sig inte om konventioner och lagar. Verkligheten är en “våldtagare”. En av värsta sorten. Man skall akta sig för verkligheten. Kolla in Idol eller Farmen istället. Ja eller läsa en bok. Skydda sig.

Men jag bryr mig inte. Det kan få snöa på. Snöa oss hela vägen in i helvetet. Jag bryr mig inte. Sitter här. Ser på. Längtar till sommaren. Förstår inte kopplingen.

Fast det gör jag såklart egentligen. Jag vet att den här snön som kommer sent på året snarare hjälper till att smälta bort gammelsnön än att addera centimeter till snötäckets tjocklek. Det är den här snön som smälter först, som smälter med lätthet av en solstråle, som sipprar ner ned en kluck genom snötäcket och förgör vintern.

Så jodå, liksom.

Man kan sitta där och se på.

Vad skulle man gjort annars vet man såklart inte heller.

Men kaffebryggaren slås såklart på den här morgonen. Den puttrar igång. Man säger att det är kris om den inte gjorde det. Kris om filter är slut. Kris om kaffe är slut. Men då vet man såklart inget om proportioner. En semester i Syrien på recept behövs där. Då. Så man förstår. Får perspektiv.

Förkylning håller i sig. Mosigare än igår idag. Det böljar. Man får försöka jobba bort.  Låtsas som det inte finns. Som vintern, som svältande barn, som våldtagna mammor. Ja det där ute i världen som man inte vill se. Jodå, jag tänker ibland att “just nu, just nu torteras en människa i en källare någonstans.” Då sprider sig iskylan i min kropp. Det liksom börjar där nere i fötterna och sprider sig upp och in i tänderna. Ilar där.  Virvlar runt i kroppen tills jag skjuter bort den där tanken igen. Där önskar jag att jag var en man lyssnade på. En som hördes. Då skulle jag lägga allt annat åt sidan. Angripa det som visualiseras som ondskan. Men nu är jag ingen som hörs. Jag finns nästan inte. Ja och de som hörs de nämner aldrig det där. Ja och vintern känns inte viktig när man nått så där långt i sin tankekedja.

Jag berättar för en vän här om dagen om den där chefen på SE-banken på ett mingel som gjorde ner VSCP så in i helvete. Han satt på Fältcom kontot. Ja och deras proprietära lösning var såklart överlägsen.  Ja ni ser ju hur bra t.ex. fartkamrorna fungerar. Bredvid honom stod en lång man som inte presenterade sig. Båda luktade pengar lång väg. Både när det gäller arrogans och klädsel. Men just sådant triggar mig. Jag nedslås aldrig av de där kommentarerna som kommer från människor som inte har kunskapen att framföra dem egentligen. För den här mannen hade inte läst något om VSCP, han hade ingen aning. Ja och det är så de flesta är när de gör sina val och åsikter. Det handlar inte om, Så jag kunde le där. Skoja med honom. Fast än jag själv stod där i en t-shirt och luktade snarare fattigmanssvett än pengar. Vi pratade länge. Ja och allt avslutades med att han tog upp sitt visitkort och gav mig det. Jodå, det ligger fortfarande kvar här i sin pärm.  Jag har en jävla massa visitkort. Men,,,

Det är när jag berättar det här för min vän som det slår mig.

“Varför gav han mig sitt visitkort?”

Jag har inte funderat över det förut. Men om jag nu var så fel ute så borde väl den där visitkortsgrejen vara onödig. Varför liksom?

Jodå vi träffades flera gånger till efter det. Jag skojade med honom om det där. Han ovan med att en som borde tigga om pengar, som inte visar vederbörlig respekt, blir lite ur balans. Så jag skojar vidare. Han lossnar lite. Skrattar. Jag säger hej. Är ingen rövslickare. Stoltheten är det enda jag har kvar. Den har jag aldrig sålt. Den långe mannen däremot, honom har jag inte sett igen.

Nu var det länge sedan vi träffades. Några år sedan i alla fall. Men kortet ligger där. Till ingen nytta då såklart.

Medan jag skriver de här orden avtar snöandet där ute. Det är bra. Ja eller inte då.

När jag sitter på toaletten nu i helgen slår mig en tanke. Japp. Det är där de kommer. Fan om jag inte skall börja åka skidor igen om jag blir skapligt bra i axeln. Ja tamefan. Jag behöver visserligen gå ner några kilo också men nog fan vore det skoj att ha något att göra vintertid. Ja och vi bor där vi bor. Vemdalen tar man sig på ett litet kick. Järvsö ännu snabbare. Ja och det finns fler alternativ inom närområdet. Tamefan liksom. Jag har inte åkt sen 1972. Så lite rostig kanske. Men tyngden på dalskidan… eller var det tvärt om?

 

Jag sover i princip en hel dag. Japp. Ser på film, tv, läser och sover. Borde bära in pellets, men skiter i det. Orkar inte. Behöver en vilodag. Passande nog blir det en söndag. Han/hon/det/gud blir lycklig att jag hörsammar order från de sju himlarna eller var gudomar nu håller till.

Fast nu sitter jag såklart här igen. Efter åtta. Det är som det är. Det suger. Man vill känna tyngden av en sten mellan sina händer. Känslan av att ta en och lägga den på en annan. Ja, eller åtminstone vill man svara på några av drösen av mail som dimper ner i inkorgen. Fick jag en krona från var och en som jag har svarat på en fråga från sedan VSCP startade så skulle jag vara miljonär. Det är jag nu inte. Det är inte så det fungerar. Det flesta tar, ägnar ingen tanke åt att det är så.

Men Edsbyn vinner bandyfinalen. Det är bra. Då är jag Edsbybo igen. Det är lätt att vara med när det går bra. Skäms lite för att jag inte finns där när det går sämre. Minns hur jag längtade bort från den instängdhet som Edsbyn representerade, då, på sjuttiotalet, när jag stack, lyfte flera meter. Nej, jag skulle aldrig kunna flytta tillbaks. Inte ens i framgång.

Allt är som det är. Skulle säkert må bra av att dra härifrån också. Inskränkthet finnes i rejäla mängder här med. Men så trivs man också. Här finns bra människor. Fler bra än dåliga. Folk man vet var man har. Ja de usla är inte fler än att man kan hålla reda på dem heller. Det är skönt det också.Ovänskap här uppe sitter dessutom i i några generationer. Jesus och hans läror om förlåt har aldrig nått hit. Men för mig är det framförallt markerna som håller mig kvar. De där inga människor finns. Åker man till en sjö och det står en bil vid den eller det är en båt ute på den så anse man den upptagen och åker till nästa. Naturen upplever man bäst ensam. Utan för mycket prat och dissekerande av det man ser.

Min äldste son har alltid vurmat för krypteringen. Nu när Turkiet blockerar Protomail förstår jag att han har rätt. Det är klart vi skall kryptera. Sen urminnes tider har brevhemligheten varit helig. Japp, till och med brottslingar har kunnat skicka brev till varandra, jodå till och med med utförliga kartor och beskrivningar om hur brott skall utföras har funnits i sådana brev, slutna, skyddade av brevhemligheten, det har varit olagligt att öppna någon annans brev. Det är klart det skall fortsätta att vara så. Det där skall inte luckras upp. Vi har rätt att ha hemligheter. Det är vår självklara rätt. Beviset på att den rätten delvis är satt ur spel bevisas av att skurkländer som Turkiet stänger ner tjänster som Protomail och fängslar människor för sina åsikter. KRYPTERA!

Fast nu skall jag fortsätta. Musik och kod. Gott liv!

 

Kung Bores näst sista strid alltså. Som synes som lägst -17 i natt. Men den kommande natten skall bli kallare. Så som sig bör är den sista striden blodigast, förlåt kallast.

Någon lägger ut en bild på en termometer som visare minus trettio. Den är från här nere i byn så ja fem sex grader kallare än här uppe på kullen är rimligt. Resten är dålig termometer och det faktum att bilden läggs ut på fejjan. Men termometrar som överdriver extremgrader går nog lättare att sälja än de som visar rätt. Man vill ju vara värst på i alla fall något.

K är på sy-event hel dagen. Jag skjutsar. Som en egenutnämnd belöning för det åker jag in på det lokala bageriet på hemvägen och köper semlor i plural. Nu här på kontoret med en kopp kaffe och semlor i plural i magen så känns inte livet allt för dåligt.

En låtsasarbetsdag blir det alltså. Funderade på bok och soffan först. Men tänkte att om K skall sy och förlusta sig en hel dag så kan jag lika gärna koda lite jag också. Möjligen skriva några rader manual. Se ut som om jag gör nytta. Visserligen med paus för bandyfinal. Men ändå.

Ont i halsen har jag. Men det är inte mer än rätt. Host. Det var länge sedan jag hade en riktig ordentlig förkylning. Nys. Japp småförkyld för jämnan. Klen. Men innfluensorna har gått mig förbi de senaste åren (däremot inte influenserna). Kanske för jag aldrig träffar någon som är influensasmittad. Ja ingen annan heller för det mesta.  Eller kanske är för dum för att inse att jag är drabbad när jag är det. Tar en Alvedon och kör vidare.

Det fanns en gång en tid när alla hejade på en underdog. Nu hejar man bara på vinnaren fast kallar dem underdog. Men det där är kanske lika bra. “Krig är Fred”. Varför ägna sig åt verkligheten när an bara behöver frasera om och allt blir bra. Städare/sdäderska blir lokalvårdare. Lärarlegitimation… nope… ger mig inte ens in i det träsket.

Lägger jag ut något jag jobbar med några veckor eller några månader brukar jag sällan få en kommentar. Oftast är det kanske fyra som laddar ner eller tittar. Ja inte helt sällan bara en. Är det värt det kan man fråga sig. Ja och det frågar man sig  såklart då och då. Man vill ändå finnas. Men sen minns man varför man gör det man gör. Det finns ett måste inblandat i det där. Men också en utvecklarglädje en vilja att åstadkomma något även om man bara är själv om att inse storheten. Men såklart. Ingen älskar en underdog. Alla älskar en vinnare. Det är inget att gråta över.

Semlor i plural tröttar mitt sinne lite. Soffan där uppe ter sig välkomnande ändå. Men jag stannar på min post. Iof har det hänt att jag somnat här också. Sittande i min stol med huvudet bakåt och munnen snarkande öppen.

Igår tre avsnitt av Bron. Två kvar. Sen lugnt på den fonten. Den ende som bidrar med bugfixar och kod i VSCP projektet i någon större omfattning, en tysk man, är ganska lik tjejen i Bron. Väldigt duktig men totalt socialt inkompetent. Man får hålla sig hårt i nackskinnet vissa gånger. Bron hjälper mig att klara av det samarbetet,

Men nu så. Dags för de där stenarna. Det som skall staplas på varandra för att byggas till något. De staplar sig inte själva, inte genom att bara tänka på att man borde stapla dem heller, nope, man måste ta en och en och lägga dem på varandra. Det finns inget annat sätt.

Kung Bore tänker definitivt inte gå utan en BANG. Minus sexton i natt och minus arton imorgon. Säger prognosen alltså. Verkligheten vet man senare. Det loggas. Var så säker.

Men det är OK. En liten seger. Iskungars och isdrottningars tid är till ända hursomhelt. Nu är det fjärilar tid, vita uppuffade lätta molns tid, vågors kluck mot en sten på strandens tid, koltrastsångens tid, en ljum vind som letar sig in genom ett fönster och leker med en gardin som lätt dansar med’s tid. Nu. Eller snart. Det skall böljas fram och tillbaks ett tag. Segas. Tvekas. Men till slut kan man gå ut genom dörren utan skor på sina fötter, med bara en t-shirt på överkroppen. Ja shorts kanske. För att vara presentabel i grannskapet.  Som om det hjälpte.

Jag sitter kvar här på kontoret fortfarande. Förbereder mig för att ge mig.  Det är seriefrossa. Fyra avsnitt kvar av senaste säsongen av bron som måste tittas igenom innan de försvinner. Perfekt en fredag. Man behöver inte göra mer än att sitta i soffan för att avnjuta de där avsnitten. Jo, anstränga sig för att hålla sig vaken. Men det går ändå. Man kan se senare. Fast försöka. Det intalar jag mig. Alltid försöka.

En bra vecka här. Nästan alla veckor är bra. Fast nu bra trotts det mosiga som fortfarande sitter kvar. Det är en kamp att fortsätta fasat det där vill dra ner en i mörkret. Men en kamp är det alltid. Det förstår såklart inte alltid alla. Det finns tillräckligt många som utropar sig till världens segrare utan att lyfta ett finger för att bli en upphöjd. Men att lura sig själv är ändå det enklaste man kan pyssla med. Alla har alltså inte förmågan dock att ens inse att det är så. Eller är det kanske ingen av oss.

Imorgon bandyfinal på Studenternas i Uppsala.  Edsbyn – Sandviken eller är det Sandviken – Edsbyn? Ja jag vet inte. Men hejjjjjjjar på Edsbyn gör jag. Den enda gång jag hejjjjjjjjar.

HEJA BYN!

Liksom

Fast det blir till att se finalen på tv för mig. Ja och jag får sitta där själv och ropa “HEJA BYN” för K skall iväg på “sy och sy och sy tills du storknar”. Borde man inte få chips till förresten?

Apropå godsaker så börjar det bli sista chansen för en semla.   Det är dags att ge sig hän där. Jodå.

Son och sonhustru nere i Uppsala har inte det rätta bandyintresset. Möjligen är det också brist på portfölj det hänger på. Men Edsbyn lär väl vara närvarande i Uppsala imorgon. Det tror jag. Brukar synas och höras. Har gjort en grej av det där att kallas bönder. Bitit huvudet av det.

Hejalåt har man ju gjort.

Liksom.

Fast inte sådär inställsam såklart.

Nehejdå.

Fast nu är det väl ändå dags att ge sig för idag.

Liksom igen.

Låtsasjobb har sin tid och vila sin. Somliga anser att vi låtsasjobbare inte förtjänar någon vila. Men det där är samma människor som inte tyckte att kvinnor skulle få rösta och att svarta inte hade samma känslor som vita. De med hjärnor stora som ärtor. Eller åtminstone använder de inte större delar aktivt. Resten måste användas intensivt för att uppehålla den där falska verkligheten. Fast å andra sidan. Är det inte det vi alla håller på med. Dagligen. Åt ena eller andra hållet.

De där andra är nästan alltid rätt lika som oss andra. När det kommer till kritan.

Pascalido. Ja jag orkar inte kolla nu hur hon stavar sitt namn. Grek. Före detta. Alexandra. I alla fall. Möte i Karlstad. Om förlåtelse.  Nazister med. Börjar filma och hota. Hela publiken ställer sig upp som en mänsklig sköld. Det finns hopp för människorna. Japp.

Ja och Alexandra Pascalidou stavas hennes namn.  Som vanligt kom jag inte ens nära.

K leder rapport idag. Fast inte K egentligen, en annan K. Täby K.

Det blir nog bra med det. Också. Får man hoppas.

Fast nu ge sig alltså. Grön IKEA soffa som står där som en gravsten över Kamprad. Varje hem har några. Nästan alla. Kanske inte uppnäsorna. Men det blev färre uppnäsor med tiden där. Nu köper uppnäsorna begagnade IKEA möbler för stora pengar. De som är lättast att lura är alltid uppnäsorna.

Fast helg nu då. Hoppas det gäller för dig som läser det här också. Att du får ledigt. Får lite egentid. Får sätta tänderna i en semla. Kanske, om du är lite kapitalist, kan sippa lite på en god whisky. ja gärna framför brasan. Ha det gott helt enkelt. Njut och var nöjd över att du lever. Det är en herrans massa, många redan döda,  som skulle vilja vara i dina skor.

Liksom.

Pi-dagen. En symboldag. Morsan skulle ha fyllt 95 idag om om levat. Kamrat JB fyller ett okänt antal år.  Hurra. Raspberry-Pi kommer med en ny version. Snabbare. Men gäsp åt det. En watchdog (och (dream on baby) eMMC) vore mer revolutionerande.  Hawkins dör. Kunde han valt en mer passande dag? En populärvetenskapsmediaskapelse  var han som man ändå måste känna stor respekt för. Sjuttiosex bast. Ett rikt liv. Trotts en jävla sjukdom.

Ute skjuter solen fotoner som kulsprutesmatter ned mot ett snötäckt, nu av Kamprad – tack för det – upphöjt Norrland. Dualism och osäkerhetsprincip gör det svårt att räkna dem alla. Kvantmekanik. På Internationella Pi-dagen. Nåja. Vårsol. Det är varmt på kontoret när jag kommer ner lite senare än vanligt.

Jag sätter på kaffe. Fyller pellets. Stoppar i en maskin tvätt. Startar den självgående dammsugaren Hugo. Han lever en kvart. Dammsuger riktigt bra under den kvarten. Japp. Det är lite som Arne Tammers “det räcker med en kvart om dagen”. Ni som inte minns Arne kan bortse från det där.

Startar datorn. För ovanlighetens skull så blev den avstängd igår. En disk låter, skriker, ojar sig. Ja det gör den nu när jag slår på den också. Mer än igår? Kanske försvinner oljudet, kanske gör det inte det, kanske kraschar den, man vet inte. Det är i alla fall inte bara till att byta disk sådär hur som helt. Nope inte där. Kanske där. Japp, definitivt där.

Tittar på platsbanken. Det finns 46 lediga jobb i Ljusdal. Som jag kan jobba på utan en krona i lön som hamnar i min ficka. Frestande. Fast jag och jobbens kravprofil är långt långt bort ifrån varandra. Som vanligt. En programmerare. Fysiker. Va!? Men jag har skådat dom då ändå. Utan låtsasjobb skulle jag bli galen. Tänk att vara ung och sitta där med sin fina examen och se det där varje dag. Fast i en annan situation drar man såklart. Om det är något med en. Japp, gjort det några vändor. Levt halvliv med veckorna borta hemifrån. Iväg på söndag, hem på fredag. Aldrig går helgerna så fort som då.

Vår lokala näringslivsorganisation frestar med företagsgala. Suck. Men säkert roligt för vinnare och nominerade såklart. Inget för mig alltså. Så länge de inte delar ut de där tröstpriserna. Men syns inte finns inte. Lika bra det. Nöjd med det. Åtminstone det. Klickar alltså bort det där mailet. Som varje gång.

Fast jag borde väl ut och träffa lite folk.  Åka på lite sådana där grejer. Kufar blir mer kufar av att alltid sitta själv. RISE ICT har öppet hus. Säkert skoj. Men det blir nog inget med det. Nope. Nästa år kanske. Eller efter 2021.

Men jaha och joho. Man får väl låtsas att man har något att göra och sen låtsas göra det. Mig själv kan jag i alla fall lura. Inte er såklart. Det fattar man ju. Ni med viktiga uppgifter i livet som är på riktigt. Ni som gör sådant på dagarna som ni strax före dödsögonblicket kommer att känna stolthet för. “Jag gjorde i alla fall det” liksom. Sen slut. Sådär stor som dig blir aldrig jag. Tyvärr. Saknar dom ambitionerna. Jag som mest alltså en ocool gubbe som höll på med lite av varje. Fast frågar du mig så är det inte alls så dumt. Det där “ocool gubbe” är nog ändå det jag är mest nöjd med i mitt liv. Hittills. Liksom.