Category: Betraktelser & Berättelse

… så möter jag Pär Johansson idag. an säger

“Hej”

jag svarar

“Hej”

sen försvinner han in i sin telefon och jag ut genom dörrarna på stationshuset.

Gävle. Besök på klinisk neurofysiologi på programmet. Tågresa ner på skattebetalarnas bekostnad. Ja hem med senare. Det sämsta med kollektivtrafik är att man alltid måste vänta. Så jag kommer två timmar för tidigt. Hade jag tagit det senare tåget hade jag kommit för sent. Men om allt stämmer skall jag hinna precis med ett tåg tillbaks vid tvåtiden.

Sköterskan är hitflyttad Slovak. Man, också Slovak, civilingenjör, ett barn. Trevlig. Bott här i åtta år nu. Ja deras livshistoria innehåller såklart mer. Men den tänker jag såklart inte berätta här. Men det glädjer mig att få den berättad för mig. Att få min nyfikenhet stillad. Den jag känner för alla människor jag möter. En sjukdom det där såklart. Nyfiken i en strut.

Denna kvinna fäster hur som helst elektroder på armar och händer och kör 100 mA genom alltsammans och fingrar rör sig, händer skälver ja och det händer allt möjligt. Jag känner mig aningen robotifierad. Med rätt styrning skulle hon kunna få mig att gå fram till någon och strypa den personen mot min vilja då? Troligen.

Det svider till ibland. Som när man tar där på fel grej hemma på labbänken. Men är överlevnadsbart. Fast 100 mA. Jag vet ju att 10 mA kan ge hjärtflimmer. Vänsterhanden i fickan och allt det där.

Det tar en dryg timme och lite till. Extratid tar det eftersom jag är så jävla nyfiken. Såklart. Så ut därifrån kommer jag tio i två. Tåget tillbaks går tio över två. Så iväg. Rask promenad. Stora kliv. Jag ser tåget fara iväg när jag svänger in på gatan mot järnvägsstationen. Osis. Två timmars väntan igen. Jag hade väl egentligen inte väntat mig annat. Det här var anledningen att jag åkte bil till Ljusdal. Bussen hem hade jag missat nu. Det är nu det börjar regna…

Ja det är som det är. Allt skall upprepas. Mer väntan. Jag skall opereras här två gånger vad det lider. När kön ringlat sig framåt. Jag behöver bara komma in genom dörrarna där på Gävles stora sjukhus för att på allvar fundera på om jag skall avstyra allt det där. Vilken jäkla värld det här är. Trevliga människor finns det gott om, javisst. men sjukhusvärlden… Deprimerande är bara förnamnet.

Men väntan nu alltså.

Nu har jag såklart tid att tänka på resultatet av undersökningen. Ja det kommer först om två veckor. Uppsala skall titta. ALS, Parkinson, eller bara gammal ocool gubbe är väl möjliga resultat. Man vet ju vad man hoppas på själv. Lär väl få höra en dag. Gör jag inte det så är allt som vanligt.

I regnet tar jag en promenad till Max, Tar en hamburgare. Halloumivarianten eftersom jag är vegetarian. Såklart. Äter långsammare än det egentligen går att äta en hamburgare, vandrar tillbaks genom stan. Två timmar fördrivna till något skrotupplag där de får ligga och rosta till nanosekunder. Onödigt eftersom jag gärna använt mig av dagens fyra bortkastade kvalitetstimmar till låtsasjobb.

Men tåg kommer. Hemåt. Tre kvinnor i sätena framför mig förfasar sig över arbetskamrater med slöjor. Jag vill resa mig och säga att det inte var så länge sedan deras medsystrar inte kunde ha byxor på sig. Det krävdes starka kvinnor som vågade ta på sig sådana för att byxor på kvinnor skulle bli den vardag det är idag. Samma sak med slöjor. De kastas om de behöver kastas och gör det av dem som bär dem.

Skitkärringar. Men “negerboll” säger de inte. De är väl inte rasister för tusan.

Tågvärden är helt fantastisk på tåget. Pratar vänligt med alla. Ja extremt proffsig, som om det här var en scenshow. Han åker rakt in i min samling av människor som gör extra bra ifrån sig i vardagen. Tror jag skall skriva till x-trafik också och tala om hur jag upplevde resan hem. Fantastiskt med människor som gör mer än man förväntar sig att de skall göra. Som tar sig tid med den där gamla damen som är lite förvirrad eller som glädjer dem som kanske har det här som den enda direkta kontakt med en annan människa de har den här dagen. Applåder! Stående ovationer.

Ja hem kommer jag lagom till Rapport. Alltid något kan man tycka. Kvällspasset är obrutet. Det kan åtminstone bli lite låtsasjobb även idag. Man får väl se hur länge man orkar innan alla möten under dan kommer ifatt en.

Man får se det positivt. Det finns åtminstone vatten att släcka de gräsbränder man varnar för med.

Idag så…

ja tisdag, en stor tugga har tagits av veckan. Jag skall till Gävle imorgon. Tid som går bort. Förloras. Men. jag får se människor. Älskar att studera människor. Man undrar ibland varför jag valde programmerarens yrke. Just i det avseendet i alla fall.

Avicii tillhör också den där klicken av de som känner varandra i musiksmeten redan innan hans låtar erövrar världen. En liten värld av kontakter som lyfter varandra. Lite franskt hov innan revolutionen, den kända franska,  över det hela. Men det är väl lika med allt. Synd hur som helst, en ung man som borde fått leva ett fullt liv är borta. Som hade saker att ge. Ja har inte alla det? Dokumentären om honom är definitivt sevärd.

Tjugosju grader när jag kommer ner till kontoret. Kallt, regn och snöväder igår så jag shuntar upp innan jag går och lägger mig. Överdrev antagligen. Ja eller överdrev helt säkert. Har lätt för det såklart. Är ju sådan.

Amerikaner utesluter Kinesiska leverantörer pga av misstänkt spioneri genom (spion)firmware och annat. Jag antar att man lättast kommer fram till ett sådant beslut om man själv tillämpat metoden. Kanske.

Men vad vet jag?

Jag vet åtminstone att världen inte är svart och vit. Att alla ryssar inte är onda, att alla Amerikaner inte är goda. att vi oftast är ganska lika allesammans. Har samma drömmar och mål. Man behöver bara träffas och prata med varandra för att förstå det. Afrikan, Svensk och Eskimå.

Men som sagt, vem bryr sig om vad jag tror mig veta.

Fast det var såklart länge sedan man var ledsen över en sådan sak. Kompisväldet är kanske svårare att ta till sig dock. Att acceptera. De sänker så många och höjer så få. Jag har sett så många unga ge upp trotts enorm talang och lovande framtidsutsikter.

Alltså, webseminarier, man kunde hålla på med sådana på heltid. Det bara drösar in inbjudningar. Deltar i några stycken, men oftast är de rätt bortkastad tid att vara med. Ja i 19/20 fall skulle jag gissa. Men det rasar ju in skit i alla annan form också, hur mycket som helst. De mesta innehåller bara luft. Det är sällan numera som nyhetsbreven kommer med nyheter.

Lite sugen på de där dagarna på Google i oktober är jag ändå. Men vafan, pitcha… inte ett dugg sugen på det. Så det blir nog inget. Det är inte så dåligt i Los heller. ha ha

Apropå det så läste jag en undersökning som kom fram till att snygga människor ofta tillskrivs en massa egenskaper som att man kan mycket, intelligens, är kapabel, kan litas på, och annat positivt. Jaha, ännu en anledning att medelst video pitcha till Google. Det omvända lär väl också gälla då även om det var outsagt i undersökningen.

Är man snygg och kompis med rätt gäng (ja föds in i rätt miljö) så är alltså ens lycka gjord.

För oss andra bär den här texten på sanningen.

Sen har vi notch då.

Liksom.

Det är gott att leva. I slutänden är väl det ändå det, den känslan som räknas.

Liksom.