Categories
Betraktelser & Berättelse

Synd

Synd att det krävs att man skall vara död för att få de där epiteten. Ja för många av oss räcker ju inte ens det såklart. Men “snäll” åtminstone – snälla!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Paradiset och en dammsugaren

Till slut går ögonen i kors. Det är för många nollor och för många minustecken och på tok för få plustecken där bland alla papper. Man blir trött helt enkelt. Ja och så är det dagar som aldrig tar slut. Hur skall en låtsasarbetandes dag någonsin kunna nå fram till en tid och ett klockslag när han kan gå hem och släppa alltsammans, hur kan en låtsasvecka någonsin bli till helg? Ändå avundas somliga självklart livet som låtsasarbetare. Såklart är det så. Det låter ju härligt. Det ÄR härligt. Det konstateras som självklart. Gräset är alltid grönare på andra sidan. Fast ställa sig i samma skor och traska iväg i dem, det vill förbannat få. Det är alltid ryggläget som hägrar. Det där enkla livet som andra har, men som man såklart inte har själv.  Bli offret – det vill man så gärna bli. ja-ha-då.

Robotdammsugaren far omkring här på kontoret. Väsnas. Resan sker över ett slumpvis mönster. Men oftast fastnar den i en sladd eller under en stol efter en stund och skriker på hjälp från husse. De dyra modellerna gör antagligen inte det såklart. Det här är budget. Ingen har tänkt speciellt länge innan den byggdes ihop av flinka händer. Men en del damm och skräp hittar den. Det är bara det att det alltid finns mer. Antagligen kommer det mesta av skräpet från själva låtsasarbetarens huvud när han skakar på det. Tömmer ur bit för bit så att han blir dummare och dummare. Märks det här? Ja antagligen. Men för låtsasarbetaren höjer det bara lyckokänslan. Hur det är att vara robotdammsugare det vet man inte. Men den kör och kör och kör tills det lilla batteriet tar slut hur som helst. Sen skall den ömt och smeksamt lyftas iväg för tömning och för laddning.  En natt och sen en ny dag med nya tag när nästa dag gryr och blir till. Som för vilken riktig arbetare som helst alltså. Låtsasarbetaren nöjer sig såklart enbart med själva laddningsmomentet.

På mitt första jobb efter universitetet 1984 fick jag 7800:- i lön. Det är bara 17800:- räknat i dagens pengar. Vi låg väl där hela gänget ungefär. Jobbade som idioter. Visste väl att vi var underbetalda. Fanns ett visst missnöje med det hos somliga. Jag visste nog inte vad jag var värd.  Men givande var det och vilken utveckling vi gick igenom! Kunde ha hamnat i Kiruna och Esrange istället. Det var nära ett “ja”. Tror jag valde rätt åtminstone där. Den gången. Ja men sen flyttade vi ju hit. Till Los. Det gick på ett ut. 0 – 0.

Men inget fel på Los egentligen såklart. Om man bortser från alla storbossar och fraktioner och grupper som inte kan samarbeta. Kunde man samarbeta, ansträngde man sig det minsta, så skulle det här kunna vara paradiset på jorden. Nu är det bara nästan det. Tvåa efter vilken tropisk ö i världen som helst. Fast man måste såklart ha ruskat lite på huvudet innan man kan tycka det. Ja och sänkt ner näsan lite. Uppnäsor fattar aldrig det där. Det självklara är alltid för uppenbart för dem.

Fast vad vet jag egentligen det minsta lilla uns om det?

Nope. Inte ett skit vet jag. Som sitter här. Och vilar. Tamefan.

Täppas, jodå, han vilar han också men bara fram till valet. men han är minsann satt i karantän han. Det låter bättre. Ja och så sitter han i Nordanstig i den där karantänen med en säkert räddningstunnel ner till Stockholm medelst Y-buss och till lägenhet i gamla stan.  Men ungefär samma. En ganska stor del Hälsingland, en ganska lite storstad som andningshål. Eller kanske är det tvärtom. Eller möjligen uppochner.

Noterar att kortmeningarna lever kvar tamefan. Kan inte låta bli att gilla dem. Språkvårdaren lär förfasas. Såklart utan att fatta att en del av själva vitsen med deras existens är just det.

Jag drömmer ofta om den där bilen och de fyllda tanken som kan ta mig ut och iväg.  Ett av de ögonblick i mitt liv när jag känt störst frihet är i en hyrbil i Spanien strax efter en Portugisiska gränsen. Där och då hade det gått att åka vart som helst. Inte ens Afrika låg långt borta och var en omöjlighet. En färja från Cadiz bara och så var man där. Eller uppåt, Österut. Italien. Grekland och så vidare efter okända vägar. Början på ett spännande liv som suddade ut frågetecken. Men såklart valde jag den ansvarsfulla vägen. Dumvägen. Den som de flesta av oss tar. Den vi tror är rätt men egentligen vet är fel väg.

Fast en del drömmar skall såklart bara vara (och stanna som) drömmar. En sådan där resa utan mål drömmer man om, man gör den inte.

Ändå avundas jag ensamseglaren som ensam seglar från Sverige ner till Nya Zeeland utan att träffa eller se en enda människa på hela resan. Det finns inga kramar att få på en sådan resa. Men om sanningen skall fram så finns det inte så många kramar att få när man behöver dem i den “riktiga världen” heller. Världen kräver av oss vuxna att vi är de om skall vara starka och dela ut tröstekramarna istället för att få dom.

Fast återigen såklart. Man ser någon annan gå där i sina (lyckliga) skor. Sätter man på sig den personens skor så ter sig nästan alltid ens gamla liv som avundsvärt igen. Japp, så som det fungerar. Att hitta och hålla kvar förnöjsamheten är ett hårt arbete. Inte mycket låtsas där inte.  Fast frågar man Blondinbella och hennes anhang  så är såklart förnöjsamhet inget att sträva efter. Sådant har gått ur tiden. De vet. Alla andra gåtor är lösta också. Nu skall de bara lära världen det rätta sättet att leva. En muskulös mage är viktigare än en tio sammankopplade neuroner i huvudet på partner. Som bud 1. Viktigt liksom.

Jag orkar såklart inte med det där. Blir inte imponerad.  Marie Curie och över är min måttstock. Och då menar jag inte priserna. Utan arbetet och modet att nå fram till dem.

Svalorna kom idag- Äntligen. Det är alltså glädje. Känslan av att ha vunnit en vinst. Varje år samma pris. Gokänslan. Viktigt. Men skit i det. Ät en korv.

Godnatt!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Batterifabrikerna…

…behöver jordartsmetaller, de gamla inmutningarna blir intressanta igen. Har man tur ligger fyndigheten precis under ens hus. En fribiljett bort.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Papper

Joho ja. Papper idag. Papper imorgon. Ja papper antagligen resten av veckan.  Man kan pyssla med roligare saker. Men det funkar. Eller måste fungera. Debet och kredit och dubbel Italiensk bokföring.

Ute sommar. Ja tamefan om det faktiskt inte är meteorologisk sommar också här uppe redan. Man får hurra. Jubla. Ja och skrika hallå och hej av ren skär glädje. Fast man skulle ju vilja vara där ute såklart.  Lunchen blir ett andningshål. Tidning, fil och macka i trädgården. Jag lever på det fram till september. På luncherna och filen. Det räcker. Ja det blir över också. Är sommar. Sparkapital.

Väntar på Svalorna och vår egen Sädesärla. De brukar komma runt den femtonde och i år trodde man nog de skulle komma tidigare. Men skall man flyga ända från Afrika och över Sahara så kan det såklart gott få ta tid på sig. Men längtas efter dem båda. Nöjer mig med underbar Koltrastsång så länge. Men sommar är också Svalor med sin tvitt, tvitt och sin luftakrobatik  och skönt vippande Sädesärlor i trädgården.

Jag skriver naturligtvis det här bara för att få fy från pappren. Det kan jag nu inte längre. Idag finns det alltid ett papper som kan läggas på ett annat papper. Stenar, staplingen av dem, får vänta några dagar.

 

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Jo visst

Jag vaknar ibland och är verkligen ganska bra i min axel. Sådär förvånande bra. Så går jag ut och byter däck på bilen, gör lite annat och sen är jag såklart inte speciellt bra i axeln längre. Men de där stunderna när det känns förvånande bra så tror jag tamefan att jag inbillar mig alltsammans. Att det bara behövs lite träning så är man på topp igen. Efter lite rörelser av mild art är det såklart inte så längre. Man misströstar igen. En fungerande högerarm är ändå en fungerande högerarm. Värd att känna saknad efter. 90 dagar still waiting.

Jodå, vinterdäck blev sommardäck idag. Ett vårtecken i sig, eller kanske snarare ett sommartecken. Jag är oftast sist med det där bytet. Men så bor vi på Brattberg(backen) (Brantbacken, Norska) också.

Huggorm på ett av trappstegen ned till källaren igår. Jag springer barfota både bredvid den och över den några vändor så helt trevligt är det såklart inte. Får flytta den med ganska hårda tag ut mot skogen. Utfall och fräs såklart. Vem skulle inte huggit och fräst mot en ocool gubbe i ett sådant läge? Men det hela avlöper väl. Ännu ingen biten. Detta fast vi funnits i varandras närhet några år nu.

Koltrasten, Pavarottis son, har tagit sin fars tron och blommat ut. Pavarotti är död – länge leve Pavarotti. På kullen ljuder åter den underbaraste koltrastsång.  Den letar sig hela vägen in i magen på mig. Stannar där som en gokänsla. ÄLSKAR. Samlar varje ton för att leva på dem under en lång kall vinter tillsammans med minne av ljumma vindar och solvarma smultron.

Nisse och Nanny får blommor på sina gravar från sin egen gamla komposthög. Där har påskliljorna tagit över och vi har tagit för vana att lägga en bukett på deras gravar under våren. All mark häromkring, ja skogen, var Nisses, han sa det, och jag, jag trodde honom i många år innan jag upptäckte att det var kommunen som ägde den. Nisse överlät det där ägandet till mig när han gick bort. Att bruka efter bästa förmåga såklart. Vem fasiken kan äga en skog  om man nu funderar på den saken förresten. Men saknar Nisse och Nanny. Goda människor.

Av den stora snöhögen finns det inte mycket kvar.  En sista snöboll går det kanske att göra sig av resterna. En liten. Inte mer. Såhär såg det ut för exakt en månad sedan.

Categories
Betraktelser & Berättelse

!Ledigt

Tänkte kanske ha ledigt idag. Alltså ledigt från ledigheten, den som kallas låtsasjobb, ja, är låtsasjobb. Men jag bestämde mig, efter att ha tittat på väderleksrapporten, för låtsasjobb idag. Det finns nämligen att göra. stenar som skall läggas på stenar. ja inte för att någon bryr sig om om jag lägger sten på sten men i alla fall.

Men igår ledigt. Ser Carol på kvällen på Netflx. Bra. Före den The handmaid’s tale på SVT play. Suggestiv. Bra. Båda rekommenderas. Ikväll kan man förresten se Al Pitcher på ettan. Kan rekommenderas men kanske helst skal ses live. Roligare än så blir det inte.

Större delen av Sverige idkar väl klämdag i dag kan jag tänka.  Människor flödar ut i olika kreativa aktiviteter… eller inte.  En hel del vilar istället. Många välbehövligt såklart. Men det åstadkoms också en inihelvetes massa saker i landet en sådan här dag. Som Percy Barnevik sa “Här sitter man på kontoret och vänder papper och sen går man hem och bygger en båt”. Alltså på temat att verkligen använda människors inneboende kraft och förmåga. Vi är skitdåliga på det. Vi skulle ha anställda människor som rörde sig runt bland folket och uppmanade dem att bryta sig loss och gör nya saker, spännande saker, det de drömmer om. Helvete vad det skulle mullra i samhället. Men inget av det där går såklart med de politiker vi har idag. Det är verkligen hjärndött just nu.Och i täten står det parti jag borde kunnat kalla mitt eget. Det skrämmer mig. För alternativ saknas.

Den bästa nyheten är såklart att Fikru Maru släpps. På Aftonbladet hamnar den nyheten långt, långt ner redan från start. Andra tidningar är lite bättre. Man undrar  ju faktiskt om inte det har med Fikrus hudfärg att göra. Men kan det verkligen vara så illa? Har vi hamnar så långt ner i dyn i landet där vi en gång var stolta över att stå över dylikt. Skulle rapporteringen vara en annan om Fikru var vit och såg ut som en viking?

Årets första åska brakar idag in här över bergen. Men den håller sig på “säkert” avstånd från kullen ändå. Ja min bedömning, datorerna får snurra.  SMHI har en utmärkt tjänst där man kan följa utvecklingen dessutom. Den är flitigt använd sommartid här. Det gäller att rädda elektronik.  Man undrar hur man löser det där på ett datacenter typ Facebook’s uppe i Luleå.  Klarar dom en direktträff tro? Jag vet att det är förbannat svårt att bygga så att man är helt säkrad.

Imorgon Melodifestival. Eliten uppträder. Rätten att göra det går i arv. Som grevar och baroner. Adel. Jodå. Detsamma gäller folket nära eliten också. Det är samma sak. Arv. Kompisar. Kompisar till kompisar.  Överallt. Det klagas på Afrikanska, Sydamerikanska och andra utvecklade länder. Men nog har vi en jävligt konstig ordning i det här landet också.

Eller kanske sitter allt sådant där i generna ändå.  Från sångare och musiker, till läkare och professorer och miljardärerna. Uppkomlingarna är inte så jävla många.

Men det är väl så vi vill ha det. Var “hen” på sin plats. Ordning och reda.

Fyfan vad jag gnäller.

Ursäkta.

Men jag är över sextio.

Det förväntas av mig.

Surgubbe.

Nu tänker jag i alla fall ge upp för idag.  Tystna. Hör jag någon dra en lättnadens suck? Nåja. Jag återkommer…