Category: Betraktelser & Berättelse

Det är lördag förmiddag. En solig dag. Det är varmt. Sommar fast det är maj Jag står ensam på Brotorget i Bollnäs och väntar med en dunk rose’vin i handen. Det är marknad i stan så det är mycket folk i rörelse. Förväntan hos barnen. Jag står där ensam och tillhör inget av det jag ser. Det är som om jag svävar där över torget i en såpbubbla som kastas försiktigt  hit och dit i vinden. Den måste vara osynlig, definitivt är den det, för ingen tycks notera mig, se mig, känna min vittring. Men jag känner med bestämdhet att det gör inget. Jag är tillfreds med det. Jag tillhör inte världen, jag hör inte till det här som händer runt omkring mig, Jag är bara iakttagaren. Lite autistisk sådär. “Du kunde lika gärna vara död” säger en röst flera gånger inom mig.  Det här hade fortsatt precis som det ser ut här nu utan dig. Ingen, INGEN, här hade ens vetat om ditt frånfälle, ja eller brytt sig, för den delen.

Mannen med fotbollsvmkepsen som sitter med några andra män och äter en nyss inhandlad korv med bröd med två strängar Johnnys starka senap, inhandlad från korvmojen strax intill, verkar glad. Hans kamrater med. De ser ut som om de brukar ta en öl tillsammans. Då och då.  Som om de kanske till och med sitter och tittar på lördagsfotboll tillsammans. Mannen med den blågula kepsen har väl en trettio, fyrtio kilo lagda till sin gymnasievikt. Det är ett kilo adderat till kroppsmassan varje år. Det smygande förfallet de flesta medelålders män och kvinnor trotts allt tillåter ske. De andra på bänken har lagt på sig några kilo mindre. Övervikt är inget som berör det här gänget av karlakarlar.  Ja karlakarlar i sina egna ögon. Men hursomhelst det har sitt på det torra. De behöver inte ut och jaga på krogarna. Det var länge sedan de gjorde det. Några öl och lite fotboll. Helgdagar. En fru som kan laga husmanskost. En korv vid korvmojen när man är hungrig. Men jag, trotts mina egna överviktskilon, hör såklart inte dit. Någon kanske skulle tro det om de såg mig. Men nope, jag skulle dö den uttråkades långsamma död där bland dem.

Familjen, två par. Alla i sina bästa år. Kanske bor de i villorna bredvid varandra. Kanske bor de i olika städer men känner varandra sedan förr. Lån på hus. Lån på bil. Amorteringsfrihet. “Det känns ju ändå som man äger.” Barnen vill ha sockervadd, glass och kola. En pappa lovar dem det. “Allt!?”. Det jublas och det dansas. Tydligen är det papporna som ansvarar för barnen en sådan här marknadsdag. De båda mammorna pratar med varandra. Bryr sig inte. Jag hör inte vad de pratar om, men det verkar vara spännande. De är till synes helt bortkopplade från resten av familjen. Inne i sitt. Kanske handlar diskussionen om deras upptäckt av en ny medicin som äntligen botar all cancer, Kanske handlar den om väninna tre som stuckit iväg från man, familj och ränteinbetalningar för ett lyckligare liv tillsammans med den tjugotvåårige hunk med sexpack och sportbil. Jag hör alltså inte. Vet inte. Men jag hör såklart inte till heller. De ser mig inte ens . Jag tror i alla fall inte att de gör det – fast vi en stund färdas bredvid varandra. De har sitt universa. Jag mitt. Fast vi befinner oss på samma torg.

Sen det där folket på andra sidan torget med en penis på ryggen. Ja eller är det en försiktigt erigerad kuk. Uppåt pekar den i alla fall. Ja och pungen har iof en liten tyngdkraftsbefriad form. Högerdragning. Men kanske är det kallt. Den är tämligen kort om den nu verkligen är erigerad. Väldigt rak och stadig om den nu inte är det. Dom har beachflyers också med den där symbolen. Ett bord. Dom försöker fånga in folk. Själv skulle jag bli vettskrämd och ropa “våldtäkt” om de försökte fånga in mig. Men där borta, de står alltså på andra sidan torget, verkar folk inte särskilt skrämda. Kanske är man inte lättskrämd i Bollnäs. Eller så tillhör man samma sekt.  “Liberalerna” kallar de sig tydligen. Ja och jag hör inte definitivt inte till där heller.

De där tolv, tretton års flickorna som står och fnittrar vid Åhlens varuhus vägg hör jag ju verkligen inte till. Har jag ens någonsin funnits i en tolv, tretton års flickas värld någon gång i mitt liv? Nej tveksamt. Ja och definitivt inte nu. Möjligen som äcklig gubbe då. Men hör till. Nej. Helt olika världar. Ljusår från varandra.

Invandraren med de stora yviga mustaschen – man tänker fördomsfullt per automatik Turk – som står och pratar med en lille smale invandraren som sitter på bänken ser mig såklart inte heller. De har en intensiv diskussion gående. En diskussion som den mer kraftige mannen med mustasch tycks leverera som en monolog till den lille smale. Men närmade jag mig dem så skulle de tystna. Se förvånat på mig och sen skulle mustaschmannen fortsätta monologen som han kallar “diskussion”. Nej jag skulle inte förstå vad som sägs. Inte höra till.

Det är kanske drygt hundra personer här på torget. Ja och så alltså jag då i min bubbla. Jag ser mig omkring. Hör inte till. Finns kanske inte ens. Jag är bara här på besök en solig majdag utsänd från en annan värld där bara jag bor.

Men trotts att jag står där och känner sådär så känner jag en slag tillfredsställelse inom mig. Kanske är det bara vanan. Att det brukar vara de här känslorna som övermannar mig när jag är ute bland folk. Kanske är det galenskapen. En gammal gubbes förberedelser för den sista resan ut i ingenting och in i icke-existens. Det känns tryggt ändå på något sätt. Samtidigt som det är sorgligt på ett annat sätt.

Men K & N dyker upp med sina inköp.Vi skall handla blommor och mat. Liv som rullar på. Där hör jag väl till ändå. Det måste väl ändå vara så?

Det är värmen man kommer komma ihåg den här dagen för. Tjugotre grader klockan arton. Det var sexton klockan fyra inatt. Magiskt. Grannen ville lägga allt i en påse och spara. Japp så kan man såklart också göra. Själv vill jag ha allt det här nu. Ta in. Precis som jag vill ha det mesta levererat och avnjutet.

Koltrasten är stundtals galen. Möjligen handlar det om kondition. Han klarar inte längre pass än vad jag gör. Kör intensivt en stund, sen tyst länge. Men det är såklart självklart värda att vänta på hans drillar. Det vackraste som finns är Koltrastens sång. Ja om du frågar mig.

Jag skriver manualer mest hela dan. Skriver om. Det är tröstlöst och tröttande. Tar upp det där nästa vecka igen. Som kommen från bondsläkt som jag är så äts det härskna fläsket, den dåliga potatisen och det mögliga brödet först. Det kan inte hjälpas att metoden har nackdelen att man alltid äter just det där som är dåligt då. Men lika med låtsasjobb och riktigt jobb (om jag minns rätt). Det tråkiga först. Alltså man gör sällan roliga saker. Läs aldrig.

Fast skall man släppa grejer så är det sällan skoj ändå. Handlar mest om disciplin. Att nå något slags “klart”. Nirvana. Man får uppfina ett nytt ställe och kala det “Nirvana” varje gång. För “framme” är man aldrig. Alltid bara nästan.

Skjuter iväg räkningarna idag. Och OJ! det blir pengar kvar. Det är Hulken-vilar-tider. Icke-eldningssäsong. Livet är lättare. Men å andra sidan mycket som skall fixas och hinnas med innan nästa eldningssäsong börjar. Rundgången. Är inte vi alla i det där hjulet? Springer för våra liv.

K är på filmpremiär. Bästa stassen på. Snygg. Hoppas det blir skoj. Fest hela natten gissar jag om jag känner det glada gänget.

Själv håller jag mig hemma. Alla fönster öppna. Redo för den stora kometen. Eller att himlen skall fall ner över våra huvuden. Nej då. Det är lugnt. Jag vandrar på. Lite krisförstörd kanske av svårår. Men det vore väl underligt annars. Det rör sig framåt. Man försöker undvika att tänka på att det är döden som är ändstation och att den närmar sig. En hamn, inte ett hot. Inte längre.

Biblioteket. Så mycket böcker.  Stackars barn som måste städa undan allt det där en dag. Böcker är tunga. Men kanske går det att ställa en container under fönstret. Fylla den. Värdet minskar. Papper kan eldas. Orden där i kan glömmas.  Det är mest känslomässigt. Rummet, som vi kallar “biblioteket”, är väl det det med. Men glad att ha det. I mitt barndomshem fanns en bibel och “Gropen i skogen” av Åke Wassing.  Det är rummet är en eftergift åt lyxen att äga mycket av någonting. Ord. Bokstäver. Kunskap.

Nu mat. Helg. Vila.

Det är ganska underligt egentligen. men ofta är det just det där att vara en underdog, att inte ses, att det är just det som är själva drivkraften. När det där blir som tydligast, japp, det är då som jag jobbar som hårdast med VSCP. Ett drag av självplågeri kanske. För om jag minns rätt så kändes det sådär i replokalerna på 70-talet också. När man satt där själv. När bandmedlemmarna sa “jag orkar inte idag”.

Oftast bryr man sig såklart inte alls. Det är liksom ingen ide. Det är så jävla många tomma tunnor som skramlar där ute så det vore ändå omöjligt att göra sig hörd i allt skrammel. Alla har ju den där lösningen som skall bli världsstandard. Alla är så jävla stora och bäst. Ändå har VSCP överlevt så många av de där som slog sig för bröstet förr. Det får en att undra. Varför försvann de? Var är de? Vem öppnade tunnan och tittade efter vad den egentligen innehöll?

Det är med den känslan jag går ner för trapporna idag. Twitterläsandet förstärker den. Jo, jag flyttar bara manualer till Markdown och GitBooks. Inget märkvärdigt, inget som ger priser och ovationer. Men sådant som måste göras. För det ser ut så i nästan allt, större delen av tiden sitter man med trivialiteterna. Dom där genidragsgrejerna är överstökade på några minuter. De är dessutom få. Trivialiteterna däremot. De är många, de tar tid, de kräver sin man/kvinna.

Så sten på sten. Vädret är vackert. Det är inte alls så dumt att leva. Jag jobbar på. Underifrån. Men “uppåt”, ja, det vete fan.

Lunch ute.
Trekvart.
Lyx.
Sol.
Fågelkvitter.
Körsbärsblommor.
Björktrastar.
Tre kvartar är länge i min värld.
Att gör ingenting.
På olåtsas.
Men “äligheten”.
Tar mig som oftast.
Men jag har Svenskan med mig.
Det finns att läsa.
Mår gott.
Åtminstone det här är på riktigt.
Nöjd!

Kåseriet är en månad gammal. Det är OK. Det är så jag läser den lokala tidningen. Utgallrad. Kåsören skriver bra. Jag läser alltid det han skriver.  Det handlar om vad man skulle göra om man vann 850 miljoner.  Mycket pengar. Få som har den mängden. Få som vinner den (det enda sättet folk i Sverige kan tänka på den mängden pengar på ingång till sitt konto). De flesta drömmer dock om ungefär samma sak. Oberoende, resor, hus vid havet, bara jobba med det man tycker är roligt.

Krönikören själv vill göra en coffee table book. En intervjubook med Gates, Beyonce och “mannen som brottade ned massmördaren på fiket”.  Ja det kanske var några andra intervjuoffer nämnda också.  Glömt dom i så fall.

Nu vet jag inte hur det är med “mannen som brottade ned massmördaren på fiket”. Har ingen aning om vem som åsyftas. Men Bill Gates och Beyonce borde inte vara några problem.  Nåja, inte lätt kanske att få en intervju men långt ifrån omöjligt. Snarare en sak som en sådan som jag ser som en enkel grej. Ge mig ett år så hade jag fixat det. Ett års intensiv vilja och koncentration på uppgiften och sen sitter de där intervjuerna där. Jag är helt säker. Så där behöver kåsören verkligen inte de där 850 miljonerna till. Möjligen några tusen till lågprisflygbiljetter.

Sen skall såklart boken ges ut också. En Coffe table book kostar väl en del om man skall ge ut den själv och vill ha den där dyra känslan. Men tamfan inte  mer än att man klarar av det. Om det nu är ens livsdröm dessutom. Inga 850 miljoner behövs där heller. Han skriver ju bra så en hel del kommer ju tillbaks. Dessutom Journalist så han har de rätta kontakterna för att den skall bli omskriven.

Återstår alltså att den där livsdrömmen kan åstadkommas. Fixas. Halas hem. Om man vill. Om man är beredd att jobba för den. Nope, utan jobbet för att förverkliga den blir det inget. Biffar flyger inte in i någon enda ens mun bara man gapar. Man får offra något annat, slita för det, annars händer inget. Åtminstone där är allt så rättvist som det bara kan vara i världen.

Så käre krönikör. Go for it. Ja jag funderar en stund om jag skall använda mig av email-adressen i bylinen och skriva just det till honom.  Men just i dag skiter jag i det. Han vet nog att det är sådär utan ett påhopp från mig. Men jag tror att han aldrig kommer aldrig att göra den där boken (det skull jag aldrig säga direkt till honom dock). Men fortsätta drömma skulle han. Såklart. “Om” är ett mäktigt ord att ursäkta sig med nämligen. Sen är det rätt gott att ha en och annan dröm svävande omkring sig också såklart. Liksom.

ps Själv skulle jag göra exakt samma sak som idag. Möjligen resa lite oftare och ha en bil som helt säkert startade varje gång man vred på nyckeln. ds