Category: Betraktelser & Berättelse

Blodsocker, detta förbaskade blodsocker. Jag är känslig för det där. Jobbar jag hårt fysiskt och inte äter som jag skall så kommer det där blodsockerfallet som ett brev på posten. Ibland räcker det med att sova dåligt och bara jobba på ofysiskt också. Som idag. Vi halv fem är jag slut. Vid sju när K skall hämtas från jobbet och maten är klar darrar jag som ett asplöv och tror att jag skall falla ihop. Oklart varför jag inte stoppar något i munnen däremellan. Men.

Blodsockerfall.

Så in med mat. Sen horisontalläge på den gröna IKEA-soffan. Sova en timme. Sen så. Skapligt igen. Jo jag sitter ju här. Lever.

Löjligt är den. Åkomman.

Men man överlever alltså en gång till och förundras över att man gör det. Tack för det förresten. Jag har grejer kvar att göra. Människor kvar att träffa.

“Min” bilreparatör skaffar sig annat jobb. Hur i helvete skall det gå? Japp, jag bara frågar. Nu när man vant sig vid hans utmärkta service. Har man inte ett hjullager, höger bak, som låter. Suck, eller snarare dubbelsuck liksom. Mekonomen. Antar jag.

Hade man varit en sådan där influencer så hade stycket här ovan renderat i en gratis bilreparation. Ja nästa i en ny bil med servicekontrakt. Nu är jag ju den jag är. En anti-influenser. Jag får antagligen betala dubbelt.

Sånt är livet.

Man skall vara snygg och vältränad om man skall vara influencer. Eller åtminstone känd. Det går åt helvete på alla punkter.

Det är dock inte så viktigt att en influencer har något i huvudet. Åtminstone verkar det så från min vinkel. Men antagligen är jag inte en som skall sätta sig på höga hästar där heller.

K har en vecka kvar till sin semester. Fem veckor i solen. Jodå, det är hon värd.

Vindarna är här nu. Schwiiiiiich och skak säger det. Hade vi hav här utanför röt det. Hade det varit för 10-tusen år sedan jag skrev det här så hade det faktiskt varit så. Kustremsan låg bara en bit härifrån under istiden. Sen var det kanske inte Kaliforniens väder  direkt här då såklart då. Men man kunde ha byggt jävligt häftiga snögrottor.

Dragspelaren har blivit allas egendom nu. Som död blir man lätt det. Jag vandrar i alla fall i hans skor. Inte bara bildligt då. Fötter hasar fram i skor som han också vandrat i. Saknar honom och hans historier nästan varje dag där vid postlådorna, Japp, och Nisse som bodde där i huset före honom.

Om jag nu är död när du läser det här. Ja och någon vill ge mig ett pris eller sätta upp en minnessten (varför man nu skulle det?) så påminn de jävlarna om att det är nu, NU, medans jag lever som jag skulle behövt det där. Allt man gör efter någons död gör man bara för sig själv. Man blir en falsk skit och en taskspelare bara. Japp och den som skall hedras fortsätter att vara lika död som tidigare.

Ja i mitt fall (och de flesta andra) är väl det där osannolikt. Men det gäller i högsta grad många andra. Fast vad vet man. Efter döden blir de flesta så jävla bra. Fler original än mig har väl hamnat i  historieböckerna utan att ha gjort annat än att finnas.

“Han gjorde åtminstone så gott han kunde”

är väl ord man vill förmedla till eftervärlden. Ja och fysiskt en bänk som man kunde sätta sig och vila sina trötta ben på. Begravning, dödsannons och allt det där kan få vara.

Men förhoppningsvis skall jag inte dödens dö just nu. Möjligen gå och lägga mig och sova. Det är nära men inte ens likt en hare.

Ähhh, går och lägger mig…

Frasse, numera äldsten bland katterna, trampar runt redan vid halvfemtiden här på morgonen. Ja, han trampar inte runt var som helst och hur som helst. Allt är noga uttänkt. Fördel för (halkande) tassar med klor ute (det är halt) på mitt huvud. Han vet så väl vad som fungerar. Putta ned glasögon, putta ned telefon och fungerar inte det gå fram och tillbaks på huvudet på folk.  Han vill ha mat såklart. Fast det finns mat upplagd redan. Men ny. Mer. Knäpp. Japp det har han blivit på gamla dar. Två katter kvar nu.

En timme senare är det lill-katten och jag som vandrar ner till låtsaskontoret. Hon är alltid uppspelt och vill ner dit först. Rusar ned för trappen och väntar vi dörren. Vi är arbetskamrater och kompisar. Men tålamodet är inte alltid det bästa där heller. En kvart senare har hon hoppat ut genom ett av fönstren. Katter har sitt att göra. Gamla ocoola gubbar har sitt. Ikväll är hon här igen. Sovandes.

Men att vakna halv fem när man kommer i säng efter tolv och där och då läst i sin goda bok en timme på det. Jag skulle behöva lite mer av den där vilan innan Frassekalabaliken. Men ibland får man inte det. Så är det bara. Man sätter sig i sadeln och rider iväg ändå. Fast man inte är en cowboy.

Får till mina script för VSCP eventen. Nu ändra på ett ställe och sen generera C-filer, JavaScript filer och dokumentation. Ja och med mera. ÄNTLIGEN får man ropa, för det här har varit planerat länge. Väldigt länge. Men saker tar tid. Alla fattar inte det. Många tror att man inte behöver arbeta ens. “Klart” bara flyger in i munnen på en.

Nu skall jag försöka få ut en release och sen ta semester. Japp, semester från ledigheten och ingetgörandet. Fast “semester” alltså. Som i “icke låtsasjobb”. Överlevde det där i fjol. Hoppas kunna överleva detsamma i år.

Vindbyar på tjugo sekundmeter hotar man med i morgon. En björk redan knäckt efter midsommarvindbyar här. Man får hålla i sig. Leta en hamn om man är ute och seglar efter Gävleborgskusten.Hissa Jolly Roger.

Kaffet smakar helt OK idag. Jag förvånad…  Mycket!

Varmt skall det bli idag. Tjugofem. Ingen kan väl klaga på det. Hur skulle man kunna det. HÄRLIGT! Fast kallare redan imorgon. Men sen varmare igen. Torkan fortsätter. Japp, jävligt torrt är det.

Man skulle kunna vara i sitt hus i Frankrike nu. Stå där i köket i Bretagne och bre en fyrtiocentimeters macka av den där nyinhandlade pain richen som man nyss cyklade ner till byn och inhandlade på sin lite skraltiga och gnisslande handmålade röda cykel. Havet är lugnt. Vågor, små och lugna. Som väsendets, havets, hjärtslag, slår de mot land. Som om jätten just nu välförtjänt vilar. Den där man vet kan bli ursinning. Men som inte är det. Man tittar lite förstrött genom fönstret ner mot sanddynerna. Stranden nedanför huset är tom såhär tidigt på morgonen. Längre fram på dagen kommer den att fyllas av turister. Vandrare och badare. Flanörer rån stan. Ost. Felipe och Augustine uppe på berget ovanför byn gör den mest underbara krämiga ost som iof luktar kamel men smakar gudomligt, som vore den tillverkad för gudarnas bord. Man skär en tjock skiva. Lägger på brödet.  Skivar sen en egen knotig och röd och solvarm tomat som man plockat ute på verandan nu på morgonen och lägger den på smörgåsen där ovanpå den gyllengula osten. Häller upp hett nyrostat kaffe i favoritmuggen. Den som varit med i trettio år. Reklammugg. Jobbmugg. Sen kall apelsinjuice i ett stort glas. Går ut i flippflops och sätter sig på verandan och tar in det där salta i vinden, den sälta som smaksätter Europeisk kust mot Atlanten och gör det på bästa sätt. Sätter sig under parasollet, det med blommor. Vinkar till England. Det som finns där borta, havet, horisonten,  men som inte syns. Landet vill bort från gemenskapen för att de tycker de är bättre.  Tar en tugga på mackan. Njuter. En ocool gubbe och havet. K har inte vaknat ännu.

Fast så är man då kvar här. I Los. Bra nog. Kanske. Kanske inte. Men OK. Så länge man har en baksida. Vänd mot skogen. Frihet.

Jag skall raka mig. Försöka komma igång. Leva mitt liv. Göra det så gott jag kan. Nope, jag kan inte leva upp till de där magrutorna som grabbarna har på kalsongbeställningssidan där jag beställer ett tolvpack. Jag har aldrig känt någon annan man som sett ut sådär heller. Måste kräva en del jobb. En hel del självupptagenhet. För att se ut sådär alltså. Som brudarna. Misserna. De man bortser ifrån. Yta. Inget att ha. Men man känner sig som en lysten gammal bög när man bläddrar bland sidorna och letar kalsonger som passar en ocool gammal gubbe. Fast det är svårt att åstadkomma det där pirret inför kalsongmodellerna trotts allt. Glad när man hittar ett par som faller i smaken och kan ta sig därifrån innan någon tittar över ens axel och missförstår hela situationen.

Lev väl kamrater!

Papper hit och papper dit. Raketer och luftvärnsgranater. Deklaration skall vara inne på måndag. Japp! Om posten vill så är den det.

Kamraten pratar såklart AI. BARA AI. Före det var det “Docker”. BARA “Docker”. Ja innan det var faktiskt “IoT” hetast i helvetet, ja BARA IoT. Jag hummar. Mumlar. Ohörbart. Har mitt. Sedan länge. Alla verkar så osäkra på vad det vill och vad de tror på. Kan tror på. Varför då? Har det alltid varit så?

Före detta grannar begraver en son idag. Det är så oerhört sorgligt att det inte går att skriva mer om på en blogg. Vissa saker kan (skall) inte kläs i ord. Över huvud taget har ovanligt många man känner lämnat jordelivet den här våren. Det är som om den där dödens byracka nafsar en i bakhasorna. Bäst att springa på. Ja, som man ju alltid gör. Man får aldrig ett försprång som lugnar helt. Saknaden är den ständige följeslagaren i det där springandet.

Kaffet smakar skit. Om någon nu skulle undra över det. Ja nu vet då denne undrande hur det alltså ligger till.  Kanske dags att sluta dricka. Jag började dricka kaffe som tjugotvååring. När jag började plugga igen. När rockstjärnedrömmarna blev studioteknikerdrömmar som blev till fysikerdrömmar som förde mig hit till ettor och nollor till slut. Aldrig drack jag kaffe innan. Varför började man? Antagligen för att sällskapet drack kaffe. Fast det hade man väl gjort före det också. Men det var en ny viktig tid i livet och man behövde väl alla kryckor som fanns att hålla sig hårt fast i.

Skall du skriva en framtidsskildring så låt för guds skull inte dess handling utspela sig i San Francisco. Välj en stad i Afrika eller Asien. Visa att du tror att framtiden ser annorlunda ut precis som det förflutna gjorde det. Hur skall jag annars kunna tro på det som skrivs.  Förvåna och öppna stängda ögon för helvete! Exponentiell utveckling försiggår. Serru!

Fast såklart. Man får skriva som man vill. Precis som jag kräver att få göra det här.

Har ni tänkt på att de som säger att det går år helvete alltid drar raka linjer. Det kan vara hur kurvigt som helst före. Upp och ner och ner och upp igen. Men när “det-går-åt-helvete-förespråkarna” tar tag i det där så blir det alltid en rak linje riktad åt “det-går-åt-helvete-hållet”. Uppåt eller neråt alltså. Riktning beroende på axlars innehåll. Förändring? Nope? Aldrig? Rakt fram, uppåt eller ner. Åt helvete. Jag säger bortse från alla som interpolerar medelst raka linjer. De har ALLTID fel.

Verkligheten har nämligen en (skrämmande) förmåga att överraska oss. Positivt!

Jag bävar för den dag “det-går-åt helvete-människorna” får tag i konstanter som “e”, Huva! Då kommer det gå åt helvete ännu snabbare.

Du vet väl att vår hjärna är konstruerad för det där “det-går-åt-helvete” tänket. Man får försöka sätta sig över det. Kämpa! Tror du mig inte går det bra att lyssna på gårdagens sommarprogram. Ja eller läsa annat än rubriker. Ibland.

Fast nu. Måste få iväg det där brevet. So-long. Baby

Man måste såklart få tycka vad man vill. Det är en del av friheten. Jag kan acceptera det mesta av det där. Av tyckandet. Kanske inte det som tycks med avsikt att vara sårande. Men det negativa. Helt OK. Är det konstruktivt dessutom – jättebra.

Men det är såklart det negativa man samlar på i ett liv.  Visst förekommer det en hel del positiva saker och ord också i ett liv, men just dom är så förbaskat svåra att ta till sig. Tro på.  Det där negativa, jodå, det går rakt in i en. Som pilar med skarpslipade spetsar och hög hastighet när de når sina mål. Ja och där inne växer det och växer det för varje dag som går det där svarta. Fyller upp och formar en. Tills man liknar en bläckbehållare.

Fast tyckande såklart. Funderar man, använder logiken, så betyder det ingenting. Men då betyder å andra sidan inte det positiva ett skit heller. Logiken är inget vidare på det viset. Oftast slutar det med att man som mest  är ganska lika alla andra. Man har brister och fel och man har talanger och fördelar. Sånt som alla andra har också.

Vi är rätt lika. Fast en del har tränat mer på saker. Jodå, det finns dom som har talang också Men de flesta av oss måste lägga ner tid. Kämpa. Sen när vi gör det så kommer ingen att tycka att det är så märkvärdigt i alla fall. Orättvist om man tänker efter. Men sen inser man att vad andra tycker förändrar inte mycket. Man är liksom den man är. Sötsur sås. Fast positivt och negativt i salig blandning. Ja sötsur sås är inte så pjåkigt om man tänker efter. Går liksom att leva med.

Japp.

Liksom.

PO: “Svammel”

AKHE: “Ja verkligen!”

PO: “Va!?”

AKHE: “Godnatt!”

 

Det absolut vanligaste blogginlägget måste ju vara

Oj, vad jag har varit dålig på att skriva här på senaste tiden men….

Efter “men” kommer alltså ursäkterna. Men det behövs ju inga. Man skriver bara så lite eller så mycket man vill. Sen är det såklart väldigt enkelt för andra. Ja, som vanligt. Men det är väl podd som gäller för får idag. Antar jag.

Liksom.

Edit: På det här inlägget kan man då såklart svara att man bara skriver när man har något kvalitativt att säga. Jojo…

Det är gott.

Att leva.

Jag går där ute på gräsmattan och känner så i hela mig. En nypa frisk luft står på programmet. Istället för den datoruppvärmda. Den jag annars andas. Men bara jag en fjäril och en humla där ute. Björktrastarna fortfarande borta. Jag saknar dom. Speciellt en som var oräddare än alla andra någonsin varit. Nästan gick att smeka. Men en humla och en fjäril gör såklart också en sommar. Så är det såklart. Humlan försöker sig med iver på att ta sig in i en av pionernas kommande blommor. Det går såklart inte. Den här hårt knuten ännu. Håller på sin brudklänningslika prakt.  Tills det är dags. Förför och skapar “WOW” och inandningar först då. Kan det där med drama och show.

Kommer igång med sommarlyssnandet.  Den där 1 1/2 timmen saktar ned programmerandet. Man kan bara koda under musiken. Men nästan alltid lyfter programmen själen en bit. Åtminstone när man kommer lite närmare personen. För mig är det oviktigt om det är kändisar det handlar om. Jag vill lära känna en människas innersta tankar. Det går jag igång på. Därför tycker jag det är synd att det inte är fler vanliga människor med. Jo det finns lyssnarnas sommarvärd. Men det blir alltid någon med stora problem, död eller sjukdom, det handlar om där. Man måste förstå att också de till synes lyckliga människorna har historier att berätta. Men producenter för radio och mediernas soffor älskar såklart tragedierna. För dem är aldrig ett vanligt liv tillräckligt. Därför att de aldrig förstått att de flesta av oss får kämpa en hel del för att leva våra liv ändå. Alla på sitt sätt. Alla betalar vi priset. Alla halar vi in belöningen. Olika men samma.

Två skator, ungfåglar,  resonerar med varandra här ute. En ingående diskussion är det.  De verkar ha en hel del att säga varandra. Jag, som tillhör ett självupphöjande släkte kallad människa, förstår icke vad de säga varandra. Träder på dumstrut.

Hela IT världen rusar som en fårskock mot AI. Nästa vecka rusar de i en ny riktning. Det där fårlika beteendet skrämmer mig. Elon och de andra fårhundarna rusar runt i flocken. Själv tittar jag lugnt på från en kulle alldeles i närheten.

Ja skrämmer gör det.

Och inte lite heller.

Men jag tänker inte bråka.

Jag kodar i Python. Bemästrar inte. Men såklart kan man få till saker gjorda trotts det. I mitt fall generera kod och dokumentation från VSCP event deklarationer. Många script blir det. Men det som förut gjordes för hand behöver nu alltså inte längre göras för hand. Digitalisering kallas det visst nu för tiden. Fint som fan.

Fast rätt tråkigt.

Men “klar” snart.

Morden i Midsommer ikväll. Sparar nog till på fredag. Om K kan hålla sig så länge. Det som en gång var helt oslagbart är numera mest mediokert. Japp, om man frågar mig. Men det gör ingen som tur är. Fungerar i stort sett som “Grevinnan och betjänten” numera. Bevis på sommarsäsong i varande bara. Något att hålla fast i när världen runt omkring rör på sig. Själv föredrar jag karusellen.

Liksom.

Men WTF. Python, ett sista script. Sen så.