Den största frågan just nu är “strumpor på eller strumpor av“. Japp. Har man inte haft strumpor på sedan någonstans där borta i maj så är frågan relevant. Det är trotts allt en augustikylig morgon. Men inte SÅ kylig.
Skall fundera på saken.
Alltså.
Jomenvisst. Anglosaxisk låtsasarbetsvecka rullar. K’s semester är slut. Nytt försök nästa år. Min… ??? Ja min fortsätter väl, men jag tenderar att åtminstone ägna mig åt låtsasarbete. Bättre kan jag inte. Sorry till er alla som lider av det. Det finns alltid någon som lider har jag lärt mig. Gärna helst då helt utan anledning. Synd att det skall vara så. Fast kanske är det roligt. Att lida. Man borde prova.
Ledighet. Ja det har verkligen varit en kanonsommar. Vi gick ut på ledighet med en lista på inomhusprojekt som skulle ordnas. Visa av en normal Svensk sommar då. Såklart gick vi ur ledigheten utan att att vi hade kryssat av en enda punkt på den listan. Det mesta av tiden har vi faktiskt suttit på en stol i trädgården och förundras över en sommar som varit som man minns att ens barndoms somrar var. Fast de såklart aldrig var såhär fantastiska. Man bara minns dem så. Men i år alltså. Såklart åker alla i hela landet på ångest. Förr skrattade man åt undergångsprofeterna nu hyllar man dem. Med det menar jag alltså inte att man inte skall hantera miljöförstöring och minska vårt avtryck på planeten. Det är den viktigaste uppgift vi har. Det har det ALLTID varit.
Men torka såklart. Aldrig varit med om liknande. Det är synd om bönderna. Ett helvete med skogsbränderna. Ett tag gick vi igenom vad vi skulle ta med oss här om vi behövde dra härifrån fortare än kvickt. Man kommer fram till att det inte finns så mycket av värde. Egentligen. Fotografier. Lite papper. Katterna. Resten kan få brinna. Kan levas utan. Ja inte ens fotografierna och pappren är väl egentligen så viktiga. En nyttig insikt. Faktiskt. Stavas Frihet!
Bollnäs är det längsta vi tagit oss bort till under semestern. Det är OK. Visst. Gotland. Västkusten. Stockholm. Öland. Österlen. Inte hade det varit fel med ett besök i vilken som helst av de orterna. Men nu blev det inte så och man kan leva med det. Vi har i alla fall badat en gång. Inte illa. Åtminstone för min del. Är nämligen en riktig badkruka.
Trodde väl att jag skulle vara opererad åtminstone en gång vid det här laget. Nu har inget hänt på den fronten. Men hösten innehåller alltså troligen de två operationerna och en, åtminstone under en tid, mer eller mindre utslagen undertecknad. Men hellre utslagen än död såklart. Det finns grader i helvetet. Det rullar på även inom sjukvården. Ja de kan ju ha glömt bort mig också. Helt säker kan man inte vara. Inte om man bor i Gävleborg.
Fast nu alltså, härifrån, vanliga veckor fram till jul. Jag har inte ens längtats hit, till låtsasjobbstarten. Tänka sig. Fast nu skall det nog gå att dyka ner och försvinna i något kodparti ändå. Strategiskt vore väl annars att ge sig in i politiken nu och ta sig in i riksdagen. Med ett enda syfte då, att ordna den där riksdagspensionen. Problemet är att man då måste hitta någon som röstar på en. Ja det faller alltså direkt det projektet. Någon som röstat på mig har jag aldrig upplevt. Lika bra det kanske. Man skall veta sin plats. Tur man inte försökt bli lucia.
Hur som helst alltså. Livet är OK här på kullen. Det lär komma några ord härifrån framledes också alltså. Ja och en del kod. Inget av värde såklart. Som vanligt. Men le kamrater…
Äntligen blir det lite studio. En helkväll faktiskt. Nästan en låt. Och inget handlar om annat än att ha roligt. Tänka sig. Det var annat förr. På Sjuttiotalet. När det handlade om ära och berömmelse. Jag är glad att jag nått ända hit. Nu som gubbe. Visare, klokare, åtminstone i det. Tror jag
Ljusdal idag. Sjukvårdsåterbesök. Men men har glömt bort mig. Finns ingen där som vill veta av mig. Men kanske inte helt förvånande för en person som till och med dörrarna till varuhusen tvekar att öppna för. Det senare är faktiskt sant. Har hänt mer än en gång. Det förra är tyvärr alltså också sant. Vården. Suck. Liksom. Om man slapp. Men pillerburkarna och besöken bara tilltar.
Det enda som saknas i studion är ett glas whisky. Det kan inte hjälpas men det är bensin till musiken. Inte mer än ett glas dock. Jo kanske två. Men det där får väl vänta till framåt jul. Då kan jag unna mig. Fast ur fas har de två blivit. Studio och whisky. Oftast är det för kallt i studion på vintern och alltså inte helt kul att sitta där. Följaktligen inmundigas whisky uppe i värmen. Utan studio. Men kanske borde tränga ihop mig mer i år. I alla fall om kaminen nu äntligen verkar komma på plats här nere.
Det känns som jag skulle kunna dra vidare när jag ändå tar mig till centralorten. De flesta verkar resa iväg någonstans under sommaren. Är det inte Gotland så är det något Europeiskt land. Här verkar det inte ens bli Nordanstig i år. Fjolårets “semesterresa”. Därav suget efter att dra vidare. Bara sticka. Smita. Men gör såklart inte det. Fast jag borde. Egentligen. Kanske. Liksom.
Men bara dagar kvar nu tills man kan dyka ner i glömskan och koden igen. Börjar längta dit. Fråga mig inte varför. Du kommer aldrig förstå om jag förklarar i alla fall.
Farsan ramlar ner från väggen. Snöret som är det sista som håller honom uppe har gått av. Kanske har han något att säga. Där från sin sida. Det är bara så hiskeligt svårt att veta vad. De där sublima meddelandena och flörterna går mig nästan alltid förbi. Jag behöver klarspråk. “Skall vi knulla” istället för “skall vi dansa”. Ett klarspråk de hinsides inte verkar klara av.
Jag får väl byta snöre och lyfta upp igen. Eller stuva undan båda för gott där i glömskans förråd. Bilderna fick föräldrar som julklapp en gång när jag gick i åttan. Framkallade med svamp på golvet i skolans fotolabb en alldeles för sen höstkväll. Sen låg de där i en garderob tills jag hittade dem. För stort, för vräkigt, såklart, för den generationen. Men det bästa jag kunde prestera då och där.
Vi tar det lugnt här på kullen. En bok, en soffa, en kopp kaffe. Det behövs inte mer vissa dagar. Det är en vecka kvar på “semestern”. K börjar få jobbångest jag börjar känna längtan.
Det ligger två hundra mil i inkorgen sedan gårdagen. Orkar inte ta mig igenom dem. Jo en donation. En hundring. Behöver den. Man tackar och länkar. Resten får ligga. Kanske orkar man ta sig igenom dem imorgon. Annars får de växa till sig. Blir femhundra eller tusen. Jag är rent av imponerad över min förmåga att koppla bort i år.
Går nog upp och funderar vidare på vad farsan egentligen vill. Sånt gör man bäst i soffan.
Edsbyn. Unga vill till Erikshjälpen. K köper en stol. Massor av människor som tillber Mammon med heta själars eld i blicken vandrar lystet omkring i lokalen. Jag träffar kamrat från förr. Han har barnbarn och barnbarn på väg. Dom har det mina kamrater. Allesammans. Är stolta. Är familjer. Fast dom ibland ändå är skilda. Nära varandra i allt. Kärlek. Lyckligare. Jag går ut. Det här är förr. Hela område här är förr. Ullungen. Fan vad jag stått där och frusit. Ja här uppe på marken under varma sommarmånader också. I själen. Nästan förfruset den innan jag kom iväg. Rymde. Bort. Det fanns både bra och dåliga år här. Som det är. I ett liv. Men allt är förr. Farsans ande svävar över alltsammans. Man nästan ser honom ila fram här fortfarande. Ja Järvefelt i sin gröna Mercedes också.
Det skall fikas. Det bestäms Öjeparken. Fast man såklart måste vara pensionär för det valet. Jag skäms. Men möter ingen jag känner. Morsan älskade den där parken under sina sista klara år. Luft. Värme. Liv. För mig är det gammalt och ingenting. Det jag rymde ifrån. Inget jag kan säga eller berätta härifrån är fint (uttalat av Lidingöbo) nog.
Vi åker västerut igen. Inget händer. Noll grader i luften. Över tjugosex på termometern.
Om man skall bli gammal och inte har en familj som älskar en bör man vara noga med att skaffa sig en revolver. Ett självklart råd såklart till alla som är på väg i den riktningen. Har magasinet sex kulor är det lugnt. Fast det såklart normalt räcker det med en patron. En där ens namn står på kulan. Sen gäller det att inte vänta tills man blir för ostadig på handen.
Fast för det där krävs det mod såklart. Själv är jag såklart för feg. Hans Lidman Kurt Cobain och andra giganter är föredömen där. Vet hur man trycker av. När det är dags. Fast Kurt hade jäkligt bråttom och mycket liv kvar.
Men man kan såklart ta och dö av en sjukdom tidigt också. Som farsan. Sjuttio, en brusten kroppspulsåder en vårlig söndagsförmiddag, sen borta. Trotts att han gick omkring där i sin styrkas dagar. Oväntat. Men han fyllde såklart kyrkan på sin begravning. Respekt och kärlek. Eller åtminstone en av dem. Det skulle jag aldrig klara. Vi kom närmare varandra de sista åren. Han visste att jag älskade honom. Men vi kom aldrig riktigt nära. Han var solitär som jag. Tror jag. Men han hade mer behov av hyllningarna. En självklar centrumgestalt när han fyllde jämnt och festens deltagare strömmade till. Inga tomma födelsedagskalas där som mina patetiska undanflykter. Japp, jag är för feg för det också.
Förra veckan. Hudiksvall. Sjukhus. “Av med byxorna. Lägg dig på britsen och dra upp benen.” Jag har varit med om det några gånger nu. Sen det där fingret in i rumpan. Det som känner på prostatan. Otrevligt. “Gör det ont?”, “JA!!!”, “Jaha, då är den inflammerad”. Jaha. Som den varit i trettio år nu. Sen in med den där ultraljudsonden samma väg som fingret. Jag hinner tänka att det är väl såhär det är att vara homosexuell och mottagare. Svårt att ta till sig. Som njutning. Det mäts. Jodå, jag har en prostata som är tre gånger så stor som den skall vara. Man tänker “bort med skiten”. Trött på det där. Men går därifrån med några piller som har en biverkningslista som skrämmer mig ut av bara helvete. Fegis igen såklart. Som alltid. Det är mycket revolver över allt det där också. Men rädsla för en biverkningslista tyder väl ändå på en vilja att leva vidare. Om det är bra eller dåligt det vet inte jag.
I princip återstår en vecka av semestern. Ja K’s semester som jag åker snålskjuts på. Suget finns där. Jag känner det. Däri finns min livslust. Ja och jag har haft det skönt under de här veckorna av bortkoppling. Jag har aldrig suttit still så mycket faktiskt. Japp, som vilken annan gammal gubbe som helst har jag bara suttit där. Låtit tid flyta förbi. Det där är definitivt inte jag. Egentligen. Eller snarare har det inte varit jag. Kanske är jag inne i en ny fas av livet. En där jag klarar av att sitta still och inte göra ett endaste litet dugg. Man kanske helt enkelt bara skall lägga ner. ALLT.
Imorgon Bollnäs. Unga skall till sitt. Tåget bär dem tillbaks till lärdomsstaden. K skall till Polisen. Lugn. Det är inget farligare än att hämta en legitimation. Själv är jag bara chaufför. Existerar knappt. Lite som farfar när han skjutsade Djurholmssocieteten i sin T-Ford. Fast min uniform är jeans och en grön skjorta. Jeansen har alltid varit mina men skjortan tillhörde grannen och Dragspelaren en gång. En gång för länge sedan skojade vi om att jag skulle få ärva den när Dragspelaren var borta. Nu har jag alltså gjort det. Det är konstigt det här med livet och allt man säger och som man aldrig tror skall inträffa.
Men nu. Jag har några sidor kvar i min bok. Perfekt att avsluta den som inledningen på en sommarnatt som just den som vilar svart och tung och fladdermusfull är utanför fönstren just nu. Japp, den här dagen får anses vara en full dag. Noll grader. Det gör mig ledsen. Men värme tenderar att söka upp det kyliga och värma. Däri finns hoppet. En Maxwellsk ekvation som ens slutgiltiga räddning. Inte illa egentligen.
Bortkopplad. Totalt bortkopplad. Ja, semesterurkopplad. Nollad. Otänkandes. Så vandrar jag i världen i dessa tider. Jag bryr mig inte ens om att raka mig. Va fan liksom. Varför det!? Det är sommar. Det är vila. Det är det stora lugnet som pågår och verkar.
Ändå föregår en del av de där aktiviteterna som hör till ledighet. Aktiviteter av det fysiska slaget gillat sällan den onda axeln. Alltså får jag lida lite också i all denna stillhet. Lite som Jesus alltså, men mindre dramatiskt. Ja med tanke på att Ernst var min farsa, Gud på sitt sätt, men bara människa. Vi är bara vanliga människor allesammans i min släkt. Det kan liksom inte hjälpas. Andra må vara släkt med Gustav Wasa och Napoleon. Men alltså inte jag.
Hudikkalas blir det inget av. Lite synd. Men ingen större tragedi. Det vanliga kommer som vanligt före. Mat på bordet och trasigheten får hanteras före musikupplevelserna nästan varje gång. Jag har inga problem med det.
Regn igår, regn i natt, regn idag. Det faller i skurform. Strilar. Forsar och dundrar ner. Jag applåderar. Alla andra hurrar. Aldrig tidigare har det väl hurrats så för regn i det här landet. Man borde anteckna i en almanacka. Som en historisk händelse. Men gör inte det. För att det här händer igen och har hänt förut. Osagt hur det var med hurrandet då.
Men värmen är kvar. Fuktig och klibbig. Det är som om man var i Alabama. Åtminstone tror jag det. Jag har ju aldrig varit där. Jag tror så mycket. Har säkert fel. Konstigt att man kan tro så mycket och ändå inte klassas som religiös. Men kanske borde man klassas som en sådan ändå. Koltrasten tillbedjer jag med bestämdhet. Solen med. Ja och en hel del annat. Några dogmer på det bara. Religion.
Det där underbara sommarljuset har lämnat vår kulle för i år. Augustimörker faller ner över kullen som en sopsäck och viskar om höst och vinter. Men jag lyssnar såklart inte på det örat. Inte ännu. Senare kanske. Just bara för att jag älskar hösten lika mycket som sommaren. Lugnet. Energin som finns i den där årstiden. Att göra underverksenergin. Att starta nya-projekt-energin. Kör hårt energin. Men det är ett tag kvar. Snart där.
Men först skall det badas. Har inte lyckats sänka ned min badkrukekropp i en sjö ännu. Utan den bedriften kan man väl knappast påstå att det har varit en sommar på riktigt. Så det, badandet, står högt upp på alla listor just nu.Men bil skall fungera. Det skall finnas bensin. Vädret skall vara gynnsamt. I den ordningen. Då blir det bad. Enkelt. Eller svårt.
Tar jag en selfie så ser jag ut som man borde göra i den ålder jag verkligen befinner mig i. Så jag tar selfies ibland. För att se det andra ser. Verkligheten. Den man ser i vitögat. Underligt uttryck. Har inga problem med det där. Men blir alltid lika förvånad när den unge mannen (nåja) jag ser i spegeln varje dag visar sig egentligen vara en åldrande och grånande man. Är ju lite skönt också faktiskt. Man behöver inte stångas så jävla mycket längre.
Fast nu behövs sömn. Ja och axelvila. God bok skall ta mig dit. Snart. Öppet fönster skall svalka mig i natten. Nu äntligen. Inga strumpor har funnits på fötter sedan maj. De kan få sticka ut under täcket. Ett liv utan strumpor är livskvalitet. Fötter utanför täcke kyler kropp. Så låt den här dagen kallas en full dag. Nu. Ja. Så får det bli.