Valdag. Snart vet vi. Det värsta är väl inte Aliansen eller de Röd/Gröna. De är ändå rätt lika och samma. Det skrämmande hotet är SD. För mig är de ondskan. Men kanske är det egentligen bara rädslan. Men rädsla hos så många förvandlas just så lätt till den där ondskan. Gör den till vardag, till något som är tillåtet. Man kan se och minnas Jugoslavien och vad rädslan åstadkom där mellan grannar. Gillar man inte det exemplet finns det så många många fler att se och skrämmas av.
Jag är livrädd för utvecklingen i Sverige. Ja faktiskt riktigt, riktigt rädd.
Sen så går då Frank Andersson och dör. Tråkigt. Vi är femtiosexor båda två. Slutet kryper närmare inpå en för var och en i samma ålder om faller ifrån.
Jag stänger igen. Nu. Snart. Vad annat kan man göra? Förslag?
Men det är OK. Är riktigt förkyld. Inte ens whisky biter på den här satans besten. Bara tiden eller döden kan möjligen få den att ge sig till slut gissar jag. Man hoppas alltså på det första. Får acceptera, motvilligt, det andra.
Dragspelaren, påpälsad som om det är minus fyrtiotvå, kommer till mig inatt. Han är arg. Mycket arg. Anfaller mig. Jag har ingen aning om varför? Vaknar. Boxandes hårt i luften med nävarna för att hålla honom borta. Otrevligt.
Men sjuk alltså. Det är då de där konstiga drömmarna kommer, eller som man minns dem. Jag har en hel barndom med hemska mardrömmar bakom mig. Vet allt om dem.
K är valförrättare imorgon här i Los. Äldste sonen i Uppsala. Båda vide ordföranden. Bra. Duktiga. Själv ligger jag nog kvar på soffan och läser. Men jag sover nog också en skvätt. När ögonen tröttas av textmassor. Min röst har jag nämligen redan lagt. Mer kan jag inte göra.
Det regnar ett hårt höstregn här ute. Det är också mycket riktigt höstdimma och höstmörkt. Mysigt när man befinner sig inne. Av alla årstider är det hösten jag älskar mest.
Men nu alltså. Ge sig. Lämna en snorig lördag till arkiven och med det till dem som lever i det förgångna och av det förgångna. Själv, däremot, tänker jag röra mig framåt ända tills det inte går längre. Jag säger inte att det är bättre eller sämre. Bara att det är min väg. Jag har haft fullt sjå att hitta den där vägen som jag kallar min. Det ä välr knappast någon dessutom som skulle fråga om råd i avseendet vägval, ja eller annat för den delen, och rikta frågan till mig. Men inget av det där stör mig. Inte det minsta. Människan är blind.
Det är lördag här. Jag sitter här på låtsaskontoret och sippar på en supergod whisky (tack Janne!). Jodå, som förkyld känns det som medicin. Är nog det tamefan. Ja även annars. Det som man mår bra av är definitivt bra för en, i lagom mängd då såklart. Alla överdrifter, i vilken riktning de än tar sig, är av ondo är väl fullständigt klart och känt. Bra att ha koll på såhär i valtider. Men även annars.
Jag håller på med en ersättare till “Hulken”. Japp, “Hulken” blev det ursprungliga namnet eftersom allt var grönt från början. Nu har det väl blivit lite varierande färger, Namnet består dock. Hulken är styrningen och själva värmesystemet här i huset. Varmvatten och pellets, vattenförbrukning och en massa temperaturer, säkerhet och annat. Använder VSCP såklart. Det finns inget bättre sätt att se bristerna i det man själv konstruerar än att själv använda grejerna. Jag tycker det är en förutsättning för att man överhuvudtaget skall få sälja grejerna faktiskt. Annars blir det som vår dammsugare. Den tippar när man åker runt med den, det går inte att ställa upp slangen utan att den ramlar i golvet, det finns två böjar på röret där saker fastnar men som man lätt kunnat trolla bort bara genom att göre dem lite bredare just där, osv. De som konstruerat den maskinen har aldrig använt den. Antagligen aldrig dammsugit själv ens. Man ser sådant där i köket också. Saker som är svåra att rengöra efter användning har konstruerats av folk som aldrig befunnit sig i ett kök.
Men här används alltså VSCP enheter. Några “legobitar” programmeras upp för att utföra de där funktionerna som jag beskrev ovan. Där är det autonomt. Snurrar bara på och fungerar. Som enheterna i en bil. Sen kan man såklart ändra parametrar och logga och sådan där och det sköts av en Raspberry Pi som också är länken mot oomvärlden. Den blir faktiskt den svaga länken i sett sådant här system. VSCP grejerna behöver åsknedslag eller dyligt för att dö. Raspberry Pi’en avlider för mindre saker. Därför har den inte så mycket med den egentlige funktionaliteten att göra. Varmvatten blir det ändå. Pellets slutar att matas in när det är fullt osv.
Men några nya (kul) grejer blir det ändå också med i och med den här versionen. Men egentligen byggs varenda del av det här bara för att jag inte har råd att köpa det av någon annan. Enkelt.
Det har funnits misstag på vägen. Nittiotre eller nittiofyra den första varianten. Eldade pellets (kostade 750:- ton då). Använde en flisugn. Den kunde rymma M Y C K E T pellets. När man körde för fullt hoppade sakerna i källan nästan. Tändningen gick till så att pellets matades på och sen gick tändelement och fläkt igång och en sensor kände av när saker tänt och körde igång. Det där fungerade bra utom en gång. Antagligen hade det tänt för lite och sen hade systemet satt igång varefter elden hade slocknat igen och ny startsats matats in och tändningsfasen börjat. Men blåser man luft genom glödande pellets bildas väldigt mycket rökgaser. Har man bara en normal startsats är inte det ett problem men här var det betydligt mer pellets. När allt till slut tände så var både panna och skorsten full med gengas och det blev POFF. Varenda plåt på pannan flög av. Säkert var det en eldpelare i skorstenen också. Men plåtar går såklart att lägga dit igen. Dock med lite CO varning för den som gör det. Allt ordnade sig. Programmerade om startsekvensen till att inte blåsa på konstant utan puffa istället. Bättre.
Hoppas hur som helst att de där grejerna skall snurra i veckan.
Man får förresten en ESP32’a idag för under tjugo SEK i styckepris. Det är kortvarianten med flash, kristaller etc. De etablerade leverantörernas system säljs för fem gånger den pengen. Jag är säker på att vi sett ett viktigt skifte i historien här. Det är ungefär samma pris som jag betalar idag för en åttabitare och får bara processorn. Men mest viktigt är nog teknikhöjden, tillgängligheten. Det är inte i första hand priset det handlar om alltså. Någon som minns miniräknare och Japan och sjuttiotal? Det blundas hursomhelst hårt i västvärlden för den här utvecklingen. Fast man borde ha lärt sig sedan länge.
Nu finns det en timme till förfogande här. Lite roliga timmen. Den tänker jag använda. Ha det gott.
Jag sover som en stridsvagn som forcerar fiendeland där bara lättare ofarligt artilleri omger den. Det är gott. Jag vaknar utvilad. Lite senare än vanligt sker det där uppvaknandet. Men vad gör väl det. Här? Noll och inget.
Nu sitter jag här. Dricker kaffet som smakar lika äckligt som vanligt. Som det är. Liv. Överlevnadsbart. Det skall städas lägenhet idag eftersom det är torsdag. Man gör det man måste. Just det är sällan några problem. Visst är det tur att det är på det viset.
Här nere på kontoret får det gro igen. Det som inte Svetlana, robotdammsugaren, tar får ligga kvar och gona till sig.
Förkyld såklart. K träffar alla dessa skolungar och läshungriga äldre. Släpar hem. Saker. Små. Levande. Jag blir sjuk. Varje gång. Träff. Försvarslös sitter man här i sin ensamma borg här på kullen och försöker bara finna till. Men icke. Det skall testas och plågas också.
Jodå, det finns de som har det värre.
Alltid.
Annars är det väl älgjakt som gäller här uppe. Viktigare än semester och jul. Viktigare än livet. För de flesta här i Norrland. Dock inte för mig då alltså. Men jag kan förstå det där. Har kopplingar tillbaks i tiden när allt var enklare.
Norrland förresten. Ser egentligen inte att Hälsingland tillhör Norrland. Men definitionen är väl “norr om Dalälven” fast det borde vara norr om Sundsvall om du frågar mig.
Ute låter en skata. Pica Pica. Jag har persiennerna nere så jag ser den inte. Det är bra tider för skator just nu. Ungarna drar runt som rövarband. Förser sig. De äldre äter istället lugnt och metodiskt upp sig inför vintern. När snöstormarna landar är det inte lika roligt att vara skata. Vinter är hård tid för de där svart vita vännerna.
Gillar skator.
Men jag är med idag också. De som känner mig vet att jag tycker det är gott att leva. Vet att jag inte tar en endaste dag för given.
K skall valarbeta i helgen. Själv skall jag vila, möjligen alternativt jobba. Nåja låtsasjobba. Ja det lutar väl ganska hårt åt det senare. Själva väljandet är avklarat. Det är förbannat rött här på kullen i år. Revolution. Fast jag inte tror på sådant. Men jag tror på företagande, EU osv. Men passar ingen annanstans heller. Protest mest. Socialistisk protest. Eller som sonen säger. De enda som är Socialdemokrater nu för tiden är vänsterpartiet. Sant. Resten är höger. Mitt existerar inte.
Förbannad på de som påstår att vi är för generösa i flyktingpolitiken när fler än någonsin dör på Medelhavet. Ser den lille drunknade pojken på stranden i Grekland framför mig. Är vi bara kräk egentligen? Allesammans?
Japp det finns problem med flyktingmottagande. Men lösningen är inte att avhumanisera sig. Vi är världsbäst på att lösa problem i Sverige. Vi kan om vi vill. Släpp fram nya lösningar. Innovationernas tid. För tusan.
Men som anti-influencer är det såklart ingen ide att skriva insändare om dylikt. Synd bara ett de som faktiskt har följare i stora skaror bara ägnar sig åt skit och ytlighet.
Tage Danielsson – du saknas oss. En mening och du hade sagt de förlösande ord som skulle fått alla på humanism snåla att skämmas och göra bättring.
Men någon “Tage Danielsson” bjuder inte den tid vi lever i på längre. Det är synd. Mycket synd.
Dags att greppa den där dammvippan. Motvilligt men bestämt.
Jag kollar in Times Square bara för jag längtar dit. Men gör det där först efter att jag lagat en SD läsare på en Pi 3’a. Okastar en Raspberry Pi liksom. Det känns som man tjänat den där inköpskostnaden, speciellt som det är en gammal reklamation som man fick behålla. Åtminstone för mig känns sådant utmärkt.
Men vill dra också såklart. Som alltid. Fast hur än lockande New York verkar just nu så sitter man här och kan inte annat än att sitta här. Jag har sovit högst ett par timmar i natt. Det känns såklart. Förkyld dessutom. Skulle kunna vara synd om mig om det helt enkelt inte bara var rätt åt mig. Som alltid. Men piggare blir jag inte för det. Nehejdå.
Men ger mig fan på att klara dan och stålsätter mig alltså åt det hållet och det går. Det är andra natten i rad som sömnen inte vill komma när den är påkallad. En ovanlighet för mig så inget att klaga på egentligen. Men det drar i benen som om djävulen stod där med sitt anhang och hade en dragkamp med han/hon/det/gud och dessutom, så fort jag känner att jag börjar slappna av så blir jag kissnödig och måste upp. Men man hinner tänka en del såklart. Alltid något. Farsan låg ofta långa nätter och funderade. Uppfinnaren i honom kunde inte släppa det där han höll på med. Jag var lika förut, härmades kanske, men romanläsandet innan sömn har tagit mig iväg därifrån till en mer avkopplad insomning bortkopplad från det som rört sig i intensivt i skallen en timme tidigare.
Man hoppas alltså på en snabbare insomning ikväll. Men först skall min bok läsas klart. Förbaskat bra. Den bästa på ett tag. Och då har jag ändå läst flera som varit jäkligt bra på senaste tiden. Fast jag rangordnar sällan. Försökte göra det med whisky ett tag. Men allt hamnade på första plats till slut och “experterna” skrattade åt mig. Klarar inte av rangordnande. Upplever. När det sker. Som ett barn. Dåligt eller bra. Inte fan vet jag. Jag “är”. Gillar.
En Pi med den nya PoE hatten är en höjdare faktiskt. Allt blir mycket, MYCKET, enklare.
Men jag skall gå och lägga mig. För freden och för alla rosa cyklars skull. Jodå lite för förkylningens skull också, för att en bra bok drar och för att jag är övertrött. Såklart. Hur vore man funtad annars.
Imorgon är liksom en annan dag. Om man nu får vara med. Man hoppas på det. Kan inte vara säker. Mer går inte.
Jodå. Tamefan. Snart är vi där igen. Vinter. Fast idag var det inga känningar åt det hållet. Sommarvärme över kullen. Sköööööönt. Härligt. Underbart.
Har försökt få fart på mitt digitala oscilloskop under större delen av dagen. Dock utan resultat. Hamnar i skräplådan. Eftersom jag sålde det analoga för ett tag sedan så står jag nu alltså helt utan. En icke helt tillfredställande situation kan jag lova. Hur skall det gå egentligen? Men man får väl gissa och hoppas i fortsättningen. Jobba som en aktieanalytiker liksom.
Men rätt åt mig såklart. Man skall spara på allt. ALLT.
Men ibland är det där spara ganska svårt. Som med vår nyinköpta tvättkorg. Den har ett alldeles perfekt lock. Men vi har ingen användning av ett lock. Ids liksom inte slänga det. Kanske kan det användas till något annat. Fast kanske måste man. Ta ett djupt andetag och pressa ned det i soptunnan. Gå där ifrån. Glömma det där perfekta locket.
Kastar man saker brukar man hitta en användning för det kastade någon månad senare. “Nu skulle man haft x kvar”… Händer varje gång man kastar något. Åtminstone nästan.
Alla subventioner, solkrafttak, vindkraft, batterier, elcyklar osv går ju till dem som har stålar. Den som inga har kan ju aldrig ta del av det där. Alltså subventionerar de som har lite pengar dem som har mer. Är det rättvist det? “Ja, kanske”. “Tillsammans” är väl mantrat när båten skall ros och den fattige sitter där vid åran i den farkost man färdas tillsammans i. Fast sådant där pratar inga politiker om. Det finns inga väljare av värde som är intresserad av sådant. Bra och tur kanske. Vad vet en sådan som jag.
Man förstår väl inte. Det är komplicerat. Som moderaten som på twitter tyckte fattiga skulle spara mer. Någon svarade att pengarna räcker inte hela månaden för någon som har dåligt med pengar. Då tycker moderaten att man skall spara i början av månaden istället. Det är åtminstone inte bara jag som är dum i huvudet. Tydligen. Tygt.
Fast man får skita i det där. Låta ledarna sköta sådant. De som kan prata OCH tänka.
Själv går jag och lägger mig. Min bok är förbaskat bra. En timmes läsning räcker knappt. Men vill man vara skapligt pigg imorgon så får man hålla igen. Ju. Liksom. Eller hur?
