Köpt för 27 kronor från Clas Ohlson för sisådär 22+ år sedan fungerar den klanderfritt också idag. Jodå lite kantstött är den som vilken 22+ åring som helst. Men rostade bröd blir det om man stoppar i orostade bröd i den, drar i spaken och väntar en stund. Fungerar perfekt.
Men idag ryker det. Så jag vänder på den. Hittar en hel måltid.
Nu kör vi nästa tjugo + år. Undrar vilket av barnen som vi skall testamentera den till förresten…
ps Jodå den har nog blivit rensad fler gånger under de där åren. Men kanske inte så ofta som den borde. ds
Att sätta på en kanna kaffe den här tiden är ingen bra ide’. Det är ett faktum. Förr gick det bra. När nikotinnivåerna var så höga att en kanna till, varken gjorde till eller ifrån. Numera, med ett moderat drickande av kaffe, för att inte säga försiktigt, kommer det att hindra mig från att sova, ge ben vars muskler drar och åbäkar sig när man ligger där och försöker somna och till slut få mig att morra argt där i sängen: “Varför i helvete drack jag det där kaffet!” Men just nu, vid den här tiden, tänker jag definitivt inte låta sådana insikter hindra mig. Icke!
Jag är nämligen sugen.
Att vara sugen är bra. Det finns många i min ålder som slutade med det för trettio år sedan.
Jag har kört igång ett SMS alarm här idag. Grejer till det har jag haft liggande i år. Men så helt plötsligt hittar man den där energin, ja och sen sitter det där. Ja inte speciellt avancerande grejer. Men alarm med förklaring av orsak och telefonsamtal med kod för orsak till valfritt antal nummer är väl inte sämre än annat som finns att köpa på marknaden. Bra att veta när frysen håller på att tina, eller när kylskåpsdörren är lämnad öppen eller när varmvattenberedaren kokar. Som vanligt i VSCP sammanhang så finns det några väldefinierade alarm att välja bland. Jo man kan skicka “alarm” till en MQTT server också. Men jag tänker inte försöka förklara varför det är korkat om man nu inte fattar det själv. En hint är såklart att grannen helt säkert skickar “?????” istället på en annan kanal. Samma sak, fast olika. Liksom.
Fast skit i sånt.
Det finns konsulter.
Fast egentligen håller jag på med en GPIO drivare alltså för VSCP daemonen riktad mot Raspberry Pi och grejerna i den världen. Event tänder pinne, pinne ändras ger event. Ungefär så. Det skall vara enkelt.
Problemet med att göra saker själv är att man får göra saker själv. Så vill jag ha en sådan drivare till det jag just för tillfället håller på med. Ja då får jag skriva den koden. Vips så har en vecka gått. Är man en som följer i andras fotspår laddar man ner och kör. Har inte tid att säga tack. Men det är OK såklart.
Det fungerar så.
Ja sen tar det en dag att skriva en howto också.
Kaffet smakar i alla fall skapligt. Jag höjer förvånat ena ögonbrynet och kör igång kvällsskiftets intensiva låtsasjobb.
Hudiksvall. Ventilkäglor. Kniv. Inköpen. Se stan. Åker igenom. Fram och tillbaks som en raggare. Men sen hemåt igen. Låter tid gå. K är på möte. Tänker “fika”. Prinsesstårta. Men skiter i det. I Delsbo kanske då istället, men väl där skiter jag i fika där också. Det får bli Coop i Ljusdal. Här smakar kaffet lika dåligt som hemma. Nästan. Åtminstone. Men bullen jag får är färsk, kringlande och god.
Runt omkring mig där på fiket sitter dom gubbarna. Ja det är verkligen gubbar med stor G som sitter här. Det pratas 5100:- i arbestlöshetsunderstöd som förvandlas till pension, några tusen mer i fickan, hur politikerna skall låta bli bidragen, att man inte kan få bostadsbidrag som pensionär före sextiofem. Det är tydligen jävligt värre. Det är en hel värld jag inte känner till. Bidragen har aldrig seglat in i min plånbok. Jag har aldrig fatta varför jag och min familj är uteslutna ur det där som kallas trygghetssystem. Men skit samma.
Jag orkar inte höra på. Handlar. Frukt. Bröd. Flingor. Drar. Inser där ute i bilen att jag är väl lika gammal som de där männen som sitter där och som jag betraktar som urgamla gubbar. Jag är en av dem. HJÄLP! Någon?
Insikter är nyttiga! Kan dock vara dödliga.
Hämtar K från mötet. Anledningen till att vi är här. Far västerut. Bort. Jo tack! Fast hemåt också. Fast jag aldrig hört till.
Nu “hemma” igen alltså. Låtsaskontor och vanligt igen. Snyter mig. Hostar. Sätter på kaffe. I den ordningen. Det har ramlat in en bunt mail. Kravlar mig igenom dem medans kaffet puttrar igenom bryggaren. Inget att längtas efter. Definitivt inte. Men dricker gör man ändå.
Skulle kunnat gå och lägga mig. Men gör inte det. Oavlönad, ohyllad och otackad fortsätter jag flinande mitt värv. En sjukdom? Javisst. Jag har aldrig hävdat att jag är frisk. Jag kör på så länge det känns rätt. Ja och när det inte gör det längre, ja, då slutar jag. Mer är det inte med det.
Jag sitter här på låtsaskontoret med kaffekoppen bredvid mig. Japp den smakar säkert skit som vanligt men jag har inte vågat lyfta den till munnen ännu och testa. Rädd som jag är för den där besvikelsen. Den som kommer när “gott ” inte är det man förväntar sig att “gott” skall vara.
Förkyld såklart. Ger sig inte. Fast kanske en antydan till mer hosta och mindre snor idag. Bra hoppas man. Snart över och passerat är målet. Långsiktigt.
Fast förkylning eller inte. Den hindrar mig föga. Lever man låtsasliv så biter inte en förkylning, som iof är på riktigt, på en till hundra procent. Låtsasjobbet först.
Högarna med papper växer här på bordet. Jag skriver ut alldeles för mycket. Alltid. Nu som förr. Nåja, en marginell minskning har noterats från tonerleverantörer och pappersleverantörer. Men nu. Behöver yta till höstprojekt. Måste alltså göra något åt de där pappershögarna. De åker väl ner på golvet. Någon annanstans finns det inte plats. Jag måste ta mig igenom de där högarna snart. De innehåller många underbara guldkorn. Som skatter är de när man hittar dem igen. Det där som är kommande projekt. “När man får tid”. “När man har pengar”.
Men man får försöka låta bli att tänka på det där man inte hinner med. Det stressar så lätt. Fast satan så mycket bra produkter vi skulle kunna åstadkomma här om vi var några stycken och hade lite kapital. Istället rinner livet liksom ur en. Man undrar om man orkar. Där borta.
Jag hör så många gnälla och ropa högt över att de inte hittar kompetens. Det är såklart extra tydligt här. Men samtidigt gör de där företagen väldigt lite för att lösa det där problemet. De klagar mest. Jag är säker på att duktigt folk kan man få om man bara visar att man är attraktiv som arbetsgivare. Nope, det räcker inte med (standard)lön. Det behövs mer. Se på t.ex. BL information i Näsviken. Nytänk. Framgång. Inga problem att få folk.
Sen den där tron att man kan få färdigpaketerade arbetsmoduler levererade från landets lärosäten är ju befängd. Det har aldrig varit så. Det har aldrig fungerat så. Man får skapa själv. Hoppas på bra råmaterial in i den processen. En civilingenjör brukar t.ex. fungera. Efter något år. I bästa fall.
Jodå, man kan tydligt se när jag tar en nattmacka. Ja och när vi stiger upp här i huset. Jodå, nattmackan smakade utmärkt. En kall sojakorv med ost som pålägg. Mums. Somnade som en stock efter det. Det som var hela syftet med operationen. Alltså nattmacksoperationen.
Fast nu så. Dags för mig att låtsas att jag lever som en normal människa igen.
Mer än var fjärde person jag springer på här i byn röstar på ett parti med ett nazistiskt ursprung. Ett parti som är öppet främlingsfientligt. Jodå, jag tror säkert att den stor del av de personer som röstar gör det av någon slags protest mot etablissemanget. Möjligen är just det senare bara en from förhoppning, men det känns ändå som man vill hålla kvar den i så fall. Hoppet. Men lik förbannat, det läggs en röst på ett parti vars företrädare i TV säger om nysvenskarna “de hör inte hemma här”. Som saknar all form av solidaritet med någon annan än sig själv och de sina. Som är fega och rädda kräk utan uns av mod i sina personer.
De flesta SD sympatisörerna slår nog ifrån sig det där nazistiska när det kommer upp. Men ursprunget finns där. Tonerna är densamma. Mekanismen är densamma. Hade vi inte det nazistiska facitet i handen så skulle en Hitler av idag samlat exakt samma väljare, använt sig av exakt samma retorik, och exakt samma rädsla.
Jag blir livrädd!
Sen undrar jag såklart vilka de är. Var fjärde person jag möter där på affären. De finns där bland dem jag alltid sett som hyggligt folk. Men som alltså inte är det. För inte i helvete kan man vara en hygglig och sympatisk människa om man röstar på ett parti som SD. Det går liksom inte ihop. Då är man en feg och rädd lort. Ja i alla fall om du frågar mig. För något borde vi i alla fall ha lärt oss av historien. Ja och historia är ju för i helvete det enda man ägnar sig åt här ute., man borde alltså veta. Framtid, förändring intresserar inte en kotte här.
Men jag antar att Tyskland, Nazisterna, att de framstod som vanligt folk också när man mötte dem på gatan och i affären. Svåra att skilja från de “andra”. Vanligt folk. Tills vansinnet blev norm, det som hände för ett litet tag sedan i Jugoslavien också. Vansinnet… är det däråt vi är på väg. Igen.
Men man kan såklart också tänka som så, att sjuttiofem procent, tre av fyra, som man träffar där i affären har ett hjärta och en bredare syn på världen och besitter ett mod i sina kroppar. Man måste nästan tänka så. Hur skall man annars kunna leva vidare med vetskapen om hur stort de räddas och fegas skara är.
Fast egentligen skall man väl tycka synd om dem som är rädda. Men det är svårt att känna empati när rädslan och fegheten tar sig uttryck i att man som mobbaren slår mot de som är mer utsatta än en själv. Det går liksom inte. Hur kan man tycka om en stark som slår mot en svag hur än synd om det är om den som slår.
Men stänga ute. Nej, jag tror på dialog. Man måste prata. Att stänga ute är att göra starkare. Känslan av utanförskap är den starkaste av samlande krafter. Livsfarlig. Med samtidigt. Man kan inte göra om samma misstag som släppte fram fascisterna förra gången. Hur skall man kunna spela demokratins spel med dem som förkastar dess spelregler? Där är den svåra frågan. Den vi måste hitta ett svar på.
Värst av allt i den här valrörelse har ändå varit att höra S, M,L,C,KD anamma SD’s retorik. De borde skämmas hela bunten. Speciellt Socialdemokraterna som självklart borde ställt sig på de utsattas sida. Pratat om lösningar istället för hot. Jag förlåter dem aldrig för det.
