Categories
Betraktelser & Berättelse

Vårdag

images

Dricker dagens kopp kaffe. En stund av njutning. Har precis ätit en bit överbliven paj. Före det varit ute. Matat fåglarna. Mest bergfinkar och skator nu. Inspekterat läget. Det mesta av snön är borta. Njutit av solen och värmen där ute. Det har hänt nu. Våren är faktiskt här på riktigt. Snart är vi inne i Maj. Inga allergier i världen kan få mig att tycka mindre om den här tiden. Jag snörvlar, det snurrar i huvudet och jag njuter lik förbaskat.

Jag är för rastlös för att sitta där en stund. Fast än jag egentligen har all tid i världen att göra det. Men jag vill röra mig. I alla fall i knoppen. Så jag går in och längtar ut. Tröstar mig med kaffe. Försöker hitta en ogripbar framtid och något slags hopp. Hämtar posten. Inga räkningar idag heller. Men reklam såklart. Massor.

Vägen hörs idag. Det är konstigt vissa dagar. Man hör ljuden från den som om alla fordon färdades precis här utanför. Man måste titta ut ibland för att se om det kom någon. Har försökt komma på vad det är som gör att ljudet färdas så mycket bättre vissa dagar. Det är inte vädret och det är inte vinden. Jag har varit med om det vid olika tillfällen i dom avseendena. En dag skall jag komma på vad det beror på. Till vilken nytta det nu skulle vara.

Ganska nöjd med tillvaron ändå alltså. Trotts att jag fortfarande är ganska förbannad på mig själv. Men passar på att njuta lite av en härlig vår mellan svordomarna.

ps Älskar hösten lika mycket som våren. Det är något konstigt med det också ds

Categories
Betraktelser & Berättelse

Förbannad på mig själv

kidfinger_32512319

Blir irriterad på mig själv här på morgonen och svär lite. Har varit arbetslös nu under åtta månader. Några få intervjuer och ***MASSOR*** av nej. På marknaden är jag en gammal och värdelös gubbe. Det måste ju vara så man ses. Det svider tamefan. Just för att jag vet vad jag kan göra. Jag vet att jag är en jävligt bra på inbäddad programmering. Det vet dom som jag har jobbat med också. Dom som orkat bry sig och inte bara är upplyfta av sin egen uppblåsta storhet. Men det är OK. Folk har pratat runt omkring en i alla år. Om hur jävla duktiga dom är. Jag har jobbat. Till slut brukar det ge resultat. Men just nu är det dom som pratar (enmeningsmänniskorna) som sitter och kontrollerar allt. Det irriterar mig.

Men jag har kommit till en punkt där jag måste börja tänka på framtiden på allvar. Såhär går det inte att hålla på. Jag får sämre och sämre självförtroende för varje dag och tappar mer och mer av livsgnistan av att sitta och låtsasjobba.

Företaget alltså Grodan (Grodans Paradis AB) är det som finns kvar. Vilade nu. Det är den enda verkliga vägen ut. Det är bara att inse. MEN och nu kommer vi till det jag blir förbannad på. Jag känner mig osäker på om jag lyckas få fram de femtio tusen per år som jag måste få fram för att vi skall gå runt här i huset. Jo ni såg rätt. 50K I företagssammanhang en struntsumma. Som konsult en dryg veckas jobb. Eller två då om man realiserar ut sig för halva priset. Ett tag i höstas höll jag på att sälja min själ för dom pengarna och för att fortsätta men kom till sans i sista sekund.

Men jag har alltså sjunkit så långt ner i skiten att jag inte har självförtroende nog att tro att jag skall kunna få in ens så mycket arbete än mindre då sälja mina egna produkter. Och det är det som gör mig så förbannad. Självförtroende har aldrig varit min svaga sida tidigare. Vad i helvete är det som händer!? Känns det såhär att långsamt dö?

Jag har inte det nätverk omkring mig idag som gör att jag kan tro att det är möjligt. Va fan! 50K Det är ju löjligt!!! I mitt nuvarande nätverk behöver man weblösningar, vbscript, serverinstallationer och felsökning av Windows. OK jag har inget emot något av dem. Men det är liksom inte mitt område. Det är bättre för både uppdragsgivare och för mig att man vänder sig till någon av dom 96 på dussinet som gör det där varje dag. Det är sant att alla som kan programmera säkert klarar dom där grejerna. Men håller man inte på med det varje dag så blir man inte heller effektiv. Det är dåligt för båda parter.

Så här står jag rådvill och ganska förbannad på mig själv och undrar vad i helvete jag skall hitta på. Hur bygger man upp ett nätverk igen?

Categories
Betraktelser & Berättelse

I natt jag drömde

cf91408e-e2bc-47a6-ad2a-6c7a3319763d

Jag vaknade vid två inatt efter en mycket stark dröm. Som vanligt minns jag inte så mycket av den men jag bestämde mig för att minnas en grej. En kvinna kom nämligen fram till mig i drömmen. Långt utslaget brunt hår. Lite gammaldags krusigt. Får en känsla av att allt det här hände för länge sedan och att hon var klädd i en medeltida enkel klänning eller något sådant. Vi befinner oss i en sal av något slag. Det är mycket människor där. Högt i tak, en eld brinner i en brasa. Kvinnan ger mig en ring. Lägger den i min handflata. Tror den är av guld. Ungefär som en klackring är den konstruerad. Men istället för den svarta delen är den ett motiv påsytt med en väldigt tunn jadegrön tråd. Inte en tråd som är enhetlig i sina färger utan en som skiftar i olika nyanser kring jadegrönt.

Motivet är ett kors. Om det är kristet eller inte har jag svårt att avgöra men på en av sidorna, troligen en av de korta delarna av korset, sitter det en ros. En enda ros med utsökta kronblad gjorda av den tunna, tunna tråden. Den ringen får jag. Det är så självklar att den är till mig och kvinnan, som har en obestämbar ålder – inte ung, inte gammal – och är klassiskt vacker, ser mig djupt i ögonen med intelligenta ögon fyllda av frid när hon lämnar över den. Samtidigt finns det något sorgligt i det här. Både hos kvinnan och i den känsla jag har när jag vaknar. En oändlig sorg på något vis. Jag borde gråta där i natten. För hennes sorg, för att jag inte han ställa mina frågor.

Det är vad jag minns. Jag vet att det var så mycket mer i den här drömmen. Jag var ju där. Men jag bestämde mig för att i alla fall minnas den här delen och det gjorde jag ju. Allt det andra förbleknade och försvann. Jag kan bara ana att det finns en fullständig historia om det hela där i mitt sinne.

Jag minns så sällan mina drömmar. Blir så tacksam när jag får en sådan här dröm. En som man skulle kunna ägna resten av livet att fundera över varför man drömde.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Tomma hyllor – tomma skrivbord

Såhär ser min bokhylla ut

bokhylla

Det är naturligtvis bara en del av alla papper man har som man anser har ett värde. Ändå rensar jag i alla fall en gång per år. Gamla böcker kastas motvilligt. Det skär i hjärtat att kasta en fullt läsbar bok men oftast vill ingen ha dem. Jag har skrivit ut mer än någon annan. Läst och fyllt pärmar. Antecknat likaså. Framför TV’n. Idéer tankar. Sida upp och sida ner. Ett sätt för mig att tänka. Fyllt pärmar med det också. Som man kastat efter några år när innehållet är gammalt.

En kompis skickade en artikel i helgen (http://www.wired.com/magazine/2013/04/dreams). Unga med tomma skrivbord. Tomma hyllor. Det som för mig är det synligt klara tecknet på ett tomt huvud.

Men jag ser ju det hos mina söner också (även om deras bokhyllor är rätt fulla (vilket hedrar dom) ) att man läser elektroniskt. Att man ändå har massor i huvudet. Att man litar på att informationen finns tillgänglig eller att man kan hitta ny bättre, uppdaterad nästa gång man söker.

Så man känner sig gammal. Jag trivs fortfarande bäst med att läsa tekniska saker på papper. Att kunna anteckna i kanten. Ha tre fyra böcker liggande uppslagna på bordet när jag jobbar med ett projekt.

Men att det skulle vara ett tecken på ett huvud mer fullt med kunskap, tankar och idéer får jag nog förkasta. Det är snarare ett tecken på att man är en historisk varelse numera och man får liksom finna sig i det liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Vardagshjältar

cityhero

Ibland betyder så lite så mycket. Man skall tänka på det. Ibland kan det räcka med att lyssna en minut, lägga en hand på en axel eller bara stå där en stund för att rädda någons liv. Det är sant att en sådan handling inte hamnar i tidningen som hjältedåd av typen att gå in och hämta ut någon från det brinnande huset eller att krypa ut till vaken och dra upp den nästan drunknade. Men det är räddade liv. Det är inte handlingens hjältemod som skiljer det är bara betraktaren som fått för sig att hjältar faktiskt (o)verkligen ser ut som på film. Sotiga tuffa män och kvinnor med platta magar. Dom där som kameror älskar.

I själva verket gör dom ju inte det. De riktiga hjältarna är de som gör dom små sakerna. De som håller om och tröstar den som ångesten har i ett skruvstädshårt grepp. Som orkar stå så en stund. De som lyssnar med intresse på den gamle som berättar samma historia varje gång. Som låter handen smeka en rygg som annars aldrig blir smekt av en annans hand.

Hjältar bara finns där. De går inte därifrån när det hettar till. En hjälte kan du slå på käften när ditt inre skriker men han eller hon kommer ändå stå kvar där för dig som en orubblig klippa. De är sådana. De kan inte hjälpa det.

Men det är sant. De får sällan höra att de är hjältar. Så sällan att de oftast inte förstår det själva. Men så är det. Det är aldrig det enkla som är det stora. Det stora finns alltid längre ner och kanske är det just att det är så vanligt som gör det svårt att se. Men man kan se det om man vill. Man kan glädjas åt att dom finns också om man vill. Man kan tala om det för dom också. Man bör tala om det för dom. Ofta. Att dom är hjältarna. Att vi inte klarar oss utan dom. Vardagshjältarna.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Fyll mig med värme och ljus

1009

Vi har varit ute och gått på en längre promenad i skogen. Sett färska björnspår men ingen björn. Lyssnat på porlandet från en vårbäck. Njutit till fullo av det. Vatten låter så olika. Droppens ploppande, de olika graderna av porlande och så forsens vrålande. Älskar dom alla och vatten. Den magiska dipolen. Känt solen värma bleka ansikten. Tagit emot. Sett två älgar. Var och en på sitt ställe. Kungar där. I sin del av skogen. Hur kan man röra sig så graciöst som en älg i riset. Undrar varje gång. Finns inget klumpigt hos dom trotts flera hundra kilo i rörelse.

Vår är ljus, is, vatten och värme. Dofter också. Inte alla angenäma men de måste ändå finnas där för att indikera riktig vår. Måste det. Förruttnelse är också liv som vaknat. Man får inte glömma det.

Jag vet att jag inte klarar mig utan det här. Måste ha det här. Ändå längtar jag härifrån ibland så det gör ont. Till stan. Utbudet. Människor med visioner och makt. Men utan det här så skulle jag förgås. Ätas upp utan att kunna försvara mig. Det är bara så. På gott och ont. Men om bara staden finns inom räckhåll så finns det hopp. Får jag leva i den ibland så blir alla delar hos mig tillfredställda. Nu njuter jag av det här nuet. Låter alla sovande delar hos mig vakna till liv igen. Precis som tussilagon i backen. Kanske är jag inte lika vacker, men vi delar i alla fall samma längtan efter sommar och värme. Vi öppnar oss både upp mot den blå himlen och den varma solen och viskar “kom fyll mig med värme och ljus”.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Städning och björnfrossa

bjorn_115713363_120120550_171930199

Helgstädad. Ja uppe i alla fall. Borde ta en genomgång av låtsaskontoret också. Men det får vänta till nästa vecka. Stora ytor här (och dammigt eftersom ingen längre gör något här längre). Nu handla. Sen låtsasjobba lite och sen helg. Bra plan eller hur?

Kunde gå ett varv på tomtens gräsmatta igår. Ja den är vår alltså och det är vår också. Hursomhelst det var oerhört skönt. Just vår baksida här är ett under av alla under. Hängmatta, grill och utebord med stolar hoppar här inne med förväntan över att få komma ut. Imorgon kanske bordet i alla fall kan få komma ut. Blir instängt på vintern. Åker varken skidor eller skoter så det är vägarna man har om man vill röra sig. Men de är så oerhört tråkiga att gå efter. Nu kan vi snart åka ut en bit utanför los för våra dagliga promenader. Ser fram emot det något oerhört. Lite hopp och spring i o-coola tjocka gubbar från Los också den här tiden på året.

Vill man se björn så är det bästa tiden nu. Alla ser björn här uppe. Det är bara att åka ut på första bästa skogsväg så är det nästan garanterad björnfrossa. Hona med ungar är väl den riktiga jackpotten i det avseendet. Härligt att se.

Trevlig helg!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Det börjar onekligen bra

250px-MarabouChocolate

Jag tar en banan. Jag är nämligen hungrig. Känner att jag förtjänar en riskaka också. Så jag tar en sådan med. En som skall smaka ost enligt paketet. Ja egentligen är det något kemiskt på dom som smakar ungefär som “ost”. Oklart vad ursprunget är egentligen.

Vårt skafferi är av typen gå in i. En tre meters korridor liksom. Längst in finns riskakorna. På vägen ut ser jag burken som bakchokladen brukar förvaras i. Måste se efter. Till saken hör att karaktär inte är en av min starka sidor. Javisst där finns lite choklad. Det gör den inte nu längre.

Det som började så bra urartade helt enkelt. Jag skyller på regnvädret. Vad är ett regnväder utan något gott att smaska på. Mins också att såhär var det också innan jag till slut lyckades sluta röka. Man får helt enkelt försöka igen, och igen och igen tills den finns där den där karaktären när man som bäst behöver den. Men just nu är jag en dålig människa.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Dom eller dem

Books_01_L

Jag är en enkel man. Inte sådär märkvärdig. När jag gick i skolan så sa man “dem” och “de” kan du använda när du skriver men “dom” använder du i tal. Men förresten får ni göra som ni vill avslutande man. Det är sjuttiotal. Frihet råder. Man får både skriva “dom” och ha fria sexuella relationer och till och med dricka folköl i kopiösa mängder. Till och med göra allt det där på samma gång.

Men sen har ju 80-tal, 90-tal, tvåtusental och tiotal smugit sig på oss. AIDS och residenta gonorré bakterier också för den delen. Så det blir noga igen. Så noga att stora folkgrupper nu skriver “dem” när dom (!!!) menar “de”. Men man vill ju ha det så. Krångligt. Inte fan kan Syckel stavas “Syckel” det förstår ju varenda människa. Då kan den ju blandas ihop med “moped”! Dom som vill särskilja sig från dom “vanliga” och kan det där – och framförallt inte särskriver – har ju nu något att förskräckas över i sina annars så innehållslösa liv.

Själv gillar jag “dom”. Fram för mer “dom”. Det är liksom som “du” istället för “ni”. Mindre märkvärdigt och mer passande för enkla människor. Alltså sådana som mig.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Hämtar tidningen som varje morgon

2013-04-18 07-53-32
Det är verkligen fullt tryck där ute när jag går till postlådan för att hämta Svenskan. Den med den “nya luftiga designen”. Tänk dig en fullsatt krog var som helst i världen full med självuppfyllda kåta hanar och likaledes längtande honor. Mitt allt detta en äldre lite sur man som skriker “Håll käft”, “Håll käft”, “Håll käft” i en evig ramsa utan slut. Det är just så det låter.

Här ute hos o-coola gubbar i Los, långt från krogarna och det urbana är det naturligtvis vårrusiga fåglar som låter – och så den skällande hunden då mitt i alltihop såklart. Så många är de nu att man nästan inte kan urskilja de enskilda. Jodå en och annan hör man. Den som sjunger högre och vackrare än alla andra. Eller kanske är det tvärt om. Man hör den skränigaste mest missljudande av dem. Honorna dom håller tyst. Så är det i fågelvärlden. Där får vi män äntligen komma till tals och prata till punkt och säga vad vi känner. Så många män som borde vara avundsjuka på fåglarna. Själv pratar jag för mycket. Oftast utan att tänka först. Var nog en björktrast i förra livet. Dom har den förmågan dom med.

Man kan naturligtvis inte låta bli att sparka bort lite snö från en snöhög på vägen tillbaks. Hjälpa våren lite. Men det sägs att det skall komma en skvätt regn idag. Gör det det så går det fort. Men det gör det ju i alla fall såklart. Man riktigt ser hur barmarken breder ut sig för varje timme. Man vågar nog tro att vi kommer hinna ikapp i år igen. För det är lustigt. Varje år gör vi ju det. Ibland krävs det ända till midsommar innan våra trakter är i fas med södra Sverige. Ibland går det snabbare. Men vi hinner ikapp.

Nu skall jag gå upp och äta lite frukost och läsa Svenskan med den “nya luftiga designen”. Borgartidningen. Men också den tidning där jag hittar dom bästa och mest genomlysande artiklarna. Har provat DN men gillar den inte lika bra. Förvånar mig egentligen att man hittar så mycket kritik av marknaden och marknadskrafterna just i den här tidningen. Inte vänstergnälligt utan sakligt. Argumenterande. Nergörande. Men å andra sidan, läser man ledare och dödsannonserna ser man såklart att det inte direkt är vänsterfolk som är mina medläsare. Fast det skiter jag i.