Categories
Betraktelser & Berättelse Musik Swedish

Mer lokal musik åt folket!

Öppet brev till lokalradion i kungariket Sverige.

När jag var ung så kunde vi direkt skriva och få svar från Kersti Adams Ray, Kjell Alinge och andra storheter. Dom tog oss unga musiker på allvar. Dom lät oss synas och några av oss blev också stora och synliga för andra just pga av att sådana som dom såg oss. Dom orkade svara på våra brev, ge oss råd, lyssnade. Du kunde också höra mycket mer “icke färdigutvecklad” musik på radion och det var lite roligare att lyssna helt enkelt. Ibland, förvånansvärt ofta faktiskt, hittade dom och upptäckte riktiga pärlor som dom lyfte fram och gjorde stora.

Lyssnar man på radion idag så är det samma formgjutna musik dag ut och dag in. Spelar man någonsin en lokal artist i P4 så är det någon som

1.) Vunnit en tävling i någon form (helst i TV eller möjligen i den egna radion).
2.) Känner programledaren eller jobbar på kanalen.
3.) Är redan etablerad (ofta inom ett annat område) och som redan flyger bra själv och då helst gärna också följer den formgjutna standardmallen.

Detta trotts att det görs mer musik än någonsin. Musik med bättre kvalitet både tekniskt och musikaliskt än vad någonsin tidigare producerats.

Men det finns folk med idéer. Så P4 Gävleborg drar igång ett dygn med lokal musik för några år sedan. Vad hör man? Dom vanliga. Dom etablerade. Bara mer. Väldigt, väldigt lite garagemusik och fräscha nya skramliga härliga saker. Undantaget en timme med punk från förr mellan två och tre på natten. Resten är bara den vanliga formgjutna massan.

För egen del är det här inte viktigt. Jag letar varken hittar, berömmelse eller radiospelningar längre. Jodå, man kan faktiskt vara nöjd ändå. Jag har andra saker som är viktigare. Men jag kan lätt sätta mig in i hur det måste vara för dom som är unga och både vill och borde får många chanser att nå ut med sin musik. Som behöver synas för att orka det där året till i repan. Som borde ha vägar ut med sin musik och sin musikaliska utveckling som inte är fåniga formgjutningsövningar in i de standardpaketerade musikformaten. Tittar jag mig omkring så ser åtminstone jag oerhört mycket bra musik som borde höras. Synliggöras för fler.

Så jag skriver till en av programledarna på P4! Ett program som jag ändå tycker gör mest för den lokala musiken i vår lokalradio. Jag tycker “varför inte göra mer?”. Lyft fram dom unga. Spela i alla fall tre, fyra, fem låtar i varje program eller använd den sista timmen av programmet till de lokala banden. Tror ni jag får svar. Icke. Ignorerad. Jag vet inte om det beror på att radiopratarna på P4 Gävleborg helt enkelt är så mycket större och längre bort från oss vanliga människor än vad Kersti och Kjell var på min tid eller om det helt enkelt är så att dom senare brydde sig, var intresserad av det vi hade att säga. Hur som helst något svar får jag inte. Ja, jag är en gammal o-cool gubbe från Los. Hade det varit en cool snubbe som sagt samma sak kanske det hade det kanske varit en annan sak. Men kvarstår att jag minns hur det var. Jag talar inte i egen sak. Jag vet att det är dom unga som är framtiden. Och jag vill att dom skall få en chans att bli det. Också inom musiken, konsten.

Så borde inte programledare kunna upptäcka ny musik idag också. Inte bara vara några som alltid följer den riktning som dom hippaste och coolaste pekar och göra allt synkroniserat med andra radiopratare, musikjournalister och förståsigpåare i världen. Måste det alltid vara dom som har mest pengar som bestämmer vad vi skall lyssna på. Dom som känner rätt personer. Har dom rätta kontakterna. Jag tycker att alla i maktställning, ja maktställning, borde ha den integritet som behövs för att försöka att också hitta något eget, att våga tycka om och visa upp något som inte alla andra bryr sig om. Med konst, skrivande och musik innebär det att våga släppa loss känslorna. Inte bara se med ögonen, läsa bokstäverna eller lyssna på ljudkvaliteten och tekniken eller den person som står bakom allt detta. Det gäller att se, orka se, det som finns inuti det här. Under. Ibland krävs det till och med flera försök för att man skall göra det. Det bästa ser sällan så märkvärdigt ut på ytan. Se bara på diamanter och Bob Dylan!

Mer lokal musik åt folket!

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Swedish

Godnattsaga

Tjena! Jag heter Tumpe. Troll du vet. Bor i berget där borta strax under stupet. Inte i någon spindelfylld håla eller fuktdrypande grotta såklart. Trodde du troll bodde så? Så bodde gamla tiders troll. Pappas pappa och mammas mamma du vet. Sa Du nått? Nehej. Du är en tyst en. Släkte med en fladdermus?

Nu har vi lite snygga hus där inne i berget, ja, ja dom ser ut som stenar såklart men inuti. Du skulle se själv. Lyxigt! Och, javisst vi bor inuti dom stora bergen men vi använder el grabben. Är du tjej. Va? Ingen ordning på människobarn nu för tiden! Hade tjejer inte kjolar förut?

Ellampor – vet du vad det är? – lyser upp hos oss precis som hos er. El kostar ju dessutom inte något. Det går en massa stolpar förbi vårt berg som vi kopplar in oss på och sen lyser det som om det var dag där inne i hela berget. Härligt må du tro. Vår skattkammare glittrar sådär härligt guldgult när ljuset är på. Guldet du vet. Ibland gnistrar det till och med från någon av dom stora diamanterna när dom skakas fram men oftast är dom täckta av allt guldet så, ja du fattar. Vi har massor av skatter vi vettu. Men det mesta kommer från förr alltså, för längesedan liksom. Ligger bara där. Nu för tiden är det ju inte ens någon som är ute och letar våra skatter under midsommarhelgen. Brukar du göra det? Nehej! Hursomhelst så vi får ha dom i fred. VA! Visste du inte ens om att vi inte kan skydda eller gömma våra skatter under midsommarnatten? Har ni människor inga skolor? Det är ju då människor kan plocka på sig så mycket dom vill av våra skatter utan att vi kan stoppa dom. Det enda ni måste tänka på är att inte se er om när ni går hem igen. Men det måste du ju ha hört talas om!? Gör ni det, tittar er om alltså, så glömmer ni direkt var skatten finns och vi brukad också hinna snappa åt oss allt ni tagit. Snabba vi när vi vill. Ja, glömmer platsen man hittade skatten på gör man ju i i vilket fall som helst dan efter såklart. Så fort midsommarnatten är över så fungerar ju våra trollformler igen. Massor av trollande den natten må du tro.

OJ! Nä nu måste jag dra iväg. Verkar som om solen håller på att gå upp. Har inte pådagenutedräkten på mig vettu. Du vet väl att vi troll blir förvandlade till stenar om solen lyser på oss? Inte!? Du vet ju ingenting du. Lite dum kanske? Släkt med en mask? Kom tillbaks hit imorgon så skall jag berätta lite mer om troll för dig grabben, eller tjejen var det ju. Tjejer med brallor… Tjenamors!

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Korpar

Korpen kraxar från berget ovanför vårt hus när vi kommer hem efter promenaden. Det är ändå något speciellt med korpar. Något fornnordiskt mystiskt på något vis. I alla fall sätter det mig omedelbart i en sådan stämning. Förväntar mig att se vikingar på stigarna och vikingaskepp med randiga segel på sjöarna. Jodå det är filmversionernas vikingar som sitter där i huvudet med hjälmar och allt.

Korpen är ju annars en skygg gynnare som inte gärna går in allt för nära samhällena. Vi har ju skog upp till Östersund åt ena hållet, en sisådär tjugo mil, så här syns den rätt ofta ändå men i år antagligen intvingad liksom räv och ugglor pga bristen på mat. Väldigt lite möss i år. Precis som det brukar vara ett år efter en toppopulation.

Talgoxarna började knacka på fönsterrutorna i helgen. Ett säker hösttecken. Såklart vi fyllde på fågelmaten. Lättpåverkade som vi är. Massor av fåglar direkt.

En stor, svart älg med ståtlig krona på vår promenadväg. Tittar lite nyfiket på älgars vis, länge och intensivt innan den bestämmer sig för att vi varken är en älghona eller värda att jaga bort. Luktar starkt av brunst när vi går förbi. Ännu ett hösttecken.

Gula björkar. Sådär neongult intensiva i sina färger. Lönnarna mer åt rött men också dom med gula intensiva inslag. Skogen lyser. Trädgården lyser. Himlen är blå och luften är hög och lätt att andas. Det är helt enkelt oslagbart. Också skönt att finnas ute på landet. Känner ro i själen.

Snart ligger alla löven på marken. Melankolin tar över. En skön blå känsla att bara ge sig hän över och gotta sig i. Vi har redan börjat tända de värmande björkvedbrasorna i den öppna spisen. Njuter lite av variationen under det Svenska årsvarvet. Det är gott att leva.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Faye-biten

Den sista biten. Ja ni känner alla till den.Den där biten som alltid blir kvar liksom. Den som möjligen halveras ett antal gånger men alltid ändå är existerar. Det spelar ingen roll om det är en enkel kladdkaka eller den finaste tårta. En bit blir alltid kvar. Runt den må det gå suktande, dreglande människor men den ligger där den ligger. Möjligen halverad då ett antal gånger som sagt. Det har något med uppförande att göra det här. Går alla ut ut rummet så kommer den att försvinna snabbare än kvickt. Oklart hur det går till.

Våra Amerikanska släktingar kallar den Faye-biten. Den yngste dottern Faye fick alltid ta sig an den där biten. Ett bra namn på något som tidigare inte haft ett namn och som spridit sig till vår familj också. “Jag tar Faye biten…” eller “Vem vill ha Fayebiten…” hörs då och då här hemma hos oss. Märk dock att detta inte händer så ofta, när det gäller bakverk här hemma. Mest beroende på undertecknads brist på karaktär. Ett bevis på det är jag att jag just nu sitter och äter tre kakor från en burk som vi i Lördags köpte avsedda för den hemmavarande sonen. “Vi köper en burk till sonen” minns jag att jag sa. Två kakor kvar nu och inte är det sonen som har tagit dom övriga. Med två kvar så är det är nu den verklige kampen från min sida börjar. Oklart om jag klarar den.

På arbetsplatser som befolkas av tekniker är det här däremot aldrig ett problem. Några Fayebitar existerar aldrig. Där kan det vara två bitar kvar och så kommer den sent insläntrande programmeraren, som dessutom vaknade för en timme sedan, och tar båda två med förevändningen att han inte åt någon frukost. Där skulle man kunna tror att mängden godsaker skulle kunna ha en mildrande effekt på åtgången. Men jag lovar, två tårtor ersatta med fyra kommer inte att påverka det hela nämnvärt. Det finns nämligen en mängd nyvakna programmerare som inte han äta frukost i världen. Fler än vad man kan tror. Verkar stå i något slags exponentiellt förhållande till den utbjudna mängden. Tjoff så är allt uppätet oavsett. Inget att göra något åt.

Nu skall jag gå upp en sväng. Tar jag en av dom där kakorna som är kvar så är dom ju inte slut. En Fayekaka kvar liksom. Till sonen. Eller hur?

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Söndagsmorgon

Vaknar min vana trogen halv fyra på söndagsmorgonen. Det finns lite Coca Cola kvar i kylen så jag häller upp ett glas och ställer mig framför “mitt fönster” och dricker. “Mitt fönster” ligger i vårt kök och vätter mot öster där det bara finns djur den här tiden på dygnet, inte det vi kallar människor. I alla fall inte vad jag förväntar mig och definitivt inte dom som vandrar odöda bland oss. Dom andra bryr jag mig inte om just nu. Trött. Min dryck är söt, kall och god. Silverljuset spelar mellan träden där ute. Det är fullmåne från en helt klar kall oändlig himmel. Ljuset är så starkt att man skulle kunna tror att grannen har en strålkastare påslagen och har riktat den mot vårt hus. Men man ser lätt att det är månen som är upphovet till trädens skuggor. Just det här ljuset är inget vanligt ljus. Det är en blandning av svartaste natt och glödgande sol. Egentligen är det varken ljus eller mörker där ute. Bara både och på samma gång.

Senare när snön kommer så skall samma ljus få snökristallerna på grenar, på marken på dom få strån som sticker upp ur snötäcket att tändas och lysa med ett blått ljus som färgar allt i natten i ett iskallt överjordiskt magiskt blått ljus. Ett ljus för snöprinsessor att leka i och för iskungar att krönas i. Första gången jag såg det. Första vintern vi bodde här upp i skogen bara gapade jag och stod i flera timmar och bara njöt av det vackra. Men min Cola är slut nu och jag är fortfarande trött så jag drar mig tillbaks och vandrar genom en mörk hall in till sängen för att sova några timmar till. Söndagsmorgonsova.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Turne

Idag skulle man kunna ge sig ut på en månadslång turne. Det är liksom en sån där dag som det skulle vara perfekt att packa bussen, lämna vardagen, och dra ut mot Europa. Visst, trött på resandet redan nere strax utanför Malmö men efter ett första gig i Köpenhamn så är man på igen. Kan sitta där och skumpa efter motorvägarna hur många mil som helst. I alla fall de två dygn giget sitter i. Äta vägkrogsskiten några dar till. Spela, sjunga och ge allt genom Europa i en månad. Men vid närmare eftertanke tror jag att jag drar till ICA och handlar lite ost istället. Säkrast så. Vill man ha extra kul kan man ju alltid stoppa den i öronen…

http://open.spotify.com/track/5PF5R8hHvSNFm6zRbA1cmI

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Kärlek

Du låter hennes namn sakta röra sig runt i huvudet som ett mantra. Smidigt rör det sig runt där som kristallklar ljummen gyllengul olja. Om och om igen kommer namnet till dig. Når in i varje skrymsle. Du smakar på det. Gillar hur det smakar. Låter namnet fylla hela ditt sinne och känner en stor varm zon i närheten av solarplexus varje gång, varje varv namnet tar i dina hjärnvindlingar.

Du tänker dig doften av hennes gyllengula hår. Lenheten. Lättheten i det. Att ha näsan där bakom hennes öra. Under håret. Fylla den med hennes dofter. Låta allt i dig uppfyllas av just henne. Bara henne. Låta universum bara bestå av denna enda kvinna, flicka, varelse. Nu, hon och du.

Du ser hennes ansikte framför dig. Du behöver inte längre några fysiska bilder, för ansiktet har för länge sedan etsat sig fast i din hjärna, så hårt att det aldrig kommer att förblekna. Du kan se hennes lilla uppnäsa. Munnen, smultronröd och varm och inbjudande, som du vill smaka på. Som du vill kyssa, Aldrig sluta kyssa. Kinderna med dom små fjunen. Dom du vill smeka med mjuka lätta fingrar. Aldrig sluta smeka. Ögonen. Ögonen som du vill dricka och drunkna i. Som du vill ses av. Känna gensvar från. Stora pupiller som slukar dig hel. Dränker dig. Fångar dig. Hakan som du vill hålla mellan tumme och pekfinger och låta dig förundras av dess litenhet. Halsen. Dina läppar som smakar på henne just där i gropen mellan hals och kropp.

Du tänker dig en hand som rör sig ner mot hennes bröst. Känner den mjuka rundningen, en styv bröstvårta. Men du går inte längre. Inte ens i tanken. Visst vill du ha henne. Men inte än. Du vill inte att den mer krävande åtrån skall ta över. Du vill hålla kvar den första skira känslan, upptäckandet av en älskad. Den känsla som kan förundras över dom fem fingrarna. Som kan se kärlekens hela väsen i en liten fot. Som ännu inte upptäckt allt och vet om det, som längtar efter att göra just det. Upptäcka, känna, smaka, lukta och se en annan människa. Överraskas. Men inte allt än. Du dra ut på det. Njut av allt du ännu inte vet. Låter dig uppfyllas av dina känslor, alla känslor med kranarna fullt påskruvade, i varje ny upptäckt.

Du är femton. Hon kunde lika gärna vara på Mars. Ni tillhör och kommer aldrig tillhöra samma kretsar. Det blå inom dig ökar i styrka när du tänker på det. Men just nu är hon din. Bara din. Lämnar dig aldrig. Älskar dig mer än någon annan pojke – eller är du man? – i universum. Du får nöja dig med det.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Hat

Han slog. Såg rött. Slog igen. All kraft bakom slagen. Hat. Det skvätte blod från en bruten näsa, men han fortsatte att slå. Hårdare. Slog. Tryckte på. Ville skada. Bryta sönder, döda. Ingen skulle någonsin försöka sätta sig på honom. Han skulle visa dom jävlarna vem som bestämde. Så kände han en hand på sin axel. Någon rykte i honom. Vad i helvete. Inte nu. Han ville fortsätta slå. Men handen var obeveklig. Skakade uppfordrande. Han hörde en röst men inte vad den sa. Var fotfarande uppfylld av ursinnigt hat. Ville fortfarande slå. Hårt. Men rösten var där igen. Tydligare nu.
-Vakna…
– Vakna, du drömmer mardrömmar…

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Frost

Margeriterna  har inte frusit ännu. Dom står där finare än någonsin, trotts att frosten redan tagit de flesta andra blommor vi har här kring huset.  Normalt brukar dom explodera i vit prakt tidigt under sommaren och sedan vara översållade med blommor fram till nu ungefär. I år är det alltså först nu som dom kommit igång på allvar. Kanske är det överlevnadsinstinkt. Att fröa av sig och möjliggöra nytt liv innan vintern. Jag kan inte sånt. Blommor är bara vackra för mig. Något jag vattnar, pratar lite med och  ibland plockar med.

Amplarna får hänga lite till. Nog har dom frusit allt, men det finns något vackert också i det där vissna. Vissnandet, det som händer överallt runt omkring oss under den här årstiden. När livet går ner på lågvarv. När man själv får tillfälle att vända sig mer inåt.  Hösten är en tid jag ägnar mycket åt mig själv. Njuter av brasor och tända ljus. God mat, bra filmer och bra böcker. Det finns liksom inte samma panik över hösten som under sommaren. Normalt en klar favorittid på året. I år med inslag av oro inför framtiden.

Snart kommer höststormarna. Älskar dom. Träden tappar sina blad och det finns ingen återvändo. Om en månad ligger antagligen snön här i Los. Då skulle jag vilja fara långt härifrån och inte komma tillbaks förrän de första talgoxarna börjar sjunga och dagsmejans första solglittrande droppar faller. Faller för att ta sig till bäckar, åar, sjöar och till slut hav. Då kommer jag tillbaks och inväntar vår och sommar och vatten som solen värmer för oss att bada, leka och segla i.  Men så blir det inte såklart. Skrapa rutor, frysa, lasta pellets är min lott några månader framöver. Jag böjer min rygg och accepterar.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

2012-09-26

Som tekniker har man fokus på problem. Så till den milda grad att man oftast inte kan förstå hur någon ens skulle vilja köpa den där produkten man håller på och utvecklar. När deadline närmar sig så jobbar man häcken av sig för att få ner antalet fel till ett minimum men det finns ingen produkt som skeppas utan att det sitter ett gäng ångestfyllda tekniker som bara ser dom där felen som är kvar och definitivt inte kan fatta hur någon kan köpa sån skit. Jag lovar att det här gäller varje ny Iphone, Marshallförstärkare och häftig Lamborghini.

Det som gäller för oss tekniker är att ha fokus på problem och sen lösa dom. Göra ickeproblem av dom för att sen ta tag i nästa. Dom tar nämligen aldrig slut dom där problemen. Det finns hur många som helst. Hur många man ser beror bara på hur noga man tittar.

Vad man i industrin har lärt sig är att, när produkten är någorlunda felfri, flytta över den till en annan grupp. Säljare. Säljare har ett annat fokus. Dom vill tjäna pengar. Fokus flyttas från problem till fördelar som främjar säljande. En lyckad överföring tydligen. Annars skulle det inte sålts lika mycket produkter i världen.

Så har man då skolan. Man letar bokstavskombinationer. Man tittar på taskigt språkbruk. Dåliga mattekunskaper. Är dom inte fulare eleverna i år? Man letar fel utav bara helvete. I skolans fall talar man till och med om för själva produkten att han/hon har brister. Många, och man säger det tydligt. Skriver ner det på papper med officiella stämplar och signaturer till och med.  En stilla undran.  Borde inte fokus vara på fördelarna, de positiva egenskaperna också här. Fast det kanske är dumt. Tar tillbaks.