Category: Betraktelser & Berättelse

Eftersom jag klagar och gnäller och ojar mig när axeln gör ont så får jag väl berätta om en sådan här dag när den gör mindre ont också.  Bra liksom. Jo jag lyfter armen från mus till tangentbord idag också när förflyttningen erfordras, Men det är bättre alltså, Det ÄR bättre. För en dag. För en stund. En timme kanske. Tack för det.

En del isopropanol, två delar vatten, lite diskmedel. Blandar ihop. Defrostvätska. Antiskrap, Men idag inte mycket att skrapa trotts att det ligger snö i dikena här under svartmorgonen. Det kommer nya dagar att testa det där på.

Ja de här mörkermornarna. Blött. Snörester kvar i dikena efter ett snöfall i natt som jag aldrig noterade. Man borde krypa ned i sängen igen. Dra täcket över huvudet. Men K vill bli nedskjutsad till sitt. Småfåglarna är på och vill ha mat. Helst mycket.  Ja och jag bör väl låtsasjobba ändå. Åtminstone det. Så man masar sig upp… nåja, så där är det nu inte. Jag har sällan något problem med att ta mig upp fån ryggläget, Längtar oftast efter att få komma igång. Men tanken, att ha det där lugnet, att kunna (fast det kan jag ju), och vilja, bara snooza bort en förmiddag i hösten. Den tilltalar.

Ja och så dagen då. En tisdag, Man fortsätter. Alla projekt är roliga tills man måste göra dem “klart”. Då är det bara en massa tråkigt jobb. Det är “klart” det handlar om här idag. Ja, nästan varje dag. Idéer (som starta upp utbildningar och liknande fokuserar på) är inte problemet. Alla kan komma fram med bra idéer (och behöver folk som bejakar det). Problemet och jobbet (nåja låtsasjobbet här då) är att vara uthållig. Att tro tillräckligt på det du gör fast ingen annan gör det.

Ja och sluta i tid hör jag någon mumla…

Fast nu då. Dags att låta den här dagen flöda iväg och bli en höna. Ja om man visualiserar och tänker att den fortfarande är ett ägg här och nu då. Varför man nu skall krångla till det på det viset för. Liksom.

Japp, det är jag och lillkatten. Låtsaskvällsskift.  Som förr  i tiden. På spånplattefabriken. Sjuttiotal. Det som slutande vid tio. När alla polare åkte hem och la sig så slutade man jobbet för dagen. Just den veckan av fyrskiftet var tristas. Upp fem och iväg var inget mot det. Eller iväg till tio för nattköret. Men nu här och idag så håller iof låtsasskiften på en stund till. Ger ingen lön. Men känns en miljard gånger mer meningsfulla än då, där, på sjuttiotalets “jobba för att få ihop förstärkare och gitarrer år”.

Jo katten är med idag. Det händer ganska ofta. Vi är kompisar. Ibland är det här det hottaste stället en katt kan befinna sig på. Tydligen. Åtminstone om man planerar en kväll i sovandets tecken. Katter sover mycket. Petite är inget undantag där. Hårbollen. Mjuk och len sådan.  Men det skulle man kanske göra själv också om maten i princip flög in i munnen på en och det bara vore att närma sig en människa för att det skulle gullas med en. Bortskämda är vad de är.

Kronprinsessan är i Järvsö idag. Vandrar upp för backen det rinner pengar ner för. Tur man inte var med för då hade man väl fallit ihop halvvägs. Pratat hade i alla fall vart omöjligt. Men ändå, det lär vara det närmaste jag kommer en kunglighet. Räknat över skogen. Fast inte för att det spelar så stor roll. Jag är ingen hovnigarperson. Men kan ändå tycka att Viktoria gör ett bra jobb. Anstränger sig. Verkar vara en hygglig person. Kan man tycka så? God save the queen och allt det där liksom.

Annars knappar jag på. Japp, i mitt anletes svett. Vad skulle jag annars göra liksom? Sitta och sura. Skriva en bok som ingen vill läsa. Göra musik som ingen vill höra. Köra konsultuppdrag för folk som tror att ett hack i Arduino är det som behövs för att leverera en produkt och det gör väl folk för att det är skoj. Så många tror att man bara kan sno ihop något idag. Mixa. Från recept. Sen är det klart. “Va fan tar det tre månader”. “Sällan”. Ja den går det nästan alltid åt helvete också. Ja alltid. “Det är mycket med ett spett”. Åtminstone där, den insikten, kan vara bra att ha. Ofta har man den först när man är äldre. Sen är det såklart också så att vet man inte hur jävligt det är så kan man lyckas fixa det just därför.  Det är därför det ALLTID är heja ungdomen. HEJA det oerfarna. Men bäst blir det om man kör tillsammans. Olika är bra. Erfarenhet och engagemang som drar åt samma håll. Men fan så sällan man ser det.

Men sitter jag här och skriver så blir det såklart inte ett skit av någonting alls. Så slut med det. Tända tusen juleljus… nåja ett höstljus och köra är det som gäller.

Dagens seger är: “som mig”. Tamefan! En man förklarade surt och väldigt snorkigt, sittandes på väldigt höga hästar,  för ett tag sedan att det heter faktisk “som jag” INTE “som mig”. Var han inte redan död så skulle jag antagligen döda honom nu idag med denna nya information. Gnidit in den på hans tunga tillsammans med svidande grovsalt. Men för sent alltså. Jag har redan vunnit den fajten.

Fast nu jävlar!

Liksom!

Jerkers dödsannons finns i “tidningen”. Sorgligt är det. Man tänker cancerhelvete.

Regnet öser ner. Som om det var sommar. Och temperaturen säger faktiskt nästan sommar den med. Drygt nio grader här på kvällen. Men sen faller termometerns pelare snabbt. Gissningsvis blir det jävligt hala morgontimmar imorgon. Några kommer inte bry sig ett skit om det och köra på som vanligt. Få egna annonser som ovan.

Här har vi laddat pickadollerna. Sexskjutare, ja och hagelgevär och älgstudsare också. “Kom an bara vinter” muttrar jag mellan sammanbitna tänder. Försöka kan du ju säger grannen, han från Bulgarien, och flinar. Jag letar fram pilar till pilbågen också. Utifall. Försöker se hård ut.

Det blir inte mycket idag. Vi har planer K. och jag. Men de avskrivs.  Anglosaxisk låtsasarbetsvecka får börja tidigare istället. Därifrån blir det i princip bara en räcka uppdateringar. Alltid är det något som går fel. Alltid är det något som inte fungerar. Men nu då, vid pass elva, ja då är man redo för morgondagen i alla fall. Man sväljer, kniper ihop, och försöker att låta bli att svära.

Hulksäsongen närmar sig med stormsteg. En vecka kvar nu ungefär. Jag har lite kvar att fixa till styrningen. Det börjar alltså bli lite bråttom alltså. Jag borde därför ha sagt nej när den där frågan om uppdatering till Ubuntu 18.10 kom. Då hade jag vunnit tid. Men jag är svag för uppdateringar. För svag. Har betalat ett högt pris många gånger för den svagheten. Det kan jag försäkra. Men det kunde antagligen varit värre. Oftast kan det faktiskt så det är.

Fast nu, alldeles för lite tid kvar att göra något på. Man får söka sig till Uggla. Fast han är inte så jävla rolig han heller om sanningen skall fram. Lite väl pubertal trotts sin pensionsålder. Men får väl läsa ut. Klara av. Innan jag gnäller mer över innehållet.

Ja så får det bli. Den här dagen får anses vara avklarad. Man får hoppas på morgondag. Varför inte? Liksom.

Vissa dagar blir helt enkelt inte som man tänkt sig. Man “skall bara…” sen sitter man där och “gör bara…” hela dan. I mitt fall var det en uppdatering av ett gäng siter till PHP 7.2. En skitgrej. Trodde man. Man tror mycket. Liksom.

Men fredag är det. Grön IKEA-soffa väntar. Vid den här punkten är det alltid en nära döden upplevelse (jodå Magnus) eftersom sömnskulden ackumulerar från söndagen fram tills idag så blir det så. Man är alltså helt slut den här tiden på fredagen då såklart. Fast man inte jobbar, bara låtsasjobbar. Fest är inte att tänka på. Inte mer låtsasjobb heller. Annat än soffa är liksom inte lönt att fundera över. Liksom.

Imorgon, bokmässa i Bollnäs. Nästan som i Göteborg alltså men lokalt och billigare. Vi har våra egna stjärnor där också såklart. Hälsingar hela bunten.  K tänker mingla runt med några. Själv kryper jag väl efter väggarna och hoppas få lite fika som belöning och tröst innan vi far hemåt igen. Mat och sprit och kärlek. Liksom.

Jodå, lågbudget. Bensin är dyrt. Inget att vara avundsjuk på. Liksom.

Förr i tiden brukade jag ta med alla tidningar jag inte hunnit läsa under veckan upp på fredagskvällarna. En försvarlig bunt. Dom, en penna och ett kollegieblock, plus en film eller två var en perfekt fredagskväll. Riktig njutningstid. Men närvarande i familjen var jag kanske inte. Man får förlåta barn och fru för det. Fast insikten kom såklart för sent. Liksom.

Nu för tiden orkar jag inte med det där. Har fullt upp med att hålla mig vaken. Det är en kamp varje fredag. Liksom.

Fast ibland. En powernap. Då går det bättre sen. Efter en powernap skulle jag rent utav kunna gå ut på den där festen. Men först måste man såklart bli bjuden på en sådan. Just det kan bli svårt. Jag är nämligen en väldigt tråkig person. Liksom.

Men K är en skojig person. Hon skall på fest nästa lördag. Då kan jag jobba. Liksom.

Med det ger jag mig för idag liksom. Ni som läser den här bloggen rör er mellan 30-40 personer per dag. Jag har ingen aning varför ni gör där ute, vilka ni är och hur ni letat er hit. Men på något sätt så hjälper ni mig att leva vidare genom att finnas där som mottagare. Nästan allt annat jag gör och har gjort i livet är annars sänt rakt ut i the void. Oftast inget problem med det men ibland oöverstigligt sorgligt. Som det är. “Just idag är jag stark” som han sjöng vad han nu hette, jo, Kent. Andra dagar är man inte det. Fast alla tror att man är det. Liksom.

Klackarna i taket. Det är fredag. Er klackar. Liksom.

Om man nu varit John Lennon eller Steve Jobs (och död (och framgångsrik)) så hade väl en sådan här sida gått för nån miljon dollar sisådär. Åtminstone inramad och med äkthetsintyg.  Någon som är spekulationssugen? 😉

ps Om inte “om” funnits… ds