Category: Betraktelser & Berättelse

Det snöar där ute. Men det verkar dock inte handla om de de där 35 millimeterna som prognostiseras. Väderanalyser är tydligen mer träffsäkrare på tio eller hundraårs perspektiv än för dagen efter. Men vad vet jag om sådant? Liksom.

Fast snöar gör det då helt säkert. Roligt är det inte. Men det hindrar mig såklart inte från att åka ner och inhandla en säck fågelfrö. Tvåhundratio spänn. Kunde väl använts till annat. Pengarna. Men fåglarna är våra vänner. Mata fåglar eller inte mata fåglar säger en del om vem man är också tycker jag.

Dock inte om man är en bra eller dålig människa.

Just det, är en svår fråga som kräver en del funderande och summerande. Sånt som s:t Per sägs syssla med. I sagorna.

Men det är uppshuntat här i huset. För varmt då såklart. Man får sänka. Spara. Invänta kallväder. Men skönt att vara inne. Perfekt programmerarväder. Grejarväder. Makeväder.

Gudrun Sjödén är 77 och köper ut riskkapitalet ur sitt bolag. “Jag har mycket kvar att ge” säger “tanten”. Man imponeras och får en kick som varandes sextioettåring. För så är det ju. I alla fall så länge man är frisk och har suget och inte står för mycket i vägen för yngre förmågor.

Även efter att man tar ut pension så samlar man pensionspoäng när man tar ut lön. Hela livet räknas numera. Här börjar nog det där uttaget nästa år. Därmed inte sagt att något annat förändras. En sådan som jag måste nog hålla på och hålla på och hålla på därför att det är det man är född till att göra. Ja och att lyckan finns där, inte på soffan.

Annars är det som det är. Man lever. Gnekar på. Är nöjd med det. Liksom.

ps Propellersnurr förresten. Nåja, en annan gång. ds

Sex grader kallt. Men Hulken står är nere och är grön och stor och skakar och levererar energi. Hälften ut till kråkorna, hälften för att värma oss, vi som bor här i den gamla stora skolan här på kullen. Pannan ja, Hulken, har såklart ett namn. Gammal och ineffektiv. Är man från 1962 brukar man inte leverera bättre. Bygd och installerad då när olja var nära nog gratis. Gjutjärn. Massa. Står där i hundra år till om den får.

Jag som är frusen, sätter på mig dragspelarens avlagda tröja. Den värmer och det hjälper för en frusen själ. Någonstans finns det kanske en miljövinst att hämta hem där också. Främst då eftersom jag använder mina kläder tills de ramlar av kroppen av rent slitage och uttunning där de omöjligt kan hålla ihop eller bli lagade.

Det blir mycket vila den här helgen. Men inte för mycket. Det behövs nämligen mycket soffa och bok och godis just nu helt enkelt. Men återvänder lite till världen och energin idag. Men är väl en gammal gubbe som förlorar sina superkrafter känns det som. Man blir tröttare och tröttare. Fast turligt nog bara på helgerna än så länge. Jag har lärt mig vila när jag måste. Hittills har det alltid fungerat. Men det har varit nära många gånger. Livet har inte alltid varit lätt. Men vems liv är det?

Fast det är gott att leva. Just den känslan har tack och lov följt mig genom livet. Nästan hela tiden i alla fall. Naturligtvis tycker jag också att allt är skit ibland. Men får jag fundera ett tag, får det gå någon dag så älskar jag verkligen livet. Känner lust över att leva. För att få några dagar till där man får vara med. Inte ta de där dagarna man får sig tilldelade som självklara. Det är väl där den där glädjen över att få finnas till härstammar ifrån. Att det inte är självklart att man får finnas, att alla inte får känna den visheten.

Nu sitter jag här med mitt tända ljus och sorterar lite grejer på hårddisken. Lite mysigt faktiskt. Ute kallt alltså, men här här inne varmt även om det som vanligt drar kallt från de där stora skolfönstren som borde bytts för många, många år sedan. Men tröja på som sig bör. Elementvreden uppdragna. Sen går det där att leva med. Inga problem. Man måste till och med flina lite för sig själv över hur bra man har det.

 

Jodå, den är där varma fläcken i år också.

Vi drar till Mora. Månadshandlar. Får sushi som belöning. Det går liksom åt en hel  dag på det där. Vi gör av med en stor bunt pengar. Men för fyra veckors överlevnad är det ett måste. Det där småhandlandet fungerar inte här. Åtminstone inte för oss.

Men mora är trevligt. Butikspersonal är genuint trevliga. De pratar faktisk med en här. Skojar till och med. Ler. Ibland, van Ljusdal, tror jag inte på det jag upplever.

Jodå jag jobbade här ett år. Mora är ett helt OK ställe i världen. Åtminstone om man åker bort under Vasaloppshelgen, alternativt gillar köer till allt.

Fast nu, hemkommen, längtar jag bara till en gröna IKEA-soffan. Trött efter den här veckan. Vet inte varför men den har slitit hårdare än vanligt. Som det är ibland. Ja och då låtsasarbetar jag bara. Man kan liksom fatta hur det är för alla er som arbetar på riktigt. Som är stöttepelare i samhället. Bär upp. Ni måste vara urtrötta.

Jag tycker det är gott att leva. Ja det kan inte hjälpas men jag tycker det. Ber verkligen om ursäkt eftersom jag vet att många tar illa vid sig. Men den där upprymdheten över att få en dag till vill liksom aldrig ge med sig. Det är väl en skada. En sjukdom. Men vet ni. Eller snarare minns ni. Trettiotal. “Efterblivna”, folk med sen utveckling, epileptiker osv sattes på hem där många dog eftersom systemet var riggat åt det hållet. De skulle bort ur människornas åsyn. En sak i vår Svenska historia håller väl många med om idag. Men alltså.

Jag är säkert på att vi kommer att se på samma sätt på ADHD, ADD osv osv bokstavskombinationerna i framtiden. Den stora skammen. De som deltog, var med. Som satte brännmärken på människor som villigt tog emot dem och kallar det superkraft men också markerades som icke fullt fungerande samhällsmedborgare. Ickefungerande, när det snarare handlar om en samhällsapparat som inte klarade av vanliga människor. Som är olika. Ja människor ÄR defacto är olika. Hela spektrat finns de i. I allt. Inte fan lär sig alla samma sak på nio år i grundskola. Och inte är en endaste kotte bättre eller sämre för att det tar en annan tid att läras sig. Inte heller om det behövs andra sätt att lära eller andra resurser för att förstå. Men olika. Ja och olika är bra. Olika är förutsättningen för utveckling. Inte en sjukdom.

Det det där lär väl visa sig. Jag är dock säker på att jag har rätt. Tamefan.

Fast lyssna inte på mig. Invänta framtiden. Kamrat.

Nu tänker jag ge mig. Skita i den här dagen. Ja eller gå upp i alla fall. Mat utlovas. Sen lite chips. Vad mer kan en man begära.

 

 

 

Ibland känns det jävligt tungt att ligga där mittemellan eller längst ner i näringskedjan. Alla ovanför, de som lever på en, är så många. De höjer priser efter behag eller äter upp en när de så vill. Det spelar ingen roll hur mycket man än försöker. Man sitter där man sitter. Kan mjölkas på det man har i fickorna.

Elbolag t.ex. Vad har man att sätta emot? Ja solpaneler på taket säger någon. Visst. Men efter investeringen är det istället banken som tjänar storkovan på en. Ovanför dem samma personer, samma familjer. De som till slut sitter där med alla pengar och makten.

Fast sådär har det såklart alltid varit. Kapitalisterna hette bara kungar, grevar och baroner förr. Vi här nere, ja, vi, vi är fortfarande samma gamla gäng.

Det finns alltså anledning att misströsta.

Fast lite glad kan man ändå vara när man sitter här på landet där spekulationsekonomin i alla fall inte genomsyrar hela samhället. I städerna hittar du de som ympatiserar långt ut till höger därför att de sitter på virtuellt kapital och tycker sig de facto vara en av de där som sitter i toppen. De som blir till stjärtslickarna.  Men vi vet ju alla hur det går med det som saknar substans. Luft har en tendens att pysa ur de där ballongerna, ja i värsta fall så spricker de till slut faktiskt väldigt smärtsamt med ett pooooof. Ja, sen kan luft komprimeras ned till nästan ingenting alls också faktiskt. En bra testmetod för att testa värdet av något är att prova att pressa ihop det. Blir det (nästan) ingenting kvar när man pressar ihop det,  ja då var det (nästan) ingenting från början.

Till slut är vi samma sort vi som är där nere eller i mitten.  Skillnaden är bara antalet i den där delen av mänskligheten som inte förstår att de egentligen är lika utnyttjade som alla andra som inte sitter där högst upp i näringskedjan, varierar.  Högervindar tar helt enkelt en del med sig. De som tror på “möjligheterna”. En del människor har en tendens att glömma sånt som solidaritet väldigt snabbt när deras liv blir lite enklare. Fast å andra sidan har de kanske aldrig trott. Sett solidariteten enbart som ett sätt att få andra att dela med sig till dem själva. Aldrig någonsin var det tänkt att det skulle flöda något åt andra hållet.

Gemensamt ägande är såklart lösningen. Men hur håller man de giriga och maktfullkomliga borta från det gemensamma ägandet. Det är bara se på Coop. En bra ide. En utmärkt tanke. Men dött. Urlakat. Fel människor i toppen. Fel styrmedel.  Ja och likadant ser det ut i de flesta andra försök.  Sovjetunionen. Skräckexempel numbro uno.

Ja varför nu allt detta tugg. Jo, beställer pellets idag.  Familjerna där på toppen vill ha mycket mer för den i år. Såklart. Här nere där jag befinner mig flinar man och tackar. Liksom.

 

Det är en sådan där halvdag i Ljusdal igen. K är på möte i kommunhuset. Jag har som uppgift att fördriva ett gäng timmar.

Som vanligt brukar jag börja det där “millisekundätandet” med en promenad runt Kyrksjön. Det tar en timme ungefär om man tar det lite lugnt. Idag inleder jag dock med lite nödvändig bilvård.

Men de där promenaderna är alltid en höjdare. Till och med Ljusdal är fint när man vandrar efter den där rundan. Det är med stor förvåning jag konstaterat det. Annars tycker jag nog orten är rätt intetsägande faktiskt. För att inte säga förskräckligt tråkig.

I mål, där vid urfula hantverkshuset så måste man välja var man skall fördriva den tid som återstår.  Huvudvalen är Coop eller Biblioteket och just idag faller valet på Coop. Jag känner nämligen ett stort behov av att se människor, att få tjuvlyssna på dem och få fantisera om dem.  På biblioteket brukar det vara alldeles för få besökare för att det skall vara intressant ur den synpunkten vid just den här tiden. Dessutom har Coop bulle och kaffe för tjugo spänn. En prisnivå som verkligen passar perfekt för min tämligen tunna plånbok denna dag.

Ja och jag får mitt lystmäte när det gäller andra ansikten. Det är full fart på Coop idag. En tant något bort bort från mitt skäller om “utlänningar” som stjäl tvätt och slänger sopor. Japp jag borde resa mig upp och säga ifrån såklart. Men hon verkar lite förståndshandikappad och då får det passera. Alltihop hon säger tyder iof på det, men jag vet ju att alla inte de facto är handikappade som har de där åsikterna. Det är i alla fall dags att säga ifrån för oss med medkänsla i Sverige. NU!!! Nästa gång…

Ja block, penna och en bok har jag såklart med mig också. Skissa idéer fungerar alltid. Min hjärna är oftast på. Drar iväg med mig, glömsk i tid och rum, om jag släpper iväg den. Men bok också då och där lär jag mig att två kablar ingjutna i gips fungerar utmärkt som en fuktsensor. Man kopplar bara sensorn som resistor i en 555’a krets och så har man en frekvens som är proportionell mot fuktigheten. Måste såklart testas. Ja det är utfallet tillsammans med några A4 sidor med tankar och idéer det som levereras från han/hon/det/gud under denna halvdag.

Ja och så får jag en bulle, en cappuccino. Inte dumt alls.

När K är klar får jag höra om kommunmöte och blir inte alls avundsjuk på det. Ja och hem kommer vi. Ännu en gång. Det är ingen hejd på flytet denna dag.

Fotbollshall. Vi drar ner på åldringsvård och skola och satsar här istället. Inte olikt andra kommuner med samma prioriteringsmodell. Tältet lär väl rasa i vinter också. Hela Ljusdal rasar. För “I Ljusdal är det möjligt”

Är man ute och går så går man och så går man och så går man. Att min axel värker av det där gåendet så jag nästan gråter tänker jag inte orera om här.

Alla gamla sälgar är nedsågade kring sjön. Själv tycker jag att det finns få träd som är så vackra som gamla sälgar. Men då skall jag själv också sågas ner och förpassas in i glömskan ganska snart, vissa önskar att det där skall ske omgående. Men undslipper mig ett “synd” ändå. För de vackragamla sälgarna som is no more.

Någon har kört ner tre Coop-kundvagnar i vattnet. Onödigt tycke man. Man får hoppas att det åtminstone var skoj. Att det var punk och anarki som fick det där att hända och att de som gjord det uppnådde någon slags avgörande seger på det där. Kanske är det vissa kundvagnars öde att hamna i vatten helt enkelt. Då kan man ju inte stå där och påstå att det är “onödigt”.  Det finns mycket man inte förstår. Ja det kan också vara den militanta grenen av PRO som på detta sätt protesterar mot matpriserna.

På vägen ner förresten. Vindkraftverken snurrar frenetiskt. Nejdå, de är inte fula, rent av vackra och ståtliga. Ja i alla fall om man inte har dem på varje berg. Det betyder inte att man skall säga ja, ja, ja, utan eftertanke vid nya etableringar dock.  Fast fler till Stockholm skärgård innan man bygger vidare här.

Men liv idag också alltså. Jag är en av dem som är tacksam för att det är på det sättet. Jag kan aldrig ta det här att bara en av de levande som en självklarhet.

Nu gör vi en låtsasarbetsdag av det som är kvar av dan.