Categories
Betraktelser & Berättelse Poesi & Dikter Swedish

En sista bön

Kanske skulle sen sista dekadente kapitalisten röra upp moln av apokalyptiskt damm i det fördröjda avgrundsljuset när episka undergångsscener framträdde i skuggorna under palmen på den ö ditt hon flytt med sin familj och sina vänner och som snart söndervittrande, översvämmande skulle försvinna ner i ett hav av ångor och ett kokande vatten som solen hettat upp och som bara natten kunde ge ett värdigt ickeljus i en sista skälvande dialektisk explosion som fick pedagoger värden över att bryta sina pekpinnar och trycka sina tavelkritor mot tavlorna så att de skrek av vanmakt, skrek av bristen på respekt i den sista skälvande sekunderna av existens innan de bröts i tusen och åter tusen bitar som åter bröts och bröts och bröts och formades till damm av själva existensen tills de föll till golvet som en del av den luft de alldeles nyss upplösts i som en sista påminnelse om att det både går att prata skit och skriva skit innan värden för alltid går under i en sista suck av vanmakt över vanföreställningarna hos dom som tror att det fina är det svåra och att det lätta är det enkla när allt vi borde, borde, borde, lärt oss, innan världen, guden, universum, katten på staketet där, gav upp på oss och kollapsade, att det är precis tvärt om i evighet, amen.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Förnöjsamhet

Nordanvindar genom byn idag. En sån där dag när man skruvar upp alla element ett hack. Kanske två. Särskilt om man nu vill sitta där och fundera. Det finns mycket att fundera på i min ålder. För att inte tala om att minnas. Tack och lov så blir man mer och mer glömsk också. Mycket skit far ut ur huvudet och kommer förhoppningsvis aldrig tillbaks. Men det räcker gott att ha några få bra saker kvar. Det är underligt att det aldrig är dom där stora grejerna som stannar. Ni vet, första kyssen och sånt. Det som man kanske skulle förvänta sig. Istället kan jag minnas, eller rättare sagt se tydligt framför mig, och känna dofterna från, en sommareftermiddag liggandes på gräsmattan tittandes på dom molntussar som sakta rörde sig fram över himlen. Inget annat än att ligga där på gräsmattan men ändå kanske ett av dom lyckligaste och fullständiga ögonblicken i mitt liv. Känna förnöjsamhet över att bara få finnas till där i tiden en varm vacker sommardag utan större bekymmer i livet.

Men jag kan också minnas flera år en vecka före jul med femtio spänn på kontot. Oron över om man skall kunna köpa presenter till suktande barn och mat att fylla dignande julboard med. Kunder har inte alltid samma uppfattning om brådska i den tiden och kanske framförallt egna barn att köpa julklappar till och egna julbord att få dignande av mat. På något konstigt sätt har det alltid löst sig till slut. Med kreativitet och tur och en fru som alltid haft magiska förmågor att få till jular utav lite.

Ett år fanns det inte ens fakturabetalningar att förvänta så det såg extra nattsvart ut. Då ringde en Tysk snubbe tidigt på Lördagmorgonen. Han hade problem med installationen av sin produkt som innehöll en av mina komponenter. Kunde jag ta en taxi och flyga över under eftermiddagen. Jodå han betalade taxi till Arlanda från Los och flygbiljett. Det var kris. Jag bad att få återkomma. Vi ändrade tid till Söndag istället. Med 500 spänn på fickan, alla pengar vi lyckades skramla fram. En vecka före jul gav jag mig iväg till Tyskland till någon jag aldrig träffat förut. Nurnberg och den tyska mannen tog emot. Jag installerades i en tobaksaffär i ett rum bakom själva affären. Satt där dygnet runt i en vecka och löste problemet. Fri tillgång till godis, som kom plasthinksvis, och kakor, och litervis med starkt svart kaffe. Fick betalt med en bunt kontanter och kunde resa hem dagen före julafton. Jul det året också och det kändes extra skönt att kunna handla lego och dom andra obligatoriska leksakerna det året.

Dom svarta åren. År efter en konkurs som tog allt sitter naturligtvis kvar både i huvudet och känns i magen när det minns. Väntan på att få elektriciteten avstäng, få vattnet avstängt. Letande efter tio kronor att använda till kaffet på föräldramötet. För inte så många år sedan stod företagare helt utanför trygghetssystemen. Fråga mig jag vet hur det är. Att numera befinna mig inom det är den största tryggheten jag känt i mitt liv. Det finns så mycket avundsjuka på företagare som det går bra för. Man ser sällan den tid företagare lägger på sitt företag eller dom risker som finns med att vara företagare. Dom som går med skyltar “Arbete år alla” har helt enkelt noll koll varifrån arbete och välfärd har sitt ursprung.

Men en bild av metspön, två fiskesugna ungar och en i själen förnöjsam farsa på en sten vid någon av Los många sjöar med en sol som värmer och ljumma härliga vindar som krusar vattnets yta är ändå bilder jag hellre tar fram. Visst en gammal bil. Inga miljoner på kontot men räkningarna betalda. Mat på bordet. Hopp om ett liv dom närmaste veckorna. Svarta perioder har det goda med sig att det lär oss uppskatta det stora i det lilla. Att känna glädje över fågelsången den där morgonen vid ett öppet fönster eller lyckan här inombords med metspöet i hand vid en sjö mitt i skogen. När det här livet är slut är det i alla fall förnöjsamhetens läxa jag har lärt.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Första vintermorgonen

Fyra grader kallt när jag går ut och hämtar tidningen. Jacka på. Dragkedjan uppdragen ända upp till halsen. Första vintermorgonen. Inversionen ligger över dalen och röken från alla vedkaminer orkar inte riktigt upp i atmosfären. Det luktar skogsbrand med en dragning åt kokkaffe kokat på vedspis där ute. Inte helt oangenämt ändå. Tidningen har i alla fall lyckats ta sig hit idag. Kalla dagar och snöiga dagar är det inte alltid så. Inget som irriterar men som man konstaterar. Solen är på väg upp där bakom berget där Ryssar och Asiater sett den före mig. Blir röd innan dess strålar träffar marken kring vårt hus. Rökpartiklarna skickar de blåa och ultravioletta till andra för att dom skall kunna förundras över en klarblå himmel just nu någon annanstans. Här är den sådär ljust kallblå. Men solen lovar en vacker dag med luft som är ny och inte känner unkenhet och sträcker sig hela vägen upp mot stjärnorna.

Jag går runt en isfläck men halkar ändå till lite på väg tillbaks. Vid fågelbordet är det nästan tomt. Kanske är det skiftbyte där helt enkelt. Dom kommer i perioder fåglarna. I grupper. Någon har planerat vilka som kall ha mat vid bestämda tidsluckor under dan verkar det som. Oklart vem. Kanske hackspetten. Han som väckte mig imorse med sitt hamrande på sovrumsväggen. Han flyger inte ens när jag stiger upp och knackar tillbaks på andra sidan. Verkar bara bli mer upphetsad över möjlig föda dold där i husets vägg. Så vi står där och knacka till varann ett tag. Kanske förstår han vad jag knackar fram för budskap, själv är jag omedveten om det och förundras bara av att ha honom några decimeter från min hand.

Jag sätter på tekokaren. Här får kaffe vänta till mitt på dan. Har blivit känslig på gamla dar. Tar min Svenska Dagbladet och en ostmacka. Ser att en koltrast – som borde vara söderut nu – tittar hungrigt på anordningarna utanför fönstret som enda gäst vid fågelbordet. Inte mycket mask idag. Läser om det Amerikanska valet. Vi är tydligen oerhört intresserade av just det valet här i Sverige. Bläddrar färbi. Läser om det lilla istället. Människorna och deras gärningar och ibland ogärningar. En ny dag har börjat. Bra tycker jag. Jag kräver inte mer.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Om perfektion

Perfektion. Jag hör det från olika håll runt omkring mig. Han eller hon strävar efter perfektion. Ofta då i meningen “till skillnad från dig din klåpare”. OK, jag kan ta det. Jag har för länge sedan lärt mig att ingenting jag någonsin kommer att göra kommer att bli i närheten av perfekt. Jag vet också att ingen annan levande eller död människa heller kommer att åstadkomma det perfekta “vad det nu är”. Det är nämligen omöjligt att nå perfektion. Omöjligt att ens komma i närheten av perfektion. I alla fall om man nu inte är gud. Jag antar att han/hon/den borde kunna skapa det perfekta. Vi andra får snällt nöja oss med det mediokra. Det är bra så!

Så du som sitter och skriver på den där boken som skall bli bättre än alla andra böcker. Den perfekta boken. Sänk kraven lille vän och se till att den kommer ut istället. Shakespeare och Strindberg och hela bunten har brister som gjort dem till just det dom är. Till och med dom idag kulturupphöjda omvärderas imorgon. Allihop skulle ge en månad av sina liv för att få en chans att ändra den där meningen i stycke åtta i kapitel 5.

Du som sitter och skriver låt efter låt, text efter text och letar det perfekta ljudet, orden, soundet. Bestäm vad det är du vill nå och stanna där. Det räcker. Hur mycket du än jobbar och hur bra det än låter idag så kommer du att hitta felaktigheter om du lyssnar på ditt verk om ett år eller två. I alla fall om du utvecklas. Gör du klar saker så gör du antagligen också det.

Du som letar den perfekta partnern inse att tiden främjar andra värden. Det finns ingen perfekt partner. Kommer aldrig att finnas.

osv, osv, osv, osv osv, osv, osv, osv.

Världen byggdes av dom som levererade. Mediokra saker, men levererade!

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Svend

Jag är Svend. Spejare åt Röde. Hövdningen över oss i Mellanlandet. Röde är rik och jag är fattig men vi som finns nära honom får smulorna från hans bord. Därför behöver jag och min fru och mina tre barn aldrig gå hungriga till sängs. Det överblivna från en rik mans bord räcker till många fattiga. Vi är krigare, jägare och bönder som försöker överleva i en hård tid. Tillsammans är vi starkare och det är därför vi bor i den här byn. Nyfors. Belägen nedströms Mellanlandets största fors. Här finns tillräckligt med lax om hösten för att föda många byar men nu kontrollerar Röde forsen. Bara vi i hans by får nyttja den. Död väntar den utifrån som försöker hämta fisk här.

Som spejare är min uppgift att först upptäcka våra fienden innan dom vet att dom är upptäckta eller att smyga mig fram till deras läger – utan att synas förstås – och skaffa mig en uppfattning om deras antal och vilka vapen man har. Det är en farlig uppgift och jag måste vara mycket noggrann. Om jag inte är det tas fel beslut och våra liv hänger på att rätt beslut tas. Rätt beslut som tas vid rätt tidpunkt.

Men nu är det fred. Eller stillestånd. Alla hövdingar runt omkring oss är besegrade eller också har vi nått överenskommelser som är till nytta för oss båda. Så nu plöjer jag vår åker så att vi kan så till våren. Min fru och min äldste son, sju år, drar plogen. Det är tungt arbete men skall vi ha bröd nästa år är det ett arbete som måste göras. Vill man överleva krävs hårt arbete varje dag så länge solen ger ljus. Hårt arbete så länge dina ben bär. Nu inför vintern skall vi också snart hämta hem bränne som vi la upp i skogen för tork i våras så det finns tillgängligt att elda för våra familjer under en kall lång hård vintern. Dom gamla, våra fruar och barnen skall kanske överleva den i år också här i byn. Det är inte alltid så. Många faror förutom kylan finns i himmelspelens och de klara stjärnorna tid. Vi krigare ger oss iväg på vårt långskepp så fort den första snön faller. Plundringar i den södra världen. Vi är vilda fria män i varmare trakter under vintern, belastar inte matförråden och kan frakta hem rikedomar som gör vår hövding mer mäktig. Om vi kommer hem vill säga. Många möter döden. Men jag har rest ut elva gånger och kommit hem elva gånger. Fraktat hem guld, pärlor och pälsar till Röde och hans far. Ibland också kvinnor. Avsedda som slavar eller som fruar till krigare. Som min fru. Irena. Hon jag nu snart skall lämna för sjunde gången.

Men den historien tänker jag inte berätta för dig just nu för nu skall jag sova.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Hjältar

Jag hade en elev som hade det väldigt jobbigt en tid och som försökte förklara hur det vara att lida av depression för mig. För någon som mig som på sin höjd omger sig av någonting blått och ganska skönt deppigt så var det en nyttig bild han gav och som jag alltid kommer att bevara. För i alla fall jag fick en mycket större insikt i det man som drabbad har att jobba med/mot. Ingen vet när eller om det blir ens egen tur att gå ner i detta mörker och då kanske det kan hjälpa att i alla fall ha en liten insikt i vad det handlar om. Hans beskrivning lät såhär.

Tänk dig att du vaknar av klockan på morgonen. Du är så trött att du nästan inte orkar slå av signalen, men efter mycket ansträngning lyckas du. Nu skall du resa dig ur sängen. För att göra det måste du först putta undan en sten som är så tung att du får använda all den energi du har i kroppen och i själen för att få bort den. Helt slut i både kropp och själ så sitter du då där på sängkanten. För att sätta på dig kläder så har du en ny sten som måste bort. Tyngre än den förra. Återigen måste du använda all din energi och viljestyrka för att putta bort den. Nu är du helt slut. Vägen till toaletten är som en lång vandring upp för det högsta berg. Benen är blytunga. Kroppen känns febersjuk. Allt du har inom dig måste användas för att klara av den. Frukosten smakar sand så du avstår. Tandborstningen är ytterligare en uppgift som kräver allt av dig. Och så fortsätter det. Hela vägen från påklädning, fixa håret, öppna dörren, gå ner för trapporna, gå till busshållplatsen, gå på bussen, leta pengar osv osv.

Den här eleven uppbådade den här viljestyrkan vissa mornar men ibland inte. Av alla jag känner så är han ändå en av dom människor jag känt i mitt liv som jag respekterar mest just för att han klarade av dom där morgnarna. Inser att jag själv skulle legat kvar eller möjligen bara kommit upp i sittande. Min viljestyrka skulle inte räckt längre. Att se någon resa sig ur detta. Att bit för bit kämpa sig upp är att bevittna något som, bara sanna hjältar gör. Inga andra klarar av det. Sådana som vi andra, med en mycket lättare resa, har att lära av detta som av alla hjältar. CSN, rektorer kanske värdesätter hundraprocentig närvaro och höga betyg mer än personlig utveckling. Själv lärde jag mig att inget av detta är något värt jämfört med att ta sig ur detta det svartaste av mörker. Det är också där premierna och ovationerna borde finnas. I alla fall mina.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Skrivbordet

Skrivbordet. Oj vad det har knappats här genom åren. Observera det obligatoriska ljuset. Tittar till på det ibland för att minnas att det faktiskt finns viktigare saker än ett fungerande dataprogram. På dagarna en fågelmatare utanför fönstret som påminner om samma sak. För just detta har inget värde egentligen. Däremot är själva processen, problemlösandet, hopplockade av ett system nödvändigt för att överleva. Det, en whisky då och då och mycket musik är grundpelarna för att hänga kvar. Familjen också såklart. Här framför skärmarna skulle det sitta fint att sluta en dag också. Bara tuppa av mitt i kodandet av någon ny skojig algoritm. Den skulle inte ens behöva vara klar. Men med det är det ingen brådska om jag får bestämma. Men bestämmer sånt gör vi ju inte heller vi människor. Vi kan bara leva fullt, halvfullt eller inte alls tills det är över. Lyckliga är vi som inbillar oss att det finns saker som vi måste hinna med innan det är dags. Sen må världen förstå eller inte.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Godnatt

Mörkt utanför mitt fönster. Bara ett ljus brinner på mitt skrivbord som konkurrerar med ljuset från datorns LCD skärm. Skall strax blåsa ut den fladdrande lågan och gå och lägga mig. Läsa då såklart. En Svensk fantasy som är riktigt bra. Ett kapitel tar en timme ganska precis. Lagom för att dra ur dom virvlande tankarna i huvudet och sänka tempot för sovande. En metod som jag varmt kan rekommendera om du har svårt att somna om kvällarna. Efter några veckor behöver man bara inta ryggläge och plocka fram en bok så somnar man var som helst och när som helst. Just det här med rutiner kring sovande är ju viktigt. Skitsamma. Jag skall inte ge råd till någon. Det fungerar för mig i alla fall.

Alla vill ju inte sova den här tiden. Dom som vaknar nu vid midnatt måste ju det. Dom har också sitt att uträtta. Och det är väl inte mer än rätt att också dom får göra det. Här i den före detta skolan börjar snart lektionerna i de gamla skolsalarna. Magistern är sträng idag men eleverna vetgiriga. Geografi står på schemat. Dags för mig att lämna lokalerna och låta nattens lektioner börja.

Godnatt på er var ni nu än är!

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Minnen

En ros. En blodrös ros i en blå vas på en bokhylla. Det var det enda som fanns kvar 60-år senare. Nu intorkad och spröd av ålder. Dammig av ett helt liv av uppvirvlande partiklar från en familjs rörelse genom tiden. Dammig, fast hon försiktigt, oändligt försiktigt och tålamodigt, för att bevara, försökt ta bort dammet genom åren. Aldrig riktigt lyckats helt. Men den stod där som en påminnelse om en man som hon vinkat av på Stockholms centralstation. En man som tog tåget söderut. Mot krigets förberedelser. Den innehöll minnet av en dag i ett soligt, vårligt Stockholm. En dag då den köptes i en liten butik på kungsgatan av en leende ung expedit med håret i en strikt knut i nacken. Den gata som senare skulle fira slutet på det krig som nu var oundvikligt med miljarder rivna virvlande pappersremsor från kontoren runtomkring. Tusentals skrattande glada människor. Slutet på ett krig som nu precis hade börjat tillsätta föreställningens roller. Kallade på dess aktörer.

En natt på ett hotell. En natt när hon för första gången gav sig till honom. Upplevde smärta uppblandad med njutning och ändå aldrig ville att det skulle ta slut. Kände hans skäggstubb mot sina bröst när han hungrigt kysste henne. Mannen. Dofterna. En mun som hittade alla skrymslen på en ung oerfaren kvinnas kropp. Smakade på henne. Det pulserande. Det heta. Hänförelsen. Klimax. Igen och igen. Mer. Bara dom en sista natt i evig kärlek. Hett omslingrande som för att aldrig skiljas. Bara finnas där nära varandra, i varandra, för alltid.

Dom tog ett fotografi i en liten butik på söder. En gammal skäggig lite butter fotograf. En serie bilder där dom ömsom var hett omslingrade och ömsom uppknäppta och strikta. Kära. Berusade av kärlek och en natt tillsammans. Så nära som bara två älskande kan komma. Skrattande. Allvarliga inför det oundvikliga uppbrott som väntade. Var fanns fotot nu. Hon visste inte längre. Men bilderna fanns fastetsade i hennes hjärna. Tydliga och knivskarpa. Hon behövde inte det fysiska fotografiet längre.

En bakelse. En kaffe på ett litet fik i gamla stan. Grädde i mungipan som han kysste bort. Doften av hans rakvatten som dröjde sig kvar. Motvilliga steg mot centralstationen. En sista kram. En lång sista kyss. En kyss av sötma och sensualitet att bevara för alltid. En kyss att kunna minnas och känna smaken av igen och igen. Plocka fram och smaka på från minnets arkiv när saknaden är för stor och tung att bära. Ett tågvissla. Rasslet, ångan, frustandet från ett lok som tar sina vagnar bort från Stockholm. Söderut mot Europa. Ombord en ung man som aldrig skall komma tillbaka. Hon ser efter honom tills bara den vita puffande röken från loket finns att se. Men egentligen har tårarna i hennes ögon för länge sedan fördunklat hennes syn. Aldrig mer kommer dom att ses igen. På något konstigt sätt känner hon det redan då. En sista dag. En enda natt. Ett farväl. Evig ihågkommelse och längtan. Och en enda blodröd ros i hennes famn som en hjälp att minnas.

Krig skördar offer. Grattis EU till Nobels fredspris och må vi aldrig glömma att innan unionen fanns löste vi inte saker mer diskussioner i ett parlament utan med krig I Europa. Blodiga krig. Låt oss aldrig glömma att EU är ett fredsprojekt och därför värt allt.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Det kreativa helvetet!

Jag tycker jag är ganska bra på att bli klar med saker. Ändå har jag mängder av ofärdiga projekt. Ett helt hus bl.a. som som ständigt behöver renoveras och dessutom har ett antal pågående inte färdigställda projekt. Men med det, liksom mitt VSCP projektet är det så att vissa saker aldrig kommer att bli klara (skvallra nu inte för min fru). Det är liksom skillnad på projekt.

Vanliga projekt inleds normalt med den totala entusiastiska fasen. Man går på ren glädje och är produktiv utan dess like. Tänker kanske inte så mycket på alla detaljer utan låter det flöda, flöda och flöda. Lite som att vara nykär alltså. Omfamna det man gör med alla sina sinnen. Ett helt korrekt arbetssätt. Hindra aldrig flödet. Detaljer kan rättas till senare. När man saknar inspiration är det ett perfekt läge att göra allt det där tråkiga monotona i väntan på att det skall flöda till i skallen igen. Pillar man med detaljerna så är det också lätt att man stoppar upp flödet. Kör på bara. Så länge du orkar. Dygnet har 24-timmar, veckan 7 dagar. Alla går att jobba på.

Någonstans i allt detta så kommer man till vägs ände. Skriver man på en text så har man berättat historien. Gör man musik så har man fått ihop sin låt. Gör man dataprogram så har man något som verkar fungera. Renoverar man hus så kan man teoretiskt sett få alla rum fixade, och fasaden målad, och taket bytt och… Nja kanske inte ändå när det gäller renovering av hus.

Men det är nu själva jobbet börjar. Skriver man en text så är det nu man skall läsa den 113454 gånger. Läsa noga. Läsa högt för sig själv tills rösten inte orkar mer. Flytta ord. Ändra ord. Ta bort och lägga till. Om och om och om igen. Gör man musik så är det nu man skall lyssna, lyssna, ändra, lyssna, lyssna. Också nu 113454 gånger. Lyssna tills man nästan spyr på den där förbannade låten. Samma sak med dataprogrammet. Testa. Testa och testa. Skriva installationsprogram, skriva manual, rätta 1245333 inrapporterade buggar. Samma sak dag ut och dag in tills man hatar det förbannade programmet.

Klarar man nu av den här andra delen så är man då klar en dag. Men just klar är också ett inte helt enkelt begrepp. För man blir egentligen aldrig klar. Man bara bestämmer sig för att nu kan jag leva med dom brister som den här grejen har. Perfektion är för dom som aldrig levererar. Så vill man leverera så måste man bestämma sig för att bli klar någonstans fast än men egentligen är rätt missnöjd med det man åstadkommit.

Vi som gör saker levererar det vi gjort. Det innebär att folk har möjlighet att tycka till om det vi gjort. Vissa gör det. Oftast negativt men ibland positivt. Eftersom man inom sig viktar det negativa tusenfalt det positiva så påverkar inte de positiva kommentarerna så mycket. En negativ svider dock som eld i flera år. Men reaktioner är ändå bättre än att inte få några alls. I det överväldigande antalet fallen så får du nämligen ingen reaktion alls. Snopet när du lagt ner hela din själ i något va? Så vad göra nu? Ja, det där flödet rycker tag i dig igen och snart sitter du där och återupprepar hela processen igen och så håller du på tills du dör bara för du inte kan annat. Din stackars kreativa jävel.