Categories
Betraktelser & Berättelse

“Vänner skall man vara rädd om.”

vnner_13571491
“Vänner skall man vara rädd om.”
Ja, jag tror på det där. Man skall vara rädd om vänner. Ändå är väl inte jag den som har varit det genom åren. Jag har liksom alltid tyckt det varit svårt att bara ringa och prata eller bara komma och hälsa på så där hipp som happ. Rädd för att störa såklart, och fast folk bedyrar att de säger till om de inte har tid så ligger det där mantrat om att inte störa djupt kvar inom mig och har gjort ända sedan jag var ung. “Tänk om jag stör!” Lägger man sedan till detta att jag jobbat 365/12/30/7 för det mesta och haft pass på sexton timmar i princip varje dag så hjälper det ju inte upp saker. De flesta vänner ger upp på en efter ett tag av förståeliga skäl.

Utom en då. Tony. Som alltid hör av sig och finns där. Som jag kan säga allt och precis vad som helst till och som kan säga allt och precis vad som helst till mig och om mig. Som aldrig gett upp. Som jag definitivt inte förtjänat att ha kvar som vän för det är alltid (ja i alla fall nästan) han som fått höra av sig. Men som finns kvar där ändå och som är helt olika mig och tycker olika i det mesta och beter sig helt olika mot vad jag gör i nästan allt. Men vänner är vi och har väl varit det nu i 37 år tror jag det är. Idag en eftermiddag i hans och hans sambos sommarstuga och det är som vi träffades varje dag fast det var ett år sedan sist. Rikedom är vad det är och glädje i en o-cool gubbes hjärta.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Kärlek före sommar.

CRW_2821_dimma_myren

Morgonen är på väg. En älva rör sig genom dimman över ängen precis vid myrkanten ner mot sjön. Hon tycks sväva fram och i den tidiga morgonen när mörker fortfarande råder, liksom lyser hon. Hennes långa ljusa hår når henne ner till svanken och är rakt, tycks lätt i den svaga brisen, och faller slätt, krusande som ett vattenfall bakåt mot nacken på hennes huvud. I pannan sitter en bergskristall som är fäst i en silverfattning översållade med tecken, så små att människoögon inte ens kan urskilja dem, inte ens som ett mönster. Hon är vacker. Rena enkla drag som om ljummet vatten försiktigt under årmiljoner format hennes ansiktes drag. Ett ansikte där tydligt markerade höga kindkotor utmärker drottninglika drag som genast fångar in blicken hos den som ser henne.

Hennes ögon, som brunnar med kallt kristallklart vatten från underjordiska kanaler med alltid flödande kopplingar till de stora haven. Samtidigt är hennes ögon fyllda med eld från ursinniga vulkaner redo att visa den kraft som fanns i deras inre djup. Lätt putande fuktiga läppar ger en sensuell känsla kring denna magiska varelse redan innan betraktaren flyttar blicken till resten av hennes kropp.

En kropp dold under ett tyg virat runt, runt, runt, runt i oändliga antal varv av det lättaste, tunnaste vitaste material man kan tänka sig. Som om den giftigaste spindeln hade vävt det och vintern hade gett den snökristallernas glittrande vita, den dagen när solen lyste på de snöklädda fjällen med bländande fulla styrka. En uppenbarelse där på myren alltså. Nu stod hon stilla, mycket stilla och tycktes bara lyssna efter något. Och nog fanns det något där i vinden. En tunn spröd flöjtton som tycktes komma från skogskanten. Ett spel som till synes rörde sig runt i marken, i luften, i träden, i kvinnans hår, i sjön, på stranden och tillbaks mot skogskanten som en lång, snabb slingrande silverorm av toner. En orm som föregick den man som kom ut ur skogen där vid skogskanten. Naken med en tunn silverflöjt mellan sina läppar som han varsamt håller med båda sina händer. Han går sakta mot kvinnan. Eller går är fel ord. Hans gång mer galopperande fast ändå mjuk och vacker. Som en älg på hyggets ris, harmoniska rörelser. Kanske är det för att hans ena fot ser mer ut som en bockfot som han rör sig som han gör. En ung man, med en ung mans kropp som inte har suttit stilla utan arbetat sig till spelande hårda muskler under len hud och en fast stjärt i slutet av en muskulös ryggtavla. Svart långt hår. En liten pipmustach. En vacker man. Utstrålar kraft och vilja samtidigt som han verkar ömtålig och skör. Nedstämd i sitt sinne, vilket också hörs i den melodi han spelar som är lika blå som de Hälsingska bergen som rullar bort där i fjärran på andra sidan tjärnen.

Kvinnan ser honom komma. Hon ler och för en kort stund är det en vargs leende med salivdroppande huggtänder, men bilden finns kvar allt för kort tid för att betraktaren skall vara säker på att det var det han eller hon såg. Leendet är snart äkta, inbjudande och innerligt igen och välkomnar den nakne mannen med flöjten som nu nästan är framme, men ändå inte går ända fram till kvinnan utan sätter sig på en sten vänd mot henne, kvinnan, och fortsätter att spela. Kvinnan rör sig med musiken nu. Ser hela tiden på mannen. Ler. Av varggrinet finns inte ett spår kvar. Musiken får henne att sträcka händerna över huvudet. Upp mot himlen och moln som nästan finns där ovanför. Tyget kring hennes kropp virvlar upp mellan hennes händer också det uppåt mot himlen. Som en fjäder lyfter det i de vindar som kvinnan drar upp med sina rörelser. Uppåt. Pulserande, dallarande, flytande, men uppåt. Kvinnan snurrar runt i sin dans som nu blir intensivare med händerna pumpande ovanför sitt huvud. Som hon ville nå himlen där uppe och ta ner den hit. Varje varv hennes kropp gör skalar av ett lager av tyget som reser sig som en indisk kobra i sin korg upp, upp, allt längre upp och visar mer av hennes kropp. Svajande där runt, över, omkring den dansande kvinnan flyter tyget. Snart som en vit tornado av tunt, tunt och när det sista varvet skalas av från kvinnas kropp och hon står där i sin fulländning tycks tyget stanna till där i luften som av förvåning. Men sedan breda ut sig och vrida och snurra sig som om det också var en levande varelse som bara ville fortsätta och fortsätta dansa. Aldrig sluta. Men gravitationen vinner till slut och medan kvinnan virvlar vidare i sin dans sänker sig sakta tyget runt omkring henne och bildar en nästan perfekt cirkel. En cirkel där kvinnan mjukt faller ner. Där kvinnans händer smeker sin egna vackra varma kropp. Egna händer över bröst. Egna händer över armar ner mot mage. Egna händer ner mot sköte. Särade ben öppnade mot flöjtspelaren. Fingrar som öppnar kronblad och frigör fukt, det våta och begäret och det känsliga som vidrörs och hon som reser sin underkropp. Precis som hon nyss lyft sina händer mot skyn lyfter hon nu sina höfter uppåt, uppåt så långt det går tills det inte går längre. Fortfarande med sina händer smekande det våta, det kliande ser hon på flöjtspelaren som ser på henne. Som ser att hon är redo. Som reser sig. Som har en erektion som vill tränga in och utforska. Hårdhet och mjukhet på samma gång. Och han går mot kvinnan. Lägrar henne. Tränger djupt in i henne och hon möter honom. Tar emot honom för att visa den längtan efter hans kropp och kön som hon känner. Och musiken finns kvar. Den anger takten. Vildare, vildare men mjukt och försiktigt. Tills det inte finns någon återvändo. Tills två kroppar smälter samman till en enda kropp och hans lem pumpar in livet i en kvinnas sköte. Fyller det med mandom och den kraft som alla celler i den vackre mannens kropp besitter. Och kvinnan hon dricker girigt dessa safter med sitt kön. Blandar dem med sina egna, kvinnans. Pumpande. Spasmerna som far genom hela hennes kropp in i hans där de fortplantas till själen. Krampaktigt hållande honom kvar i sig med all sin kraft. Stanna, stanna, stanna. Låt din kropp alltid vara förenad med min kropp sagt med en kropps begär istället för ord. Och så ligger de tills allt det starka klingat av och ersätts av den ljuvliga värmen i omfamningen. Njuter av känslan. Vilar tills de båda könen inte hettar mer. Tills hans lem lägger sig till vila. Bara värmen kvar som omsluter två älskande, avslappnade i kärlek.

Tömda på energi ligger de två vackra perfekta varelserna som liknar människor men inte är det, där på myren. Fortfarande förenade som en. Han kysser hennes vänstra bröstvårta. Låter läpparna försiktigt omsluta den. Känner dess värme och hårda mjukhet mellan sina läppar. Han vill mer. Känner det. Hon vill mer det känner han på hennes små rörelser när han fortsätter smeka bröstvårtan med sina läppar och kittlar den med sin tunga. Men solen är på väg upp. Enstaka strålar har redan börjat nå topparna av träden vid skogskanten. Dimslöjorna lyfter för att ge plats för dagen. Sådana som de tillhör mörkret och kan inte finnas när ljuset regerar. Allt har sin tid. Det blir fler varma nätter. Nu när hon och han har väckt en sommar som skall komma och förändra världen och väcka den till fullt liv för en liten stund. En kort ljus sommar. För människor och för icke människor lika. Kanske har deras kärlek skapat nytt liv. Man vet aldrig. Han vill det. Ett barn av mörkret som kommit till av ren och skön äkta lust i en gryningen den dag sommaren föddes.

Men det börjar bli bråttom. Han reser sig upp. Tar hennes ena hand och drar också med henne med upp. Kysser henne länge och intensivt. Kysser henne på halsen, ner mellan brösten. Sätter sig på knä och kysser hennes mage. Navel. Vill ha mer av henne. Lägger kinden mot hennes varma, mjuka, mage, lägger händerna om hennes bak och trycker henne mot sig. Känner hennes mjuka värme mot sin kind. Men hon skjuter snart honom ifrån sig. “Vi måste skynda” viskar hon Och han ser på henne när hon dansar in i sin klädnad igen. Det är som om den inte behöver kläs på utan själva tyget själv draperar sig kring den vackra kvinnokroppen. Kroppen som fortfarande får den pulserande åtrån att röra sig inom honom med full kraft. Men solen är obeveklig. En snabb magnetisk kyss som båda med smärta sliter sig undan ifrån och så måste de båda skynda åt var sitt håll och säkerheten. Kanske för att träffas nästa gryning och återupprepa det hela. Kanske inte. Han kommer att hålla utkik där bortifrån skogen och från forsen som är hans hem och han längtar redan tills dimslöjorna lägger sig här över ängen och hon är här igen. Är hans. Men nu bort med hast från den annalkande dagen som inte är för oljusets varelser.

Categories
Betraktelser & Berättelse

En skrivande och läsande familj, ja det är vi.

Det skrivs, målas, och spelas i snart varje hörn av det här huset men också hos barn (som är vuxna nu) i förskingringen.

Här en text av min fru från idag.

http://www.eurosource.se/karin/wordpress/?p=403

Categories
Betraktelser & Berättelse

Sommar i paradiset?

blommande-smultron
Några röda körsbär från den gamla damen, tre solvarma jordgubbar, ett gäng smultron och några mogna hallon in i munnen. Den ena tätt följd av den andre. Allt från olika delar av trädgården, stora smaker som lockar fram minnen, överflöd plockat när en stor hög åskcell närmar sig från nordväst och den nästan kolsvarta huggormen slingrar sig in under huset. Sommar i paradiset med orm och allt alltså. Inser att jag är privilegierad som människa och att de avundsjuka med all rätt borde fortsätta att vara det. Vem är jag att missunna dem det!?

Categories
Betraktelser & Berättelse

En sommarresa

2013-07-26

Nu drar jag till Paris.

Regnet vräker ner här i Paris och det är varmt som fasiken, över trettio grader tror jag det är. Vår gamle trummis fru hämtade mig på flygplatsen och körde mig in till hotellet i den minsta Fiat jag någonsin sett. Det är nästan på dagen trettio år sedan gänget skjutsade mig ut till samma flygplats och jag stack härifrån så det väckte minnen. Resan in med Michelle var hur som helst en mardröm. Fransmän (kvinnor också tydligen) kör bil utav bara helvete och verkar inte bry sig om så många av trafikreglerna. Jag blåhöll mig i ett litet, litet handtag hela vägen men det kändes inte det minsta säkert ändå såklart efter som handtaget inte alls verkade sitta fast som de handtag jag är van brukar göra.

Grabbarna skall spela på klubben vi spelade på ofta, när det begav sig, ikväll,  La Grenouille Délicate, och det är därför jag är här eftersom jag skall få hänga med på några låtar. Det är ändå trettioårsjubileum. Det är nästan magiskt att deras turneplan placerade dem i Paris just nu den här veckan trettio år senare. De skall spela i London imorgon och kanske följer jag med dit eller också stannar och insuper Parisatmosfär. Vi får se efter giget ikväll om det ger blodad tand eller bara avskräcker.

Hur som helst skall jag åka in till klubben nu och checka lite ljud sen skall vi sätta oss på en restaurang allesammans och äta lite valda delar av det goda hos det Franska köket innan det är dags att gå på vid 23-tiden. Känns lite nervöst så önska mig lycka till.

2013-07-26 – Natt

WOW vilket gig!!!!!! Älskar Fransmännen!!!!!!!!

2013-07-27

Ho, jävlar. Snart i Calais i turnebussen för överfart till Dover. Länge sedan man såg de vita klipporna och det skall bli härligt att se dem igen. Med andra ord så hängde jag på till London. Det bra med det här ännu en spelning på klubben “Keep your fingers crossed” i Shoho ikväll. Ligger bara några kvarter bort från min favoritpub “The Liar and the Troll” som är den pub i London jag verkligen kan rekommendera mest. Öl finns det på alla men här fixar ägarinnan Therese de mest underbara mackor som det helt enkelt inte går att sluta äta av. Testa nästa gång du är i stan. Det dåliga är att alla mina grejer + pass är kvar på hotellet. Jag har alltså bara kläderna jag har på mig. Fungerade inte att checka ut inatt. Får testa Schengenavtalet i praktiken och får väl tjacka några par kalsonger och en reserv t-shirt här i städernas stad så ordar det sig också kanske. Va fan, det är sommar och gubben lever bara två gånger.  Sen skall man ju tillbaks på något sätt också. Grabbarna skall vidare till Berlin redan i natt men dit vill faktiskt inte jag. Hellre då några dagar till här. Michelle (Chris fru) jobbar på Air France, jag skall kolla med henne om hon kan få över mina grejer hit. Annars får jag väl dra tillbaks till Paris. Inte helt fel de heller.

Spelningen var helt underbar. Kanske tretusen i publiken, alla på. Helvete vilken kick. Varför la man av med det här? Adrinalinet kokar inom mig fortfarande. De andra somnade såklart så fort vi stigit på bussen men jag har knappt kunnat sova för att jag varit så upp i varv. Suttit och pratat med Ken som kör, mest hela natten och sett det vackra Franska landskapet rusa förbi. Det som är annorlunda nu är att inte behöva bubba grejer som förr, bara stiga på en mycket lyxigare farkost än man sett tidigare i sådana här sammanhang och bara dra iväg. Finns till och med toa så de gamla kissa i kapp stoppen (där man skulle falla prostatistisk till föga numera) förekommer inte längre. Dessutom tar vi oss framåt utan att turas om och köra. Att ha en chaufför och ett crew som fixar bubbandet kunde man ju bara drömma om förr. Ja, ja jag måste komma ihåg att det här är bara dom här dagarna för mig. Jag har ett annat liv också.

Så gig i London ikväll alltså. Det får sätta punkt. En fin krona på en gammal rockares huvud tycker jag. En som gått och blivit o-cool gubbe i Lo[o]s till vardags. Det enda man kanske också kunnat önska sig då var att spelningen var på Marquee men inte ens Marquee är ju som förr och saker måste ändå gå framåt också. London here I come and I will rock you hard tonight!

2013-07-27

Sitter i skydd under ett kastanjeträd i en trädgård i London. Det började regna för en stund sedan (det Parisiska regnet är väll i fatt oss) så de flesta i sällskapet har flyttat in i stora huset, men jag sitter kvar här ute och suger in det magiska som hänt de sista timmarna. Helt lugn sitter jag här med en för dyr whisky, men vill egentligen skrika ut var jag är, som om det nu vore märkvärdigare än hos grannen i Lo[o]s men det händer ju nu ändå liksom inte varje dag att en o-coola gubbe från Lo[o]ß sitter och funderar hos någon s.k. kändis. Jag sitter nämligen i Elton Johns trädgård. Säkert! Det är den ene av gängets gitarrister som umgås med honom och hans kompisar och idag har han ett garden party för sina närmaste så vi blev inbjudna allesammans. Vi har redan hunnit jämföra magar Elton och jag (hans var större) och jag har fått spela gitarr med honom på piano. Aldrig har han haft en sämre gitarrist.  Men va fan, vad sägs om det? Ni kanske fattar att jag är lite tagen. Fast egentligen är det väl inte konstigare att sitta här än hos Tony Persson i Öjung. Tror hela gänget här skulle kunna ha det riktig bra där också. Liksom ingen skillnad på själva människorna. De lokala rockstjärnorna hemma är liksom större i sin egen storhet.  Men whiskyn är av klart bättre märken här, gratis och finns i många, många flaskor såklart. Tony brukar bara en billig liksom jag.

Det andra turliga som hände var när jag satt och käkade mina morötter (Elton är också morotsätare så det fanns många) tidigare här ute i trädgården. Jag satt bredvid någon producent från New York (Rick eller Dick Rubin eller något sådant tror jag han hette. Skäggig. Trevlig.) Jag berättade om vårt trettioårsjubileum och hela historien (http://www.eurosource.se/akhe/wordpress/?p=7913)  och det visade sig att han hade en tur och retur biljett till New York som hade blivit över. Nån Ray Davies, som jag inte vet vem det är,  som inte kunde åka för han hade problem med ett ben. Hade tydligen blivit skjuten i det någon gång. Hur som helst gick den här biljetten inte att boka om  så jag kunde få den om jag ville. Och va fan tänkte jag är, det trettioårsjubileum så blir det liksom inte komplett utan New York. Så nu sitter jag här med biljetten i fickan. Häftigt va? Bara sådär. Jag fick till och med bo hemma hos honom så länge jag ville. Själv skulle han stanna i London några dagar till men hans familj var hemma så det var lugnt. Jag accepterade såklart. Så mycket stålar har jag ju nu inte så skalla jag fixa en sådan där resa annars så det här den enda chansen.

Måste sluta. Jag skall gå in till de andra igen. Regnet tilltar här. Vi måste snart in till klubben och soundchecka i alla fall. Vi skal köra en av mina nya låtar ocksp ikväll, Tribute to follan. Kul. Måste ringa Michelle och höra om hon har lyckats få iväg min väska också. Planet till New York går klockan fyra i natt så jag måste ge mig iväg direkt ut till Heatrow efter giget. Håll tummarna nu för mitt antagliga sista framträdande på en scen någonsin ikväll. Man kunde valt en sämre stad än London för att ha det på. Eller hur?

2013-07-28

Det blev inget New York. Michelles kompis, flygkaptenen, vågade inte ta med sig väskan. Trodde nog jag var en smugglare. Utan pass, ingen resa till USA. Det är bara så. Det var väl inte meningen ändå. Också före detta balettdansöser skall dansa på utan att jag kommer där och stör. För bra för att vara sant helt enkelt. Fick riva biljetten och kasta den i en soptunna och tog mig in till stan igen.

Men jag är lycklig. Gårdagens gig var helt underbart. Publiken var med på allt och var så underbara som en publik bara kan vara i London. Det är punk och hårdrock på samma gång så enda in i helvete. Älskar det. Men det var jobbigt att säga hej till grabbarna efteråt såklart. Älskar de här människorna och jag tror att dom älskar mig också. Musiker får ett speciellt slags band mellan sig. Lite som soldater. Man är så jävla utlämnad när man står där på scen att om någon sullar, strular eller bangar ur så drabbar det liksom allesammans. Man är ett och det är på allvar. Banden stärks genom åren. Men vi kramade varandra på grabbars vis där i natten, skojade och ryggdunkade och sen steg de in i turnebussen och drog iväg mot Berlin och nya gig utan fler åthävor och jag stod kvar. Jag tog en vit taxi (va fan är det egentligen, dom skall väl vara svarta) ut till Heathrow med ett stort hål i magen, och där blev det alltså som det blev.

Hade ju inget hotell bokat här i stan så jag har sovit på en parkbänk. Den första jag valde var tydligen någon annans, för när jag precis somnat in så fick jag världens äkta Engelsk utskällning av en sliten tant med en miljon kassar, så jag blev tvungen att byta. Man sover nu inte så jättegott ens på en parkbänk som står i London men jag sov i alla fall en stund. För bara en stund sedan upptäckte jag att jag inte hade någon plånbok. Nån måste ha snott den under natten. Vette fasiken vad jag skall göra nu. Turligt nog har jag i alla fall telefonen kvar. Men utan plastkort, pengar och allt i London… ja jag vet inte. Vi får se.

Mina fötter är som en enda blåsa hela dom. Kroppen slut. Man behöver vara bättre tränad än vad jag är för det här livet. Men allt detta “gör ont” har inte ens närmat sig mitt huvud. Fortfarande euforisk över vad livet har bjudit på de senaste dagarna, har jag vandrat på gatorna här i London idag. Fråga mig inte var jag vandrat, färgade dörrar, trappsteg, förgyllda dörrkläppar, kilometer efter kilometer, jag vet bara målet, puben The Liar and the Troll. Vill man nå ett mål så når man det också till slut. Jodå jag känner till det där tramset om att resan är målet, det är sant, ibland, visst, men andra gånger, som dagens vandring, är det faktiskt bara målet man är ute efter, och jag nådde fram som jag ville.

Här har jag fått mat på krita. Therese, som känner mig, och äger stället, fixade en pint ljummen ale och ett gäng av hennes förträffligaste mackor och sen satt man ju där och bara dåsade. Inte nog med det hon fixade också så att jag kan få åka med en lastbilschaffis till Reims som brukar leverera varor hit eftersom han skulle hem till Lyon. Därifrån skall det inte vara några problem att ta sig till Paris och min väska. Just flybiljetten hem, som ligger i den, känns som den mest värdefulla ägodelen just nu. En spännande detalj i det hela är min avsaknad av id handlingar och passerande av gränser. Men ibland får man chansa.

Efter en timmes ytterligare dåsande där inne i pubmörkret så tutade lastbilschaffisen där utanför då. Tatuerad ungefär som vilken Erik Brodèn som helst och med  armar som Karl-Alfred om någon minns honom, sken han upp när jag klättrade upp och satte igång att prata medans han lotsade ut den stora bilen genom smågatorna. Han kan inte speciellt mycket Engelska på Fransmäns vis men gillar också att prata på Fransmäns vis och gör det dessutom fort på Fransmäns vis  och det har han gjort nu ända sedan vi lämnat puben och London. Jodå vid det här laget har jag material till flera böcker.

En av hans historier handlade om när han mötte Jesus. Katolik som han är så var det ett väldigt betydelsefullt möte också för hela hans församling. Det var en sån där typiskt Fransk vacker vårdag, med sjungande lärkor över ängarna, som han sakta promenerade nere vid floden Rhône alldeles ensam och ända in i själen olycklig. Han som varit så lycklig som en människa kan bli de senaste tio åren sedan han gift sig med Annette och senare fått två älskade barn med henne, en pojke och en flicka. Livet hade varit struligt för honom innan Anette kom in i bilden och han var helt säker på att om hon inte helt plötsligt funnits där, velat ha honom. älskat honom, så hade han antingen suttit i fängelse nu eller också varit död. Hon vände allt. Han fick jobbet som lastbilschaufför, de köpte hus, livet rullade på, de var lyckliga. Tills världen rämnade.

En kväll när han var ute i sin bil så hade något gått fel där hemma. Antingen hade Annette glömt att stänga av gasen eller också hade det blivit en läcka. Hela hans älskade familj utplånades, somnade in, försvann bort i ett giftigt gasmoln som sakta fyllde huset, och han hade inte ens varit den som hittade dem. Det hade en granne gjort. Två dagar senare. Det var nästan det värsta, och han förbannad gud. Svor åt gud. Ställde sig i den församlingens medeltida kyrka och svor åt den Jesusstaty som fanns framme vid altaret tills församlingens präst och dögrävaren släpade ut honom fortfarande skrivandes och förbannande Gud. Men han fick inga svar förrän den där dagen. Ingen vanlig dag egentligen, inte för honom och i hans livsvärld, för han hade hagelbössan med sig och tänkte inte använda den till att jaga med. Så fort han kom fram till den gamla gistna ladan så skulle det ske. Han hade gett upp ville återförenas med sin familj. Det var då det hade skett.

Han mötte en man som hade en huva på sig. Mannen såg ner i backen när han mötte honom och min lastbilschaufför kände inte igen honom men han hälsade på honom som man gör när man möts på en väg. Då såg den huvförsedde upp och lät både huva och mantel falla och det gick ju inte mista sig på att det var Jesus Kristus, Guds son. Min vän lastbilschauffören föll på knä framför Jesus, kysste hans fötter och Jesus la en hand på honom och sa “Misströsta inte min son. Du måste vandra vidare en stund till här på jorden innan du får möte de dina. för din Gud har ännu ett uppdrag åt dig.” sen kysste Jesus honom på hjässan och gick iväg efter att ha satt på sig sin mantel och huva igen. Min vän kunde naturligtvis inte resa sig upp efter detta. Satt bara kvar storgråtandes med guds ande i sig och med geväret bredvid sig i samma ställning i över en timme. Ett gevär han sedan kastade i sjön. Han skulle utföra guds uppdrag som Jesus hade beordrat honom och hade väntat på att få göra det sedan dess.

Jag som är lite mindre religiös av mig och lite mer tveksam inför Guden/han/hon/det och sonen/han/hon/det höll inne med mina funderingar men fattade till slut att min vän inte uteslöt att jag jag kunde vara det uppdraget. Skrattretande med tanke på den relation guddomen och jag haft genom livet, men han tog det på stort allvar så jag försökte inte ens tala honom till rätta och när vi närmade oss tullen så blev jag väldigt osynligt nedbäddad i sängen i hans hytt, och det är därifrån jag skriver detta. Vi väntar fortfarande i kön. Håll en tumme eller två kära vänner för att det går vägen och att alla gudar är med oss varesig jag är hans uppdrag eller inte. Hmmm… känns lite förmätet att ens vara påtänkt i dom sammanhangen som o-cool gubbe från Lo[o]s liksom.

Whooo hooo… klarade mig genom tullen. Inne i Frankernas land igen. Nästan slut på batteri i telefonen. Skall försöka få den laddad. Over and out.

Jag nås av ett dödsbud också här på min resa. En älskad och saknad vän och ett yrväder som en gång kom in i vår familj och gav oss mer än hon tog, är död. Jag vet att sjukdom ibland är värre än döden och att döden kan komma som befriaren från allt det onda. För Mariannes del hoppas jag att det är så. Att befrielsen från ont kom och gav lindringen. Men samtidigt skall människor få leva färdigt, få leva hela livet ut, få njuta av att åldras och se att sakta livet går mot slut. Men de på andra sidan gläds idag. För skönheten är nu dör hos dem. Som mina kamrater för länge sedan var avundsjuka, för att jag fick finnas där i skönhets närhet. Fast jag förstod såklart aldrig deras trängtan, hon var min broders glada fru, en fri kvinna som var älskad av min familj. En mor till barn som för släktens namn till framtid fram. En Gotländsk kvinna, för det var hon alltid, har gått ur tiden, en som alltid har haft min fulla respekt. Jag tänker på alla som Marianne lämnade kvar. Hon kommer alltid vara saknad hos oss, som stannar kvar.

2013-07-29

Men resan måste fortsätta. Min, numera gode vän, lastbilschauffören, stoppar ner fem tjugoeurosedlar i min ficka när jag är på väg att klättra ur hans hytt ner på jorden igen. Han viftar bort mina protester med många Franska ord och åker sedan lastbilsoljemolnsvrålande iväg på låga växlar. Jag ser länge efter hans ekipage. Han har med sin typiska Franska vänlighet skjutsat mig till en mack alldeles vid påfarten till  E50, den som skall ta mig till Paris. Hade jag bara bett honom hade han säkert skjutsat mig hela vägen, men han har gjort nog för mig och jag hoppas att han skall finna sitt uppdrag en dag och hitta den frid för sin sargade själ som han så innerligt söker.

Macken säljer vin. Men jag går inte i den fällan igen. Min fru och jag gjorde det en gång för länge sedan och det var antagligen matlagningsvin eller vin att rengöra smutsiga golv med, för dricka gick det inte. Men förstår man inte vad det står på skyltarna så är det såklart inte så lätt att veta. Jag köper en flaska vatten och en persika istället. Äter upp persikan, som inte smakar fullt lika bra som en persika i samma land, under en stekande sol på en motorväg, gjorde för länge sedan, men som ändå här i natten är en gudafrukt. Också vattnet smakar bra och stillar törst och rensar en vägdammig strupe. Det är ganska mycket trafik trotts den sena timmen. Jag är full av tillförsikt att kunna ta mig vidare.

Jag ber att få en kartongbit och att få låna en penna på macken.  Skriver “PARIS” med stora bokstäver. Köper en påse av något knäckliknande godis för energin skull och ställer mig vid utfarten från macken. Klockan är strax innan ett. Jag pratar med ett par i den rostigaste Citroën jag någonsin sett. De berättar att de bor på en båt alldeles i närheten och att jag gärna får sova där i natt. Flodfolk, resandefolk. En annan natt skulle jag gärna tackat ja, bara för att få uppleva deras gästfrihet och höra deras historier igen. Idag kan jag inte, måste vidare, så dom hostar iväg i sin bil som trotts att den aldrig verkar få upp någon egentlig fart faktiskt tar sig framåt.

Jag står där i två timmar innan någon stannar nästa gång, och när någon gör det så är det en röd Ferrari med en man bakom ratten som liksom passar i en röd Ferrari. En lite äldre filmstjärnetyp liksom, med tunn mustasch och allt. Välklädd, smart. Oftast ser annars ferrariägarna ut som mig. Det är kompensationsbilar för sviktande potens och åldrande. Men inte ägaren av den här alltså. Jodå, han skall till Paris och jag får gärna åka med. Han heter Jan-Claude, och när jag lyckats åma mig ner i ett sätta som är avsett för snygga blondiner med en mer välformade bakdel än jag har så drar han vrålande iväg. Det är noll till tvåhundratjugo på alldeles för kort tid. Jag berättar min historia om att jag blivit rånad där I London och att telefonen behöver laddas, om partyt oss Elton, om trettioårsjubileet och han svänger av vid nästa mack med ylande däck. Rusar ut och köper en billaddare år mig. Sticker åt mig fyra hundraeurossedlar,säger  “betala tillbaks när du kan” och drar iväg igen igen med samma skrikande däck.

Han berättar om hur han växt upp med sin despotiske far. Hur hans mor dog när han föddes. Hur han saknat henne hela livet, henne han inte fick lära känna och hur han sökt henne i världens alla kvinnor utan att finna det han sökte. Bara tomhet och njutning för stunden i någons mottagliga famn. På väg hem nu från Schweiz där han lämnat av en dotter, som precis som han, måste få den bästa utbildning som finns att uppbåda. Hans älskade, mjuka, sköna, vackra dotter som måste bo där bland kungabarnen och världens välsituerades barn istället för att sitta i hans trygga knä, för att bli den självständige, precis som han blev det efter att ha bott där bland Schweiziska berg och gråtit sig till söms varje natt i sin ständiga hemlängtan. Det ärvda företagsimperiet krävde det. Tvåhundra hotell runt om i världen. Fastigheter. Butikslokaler. Förvalta det som hans farfar byggt upp var hans arvslott och skulle en dag bli hans dotters lott och livsöde. Familjen krävde det. Han sorg var påtaglig och jag trodde honom när han bedyrade att han i varje givet ögonblick skulle bytt liv med mitt. Bosatt sig där i det där exotiska Lo[o]s vad det nu var för ställe och få leva ett enkelt liv med sin fru och sin dotter. När jag berättade om han som växte upp hos Pavarotti, Koltrasten, som sjungit där på kullen så vacker under sommaren, brast han hulkande i gråt. Men det gjorde såklart inget och vi färdades vidare under tystnad i tvåhundratjugo kilometer i timmen där i natten. Två män så olika man någonsin kan bli men ändå sensibla nog att känna varandras smärta och inte ha behov att kommentera den när inga fler kommentarer behövdes.

Väl i Paris insisterade han på att fixa ett boende till mig på ett av familjens hotell. Det var det minsta han kunde göra för någon som gav sig tid att lyssna sa han. Så nu på morgonen vaknar jag upp här i ett rum  på Hotel Raphael vid Avenue Kleber, av att två flickor och en betjäntliknande herre  kommer med en överdådig frukost. Jag har aldrig kommit i närheten av ett sådan här rum tidigare i mitt liv. Här är det antagligen viktigare att ha rätt skor på sig till rätt tillfälle än allt annat och folk skulle hellre vilja dö här än göra bort sig. De privilegierades självpåtagna bojor. Jag är en däremot en fri man. Att göra bort sig tillhör min vardag och är mitt privilegium.  Mina lortiga skor får duga vad än konvenansen här kräver. Jag passar såklart inte in i den här fina världen men Jean-Claude insisterade å det bestämdaste att jag skulle stanna här så länge jag ville och att det inte skulle kosta mig ett enda öre. Känner mig ändå lite orolig över att allt det här slutar med en jätteräkning till slut men tänker fasiken inte oroa mig för det just nu utan försöka njuta av det här rummet högst upp på ett femstjärnigt hotell med utsikt över sköna Paris. Men nu skall jag försöka få tag på Michelle så att jag får tag på min väska. Sen tror jag att jag skall se mig om lite i Paris efter att jag tagit ett långt varmt bad i det där badkaret med förgyllda kranar i badrummet som hade den där tronen till toalett som jag pissade i igår innan jag la mig i den mjukaste, största säng jag någonsin sovit i. Saknar min fru. Vi hörs.

2013-07-29

Är på Panthéon för att lägga den traditionsenliga buketten röda rosor på Marie och Pierre Curies grav. Förra gången det hände låg de i vackra Sceaux dit Karin och jag letade, krånglade, kartskådade oss ut dit till villaförortens lilla kyrkogård. Där låg de vanliga, här på Panthéon ligger de upphöjda. Victor Hugo, Voltaire får varsin vit nejlika. Rousseau blir utan men kanske skulle ha en han med, en röd som revolutionen. Rabblar de dödas lista för mig själv när jag står där, den som bara blir sorgligt längre och längre för varje dag som går. Jag tycker nog att Marie och Pierre skulle fått legat kvar där ute under träden och i fågelsången där de tycktes höra hemma.

Nu en flaska gott rosè, färskt bröd, en ost, en morot och lite annat gott att avnjutas i en park med Franska ekar i överflöd. Sol i Paris idag. När jag intagit min lunch och slumrat en stund där i parkens gräs, under ekens lövtak, så skall jag vandra efter Seine som om det var den sista gången jag får tillfälle till det. Ner till Notre Dame efter Pompidoue och göra det för att jag har tur och kan och lever. Inte för någonting enda annat.

Gargoylen stirrar på mig och rakt genom mig. Till hälften groda, till hälften djävul, eller krympling, eller människa, det är svårt att säga där jag står. Fast sannolikt allt det där på samma gång. Nyrestaurerad till nyskick sitter den där. Jag känner dess blick också när jag går över bron och bort. De kristna statusbyggena intresserar mig egentligen inte. Men konsten gör det, hantverksskickligheten gör det och också här är det människorna, som byggde och förverkligad drömmar om byggnadsverk som skall hylla den ende Guden, jag egentligen ser. Skit i Guden, se det vi tillsammans kan åstadkomma när vi vill, känner jag en önskan att skrika till de Amerikansk, Kinesiska och Tyska turisterna som just idag dominerar här kring Notre Dame. Men de skulle inte förstå såklart. Inte ens Kineserna som precis börjat längta tillbaks till religionens slaveri. Alla dessa sevärdhetsavprickande har en Gud som är hämnaren som straffar de ifrågasättande och förgör dem som är svaga i tron. Sådana som mig. Kärleksreligionen. Pyttsan. Det finns ingen religion bland de av  Abrahams nedärvda som orsakat så mycket lidande och död och bara den blinde och icke kännande, tänkande kan identifiera detta med kärleken.

Men går man en bit bort härifrån, bort från avporträtterarna, svänger in efter de mindre gator så hittar man en restaurang som förutom god mat också kan erbjuda en o-cool gubbe i förskingringen, och andra med för den delen, ett glas Pernod och en god expresso, två ting som stärker sinnen som försvagats av gargoylers blickar.

Men idag istället för Pernod, expresso och lugn, Svenska flickors fnitter. Tre blonda flickor i tjugoårsåldern. De som hela världen älskar, som är vår bästa turistmagnet. Att bara en av dem egentligen är blond spelar mindre roll. De är ändå tre Svenska blonda tjejer som sitter här och vad spelar ursprung och verklig hårfärg  då för roll om det nu är Dalarna, Iraq och Taiwan eller bara ursvenskhet sen Valloners tider. Så man ger sig tillkänna, vi är alla Svenskar och bästa grannar här utomlands. Blir ombedd att sitta ner. Tar en cappuccino istället för det som var planerat, nu när allt det onda ändå är bortskjutsat i denna explosion av ungdomlig skönhet, liv och livslust som finns här runt omkring mig vid ett bord på Lilla Elsa där på en gata som ingen känner här i Paris.

Jag får höra om deras resa. Den som tar slut här i Paris men som de helst inte vill avsluta. Det finns fortfarande franska män de blonda flickorna inte hunnit lära känna så väl som de vill och borde och faktiskt längtar efter att göra på unga flickors vis. Men båten som de lovat forsla hem till Hudiksvall, den som de redan fått betalt för att ta hem, den som fått dem hit med reskassa, den ligger där vid Le Havre med sina två hundratjugohästkraftersmotorer och vill flyga fram bland vågorna i uppåt sjuttio knop mot Svenska hamnar. Den måste snart få göra det om inte en besviken köpare i Hudiksvall skall surna till som mjölk i åska. Och gubbe som jag är blir jag förtrollad av det unga och lovar att ta båten åt dem hem till Hälsingland om de bara försiktigt visar mig åt vilket håll man skall styra. Och de lovar de tre och skrattar vidare för Svenska kvinnor nu en längre stund i Frankrike får.

Väskan får jag en timme senare av Michelle på hotellet. Utcheckningen går också bra för notan är redan fixad hur stor den än skulle blivit men inte blev. Vi skall mötas i Le Havre senare under kvällen och jag skall få en kurs i motorbåtsframförande och en riktning hem mot Sverige, Hälsingland och Hudiksvall. Man lever ju bara en gång, och visst bör man leva den gången. Att framföra motorbåt som seglare kan ju ses som det stora sveket. Seglarkamraterna hälsar inte den motorbåtsburne men det skiter jag i nu precis  som man kan göra med två 120 hästars monster vrålande där bak

På väg mot Le Havre för båttur hem mot Sverige. Vi har blivit stoppade flera gånger redan av beväpnad polis eftersom det idag varit en miljardkupp mot en juvelerarbutik i Paris. Tydligen har förövarna färdats åt Le Havre hållet. Massor med poliser i omlopp här helt enkelt. Också här i Frankrike kräver tydligen brott där döda ting och pengar är inblandad mer polisresurser än när människor mördas, våldtas eller allmänt  kommer i kläm. Kan inte hjälpa att själv tycker det borde vara precis tvärt om, men det är ju jag det. En icke Kristen. Men nu mot Le Havre och sen med dubbla 120 hästkrafter i båt mot norr igen

Passerar Dunkerque i femtio knop på väg mot Nordsjön och kan nästan höra kanonerna, kulsprutorna och skriken från förr. Mörker här på havet precis som i själen hos dem som låg i landstigningsbåtarna här då.. Godnatt Sverige

2013-07-30

Jodå jag är den seglande människotypen egentligen. Vill ha lugn och ro och tystnad och tid att tänka. Inte vrålande, störande motorer, egentligen, alltså. Men placera mig i en båt med två 120 hästkrafters motorer och ge mig fria händer, jag lovar att gasreglaget hamnar så långt fram som det bara går att få det där gasreglaget efter en inte allt för lång stund. Jag vill flyga fram där över vågorna. Jag är ju ändå en fri man på en relativt fri kontinent som vill känna vinden ta tag i ett av tid och funderingar uttunnat hår som snart är mer hjässa än kalufs men som allt som allt där inne döljer en pojke som vill leka nu när han får det.

Tjejerna visa mig alltså hur (nästan) allt fungera. GPS, autopilot, hur man startar hur man stannar, rubbet (nästan). Att jag aldrig kört en motorbåt annat än en fyrahästars eka på Lössnan på sjuttiotalet lämna jag därhän eftersom ingen frågar.  Så när de tre “blondinerna” åker in till Paris och sina fransmän så sitter jag där i båten puttrandes ut ur hamnen ut mot öppet vatten och fria farter och vet egentligen inte alls hur jag skall ta mig hem, men försöker tänka att jag tametusan skall klara det här eftersom jag har en farkost som borde klara uppdraget och nog vill jag väl ändå komma hem till Hälsingland och vanligt liv ändå, så då måste det helt enkelt gå vägen och lösa sig hur det än blir med saker och ting där ute på havet.

När jag passerar Nederländerna med Den Helder till höger om mig  gör jag det i full fart, 70-knop. Det är natt och där efter en stund när man styr upp mot det gps-displayen säger är Norge och ljusen från kusten inte syns längre ens som upplyst himmel stänger jag av motorerna, lanternorna och bara driver. Det är stjärnklart, så stjärnklart som det bara är när man befinner sig ute på öppet hav långt, långt från land. Jag har upplevt det förr. Som flottist och det här är oslagbart. Månen är halv och är bara delvis med mig, men himlen är full med alla de där miljarder stjärnorna och de är alla med mig, blinkar mot mig, tindrar mot mig, vill mig väl som de tyckes vilja allt annat väl i universum utom kanske det som är nära då som de hellre vill svälja, förgöra, och med våld ta som en del av sig själva. Men det som på nära håll till synes är det ondskefulla kan på långt håll tyckas gott och fridfullt. Allt handlar om perspektiv när man skall bedöma det man egentligen inte känner.

Ensam här på havet i en liten båt så är tillfället här när man då skall ha det där allvarliga samtalet till slut med Gud. Det blir liksom aldrig ett bättre läge för det.  Men vi är båda tysta. Jag tror det beror på en inbördes respekt för varandra. Gud vill helt enkelt att jag skall få sitta där och njuta själv i detta existentiella ögonblick i ett universum som också hon/han/det är en del av och jag vill inte störa hon/han/det med mina trivialiteter och fåniga frågor och undringar. Om nu någon av oss ens tror på den andres existens.

När jag efter en timme drar på motorerna igen där ute på Nordsjön så är det som ett helgerån mot natten och tystnaden och allt som finns där i allt detta stora. Min kyrka är detta, liksom skogen och det behövs inga särskilda byggnader för den vördnad jag känner för det som finns och det stora och det lilla och det jag ser och allt det där jag inte ser men anar finns där ändå. Men jag måste slå sönder natten och stämningen med motorljud om jag skall hinna hem. Hem till hamn för vila. Så jag startar och drar på för fullt igen och tänder lanternor som gömmer stjärnklar himmel, bländar och gör pupiller små, men som är tända för att andra att se och förstå att här kommer en gubbe – o-cool dessutom – farandes på väg mot norden med dubbla 120 hästkrafters motorer där bak  och med en fart av hissnande 50/60/70 knop på pojkars vis.

När jag har två timmar kvar till Lysekil här på morgonen måste jag äta en bit mat. Kylen är full med allehanda gott i kabyssen. Sådant som också är gott för den som är vegetarian som jag. Det är när jag letar en brödkniv som jag hittar de fem militärgröna smärtingbaggarna och under dem två kulsprutepistoler ett avsågat hagelgevär och tre svarta handskar, tre rånarluvor. Jag är såklart inte dummare än att jag fattar vad det är men öppnar och det blänker och glimmar av det vackraste saker där i väskorna. Men jag äter min middag där nland dyningarna i alla fall  i lugn och ro och funderandes. Hungrig.  Sköljer ned med lite vin av godkänd kvalitet. Dumpar sedan kulsprutepistoler och hagelgevär och andra rånartillbehör. Kollar djupet. Trettio meter. Perfekt. Plockar ur ett halsband och ett vackert guldarmband ur väskorna. Present till älskad fru. Tar en tamp och binder ihop väskorna. Tar en fender som inte kommer att kunna flyta fastsatt vid den här tyngden och binder fast på tampen. Den är orange och lätt att hitta på botten av havet om nu någon (!!!) någon gång skulle vilja hitta dessa väskor igen i framtiden.  Så lämpar allt över bord. Ett plask, bubbel och allt försvinner ner i djupet till västkustsk hummer och plattfisk. Noterar positionen på gps’en och städar undan efter middagen. Pensionförsäkring, check.

Så full fart in genom fjorden till gästbrygga i Lysekil. Nu skall jag sova några timmar. Sen duscha,  tanka och åka vidare norrut. Det är mycket Svensk kust att färdas efter kvar till Hudiksvall. Imorgon skall jag vara i älskat Hälsingland igen, tametusan.

Tankar fullt med Statoilkortet jag fick med nycklarna till båten. Dags att ta sig vidare efter att ha sovit av sig det värsta. Ut ur Lysekilsfjorden får man ta det lugnt. Det är mycket båtar i farten här nu under semestertider och begränsningen i gaspådrag känner motorerna av som om de var två hästar före start på elitloppet. De vill iväg helt enkelt, och snart når vi öppet vatten och då skall de få som de vill. Full fart framåt, hemåt helt enkelt.

Hej där Göteborg. Älskar dig men inte idag. Vi vill hem “min” båt och jag med sjutti vrålande knop på öppet vatten med moln som vägrar att släppa regn på en som färdas fram i dessa hastigheter, eftersom droppar ändå aldrig hinner träffa. Go go mina kraftpaket och skjut oss framåt, framåt, hemåt.

Med Kåseberga och Löderups Strandbad, bekanta Wallander-adresser, till vänster om mig och Bornholm snett framför mig gör jag honnör in mot land där Beda finns någonstans med humlor surrande omkring sig. God kamrat från förr och också äkta flottist på större båt som åkt här 77, men också en man som synes ha bevarat det goda inom sig och därför är värd en pacifists honnör, vad den nu egentligen har för värde om den skulle skärskådas. Han får nöja sig med den goda tanken bäste Beda.  Magnell och Lundell finns väl också där någonstans och kan gott få en tanke de också.

Är snart utanför Ölands södra udde och det har börjat blåsa så in i helvete här ute. Men skam den som ger sig. Vågorna – som är två meter nu – kommer från Polen så jag får liksom surfa på dem fast i fel riktning eftersom jag skall utåt nu. Kör jag rakt mot vågorna så flyger båten sex-sju meter när den lyfts av en våg och motorerna ylar som slagna hundar när deras propellrar kommer ovanför vattenytan. Det verkar dessutom bli värre. Men jag ser både Öland och Gotland på gps’en så det kanske skall fungera. Det jag inte ser är eventuella andra båtar och det är ju inte helt roligt i de här hastigheterna. Men va fan, framåt är bästa riktning, aldrig bakåt.

Jag väljer att gå utanför Öland med kurs mot Gotland och Fårö och på vägen möter jag det stolta skeppet Götheborg, på väg från Riga till Szczecin hör jag på radion. Känner att man vill avfyra femton kanoner till dess ära, för skeppet är förverkligade drömmar hos några få som varje dag skapar nya drömmar åt massorna. Nu får det räcka med att de två hundratjugohästarnas vrålande dras ner till mer hedersamt morrande och att vi vinkar till varandra mellan farkosterna. Örnsköldsvik 16-18 Augusti, man kanske skall ta en tur till höga kusten då och se henne igen. Om inte annat kommer i vägen. Den trötte till exempel.

Gotland för vila nu är nästa etapp. Nej jag vet att jag inte hör hemma där på ön. För fattig för det, men det kan inte hjälpas att jag älskar den där karga skitön lik förbaskat. Herrvik blir mitt mål och gästhamn där och det hörs liksom på namnet att o-coola gubbar från Lo[o]s liksom inte passar in där heller. Skall inte störa de besuttna allt för mycket med min fattiga persons närvaro. Men jag vill bara sova en liten stund. Hämta lite krafter och sedan fortsätta vidare uppåt. Natten skall nämligen inte hindra mig och mina underbara vrålande motorer i natt heller. Uppåt mot Hälsingland, distansminut, för distansminut är det som gäller.

2013-07-30

Jag vaknar i kabyssen av en pistol mot tinningen. En Sig Sauer, polisvapnet, men det är ingen polis som håller den. Mannen är en kraftigt bygd man. Många timmar på gymmet där. Fägelseträning hinner jag tänka. Skriker

“Get up your asshole”

och ger mig en hård  spark i sidan så att mitt försök att verkligen komma upp måste avbrytas. “Intelligens saknas, utnyttja det” far det genom mitt huvudet. En till spark och orden upprepas.

“Get up your asshole”

och han fortsätter

“Where are the bags your fucking shit”

men jag bara skakar på huvudet och tittar ner. En spark igen. Den här gången på låret så att jag faller omkull igen. En fot på huvudet som trycker det ner mot durken så att det känns som om skallen håller på att krossas.

“Where are the bags!!!”

skriker han, samtidigt som han slår mig med pistolen över örat så att trumhinnan skriker om förbarmande inåt in mot mig. Men jag håller käften och får några sparkar till i magen så att all luft tar slut och jag ligger där och försöker hämta in en gnutta luft i lungor som nästan inte längre fungerar.

Han skriker något ut mot någon som verkar vara där ute. Ett öststatsspråk tror jag, fast inte Ryska. Jag hör snabba steg från grova kängor, in kommer en annan man och ännu en. Alla vältränade. Jag får ett till slag i huvudet och en spark till och lyfts upp och släpas ut. Känner hur man tar tag i mina fötter. Hänger ut mig över relingen mot havssidan med huvudet före. Vågorna träffar överdelen av mitt huvud men resten av mig hänger ovanför.

“Where are the bags!!!!”

När jag inte svarar tycks jag ner under vattnet. Hinner ta ett andetag som gör så ont så ont att jag nästan inte kan ta det, men snart är det bara kallt svart vattnet runt mig, över mig och där hålls jag kvar tills luften tar slut och jag nästan känner att nu måste jag ge upp och ta det där första andetaget vatten. Slutet. Men just då lyfts  jag upp. Det här är proffs. Åter igen skriken

“Where are the bags!!!!”
“Where are the bags!!!!”
“Where are the bags!!!!”

och så ner igen. Länge tid. Jag håller på att ge upp igen. Men greppet är kvar som håller mig nere, bara viljan att leva får mig att inte öppna munnen och börja andas kallt östersjövatten.  Men greppet lossar helt plötsligt och jag liksom dyker mjukt ner i vattnet. Jag kan inte fatta vad som händer men kämpar mig instinktivt upp mot ytan med de sista krafter jag har kvar. Drar girigt in luft vid ytan, en gång, ut med den, in med mer, ut, in, tills det svarta framför ögonen skingras lite och jag ser att männen springer därifrån på bryggan så att den gungar, hoppar in i  en svart bil. Mercedes, det komiska slår mig att det är precis som det skulle varit i en deckare eller på film, men jag är långt från skrattet nu.  Hör sirener från ett utryckningsfordon, ser det blåa ljuset uppe vid parkeringen. Fattar att det här är min chans. Hasar mig upp i båten. Min kropp skriker av smärta och utmattning. Gör loss. Startar motorerna och far ut från gästhamnen i Herrvik, Gotland. Drar på full gas så fort jag är ute på fritt vatten. Norrut igen. Stormen är kvar. Turligt nog hade jag tankat innan jag knoppade in. Det är bara att dra på de vrålande motorerna.

“Hur i helvete kunde dom hitta mig?” det måste finnas en en sändare på den här jävla båten som visar var jag är. Så jag letar. På måfå först tills paniken lägger sig och tankarna struktureras. Jag jobbar med kommunikation, OK som låtsasjobb men ändå. Sändare bär inte svåra att hitta om man har rätt verktyg, och det har jag. Jag har en radio sniffer i telefonen som jag brukar använda när jag bygger mina grejer. Fungerar på GSM trafik också. Jag hittar sändaren nästan direkt framme i ett trångt utrymme under fören. Plopp. Ospårbar båt på väg mot Hudiksvall nu.

Förväntar mig ett tag att polisen skall följa efter eller ännu värre de tre maffiosotyperna, men det verkar inte så. Men helt säker kan man naturligtvis inte var ännu. Kan dom liksom bara finnas här på Gotland när jag angör en slumpvis hamn så kan dom finnas var som helst. Jag drar i alla fall norrut igen. Vädret är i alla fall lite bättre så man kan stå på lite mer. Det var nära ögat. Behöver tamefan en kopp kaffe i brist på whisky för att komma över det här. Men jag åker åt rätt håll. Kan jag köra på så borde jag kunna vara hemma imorgon.

2013-07-31

Gps’en säger att det är Söderhamn och Hälsingland där inne vid land. Tänker jag på det – och det gör man ju såklart – så blir jag varm inombords. “Hälsingland”, det liksom smakar gott bara att får säga det där ordet för sig själv här ute på vattnet.

Jag är trött och mörbultad sedan igår och är mest rädd för den här kustens luriga och farliga grund och stenar just nu. Ligger därför ganska långt ut. Men om en timme är vattendelen av den här resan slut. Så mycket har hänt. Grabbarna spelar i Moskva ikväll. Scorpions är tydligen också med och till och med Mr Halford. Men jag skulle inte vilja vara där.  Elton har skickat SMS och bjudit in till fest igen – en jag naturligtvis inte har råd att åka på. Men jag skall återvända en dag till ett Europa som jag älskar – fast inte lika mycket som Hälsingland – och kanske till New York också – där jag bara varit på ett kort snuttbesök – nu när resorna blir billigare. Jag har ju min “pensionförsäkring” nu men den får nog ligga och svalna där den ligger några år tills det är dags att göra riktiga pengar dess innehåll eller också skiter jag i det. Kanske skall man gå runt bland tiggarna i Stockholm och lägga ned ett smycke i varje kopp för när jag tänker efter så är det inte stålar som driver mig framåt ändå eller ens mer stålar jag behöver. De är bara olja till gnisslande maskinerier och jag är ganska fet ändå. Nä nu tar vi tag i sista etappen.

Jag styr in båten förbi Hölick och in mot Hudiksvall. Drar ner på gasen till motorerna så att de bara puttrar lite, vill bara fara sakta in här i farleden – ge tid till eftertanke. Det här är porten till Hälsingland när man kommer från havet, och visst ser jag de Hälsingska blånande bergen där i fjärran. De börjar redan här ute vid kusten för att sedan sträcka sig inåt landet ända tills de möter fjällkedjan och det rullande mjuka övergår i det karga hårda. En av både min och Karins laddningsstationer ligger här på de polerade klipporna vid havet. Här finns energi att hämta och fylla på med när själens reserver är uttömda. En dag här med kaffe, potatissallad och lite annat gott får vem som helst tillbaks på banan igen. Garanterat, eller pengarna tillbaks.

Det är tolv mil kvar härifrån till det jag för tillfället kallar hemma. Men hemma kan vara var som helst för en sådan som mig. En parkbänk i London, likväl som under en ek i Paris, jag är inte knusslig på det viset. Min hjärna reser i alla fall alltid runt i världen som en liten vilsen vind på äventyr. Pengarna – de som jag inte har – hjälper mig föga ändå att nå det där glada ljusa som jag ändå till slut måste hitta där inne inuti mitt eget. Istället är det människornas öden och deras historier som kan ge mig allt och därför är värda mer än jag själv kan önska mig av livet eftersom jag själv omöjligt kan leva alla dessa liv. Deras historier och minnen är bensinen för mitt eget enda liv i ständig rörelse mot mål och livsöden jag inte vet ett dugg om just i detta ögonblick. Men jag vill följa de olika livsödena och fantisera vidare där vi inte vet vad det var som egentligen hände.

När jag gör fast vid bryggan i Hudiksvall tänker jag osökt på sanningen. Vad är sant och vad är falskt? Är sanningen det som sker där man fysiskt är eller är sanningen det man verkligen ser så tydligt där inuti sitt huvud? Vem avgör? Vem ställer sig upp och med bestämdhet fäller domen. Den som saknar all fantasi eller den som lever i den i allt eller den som kanske finns där mitt emellan. Vad vet jag om nu ens denne någon ende domare finns. Jag vet bara att den som tar emot utan rädsla för att bli förledd, lever ett högre och ett fullare liv än den som alltid är rädd för att bli bedragen och lurad. Det är som med kärleken, man måste tro att den är möjlig för att nå den och vill man ha den på riktigt så har man faktiskt inget annat val än att lossa på säkerhetslinorna och ta av sig fallskärmen och kasta sig ut utan allt det där säkerhetstjafset. Ge sitt allt, en enda gång och kanske förlora men ändå liksom vinna över sig själv. Det finns liksom inget annat sätt att göra det på, och älskar man livet så kan det naturligtvis levas på samma sätt. Utan tv tittande för att få liv att bara gå, utan rädsla för det man finner okänt och inte som en som ser ner på andras svaghet utan fullt ut, i full gas och precis på det sätt man vill, tar sig ann livet, sina drömma och fantasierna och växer med alla dessa ting. Om sedan allt inte blev helt sanningsenligt i det här livsfragmentet man levde under några dagar, så fick det väl vara så då, om de nu ändå gjorde gott en liten stund. Skulden faller ändå alltid på berättaren, för den som lyssnar med öppet sinne är alltid utan skuld.

Här på bryggan återstår bara att lämna nyckeln till båten till Sigge H., den lycklige köparen som står där och längtar efter att starta två hundratjugohästkraftersmotorer bak på en snabb båt, hämtad i Le Harve, Frankrike,  och fara iväg åt sitt håll, medan jag tar fyrabussen upp till Ljusdal och fembussen upp mot Lo[o]s och sen så gott man kan, försöker leva lycklig i de dagar jag har kvar i sommaren. Det här var min semester, den jag hade råd med. Nästa år reser vi någon annanstans.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

En sista träbro hem

Det här är ett (möjligt) slut på en historia som kommer här på begäran. Kom nu inte och önska en mittdel också bara.

Den var fortfarande kvar den där provisoriska bron som han byggde innan han gav sig av, så han gick vidare över den hemåt. Några plankor satt lösa men han skulle ta och fixa dem när han landat på riktigt. Nästa år kanske. Det var ingen brådska med det längre. Trött nu efter en lång vandring. Under bron glittrade vattnet från Lössnans utflöde. En bäck, älv eller vad det nu var på väg mot Flaxenbo, Kammahav och Målången, bort från Hälsingland och på kurs mot Dalarna, och som först därborta tog sikte på det riktiga havet. Men han hade gått åt andra hållet såklart, nästan följt vattnet och var hemma igen. Han såg stugan mellan träden nu. Den sista biten gick han med lätta steg fast han var trött i hela kroppen, så trött som han aldrig varit förut i hela sitt liv.

Den stod kvar. Röd med vita knutar precis som när han lämnat den en annan sommardag för så länge sedan. Det syntes att han inte varit här på några år. Löv i förstubrons alla skrymslen. En stupränna hängde på sniskan. Några grenar på äppelträden knäckta. Halvmeterhögt gräs där några vallmo och mängder av prästkragar och blåklockor trivdes. Fönsterluckorna var igensatta, så han började med att öppna dem. Letade fram den smidda nyckeln under den lösa plankan och öppnade dörren. Lät den stå öppen. Det luktade fuktigt unket efter år av instängdhet. Kände suget efter kaffe och gjorde eld i spisen. Han hade ett paket med favoritkaffet med sig. Det rykte in men inte värre än att han visste att det var drag som det skull där i skorstenen. Öppnade ett fönstret, det mot sjön, och lyssnade en stund på koltrasten när vinden från sjön liksom hälsade honom välkommen genom att häftigt och bestämt dra in genom fönstret och ut genom dörren som en Hälsingedans med djävulen där uppe på Hårgaberget.

Det var ljuvligt alltihop. Han hämtade vatten i brunnen. Fick hälla ut de första hinkarna för att få bort ytgrumset. Drack sedan det kalla klara vattnet ur handen, så som källors vatten skall drickas. Njöt. Lite metalliskt smakade det, precis som han mindes det när hans törst långt där borta var så stark att den bara hade kunnat släckas med just det här vattnet, underbart gott, som det bästa vin. Klart rent källvatten borde vara en av livsrättigheterna för mänskligheten. Men en lyx såklart som definitivt inte var förärat alla och han uppskattade den lyxen såklart. Hade alltid gjort det. Aldrig någonsin taget den för given.

Med kaffet avtaget från spisen, så att sumpen fick sjunka, kokkaffe ingen tvekan där, ekologiskt och fairtrade, en självklarhet, gick han ut mot dasset. Öppnade dörren hela vägen. Tog bort locket från det mittersta skithålet, det man såg ut mot landskapet runt omkring bäst ifrån. Drog ner byxorna och satte sig på blankpolerat trä. Träet som rumpor alltså över år gjort blankare än de finast musikinstruments klanglådor. Tryckte ur sig det han hade i sig. Lite som rådjursskitar var det det som ramlade ner i tunnan där under, inte som den hårda utskjutning av en bajskorv som den här historien började med. Snällare mot ringmuskeln. Han tog det som ett gott tecken. Livet skulle bli gott nu. Han skulle sitta här och små- och storskita varje dag i alla sina dar framöver. Så han satt han bara kvar där. Tittade ut över det Hälsingland som var hans. Hemma igen. Äntligen hemma där han hörde igen.

ps Det här är författarens språklärare på Celsiusskolan i Edsbyn när det begav sig. Jag tar avstånd från både språkbruk, kommatering, stavning och övrigt delar i denna text. Vill bara att ni skall vara medveten om det. Den här författaren fick näst lägsta betyg av mig den gången och jag kan verkligen inte säga han skulle ha förtjänat ett bättre betyg idag den klåparen. Usch och tvi och blä! /Språkläraren ds

Categories
Betraktelser & Berättelse

Där jag lägger min hatt…

Hatt

Han pissar på mig där uppifrån. Skrattar med en råhet och en barnslig glädje som bara kan komma från ett förlorat hjärta. De som allt för många av de som säger att de är Guds barn hade förlorat där i Edsbyn 1977. Men blåsan är inte tömd ännu. Han försöker träffa mig igen, jag som är stapelläggare, har den lägsta sysslan, den där på nedervåningen på stapelverket på Träförädlingen. Men jag kastar mig undan. klarar mig igen. Det har varit skit i lunchmackorna. Piss i kaffet. Allt man kan tänka sig för att förnedra mig, verkmästarens son. Jag lyssnar inte längre på skitsnacket om farsan varje frukost och lunchrast. Håller käften och jobbar på. Glädjen hos arbetskamraterna när min far slår huvudet i en av bjälkarna där nere och blödande dråsar omkull går inte att ta miste på, de som jag slår huvudet i varje dag, det bekommer mig inte längre. Jag har varit här för länge för det och sett för mycket som verkmästarens son. Jag kommer aldrig att bli en del av de som jobbar här, fast än jag gör samma jobb som de gör. Kommer aldrig bli insläppt i deras gemenskap. Redan utanförskap.

Men allt har blivit värre nu på senare tid. Jag har bestämt mig för att börja plugga. Den sadistiske mannen och hans soldater försöker på alla vis knäcka mig. Få mig att inte våga. Få mig att stanna bland dem där på fabriken. Men kanske är det just det här frikyrkliga monstret och hans lärljungar, som flinande bara deltog, som får mig att ändå göra det och faktiskt ta det där livsavgörande steget. Kanske skall jag känna tacksamhet till de här människorna. För trotts att jag nästan tror på dem när de berättar om han och hon och den som blev galen och låstes in när de började studera så kan inget vara sämre än det är här.

Det enda jag vill är att spela. Det är bara därför jag hamnade där på fabriken den där sommardagen för länge sedan. Gitarren är min kärlek. Men de flesta väljer att spela i band för att vara en av dem som spelar i ett band istället för att vara med för själva musicerandet. För vill man utöva musik så krävs träning. Att man står där och harvar och harvar. Speciellt om man som vi kör eget material. Men där på Södran sitter jag oftast själv där i replokalen de kvällar som är avsatta som träningskvällar. Undanflykterna är många för att slippa ännu en kväll. Flickorna drar mer än ännu en kväll i en sunkig repa såklart. Hade någon velat ha mig hade jag kanske tänkt lika. Men nu spelar det ingen roll. Jag sitter där sista kvällen. Här på ungdomsgården som vi byggt upp själva, men där kompislagren nu börjar tunnas ur. De flesta har flickvänner. De tar tid. Senare skall det visa sig att just här är jag del av ett sammanhang för sista gången i livet.

Men den här kvällen, dan före jag skall ge mig iväg, så sitter jag och skriver musik. Något inom mig vet att det är sista gången. Jo, jag vet, det är nog ingen efterkostruktion. Konstigt nog gör jag det. Två låtar blir det. Inspelade på ett kassettdäck. De följer med mig i huvudet genom livet de där två låtarna. Vägrar att lämna. Det sparade bandet behövdes aldrig egentligen. Men det är en speciell känsla av avslut som infinner sig när jag sitter där trettio år senare och spelar in dem på riktigt.

Men till slut måste jag såklart lämna den där älskade Södran. Det gamla huset där vi haft så många guldögonblick. Gå därifrån. Det finns ingen kvar att säga hej till när jag drar därifrån. Det är dom yngre som tagit över huset nu och jag känner inte de flesta av dem. Men jag är bara den förste att bryter upp kommer det visa sig, efter mig följer de andra. De som nu inte stannade på fabrikerna för alltid vill säga. De som hör hemma här i tryggheten och sammanhangen.

Och jag ger mig av söderut dan efter. Farsan skjutsar de drygt femtio milen. Den vita Amazonen skall han sälja åt mig. Men jag har redan fått pengarna. Mer än han till slut kommer att få för den gissar jag. Han är snäll min far verkmästaren, och jag behöver verkligen pengarna. Och han lämpar av mig i den nya staden. Ett hyrt rum efter en lummig villagata under de soligaste Augustiveckorna någonsin. Han åker iväg hemåt nästan direkt igen. Rädd för att störa. Precis som jag är idag när jag besöker de mina. Vi är så jävla lika han och jag. Men då med allt mellan oss som vi kom från olika världar. Fann varandra på riktigt gjorde vi först långt senare. Och jag är naturligtvis livrädd. Rädd så in i helvete, men allt går såklart bra. Ettorna och tvåorna från tidigare blir fyror och femmor här i den nya världen. Matte, fysik och kemi – jag älskar det. Litteraturkunskap med en fröken som märker min vetgirighet blir till en resa bland böcker hon plockar fram åt mig och som fyller mig och lyfter mig till höjder jag inte kunde ana fanns. Mina tankar blir tagna på allvar. En svensklärare som läser upp min uppsats inför de andra i klassen och alla applåderar som om det var något märkvärdigt det där som jag skrivit och till och med flickorna vill ha mig i den här nya stan. Det är omtumlande.

För första gången i mitt liv känner jag att jag kanske har ett eget värde där i en stad femtio mil söderut. Ingen visade eller talade liksom om det där uppe i Edsbyn i mitt, som det då kändes, tidigare liv. Jodå jag är nog lycklig där. Precis som i Uppsala och Täby och till slut här i Lo[o]s mycket senare. Men jag kom aldrig att höra till i ett sammanhang igen. Det är det pris man betalar när man flyttar och lämnar. Rotlöshet och utanförskap. Jag tillhör inte Lo[o]s. Inte ens mina barn har gjort det. Man skall ha fler släktled av boende här än vi har för att göra det. Men jag älskar den här lilla hålan precis som jag fortfarande älskar Edsbyn och andra orter jag bott på. Men min kärlek är inte en lantlollas. Allt är inte bra här precis som allt inte var och är bra i Edsbyn. Den kärlek jag känner accepterar inte bristerna utan vill faktiskt gärna visa på dem tydligt i en strålkastares sken för att de skall synas och kunna tvättas bort. Men kärleken jag känner för både det gamla och det nya är inte mindre för den skull. Ja och blev jag lycklig till slut då? Ja, jag tror tamefan det!

Låtarna
http://open.spotify.com/track/0HO5ilpW0mXfwYgbDWr0Ak
http://open.spotify.com/track/0p0kDgbXjWJJoHafvPrw2L

Categories
Betraktelser & Berättelse

Den gudomliga handduken

Moln 1

Gubben tände på stubinen. Den pyste och fräste som en arg katt och han sprang utav bara helvete. Tog skydd bakom en sten. Tystnad, tystnad och åter tystnad, men han låg kvar med stor förväntan och beslutsamhet och hopp om ett välfyllt konto på banken vad det led. Var så smart att han höll ner huvudet, och nästa hela hatten också för den delen. I alla fall var den ena var helt säkert nedtryckt i skydd av stenen. Skall man utföra försäkringsbedrägeri medelst dynamit och tjäna sig en riktig hacka fick man allt ha lite tålamod. Att placera ut dynamiten och dra stubintråden mellan de olika laddningarna hade tagit sin tid, alltså kunde han gott ligga kvar här i säkerheten en stund utan att det gjorde något. Smälla skulle det strax och det så in i helvete.

Men halvminuter blev minuter och till slut fem minuter och tio minuter och inte exploderade världen i den där förväntad jävla braksmällen som gjorde en av honom ägandes överförsäkrade mekaniska verkstaden på fallrepet till kaffeved inte. Ja eller till en hög med tegel efter som den nu var byggd i just det materialet. Det var lika tyst som förut. Något måste helt enkelt göras. Han måste upp och titta. Lite tveksamt först men nu var det för tusan nästan tjugo minuter sedan han tände på. Allt måste väl var säkert efter så lång tid? Stubinen måste helt enkelt ha slocknat? Kunde inte finnas någon annan förklaring till en utebliven jävla smäll. Han fick masa sig fram och tända på igen om det nu skulle bli några pengar. Så därför reste han sig gick med bestämda steg fram till den första bunten dynamitgubbar där tändanordningen för hela rasket satt applicerad och han han väl se att det fortfarande pyste och rykte där i dynamiten innan den där jävla smällen som han väntat så otåligt på i tjugo minuter faktiskt kom. Sen blev det bara svart för gubben.

Någon smäll minns han inget av när han vaknade till sans igen. Han bara noterade den vidunderliga utsikten över landskapet under sig. Ja visst fasiken var det Hälsingland där nere. Han kände igen Grängsbo där till höger och visst var det hans segelbåt som låg där vid bryggan och nog var det Falun han såg där borta till höger. Sen ryggade han tillbaks. Höll helt enkelt på halka av. Insåg att han satt där på ett bulligt vitt sommarmoln högt uppe där i himlen ovanför allt som var hans. och det utan varesig säkerhetsbälte eller andra säkerhetsanordningar. I samma ögonblick mindes han smällen. Jasså fan också flög jag ända hit upp tänkte han. Det måste ha varit en jäkla smäll då. Dock reflekterade han inte närmare över molns hållfasthet men efter en sådan upplevelse må sådana brister i gubbars resonemang vara förlåtna även för någon som han som var van vid sådana beräkningar.

“Hur i helskotta skall jag ta mig ner härifrån” sa han högt för sig själv. Märkte nog att han var lite lomhörd också för rösten liksom fanns där inom honom.

“Prova att flyga sa en röst” och när han överraskad vände sig om så såg han världens kanonbrud stå där på molnet en liten bit bort från honom. Långt lockigt ljust hår, luciasärk som det enda på sig, fast det helt klart fortfarande var sommar och… och… vingar. Ja vingar var det. Dessutom strålade hennes huvud liksom. Men det hade han ju träffat brudar som hade huvud som gjort förut såklart. Efter någon vecka brukade strålglansen avta när tjatet kom om än det ena och än det andra som skulle göras och fixas tilltog och pratet om hur okänslig han alltid var bredde ut sig och det likaså ständigt återkommande tjatet om de presenter, choklad och blommor som han tydligen förväntades bära hem i drivor med jämna mellanrum men tydligen inte bar hem i godkänd omfattning uttalades. Men han brukade tröttna då. Köra ut henne och bestämt sig för att aldrig igen skaffa sig en kvinna. Något han i allmänhet höll veckan ut då det började tränga på så där förbaskat i gubbpungen igen och allt var förlåtet.

Det lustiga nu var att gubbpungen inte alls gjorde sig påmind trotts att denna vackra kvinna stod här så nära honom iklädd bara en särk. I vanliga fall brukade det både pirra till och ila till där lite mellan kulorna i sådan situationer för gubben. En föraning om att bagetten var redo och på G liksom. Men inte nu ingenting alltså. Han måste helt enkelt ta tag i paketet och känna efter om det satt kvar, och på plats var det ju men så reaktivt verkade det inte vara. Kvinnan verkade dock inte notera hans indiskreta undersökning. Trodde väl att han kliade sig på mäns vis bara.

“Jag skall föra dig till Gud så att du får bekänna dina synder och får din väg utpekad” sa nu kvinnan. Och gubben kände ju definitivt att Gud var han inte riktigt redo att träffa. Ett lämpligt antal ursäkter behövdes kommas på innan det mötet. Dessutom, varför just nu, och den frågan ställde han. Men det blev

“Varför det?”

“Alla nyanlända här i himlen måste det min vän” sa kvinnan med sin liksom fjällbäcksporlande röst. Kall men ljuv och liksom varm på samma gång. Ungefär som man kunde vänta sig av en sådan här kvinna.

Han var nu inte dummare gubben än att han fattade att här hade man gått och trillat av pinn. Man bestämde liksom inte själv längre så uttänkta ursäkter eller inte så var det bara att masa sig efter kvinnan när hon skred iväg där över molnet. Och de gick och de gick. Dag byttes mot natt och natt byttes mot dag, om och om igen gjorde de det och till slut så tappade han räkningen såklart men de bara fortsatte sin vandring. Han försökte väl några gånger få igång en diskussion men kvinnan bara hyssjade på honom genom att vända sig om med ett finger för munnen och ett leende på läpparna och han fattade till slut att tyst det var det nog bäst att vara under den här vandringen. Och efter ett antal veckors vandring där på molnen då han ganska tillfreds kommit på både en och två ursäkter för syndigt leverne så började han se andra som gick åt samma håll. Alla ledda av en man eller kvinna klädd i en vit särk. Alla lika tysta och när de gick in i en tunnel som tycktes flöda av ljus kände han sig ganska redo för då till slut möta sin Gud.

Det var kö in i tunneln. I tusentals stod de där de som var döda liksom han och väntade i det bländande ljuset på att Gud skulle ta emot dem. Alla med en varsin ledsagare. Kön rörde sig långsamt framåt och på den tredje dagen lämnade hans ledsagare honom. Smekte honom på kinden och viskade

“Nu är det snart din tur, lycka till”

och han väntade och det blev hans tur. Ett litet barn hade gått in genom en dörr före honom och nu öppnade sig samma dörr igen och han kände att det nu var hans tur att möta sin Gud. Så han gick in. Lugn eftersom de ursäkter han hittat på fortfarande kändes som de skulle hålla även en hårdare granskning. Först såg han inget för rummet flödade av gudomligt ljus. Sen såg han. Han var på en toalett. Italiensk kakel på väggarna. En ordinär toalettstol med svart bakelitlock och sittring, allt till synes från femtiotalet. Ett tvättställ i silver med kranar av guld och en duschkabin som inte såg ut att ha blivit rengjord på många år. Ett golv som bestod av röda fyrkantiga plattor också det lortigare än vad man kunde förvänta sig av ett golv i himmelriket. En vit handduk, lortig såklart, på en handdukshängare och en olivtvål på tvättstället. Ja och en väl använd tio kronors IKEA toaborste i grönt.

“Sätt dig sa en röst”

och var sätter man sig på en toalett om inte på toaletten. Så han satte sig hastigt där på den svarta bakeliten. Obekvämt och kallt. Japp.

“Du vet var du är?”

fortsatte rösten.

“Ja i himlen eller h…” svarade gubben men lyckades inte slutföra meningen när han såg att det var den vita handduken som talade till honom med den myndigaste av röster. Japp! Handduken pratade med honom och den fortsatte.

“Det är jag som är den ende guden”

Men gubben hade redan börjat skratta och han skrattade och skrattade och eftersom den här gubben hade världens mest smittsamma skratt så började snart också handduken, förlåt Gud, att skratta med och snart fylldes hela toaletten med de tvås skratt och snart började man skratta också där utanför i kön och snart så glömde alla ledsagare också all sin värdighet och började skratta de med och mer blev det inte gjort den dan för någon endaste en där uppe i himlen och det var inte förrän nästa dag som saker började komma i någons slags ordning i himmelriket igen även om det ockås då småfnissades här och var.

Ja Gud och gubben fann varandra där uppe på den himmelska toaletten som ni förstår. Gubben hade som levandes blivit förhörd av både polis, kronofogde och skatteverket så när handduken, eller den ende guden som han föredrog att bli kallad, till slut blev allvarlig så hade gubben inga problem med att hålla den frågvise på gott humör. I samförstånd kom man fram till att gubben nog gjorde bäst i att stanna här i himlen hos den ende guden. På så sätt ställde han nog till minst problem för andra människor som verkligen gjorde tappra försök att vandra på den smala vägen. Möjligen var det en egoistisk handling av den store guden detta beslut för aldrig hade den ende guden skrattat som han gjort sedan gubben gjorde sin entré där på toaletten.

Så när din tid är ute och det är din tid att träda in där på toaletten så kommer du finna den blänkande ren och fin. Också den ende guden är nu tvättad i 90 graders programmet med Ariel ultra color både strax före påsk och strax före jul varje år och är därför skinande vit om än lite luggsliten som alla gamla frottehandukar med tiden gärna blir. Till och med duschkabinen håller gubben ren varje dag på den himmelska toalett han fått gudomligt ansvaret för till tidens ände. Amen

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

Uppvindar

Hon flög där högt uppe, nästan bland molnen, på vindarna. Skarpa ögon spanade ner mot marken. Primärt villebråd gnagare, men en vilsen ekorre eller en kaninunge gick lika bra. Det var inte ondska det här handlade om, bara hunger som skulle och måste mättas. Tidiga morgontimmar som nu var bäst. Dels gav en sol, åtta minuter bort, som, sakta höjde sig över horisonten, kraftiga uppvindar som bar henne och med lätthet och lyfte henne med kraft som föddes ur solens värme sänd ner till marken, och dels var gnagarna fler den här tiden på morgonen. Men idag var hon inte hungrig. Det kunde kvitta om hon fann föda. Idag kunde hon ägna sig åt att fundera över sakernas tillstånd där nästan uppe bland molnen på kungsörnars vis, tyngd flytande med lätthet på luftlagren, buren av solens morgongåva till örnar.

Hon flög in över det som en gång varit smalspårig järnväg från Lobonäs till Voxna. Av poeter syntes intet. Strax efter ordet började bruket och hatet. Sträckte sig till Alfta och bortanför. Hatet mot vargen, björnen, lo, huggormar och sådana som henne. Här slog man ihjäl utan att tänka. En orm med spaden. En hök sköts med geväret så fort den visade sig. En björn dödades med ett flin och ett hjärta i glädje. Vargen hade inte ens rättan att existera här bland det hatande. Det var också här som hennes partner hade dödats för sjutton år, tre dagar och elva timmar sedan. Till ingen nytta. Bara dödad för att det gick att rikta bössan mot den stolta örnen och trycka av. Hat eller rädsla. Hon visste inte. Men hon gissade på det senare. I bygderna här hade man fruktat herren mer än allt annat i tider som sträcker sig så långt tillbaks som folket här kunde minnas. Rädslan var stark och liksom tatuerad hårt in i sinnet, och satt hårt fast där i samma stund som barnet som hade oturen att födas här, rakt in i tvivlet, för första gången såg världen. Rädslan att var en av dem som inte fick komma in i himlen. Att bli lämnade utanför bland de andra. De föraktade. Rädslan att inte bli lyssnad på av Jesus eller Gud. Också fattiga finnar hade man hatat här i bondesamhället. Kört ut dem till hårdare liv i de höga bergen för att klara sig bäst de kunde. Liksom tattare och annat löst folk som inte hade någon plats här bland Guds utvalda. Men mest hade man hatat sig själva såklart. Sitt skvaller och sin egen trångsynthet och den återhållna kärlek den man sa sig hylla över allt annat.

Järvägen från Orsa. Den användes inte längre. Men hon hade sett den byggas, sett och först skrämts av de frustande ångloken som for fram här. Senare flugit ikapp med de bullriga, bulliga gulorangea rälsbussarna tills också de tystnat. Nu växte spåren igen och slyn bredde ut sig. Bara minnen fanns kvar men snart inte ens det. Idag var metallpriserna högre än värdet på minnesfragment. Slutrea, total utförsäljning gällde för minnen, och kanske var det lika bra det. För det fanns inget kvar att minnas med stolthet här ändå.

Homna. Här fanns kärleken till hästar och inte. En älskande och en med pengar i sikte. En föraktad och en hyllad fast det borde vara tvärt om.

Stenkullen, en gitarr ljöd över bygden här i forna tider, den som ville linda in människorna i sin förföriska kraft men inte orkade längre än till fabriken som till slut fick den att tystna.

Börarakan. Stumpen där hastighetsmätare går att testa. Där vibrationerna sprider sig i bilarnas karosser när mätaren passerar 190/200/210… Det är också här hon för alltid går. Kvinnan som aldrig skall sluta gå här. Som när hon älskades som mest och själv älskade honom den utvalda över allt förnuft dog här till ingen nytta hon heller. Dömd till evig vandring eftersom hon inte kan tillåta sig friheten från denna eviga vandring och inte ens som ickelevande har modet att våga släppa sig loss från den jordiska kärleken trotts att föremålet för hennes kärlek gjort det för länge, länge sedan.

Borgen. Det etablerades boning. Här finns ingen frihet bland villorna bara Svenssonlivets krassa tråkiga vardag. Drömmarna får vänta till efter skiljsmässan. Nu är det de höga lånens, ofrihetens, lördagskärlekens och i bästa fall utsikten mot slalombackens tid. Väntan på något bättre medan man bedyrar att den bästa tiden är nu på 2000 m2 av grannar välbevakad tomt.

Så Edsbyn. Den en gång så stolta byn – en stolthet också för örnar när det begav sig – där allt stannade upp någon gång i tidigt 70-tal. Nu förfallande och döende som en gammal rosslande man på sin dödsbädd. Voxnan som rinner där under bron den enda levande pulsen. En gång i tiden fick de plats och utrymme de som satte saker i rörelse här. De som skapade, byggde och utvecklade byn till att bli Sveriges största. Något att vara stolt över. Nu härskar pratarna, de som talar om vad andra skall göra men intet gör själva. Själsligt lugn uppnås genom bandysubsitut, men bara för att dölja det stora misslyckandet. Vakna lilla by och ge världen en fajt igen ville hon säga från sin position där högt uppifrån. Låt inte rädslorna för misslyckandena styra dig längre. Låt visionerna åter bära dig på starka uppvindar för att befria dig igen från dödens bädd. Bygg igen och lyssna på de som skapar. Stäng öronen för de väldresserade pratarna som ändå bara serverar den vackraste glasyr som döljer tomhetens tomhet där under. För de är redan döda dess ordens män och kvinnor, döda fast än deras tungor automatiskt rabblar alla de vältaligas ord.

Jodå det fanns en uppvind här också. Det finns hopp. Hon kände hur kraften under hennes vingar ökade och hur hon skickades högre upp. Men kände också sänkena som drog med all kraft nedåt. De som folket här måste släppa för att kunna gå vidare. Man kan minnas det gamla och lära av det gamla men måste frigöra sig från det förflutnas bojor. Det är bara framtiden som är framtid.

Också örnar uppskattar skönheten. Högt där uppifrån är den dessutom annorlunda och kanske tydligare än för oss här nere. Men Voxnandalen är verkligen paradiset när det gäller skönhet. Det visste hon, hon hade ju sett det så många gånger. De religiöst trångsynta och rädda visste det bara inte, där de i svårmodet och tvivlet, längtade till något de redan hade och befann sig mitt uppe i varje dag. Komiskt egentligen. Men örnen såg bara det ljuvliga, och hon hörde musiken som ljöd över landskapet. Här skrevs den bästa musiken. Kanske av folk som inte kunde spela, det var sant, men med hjälp av de som kunde, de i Norra Hälsingland, och de från världen utanför, blev den lyssningsbar och spreds också upp till högre luftlager för också örnar att njuta av. Hon tog in, njöt och vände tillbaks. Kanske fanns det hopp för folket här ändå. För idag hade barnet fötts här i byn. En älskad dotter. Hon som skulle vända allt till bättre, och med den tanken vände örnen i tillförsikt tillbaks mot bergen och skogarna, fortfarande buren av solens vindar. Floden där nere sökte havet. Skulle finna det. Örnen dess källa och ursprung.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Kallt

250px-Akordeon_guzikowy_Special_87_120_IV_11_5_Piccolo_firmy_Weltmeister

“Högtryck över hela Sverige” ropar tidningen ut. “Så skyddar du dig i värmen” fortsätter den. Så jag tassar ut i strumplästen, måste ju uppleva denna värme som låter som den som låg över oss under den episka fotbolls-vm sommaren när vi grävde guld i USA men håller på att förfrysa fötterna så fort jag kommer ut. Högtryck kanske men inte finns det någon värme att skydda sig emot här på o-coola gubbars kulle. En präktig vind som hämtat det mesta av sitt innehåll från isberg någonstans upp i norra ishavet blåser där uppifrån och kyler ner oss här på berget. Möjligen är det så att det är bara just vi som är drabbade och inte förtjänar att få skydda oss från den där hemska värmen som tidningen pratar om men jag misstänker att det kan vara det vanliga Stockholmsfenomenet. Allt som händer där berör automatiskt också resten av Sverige. Men som sagt det kan också vara lokalt. Att min misstro mot det religiösa just idag straffar sig.

Men kallt är det, det är i alla fall ett faktum. Till och med han som växte upp nere hos Pavarotti, koltrasten, är tyst idag. Sitter väl och huttrar också han i något varmare krypin kan man tänka. Kan inte annat. Det enda som sprider värme idag är att jag får en pratstund med dragspelaren där vid postlådan. Det känns liksom som om allt är som vanligt här på kullen igen på något vis. Det vanliga kan man också glädjas åt.