Categories
Allt är lugnt
Month: July 2020
Till J.
Categories
Lördagsgodis
MÅSTE ha lördagsgodis trotts att vi bestämt annat. K sjuk och i karantän så jag får åka ned till affären och inhandla diverse sött. Turister, turister, överallt turister. Trevligt tycker man. Mycket trevligt till och med. Fiskekort och grillkol skall alla ha. Fast helt säker skall man såklart inte vara att de där jag tror är turister verkligen är det. De kan ha bott i sju generationer här i Los fast jag inte känner igen dem eller vet vilka de är. En solitärs världssyn det där. Man vet att dom finns men man bryr sig inte om dem så mycket. De där – de andra. Fast jo, det gör jag ju. Är ju en nyfiken jäkel. Vill veta allt om deras liv och leverne egentligen. Vill förtälja deras historier. Fast… ja… det är någon ekvation där som inte går ihop för mig då alltså. Trasig (jag) antagligen.
Kommer i alla fall hem med lite sötsaker. Det är alltså fortfarande inte mycket bevänt med karaktären. Men skit samma. Ett liv. Ett! Har man alltså. Det gäller alla.
Igår brassar jag musik. Tre av fyra tänka låtar ligger där nu. Fem timmars musicerande får fart på höger öra ganska bra. Tjulandet tilltar. Men hörsel med det. Hör lite bättre idag faktiskt. Tror på en framtid som tvåöronhörande igen.
Naturligtvis är livet som bäst där framför studiodatorn. Hur kunde jag släppa det där under trettio år? Inte ens komma när det? Underligt. Fast bättre sent än aldrig såklart. Har några låtar kvar fortfarande som skall ut tror jag. Innan jag dör alltså. Det där får bli mitt arv. Utan värde är det såklart, men det gäller väl å andra sidan vilken annan gravsten som helst.
Tror jag skall ta min ann det där med musiken imorgon kväll också. Bara för att jag kan.
Fast suget efter att koda en eller två rader tilltar. Gillar ju det där att dyka djupt in i det där också. Men bristen på “klart” och “slut” är svårare där. Jag har lättare för det där med musiken eller när jag skriver. Är sällan riktigt nöjd där heller, men kan avsluta. Säga “klart” men bevara inställningen att nästa låt/text får bli en bättre låt/text. Att det som ligger där nu får duga fast det inte är perfekt. Det går ju fila hur länge som helst med allt. I kodandet finns inte det där. En release är bara ett steg på vägen. Det går att få till bättre. Hela tiden. Utan slut. Eftersom utvecklingen rusar framåt utan minsta pardon.
Men det är det liv man valt. Det finns en kraft som driver mig vidare i det där. Den kraften är större än mig. Jag antar att det är samma kraft som styr mordbrännare och pedofiler och andra dysfunktionella. Några framgångsrika 12 stegs avvänjningsprogram för programmerare har jag dock inte hört talas om.
Nu är det 464 dagar kvar idag av de 1797. Tänka sig…
Categories
Under
I undervegetationen. Allt liv som finns där. Tittar man nära så ser man det. Tittar man sen ut över skogen så inser man hur mycket liv det finns bara där man precis står. Det liksom hissnar inom en. Är man sen lite ödmjuk i sitt sinne så inser man snart att man bara är ett till liv i den där mängden av liv. Att man får leva med den tanken. Märkvärdiga är vi alla eller ingen. Helt OK tycker jag.
Är ner på affären och handlar lite nödvändigheter. Jag finns knappt till där nere. Hejar på ingen och ses av ännu färre. Om det nu är möjligt. Tidigare har jag nog gärna velat bli sedd, velat finnas. Men nu. Tycker det är skönt att vara bara en skugga utan nämnvärd betydelse i världen. Tänk så det kan gå.
Halvdöv är jag fortfarande. Dock kan en liten förbättring kanske skönjas. Sitter ändå och fabricerar lite musik. Man får väl behålla den inom väggarna tills man hör igen. Roligt är det hur som helst.
K. är den förkyldaste idag för omväxling. Men det finns en soffa och en brasa och ett gäng olästa böcker, så jag tror att hon skall överleva dagen och kanske även helgen. Det är bra.
K. har sin sista semestervecka nu framför sig. Det innebär troligen att även min låtsassemester tar slut snart. När saker är på låtsas vet man liksom aldrig hur det blir egentligen. Men det visar sig väl fram mot nästa söndag om reset-knappar släpps upp eller inte.
Livet är hur som helst rätt bra här på kullen. I alla fall kan jag inte komma på mer som måste till för att jag skall känna mig nöjd. Förnöjsamhet. Ett ord som är nästan lika vackert som solidaritet. Man kan alltså inte klaga. Finns bara till och vandrar på. Nöjd med det.
Categories
Hjortron
Så kommer vi iväg då. På hjortrontur. Det finns massor i år. Roligt att plocka då såklart. Ingen konst alls. Andra år får man gneta på. Kämpa för att få den där hinken full. Vi gör inte av med så mycket hos oss. En femliterhink räcker ett år och mer. Från att varit äckligheten själv har nu de där bären tagit sig med åren. Smaksinnets förfall, den som börjar med den dan man tycker en silltallrik smakar gott. Hjortronsylt till pannkakan är smaskens.
Men visst är de vackra. Gör skäl för namnet “skogens guld”.
Fast att få gå där ute på myren, sätta sig en stund, sen gå där i lugn och ro igen, är nog ändå själva grejen med de här turerna. K och jag är helt överens där. Skogen liksom kryper in i huvudet på en och läker småsår som man fått i själen. Man lugnar ner sig och får perspektiv på tillvaron. Blir helad. Det behövs ingen han/hon/det/gud eller Jesus eller vad för upphöjd varelse som åkallas. Det räcker med träd och tystnad och tid att tänka och se.
Belöningen, förutom bär då, är såklart kaffet. Alla som druckit en kopp kaffe i skogen vet ju att det inte finns någon annan plats där kaffe smakar bättre. Men vi fördröjer njutningen. Åker till den för dagen blåsiga Össjön efter att hinken fyllts.
Och javisst. Kaffet smakar underbart. Sockerkakan med. Men vinden drar rakt genom kläder och kropp och liksom kyler ben och märg och vi blir inte sittande så lång stund. Njutningen är inte mindre för den skull.
Ekorna som blivit bortglömda är många här. Var och en har de såklart en historia att berätta och jag tar in dem alla men hinner inte riktigt med att återberätta någon av dem här och nu. De där historierna får komma sen, när det finns tid för sådant.
Det gamla båthuset som var intakt sist vi var hit har sin historia att berätta det med. I ensamhet förfaller vi alla. Vi behöver bli omskötta och sedda för att stå upp. Det gäller också ett båthus.
Som vanligt åker vi vidare efter skogsvägarna efter fikat. De som inte har ett egentligt slut. Det är upptäcksresor det där. En chans att hitta nya smultronställen och platser som man aldrig tidigare besökt. Eller varför inte återse de där platserna som man lärt sig älska och som fastnat i själen under tidigare turer. Kostar bara några liter bensin. Hälsingland är fantastiskt. Just här får man dock också sända en uppskattande tanke till Jämtland, eftersom gränsen mellan de två landskapen går i just Össjön.
Stärkta far vi hem igen. Perspektiven och insikten om vad som är viktigt i livet är på rätt plats igen. Just det är alltid lika nyttigt. I det till synes lilla och enkla finns alltid det stora. Gott att ha koll på det igen.
Categories
Jaha
Det snöar i alla fall inte. Nope!