Author: Åke Hedman

En decimeter blöt och tung snö bjuder natten på. Jodå den är fortfarande jävligt vit och inte helt välkommen. En vit jul är sedan länge garanterad. Faktiskt sedan generationer och århundraden här uppe.

Så sopa och skotta inleder morgonen. Lilla skottningen. Man hoppas på traktorn igen. Det är inte alltid förhoppningarna slår in. En sådan här dag sitter jag fast här. Ibland hamnar kullen någonstans vid lunchtid i prioritet vad gäller plogning. Som bäst.

Man har överlevt ännu en natt. Vaknat till en ny måndag. Jag tackar för sådant. Behåller rutinerna, fast man kunde sova några timmar.

Att inte ta “leva” för en självklarhet är en viktig del i att uppskatta att finnas till. Man kan hälsa solen varje morgon, eller tacka alla de där miljarder cellerna i sin kropp som strävar på där vid tandborstningen, eller bara gäspa, sträcka på sig och vara nöjd över liv som tillåter en att göra det. Det är stort liksom. Livet. Man har ansvar för en jävla massa liv som finns i ens kropp. Det som gör en till den man är.

Just nu är det ändå gott att bo just här. På landet. I skogen. I ingenstans. Ändå är det här orten för Nickelns upptäckt. Vi har till och med ett monument som bevis på det. Men ett atomnummer också såklart. Om någon brukar komma och vara stöddig så brukar vi trycka upp just det där i röven på dom.  De säger pip och inget mer sen efter det. Fungerar varje gång.

Fast det här är såklart också lite “Den sista färden” trakter. Såklart.

För svensken gäller jobba på. Jobbar man inte (osäkert om låtsasjobba ingår i det) så kan man upptäcka obehagliga fakta, att man bor i ett land med vinter långt över halva året t.ex. Troligen därför Italienarna går tio år tidigare. Inga uppvärmingskostnader att tala om. Bara kostnader för pasta, vin och olivolja. Ja så lever de längre också de jäklarna. Och lever gott.

Börjar längta till jul och ledigt. Fast kanske skall det heta låtsasledigt när man låtsasjobbar. Osäker där. Men vi har goda jular. Tar det lugnt. Film, mat, godis, tv. Inget mer liksom. Bra liv helt enkelt.

Fast skitsamma. En månad kvar. Nu låtsasjobb.

Övervakade komposter.

Först så är klockan sisådär arton och det är fredag och det ligger eoner av ledighet framför en. Sen poff så är samma klocka tjugotvå och det är söndagskväll och det ligger INTE eoner av ledighet framför en.

“Men du är ju arbetslös numera”

säger vän av ordning. Ja och har rätt såklart. Jag är verkligen arbetslös. Verkligen. Men låtsasjobbar. Jag måste ju göra det. Att låtsasjobba är  I stort sätt samma sak det som när jag så att säga arbetade på riktigt. Det har i princip bara producerat en massa svett och tagit en jävla massa tid mitt arbetande. Så mycket mer har det inte varit med det i reell mening. Jag har inte så stora förhoppningar att det arbete jag nu ändå faktiskt kallar “arbete” kommer att uppskattas under min livstid. Ja och inte  mitt låtsasarbete heller såklart. Konstigt vore det väl annars. Sådana där som jag brukar ha en förmåga att bli uppskattade efter vår livstid. Vad vi nu skall med den uppskattningen till. Men det har ingen någonsin tänkt på. Jag skiter i vilket och gör av med min tid medelst låtsasarbete. För jag ser såklart något annat från mitt perspektiv.

Ljusdal, begravning och Gävle står på agendan den här veckan. OJ liksom. Mina veckor brukar mest bestå av fyrahundranittion kompileringar och lite lödning. Och så nu en sådan händelserik vecka. Liksom. Begravningen kunde man ju iof varit utan. Men vissa saker kommer man inte undan. En stor del, den största delen, av släkten ser man inte på annat än begravningar. Kanske lika bra det.

Spotify vill flytta in i nya World Trade Center i New York,. Billigt. 6500 per kvadrat. Som hittat. Sen kanske de kan göra en PC klient som är lite responsiv och kommer upp i klassen professionellt utvecklade produkter. När de väl är där alltså. De borde kunna bättre. De har gratis m&m’s och nötter.

Fast själv har jag placerat två temperatursensorer i likaledes två komposter idag. Det är inget att skryta med det heller. Men nyfiken som jag är så.

JODÅ JAG HAR SOTAT OCKSÅ.

Så-det-så.

Fast det finns skrivbord jag borde rensa av lite. Mer än ett. Som synes av bilden ovan. Det där räknas som ett. Är dock två. Men börjar man städa och ha sig så hittar man inte ett skit sedan. Det är antagligen bara sådär sm min hjärna ser ut inuti också. Det måste vara rörigt för att min hjärna skall gilla läget. Vi har haft mycket skoj genom åren min hjärna och jag. Det är ganska ofta den som talar om för mig när jag spårar ur. Faktiskt. Men jag lyssnar inte alltid. Borde ha lärt mig det vid det här laget. Egentligen. Synd att man är dålig på att lära sig vissa saker.

Tårtan var god förresten. Så nu vet ni det. Men slut också. Som vanligt är jag mest skyldig. Mindre bra är det. Men karaktär har aldrig varit min starka sida. Speciellt när det gäller tårtor OCH semlor.  Men tur att jag hittade tårtor innan knarket. Jag har aldrig varit speciellt mycket för droger.

Men det är väl aldrig för sent för något.

Jo, jag såg ju hur det gick för gode vännen “Jompa”. Det var lätt att beträda den vägen som musiker. Han tog den. Död nu.

Fast tårtorna har kanske dödat lika många. Eller fler. Se på Keith Richards. Han lever. Knark kanske är nyttigt. Har någon undersökt det?

Fast granskott är nog bättre. Tror jag.

Mer snö i helgen. Tröttsamt. Men vitt. Ändå har jag inte startat snöslungan ännu i år heller. Det skottas av sig själv. Snösvängen tar en extra sväng upp på gården. Vi applåderar allesammans här i huset. Lyx. Välgöraren heter Magnus. Tror jag. Tack och bock!

Till våren kommer den vårhungriga björnen ge sig på får fågelmatare igen. I alla fall om traditionerna skall hållas vid liv. Jag måste helt enkelt få dit en videokamera och föreviga det där. Det räcker inte bara med spåren längre. Jodå, såg den i fjol. Sprang efter skogskanten. Men lyckades inte se den när den ryckte ner fröautomaten. Tyvärr.

Bjussar gärna på lite solrosfrön. Helt klart.

Men klockan har passerat elva. Jag förkyld. Ja och låtsasjobb tröttar ungefär i samma utsträckning som riktigt jobb. Snart pension. Jo man kan ta ut den från sextioett. Fast funderar på sextiotvå. Fast har inga tankar på pension alls just nu. Bara på att lägga mig och läsa lite ur min bok. Barcelona. Sekelskifte. Rätt tråkig egentligen. Men tillräckligt bra för att läsa vidare i. Jag har kastat två oavslutade åt sidan på sistone. Man kan inte offra liv på skit. Ingen borde göra det. Tror på sig själv när man upplever något vara skit. Sen kasta det åt helvete. Man skall inte tycka om ett endaste dugg bara för att andra gör det. Men ändå inte glömma bort att smaka på allt det där i livet som man aldrig smakat på. Fan vad överraskad man blir ibland. Av nya smaker. Läs upplevelser om du vill. I det oväntade finns det stora. Blundar man ser man inget. Man behöver inte vara geni för att fatta det. Ändå är det så många som inte vill ta det till sig. Landsbygden är full av människor som aldrig bott i en storstad som vet allt om hur förbannat hemskt det är att bo i en storstad. Det omvända gäller såklart också. De blinda styr världen just nu. De som tror, Fast kanske har det alltid varit så.

Skitsamma. Pelletsfyllande, bok, sova. Godnatt!

http://www.matsmart.se/vingummi-01?utm_source=Prenumerera+p%C3%A5+Matsmart&utm_campaign=5cc4c8eb1f-EMAIL_CAMPAIGN_2016_11_18&utm_medium=email&utm_term=0_3df4afe316-5cc4c8eb1f-212146421

En dag börjar man erbjuda samma varor som man köper i den stora matladan i staden här ute i glesbygd också. Lämpligt hemlevererad för en billig peng. För om sanningen skall fram, hur jävla kul är den där mathandlingen?

Vinnare är de riktigt små och de riktigt stora. Hela mellansjoket på väg bort En helt ny transport och leveransapparat på väg. Postnord: “Va!?” och snart “Vad hände!?”

Nu skall man vara försiktig med förutsägelser såklart. Trump’arna vinner oftare än vad man tror och världen gillar att göra disruptiva hopp som man omöjligt kan förutse. Bara aktiespekulanter och religiösa sökare tror egentligen på förutsägelser ändå. Eller vad säger du Mats Q?