Categories
Betraktelser & Berättelse

Självkörande bilar

1964 kom farsan hem från USA. Världsutställning i New York. Jag har skrivit om den resan tidigare här.  Berättelserna var många såklart. Men det som fastnade mest hos mig, åttaåringen,  var de självkörande bilarna. WOW liksom. Japp, år tvåtusen skulle det bara finnas sådana. Det sa Erik Bergsten på Tekniskt Magasin också. Såklart det skulle bli så där borta i framtiden.

Men så blev det nu inte. Men idag, 2016/17/18, är de på väg. Trotts den besvikelse man kände av vid millennieskiftet så är de faktiskt snart här och det på riktigt. Visionärerna då, där 1964, hade inte så fel. Men designen, den tänkta, och hur det blev, skiljer sig en del

Verklighet. Googles bubbla

är inte ens i närheten av visionernas skönheter från världsutställningen 1964

Jag vet vilken modell jag skulle valt om jag fick välja.

Categories
Swedish

Raspberry Pi camera test

Categories
Bilder

Luciasnöväder

Categories
Betraktelser & Berättelse

Lim-Johan skall hem #limjohanskahem

Categories
Betraktelser & Berättelse

Lucia

Nej, ingen lucia kommer upp hit till kullen. Inte ens K klär ut sig i vit särk och ljuskrona. Besvikelse. Fast det har såklart aldrig hänt förr heller. Ja oh förresten är inte dagen slut ännu. Man får leva på hoppet. Jag lever på hoppet i allt.

När jag gick i småskolan (1-3) så var lucia ingen lek. Vi kallades fram en och en till fröken. Sen fick vi sjunga upp. De som klarade provet fick bli stjärngossar och tärnor (minns ingen lucia, fast det var säkert den populära flickan). De som inte klarade uppsjungningen fick inte vara med. Japp. Så var det då. För oss som hade mer röst än fotboll i benen var det såklart en revansch. Men jag minns att jag mest tyckte synd om dem som inte fick vara med. Hur som helst blev det nog mitt första solouppträdande. En vers ur Staffan var en stalledräng inför hela skolan i gymnastiksalen. Jag tror det gick bra, jag har aldrig sjungit den igen sedan dess. Ett av få minnen jag har från den där tiden. Jag var och är en drömmare. Drömmar ha svårt att fastna i minnesväven.

Här har solen inte gått upp ännu. I Kiruna och där uppåt går den inte upp alls. Mörker. Julkulorna skall ut idag i alla fall. Luciatradition. Inte för att de lyser upp mer än sinnet de heller men ändå. Men nästa onsdag vintersolstånd. Sen vänder det. Hurra!

Vemodet har rullat in. Julvemodet. Ingen jul utan det. Jag gillar det egentligen. Det som vill få mig att krypa undan och hållas för mig själv. Det som får mig att känna mig mer utanför än jag egentligen behöver känna. Det som skulle passa med –  jag, en liten stuga långt, lång inne i skogen, småfåglar och tystnaden. Sen en morot på julafton. Den, en julaftonspromenad eller skidtur och sen en god bok framför en sprakande brasa. Flykten från en värld en kuf som jag inte riktigt hör hemma i.

Min granne dragspelaren är i tidningen idag. Men artikeln handlar inte om musiken den här gången. Utan om demensen. Den som plockat bort honom från oss i mycket. Jag saknar hans berättelser och småpratet vid postlådan. En god man. Ja och fast minnet inte fungerar som det skall alltid så rör sig hans fingrar lika rappt över dragspelet i de svåraste stycken. Hjärnan och muskelminnet är förunderliga maskiner. Sone min Sone. Du saknas mig.

Men jag skall skicka min första aktivitetsrapport till arbetsförmedlingen. Det är förunderligt att få den ynnesten som 60-åring. Lite som småskolan det där också faktiskt. Lite fånigt och barnsligt. Jag antar att ingen läser dem. Möjligen ögnar någon igenom dem inför ett möte. Men till 99.999% är alla dessa miljoner aktivitetsrapporter som lämnas in bara meningslöst trams. Byråkratuppfinningar. Tur i alla fall att vi har en tid när det här sker elektroniskt. Det går i alla fall inte åt några träd. Kanske synd iof när man tänker efter. Det var kanske där arbetstillfällena fanns.

Jag skall krypa in i mitt hörn. Göra det som kufar gör så här en och en halv vecka före jul. Jag hoppas att alla där ute får en fin och trevlig luciadag.

Categories
Betraktelser & Berättelse

En flock får.

Min fysikprofessorvän “Isse” ligger i soffan och hostar efter Nobelfestligheter. Han säger med bestämdhet att det inte handlar om någon baksmälla. Bara en vanlig förkylning. Som vanligt tror jag på hans ord. Fast helt säker kan man aldrig vara med en man som har sitt ursprung på Island och som tillbringade (ja han snara slet och svettades (och frös) kanske än “tillbringade”) somrarna på arktiska stormiga hav med fiske för att finansiera fysikstudier.

Men imorgon måste han vara frisk. Han är värd för en av Nobelpristagarnas föreläsning i Uppsala. Viktigt såklart. Det kommer mycket folk. För ett halvår sedan på Kungliga vetenskapsakademin. Samme man föreläser. Tjugo personer i publiken. Det handlar inte om vad man säger. Det handlar om vem som säger det. De flesta människor är bara som en flock får. De går bara åt det håll alla andra går.

Därför tycker jag läsare av den här bloggen kan sträcka på sig. Ni tillhör en unik skara människor. Som vågat fatta ett eget beslut. Bravo där! De andra kan gott följa Blondinbella och bli dummare i huvudet. Ni mina vänner blir såklart bara intelligentare och vackrare för varje ord ni tar in. Ja det finns en risk att det är tvärtom också såklart. Jag tar inget ansvar därvidlag. Det här är upa.

Jodå, jag är röd och mycket svettig om örat när jag kopplar ner samtalet med “Isse”. Som vanligt. Är mobiltelefonstrålning farlig så är det samtalen med honom och K’s civilingenjörsbror som kommer att ta död på mig en dag. Jag gissar att båda har hittat bra och billiga telefonabonnemang. Alla övriga som ringer på min telefon är säljare. Japp i princip. Enkla att koppla bort. Eller om de lyckas få mig att svara, korta samtal.

Känner av lite av jultungsinnet ändå idag. Det är väl som det skall vara iof. Det har varit där alla år tidigare så varför inte i år. Ja och jag trivs ändå i det där blå. Konstigt att det kan vara så egentligen. Synd att det inte var med i lördags när jag skrev musik.

Matematiksonen skall föreläsa för doktorander och sin professor imorgon. Nervös såklart. Men jag vet att  han klarar det galant. Han är en entertainer. Ja och vad är inte en föreläsning, som lärare eller i annan form, om inte ett uppträdande. The show must go on inpräntat in i hjärnbarken och sen kör man. Man ger det man har. Bättre kan man inte göra ifrån sig. Japp Jonas fixar det galant. Det vet jag.

Fast det är skönt att slippa det där själv. Såklart. Oj vad nervös jag hade varit.

Men nu tänker jag avsluta min dag. Det är 1814 dagar kvar. Inte mer än en grisblink alltså. Fylla pellets, borsta tänder, läsa ett kapitel och sova.