Author: Åke Hedman

“Han har barn med henne” och “hon har barn med honom” och “dom var gifta förr” är något som man hör ofta här i Los. Kors och tvärs går de där banden mellan människorna i byn. Är man inflyttad som jag så har man såklart ingen koll alls. Men man lär sig ganska snabbt att alla här i byn på något sätt är släkt med varandra. Man får passa sig för vad man säger liksom och vem man säger det till. Jag törs inte ens börja räkna alla de gånger man trampar i klaveret där.

Japp, en av svårigheterna med att bo i en liten by. Fast släktforskningskursen skulle vara enkel här i byn. Sätter man bara kursdeltagarna på spåret så skulle alla komma tillbaks till samma urfader/moder. Det skulle inte bli så mycket dubbeljobb. Alla har i grunden samma släktträd.

Ja jag gjorde ju den där resan när vi fick barn. Inte räknade jag med att hitta farfar och farfars far här i trakterna. Men såklart var det så. Cirklar sluts. Men farfarsfarfar var också inflyttad, så inget finnblod där, bara gediget drängblod, utflyttarblod, nybyggarblod, och fast än större delen av släkten försvann härifrån tidigt och resten under femtiotalet så finns ändå en del släktingar kvar. Så antingen jag vill så blir också jag inblandad i allt det där kors och tvärsandet.

Javisst tycker vissa här att det finaste man kan vara är att härstamma i rakt nedstigande led från en av surfinnarna som svedjade skogen här på 16/17 hundratalet.  Som kungligheter lurar de i bakgrunden dessa invandrare. Ja några andra olikheter i egenskaper finns det ju inte att särskilja sig med här bland släkterna. En stolthet över att vara en invandrare alltså. Tänk hur det kan gå. Om man skall tro valresultatet i senaste valet så röstar de flesta av dem på SD numera. Men en invandrare på 1700-talet var kanske en annan sorts invandrare än en på 2000-talet och av samma person bespottad trotts stoltheten över sitt ursprung. Det är ju sådär med allt. Det blir lite finare med lite patina. Japp och Svenskare. Vad det nu är för något.

Det får vara som det vill med allt det där. Jag kan ändå inte hålla reda på alla kors och tvärs och barn och samma fäder och samma mödrar och systrar och bröder. Jag känner dessutom inte så många. Inte så väl i alla fall. Men nog förundras man lite. Tycker det blir lite spännande rent utav.

Lunch. Jansons Frestelse igen. En julmust till. Julresterna varar ett tag. Men K lagar den bästa vegetariska JF’n i världen. Den blir bara bättre när den får ligga till sig några dagar. Nöjd nu alltså. Mätt. Borde sova middag. Som farsan alltid gjorde. Men låtsasjobbar. För sakens skull. Eller för freden. Så det får någon mening låtsasjobbandet.

Posten kommer tidigt idag. Lurar iväg mig till lådan. Tom. Det där är en nyhet sedan skuldsaneringen inleddes. Förr fanns alltid en liten hälsning från något inkassobolag i den. Nu inget alltså. Det är nästan så att man saknar de där breven. Nåja… det var ju kanske att ta i.

Vid den varma fläcken är asfalten framme. Ingen annanstans. Det är fortfarande ett mysterium det där. En egen liten mikroklimatzon på tomten, eller en varm källa, eller så bor tomten där under. Själv tror jag mest på det sista. Fast det var såklart dumt att huset vi bor i inte byggdes ovanför den där varma fläcken. Den kanske hade gett lika mycket tillskott till värmen som den pelletsätande Hulken där i källaren.

Det är gott att leva. Kan inte låta bli att tycka att det är så det är. I ur och i skur. Någon lärd man påstod att det är en sjukdom det där att se optimistiskt på tillvaron. Jag kan konstatera att det är en sjukdom att blott vara människa. Det räcker. Det är bara att se sig omkring. Eller för den skull, se sig själv i spegeln eller lyssna till sina tankar. Verkligen se. Verkligen lyssna. Om man törs det. Det är inte helt ofarligt.

Jag sätter på en kopp kaffe för syns skull. Men är för snål för att hälla bort den. Vilket jag egentligen borde eftersom det är dagens andra. Nu sitter jag här och sippar på det där kaffet. Det som har en beska och en syra som skall hjälpa till att smälta den där Jansons Frestelsen. Resten av eftermiddagen kommer jag sitta här och ångra att jag drack den där andra koppen. Man har blivit en riktig kaffevekling på gamla dar.

Tänk att ta K med sig och kliva på ett flygplan mot New York ikväll. Det vore något. Tror vi skulle gilla New York i nyårstid. I alla fall är det något man borde uppleva en gång i livet. Stå där på Times Square vid tolvslaget och räkna in med de andra. Japp, med på listan.

Fast det hade räckt med Stockholm. Faktiskt. Ja Gävle med. Komma bort en stund. Se och uppleva andra människor och miljöer. Man behöver det ibland.

Fast jag tror jag skall fortsätta ed mitt låtsasjobbande. Någon skall hålla på med dylikt också. Undrar om det räknas som att ett bidrag till samhället?

Det är torsdag. Men jag vet knappt vilken dag de är. Måste tänka efter. Helgerna skakar om rutinerna. Men torsdag kommer jag fram till att det är. Tors-dag.

Innan jag somnar igår så har jag bloggämnet för dagen helt klart för mig. Känns som det är något som skall bli roligt att skriva om. Idag, denna torsdag, så minns jag inget av vad jag tänkte då och där i sängen. Borta. Huvudet tomt.

Hmmm… liksom.

Ute är klockan snart nio och det är mörkt som fan. Brukar det vara såhär mörkt den här tiden på året?  Antagligen. Men minnet är kort. Igen.

Ähhhh… det är lika bra att gå och lägga sig igen. Eller nått…