Promenaden går ner i dalgången och sen upp igen. Det är upp som är jobbet. Så mycket har jag i alla fall lärt mig av fyra års fysikstudier på universitetsnivå. Men det är bäcken där nere som är belöningen. Det talade inga studier om. Att det fanns ett värde i det där till synes lilla, de som bilarna på vägen som går över bron, de som är på väg till skidbackar och stugbytardagar, pilar förbi utan att ens notera. Bäcken som porlar året om under mer eller mindre is, alltid med någon del öppen för olyckliga snöflingor att landa i, de som hoppats på en vår bland andra snöflingor, i det vi så slarvigt benämner snötäcke, men som istället slutar som ensamma drunknande stjärnor de är i iskallt bäckvatten.
Jodå, den här tiden är det skönt att gå efter den vägen. Man kan stå där och titta på det framrusande vattnet när man tagit sig ner för den långa långa backen. Precis som mig längtar varje vattenmolekyl i det där flödet ut till havet. Kan inte hålla sig från att rusa ut mot det. Vi kan enas i den där längtan där jag står och ser ner i vattnet som kastar sig fram över stenarna, under isen, upp över en frusen och vilande sälg som hittar en plats mitt i flödet. Men än är det såklart bara en vinterbäck det här. Än har inte smältvattnet kommit. Det är bergens källor som släpper ur sig det vatten som rinner i den här bäcken. Kristallklart. Iskallt. Värt miljoner om det tappades upp på fin flaska och försågs med snygg etikett. Men gratis och fritt för vem som helst här och i hela bäckens längd att ta en hand full av och sörplande, njutande dricka. Ett dricka man förundras av eftersom vatten aldrig smakar bara “vatten” någonsin och någonstans.
Man följer våren bäst genom att förlägga en del av sina vandringar under den här årstiden till den här bäcken. När den flödar starkt och fritt och liksom hoppar fram som kor på ett kosläpp, ja då ligger den där sommaren bakom knuten. Men nu idag, långt borta såklart. Vattnet är kolsvart. Oinbjudande. Ogenomträngligt. Isflaken många och tjocka. Det är ett tag kvar till lättare tider.
Hänförelsen av ett besök vid bäcken betalar man såklart när man skall upp för backen igen. Hundra kilo och mer skall baxas upp i steg för steg, förbi hus och stugor och djup milsvid skog som här uppe alltid finns närvarande tills man anar krönet och till slut flåsande når det. Det går alltid lättare än vad man tror det där. Trotts långa sittpass på ett låtsaskontor. När jag inte längre kommer ut så dör jag.
Storstadsborna swishar förbi med takboxar fulla med skidor. Alltid i bilar av sena årsmodeller. En del på väg upp till bra skidåkning, en ledig vecka, afterski. Andra på väg hem efter samma sak. De ser oss gå där efter vägen, vi i våra luvor, ser oss på samma sätt som vi ser andra som bor på andra ställen när vi åker förbi en okänd ort efter en okänd väg. En del frågar sig säkert “hur kan man bo här?” eller “hur vill man bo här?”, det är de som tänker, funderar, tar in, alla de andra, de flesta, ser oss inte ens såklart. Vi är bara ett störningsmoment, ett hinder, där bara på vägen. Ett man får vrida ratten lite ut ifrån och sen inte minns att det fanns där.
Självklart inget konstigt alls. Alla har sitt. Måste ha sitt.
Hemma, lite frusna, fylla mat till fåglarna, sen mala bönor till kaffe. Gokaffe alltså, det K fick i present av äldste sonen i julklapp. En sådan här dag är det perfekt. Så vi sitter där en stund och pratar en K och jag. Efter trettiosex år tillsammans kan man förundras över att det fortfarande finns saker att prata om. Fast det gör det. Men kaffe tar slut. Det är dags att starta upp veckan. Så, jag vandrar ner för trapporna. Japp, en skön helg som gjort mig sugen igen. Man tackar livet liksom.
