Author: Åke Hedman

Riktigt rädd blir man bara först när man granskar något man gjort för ett år sedan och fortfarande tycker det är bra… ett tydligt tecken på stagnation det nämligen mina vänner.

Det här med att tänka

“Ja det borde man göra”

ja och sen sitter man där och försöker göra det där. Ja och det tar några dagar. Kan vara rätt slitigt till och med. Men sen är det där man borde gjort på plats och verkligt. Fungerar. Ja och då är man ju glad i tre sekunder innan man tänker…

“Ja OCH det borde man göra”

Sen är man igång igen. Det är liksom lite som det är med det där om man börjar tänka efter. Inte fullt friskt på något vis. Hmmm…

Fortfarande en hostig en. Man får som man förtjänar. Men fredag, visst är det bra. Kanon skulle man kunna säga. Om man sa nått. Nu gör man inte det. Men tänker försiktigt. Som om nu en fredag var annorlunda i något väsentligt avseende för en sådan som mig. Egentligen alltså. Vill man så gör man såklart dagen till vad man vill. Så det blir… God mat, Grön IKEA soffa dag, film. Alltså. Liksom. Eller ikväll åtminstone. Japp.

Liksom.

Man trotts hosta och förbannat ont i ena lungan så går livet vidare. Grannen, sjuksköterskan, hade sina tvivel igår när vi pratades vid. Ja i vår ålder pratar man om väder och sjukdomar nämligen. Hursomhelst var jag nära slutet. Troligen. Men tamefan om jag inte är med idag också. Det trodde man då inte alltså igår. Eller jo, men säker var man inte. Fast det är man ju aldrig. Liksom och så. Eller nått.

“Varje dag är en gåva.”

Skulle man kunnat sagt. Men nog låter det jävligt hurtigt och pretantöst allt, ja jag låter nog bli. Fast det är sant och jag faktiskt känner så.

Trotts de lägsta av allmäntillstånd, hosta, ont i axeln och ont i ena lungan så låtsasjobbar jag såklart. Vad skall jag annars göra liksom. Ja och det går riktigt hyfsat. Jag åstadkommer något ändå. Tamefan. Fast utan ett gäng Alvedon så hade det såklart inte gått alls. De här gubben tar sig fram flera dagar under året tack vare de där vita tingestarna. Dagar som annars föraktfullt skulle kastas bort. Men beroende är jag väl inte riktigt ännu. Inte som med Vic’s blå…

Solen lyser där ute. Gör såklart att man längtar ut. Även en låtsasjobbande programmerare kan känna en sån längtan. Faktiskt. Men man stannar såklart inne. Det finns alltid en till kodrad att skriva. Ja det är som virkning för andra låtsasarbetare. Eller att följa serier på tv. Det finns alltid en till maska och ett till avsnitt. Jag inbillar mig inte att mitt låtsasarbete har ett större värde än andras låtsasarbete. Vi hittar alltid på något. Allt är ändå bättre än att vända stolen mot väggen och tapeten och sitta och stirra in i den hela dagarna. Ibland undrar man iof. Vad som är bäst alltså.

Läser en serie i tidningen där “granskande journalister”  tittar på en grej i Söderhamn. Man hänger ut på lösa boliner tycker jag. En besviken anställd som inte fått en utlovad anställning uttalar sig anonymt, en annan lösryckt person uttalar sig. Ja osv. Det är till och med skumt att det hela bedrivs i AB form. Jo, jo, jo, jag vet inte om det kanske finns ett behov av just den här granskningen. Kanske gör det det. Att ställföreträdaren vägrar att svara på frågor hjälper ju inte. Men inte ens det är fel eller olagligt. Man har den rätten. Man måste inte svara på frågor. Man behöver med säkerhet inte dölja något för att man inte gör det. Men drevet går. Alla följer drevet. Inte jag. Mer kött på benen än den där tarvliga journalistiken vill jag nog ha innan jag deltar.

Jag har gjort en bra sak i mitt liv. Det var när det kom en ny kulle i vår klass. Ekonomichefens son. Femman eller sexan tror jag. Det började nästan direkt. Tjafs och gliringar mot den här “fina” grabben. Tills det en dag var direkt mobbing. Alla stod där och tjafsade med den här killen. Då sa jag ifrån. Tog honom med mig därifrån. Sen hände aldrig något mer sådant där. Det är så lätt att journalistik också blir sådär. Speciellt på små orter. Det drar igång. Folk slutar tänka. MEN man skall aldrig sluta tänka. Inte ens när de tuffa grabbarna säger saker. Eller när makten gör det i form av journalister på en större mediakoncern.  För tyvärr verkar det som om man inte har något ansvar som journalist idag. Man driver på för att en person skall hittas och bli dömd. Sätter enorm press på rättsväsende och polis för att en fällande dom skall komma. Sen kan samma människor driva en process för att den dömde skall släppas fri eftersom allt blev så fel. Såklart helt utan att själva ha något ansvar. Ja och javisst skall polis och rättsväsende stå över påtryckningar. Men alla vet att det där gäller bara i teorin. Man påverkas. Om inte direkt så indirekt.

Jag har inte läst vidare idag om den där historien i Söderhamn. Kanske kom det mer kött på benen idag. Om inte skulle hela skiten ha kastts i papperskorgen istället för att hamna i tidningen.

Tycker jag då. Men vem fan bryr sig om det. Liksom. 🙂