Author: Åke Hedman

Så här sitter man och det är tisdag. En typisk mellandag. Man jobbar liksom bara på på tisdagar. Japp, också om man är låtsasjobbare som jag. Fast här sker det inte på riktigt då såklart. Det är ju det “på låtsas” betyder nämligen. Bäst att vara tydlig där. Ju. Liksom.

Jag byter JavaScriptmotor. Från Rysk till Finsk. Det är lite fippel med det. Som att plocka ut en motor i en Fransk bil och sätta in den i en Engelsk. Fast inte gråter jag för det. Icke.Det måste göras.

Dricker fortfarande äckligt kaffe. Det franskrostade. Japp, smakar skit. Men har man tagit en fransman i båten får man vackert ro densamme i land. Vi borde kunna lägga till i en lugn vik framåt veckans slut. Sen så, godare kaffe, om jag nu inte får nya konstiga infall och grabbar kaffe av okänd typ i mataffären igen. Ingen vet nämligen. Det spontana i mitt liv har gjort att jag smakat mycket skit men också fått guldögonblick som vida överglänser det som uppkommit i ett liv där man inte vågat testa. Så ibland får det smaka skit. Sen vet man liksom att det gör det. Om man testar saker. Det kalla visst att lära sig. Få visshet.

En kall jävla natt. Men höll sig strax under fyra grader som minst. Skitväder. Hur i helvete skall man orka med en lång jävla kall vinter på det här? Var klagar man? Här? Räcker det? Ja kanske.

Fast det är såklart OK det där med vädret också såklart. Det finns viktigare saker.

Hösten är annars tiden för att starta nya projekt. VSCP startades en höst. Om precis en vecka är det sjutton år sedan. Men just det där att köra igång ett projekt tillsammans med ett gäng människor är skoj. Det är aldrig lika roligt när man sitter ensam. Men i en grupp. Johoooooooo liksom nu åker vi. Sen jobbar men ju som en iller under det där projektåret (projekten sammanfaller av någon underlig anledning ofta med skolåret). Men när det är bra så drar alla åt samma håll och det är härligt. Ja själv vill jag såklart alltid förändra världen. Det är inte alltid chefer håller med. Men lika bra det kanske. I höst så fortgår saker här bara. Finns hur mycket som helst att göra. Det känns inte ens som om det är bråttom längre. Just det är den enda faran jag ser. Men kanske är just det att ge upp lite. Fast jag vet ju att jag får rätt till slut. Även om inte min person sammankopplas med den lösning som blir “the killer app”. Det handlar inte om “THE” transportprotokoll nämligen.

Fast skit i det där. Man bygger det man bygger för att man måste. Det har jävligt lite med vilja att göra. Som död blir väl också jag en reko kis. Man skall göra bra dåliga saker för att inte bli det nämligen. Fast vilken nytta det gör då vette fan.

Men nu så. Full fart framåt. Ja eller åt något håll i alla fall.

Tittar på bilder från farsans 50-årsdag. Året är 1972. Jag har precis stängt dörren på Celsiusskolan, Edsbyn, högstadiet, för att aldrig återvända igen. Alla är döda på de där bilderna. Gratulanterna som äter smörgåstårta eller vad det nu är. De som dricker en kall öl till. Men till och med de unga på de där bilderna är borta. Tänk så det kan vara. Känner mig ensam när jag ser alla. T.ex. Jonas Åberg. Dragspelaren. Han tog sig an mig när jag kom till Träförädligen som gymnasieavhopparen som ville bli rockstjärna. Var hygglig. Det fanns många andra där som passade på att jävlas lite extra (såklart) med verkmästarens son. Men på de där bilderna är det ett år kvar dit. Det är lugnt och det är fest för en femtioåring.

Men det är så där såklart. Det skall vara så också. Nej kanske inte så att de som är yngre än en själv skall vara borta. Men gammelgenerationens människor. De skall gå före om allt är bra och som det skall vara. Bort efter den väg man själv skall vandra en dag skall de ha vandrat. Ja fy fan. Man har så mycket kvar att göra. Känns inte som det brådskar med det äventyret. Men man har väl inget att säga till om i det där. Semlor och cigaretter ‘en mass’ har väl inte hjälpt upp oddsen för ett långt liv heller. Men man funderar såklart inte på det där. Kör på istället. Full fart hela vägen är min melodi. Löpare som sackar på slutet föraktas här. Nåja, föraktas är ett hårt ord. “Gillas inte” snarare. Eller “uppskattas inte”, eller något ditåt. De kan få leva liksom.

Sex grader utanför fönstret. Sjunkande. Ja, som sagt det är en skitsommar. Också en skitsensommar. Åtminstone här i Norrlands inland. Eller JAG tycker det. Är inte mycket för att försöka komma med några slags absoluta sanningar. De får andra stå för. Jag är bara en gammal ocool gubbe med tanker som jag ibland delar med mig av. Oftast såklart inte värda ett skit en enda en av de där tankarna. OK för mig.

Sommaren när de där bilderna tas, 1972, och fram till sommaren 1978 är min musikkarriär. Ja “karriär” är såklart att överdriva. Men viktig år. De viktigaste i mitt liv. De lyser liksom starkast de där åren. Vi var ett gäng som höll ihop. Vi spelade, vi busade, lärde oss om livet och hur det kunde levas under de där åren. Ja och trodde att vi skulle bli rockstjärnor. Ja i alla fall trodde jag det. Åtminstone fram till den där våren 1978. Då när byn kändes på tok för liten. Så trång. Inga andra ville dra till Stockholm. Satsa. Fasta jobb på fabrikerna var tryggheten. Den tanken kändes främmande för mig. Jag bestämde mig för att bli ljudtekniker. Ville jag det var jag tvungen att plugga. Ja och ville jag plugga fick jag flytta. Det fanns mycket att läsa in. ja sen var det ju så jävla roligt och gick så lätt att det blev annat och Universitet. Revanschen. På något sätt var det det. Men där och då bara flykt. Att gå iväg utan att vända sig om.

Jag kom att tänka på den där sommaren häromveckan. Den sista sommaren. Vi var ett så tight kompisgäng. Sammansvetsade fast vi spelade i olika konstellationer. Men den där våren hände något. Jag tror fan att vi växte upp helt enkelt. I alla fall lite. Träffades inte lika ofta som förr. Men sen kom jag att undra jag över den där tightheten. Var det ens någon som sa hej, eller lycka till när jag drog? Nä det tror jag inte. Jag tog en fika på Södran, ungdomsgåden som vi hängde på, ena dagen, och  nästa dag reste jag därifrån för att aldrig igen återvända. Det var liksom ingen som sa “hey, din sista kväll, vi tar en öl…”. Borde man bli ledsen över det där? Var allt det där med det tighta bara något som man fått för sig. En ungdomskonstruktion. Ja jag vet inte. Har inte funderat över det ens förrän nu. Kommer nog inte fundera så mycket mer över det framgent heller.

Jag står lite till höger om “flu” och “follan” på bilden ovan. Det var nog sådan jag kände mig också. Alltid utanför. Själv. Också “själv” fast tillsammans med alla de andra. En del uppfattade säkert då det där som “ovanför”. Som stjärnambitioner och ett försöka att verka bättre än andra.Det blir också lätt så i en liten by.  Själv kände jag inte det så. Fast hur man uppfattas av andra… Vad vet man. Jag har egentligen aldrig brytt mig om vad andra tycker. Inte på det viset. Inte för min egen del. I en liten by har man såklart andra att ta hänsyn till också. Det gäller nu och det gällde då. Kanske i ännu högre grad då.

En del ser mig väl som en kuf idag. Varför skulle man inte? Men det är OK. Det fungerar ju så. Jag har haft kompisar som fått vilken tjej de velat om de bara kastat iväg det minsta leendet åt hennes håll. Jag har haft kompisar som haft mer pengar på banken än man kunde tro var möjligt. Andra har haft osannolik tur, allt har gått deras väg. Ja och man har väl känt den där avundsjukan ibland. Själv har man fått ligga i för allt det där. “De jävlarna” verkar ju ha så förbaskat enkla liv. Men sen går åren. Man summerar. Ja och såhär vid sextio blir det inte så stor jävla skillnad om man börjar skärskåda alla de där olika liven. Inte som helhet. Inte om man tittar under de dyra och de billiga mattorna. Det är bekymmersamt att leva för de flesta. det händer saker. Det mesta är helt enkelt grått. Visst. En del är guld. Visst. Annat är svart. Men i grund och botten handlar det om hur man uppskattar det där gråa i sitt liv. Kan man leva med det grå så är ett liv ganska OK. Tiden i guldet och i det svarta är så försumbart kort i förhållande till tiden man befinner sig i det grå. Ändå kommer de flesta utomstående bedöma dig efter de där guld/svart ögonblicken. Men vad spelar det för roll. Skulle det vara viktigare vad andra tycker om dig än vad du själv tycker? Borde du inte åtminstone ha bestämmanderätten i det tyckandet. Du känner ju antagligen dig själv bäst. Var rädd om det grå.

Jag svamlar såklart. Bäste herr T. har så rätt där. Men det svamlandet får ta slut nu. Men jag ber att få återkomma en annan dag.

4.4 åtta grader utanför fönstret nu. Skitsommar!

Sommar i P1 med Birgitte Bonnesen

Lite nåja… men det kan ha att göra med mitt förhållande til Swedbank att göra. det Danska gemytet var det dock inget fel på.

Sommar i P1 med Dagny Carlsson

Sommar med en bloggande 105-åring. Jag är tveksam. Japp också jag är en åldersfascist. Tror inte på gammelns folk och deras förmågor. Ja våra förmågor, VI som passerat bästföre datum. Men jag har nu en gång för alla gett mig fan på att utmana mina fördomar och lyssnar. Naturligtvis behöver jag som vanligt inte ångra det. Ett trevligt program. Och oj hur det berör när hon berättar om kärleken till sin man. Den kärleken får ögonen hos en gammal gubbe som mig att svämmar över.

Lyssna!