Author: Åke Hedman

VSCP fyller sjutton år idag. Jag antar att man skulle kunna uttrycka det såhär

En besatt som kör ett projekt till framgång kommer att hyllas som en hjälte, en besatt som kör ett projekt utan att nå framgång kommer att ses som en dåre.

Ja och sjutton års jobb för att realisera något måste väl ses som en besatthet. Alltså kan man bara låta historien ge svar om hur den där domen, dåre kontra hjälte, till slut blir för VSCP. Ja och över mig.

Men besattheten behövs för att slutföra de flesta projekt. Det vet gitarrvirtuosen, det vet romanskrivaren, det vet simmaren, ja alla som någonsin velat något väldigt mycket. Ja och alla de här utom ett fåtal, de som verkligen snabbt når framgång, som upphöjs, bärs av andra,  vet också att utan den där besattheten går det inte. Gitarrvirtuosen sätter sig inte sina tre timmar varje dag för att öva, romanskrivaren skriver inte sina fem sidor om dan eller korrekturläser sitt manuskript för 87’e gången, simmaren går inte upp klockan halv fem och tränar sina vändor innan simhallen öppnar och återvänder igen på kvällen. Det krävs galningar för det där. Det går inte annars.

Men såklart, vore det stundtals inte roligt så vore det inte värt det heller. Jodå, de där små stunderna, kanske några promille av den totala tiden man lägger ner, är faktiskt de som bär hela den där besattheten att nå fram till den där visionen, eller snarare realiserandet av den, det där målet man har med sitt “projekt”. Det som ingen förstår. Som det inte ens är någon ide att försöka få någon att förstå.

Så idag, sjutton år, besatthet, så jävla många timmar, så mycket liv som gått åt till det här. Kanske till ingen nytta alls. Fast kanske spelar inte det någon roll egentligen. Kanske finns det inte ens något val för sådan som oss. Vi måste göra det här vi gör. Ja och de flesta av oss blir inte ens ett kommatecken i den nedtecknade historieskrivningen. Det hjälper inte ändå. Vi kör på ett år till.

Så

Flyg lilla humla flyg.

Så sisådär, hjärntrött, eller nått. Stopp är det i alla fall. Blir såklart irriterad och därför ännu tröttare. Ja en ond cirkel. Man får gå ut, ta några djupa andetag, hoppas att det hjälper. Att man kommer tillbaks upp på spåret.

Egentligen, om jag kunde, så skulle det såklart vara att tanka bilen full och dra härifrån som gällde. Söderut vore väl bäst. Mot värme. Fast något särskilt mål hade det inte behövt finnas. Kan nog mycket väl tänka mig att bara fara iväg. Se var man hamnar. Eller inte hamnar.

Men sådär blir det såklart inte idag heller. Kanske imorgon, eller en annan dag. Rätt vad det är så är stolen tom här på låtsaskontoret. Andra, de som är yngre och bättre än mig, får ta över.

Ja det hjälper såklart inte att gå ut och gå ett varv. Det konstaterar man efter att ha provat.  Man är lika trött när man kommer in igen. Den möjlighet som återstår är att somna framför Rapport. Ibland räddar det några timmars koncentrerat kvällslåtsasarbete. Som i förrgår.

Tsetseflugor på kullen kanske.

Eller också är det bara en reset som behövs. Alltså häll in sprit tills man somnar. Förhoppningsvis är man skapligt återställd när man vaknar igen eller kanske i bästa fall ett dygn efter det. Länge sedan jag gjorde en reset nu. Den där uppstartsprocessen har blivit så jobbig med åren att man ogärna går i den där riktningen. Inmundigar med försiktighet. Smak före berusning.

Olivia, min toaletthusspindel, hibernerar. Hänger där från taket i sin tråd. Troligen i väntan på bättre tider. Tänk den som kunde göra likaledes. Men en säng skulle man såklart kunna ställa hit. Så man kunde sträcka ut sig när behov uppstod. Det är ju ändå ett låtsaskontor och ett låtsasjobb det här och här finns såklart  inte annat än låtsaskunder. Nehejdå, låtsaskunder tar inte illa upp om man ligger och sover när de kommer. Det är jag ganska säker på. Fast K tycker det är ett dåligt förslag. Hon har oftast rätt. Vet och förstår saker som jag inte vet och förstår mig på. Så det blir nog ingen säng här på låtsaskontoret.

Börjar läsa “1968” igår. Lite haltande inledning. Debutromankänsla. Eller också beror omdömet på att jag nästan är död av trötthet då när jag lägger mig alldeles för sent. Men läser väl vidare så får vi se. Tror. Eftersom de andra böckerna i serien har varit så förbannat bra. Ja den sista var kanske lite tveksam om man tänker efter. Vi får se. Läsa, läsa, läsa.

Nyser…

Snörvlar…

Jaha ja…

Imorgon österut. Havskänning. E4-åkande. Blir nog bra. Hoppas man och om bilen vill så kan det gå. Samma sak nästa fredag också faktiskt. Fast då uppskiftat en bit norrut. Har man tur den gången får man sig serverad några bitar Sushi. Sannolikheten för det imorgon är dock liten. Men kanske en bit av något annat.

Urk… Svälj…

Nu skall jag fixa till något vi kan äta. Idag. Kvällsmat. Vad man nu skall hitta på för kulinariskt idag. Tål att funderas på. Får återkomma med mer svammel en annan dag. Kanske.