Det är en sådan där morgon som ropar “WINTERN KOMMER!”, japp med dubbelt W eftersom sådana här morgnar bryter lite lätt på Tyska. Inte ens talgoxarna, som pickat på fönstren efter mat i två veckor nu, verkar vara ute. Det är bara den där vinden, regnet, dimman, ja, höstvädret. Det som säger stanna inne, tänd en brasa, leta upp en god bok och häll upp en rökig whisky och gör sen inte skit mer idag.
Fast jag har såklart ingenting emot det här höstvädret egentligen. Jag gilla höst. Det är vintern som är problemet. Ja “wintern” då såklar. Man skall vara konsekvent. Men slapp man gå ut på vintern så hade väl den gått att leva med också. Tyvärr måste man det. Alltså går det inte att leva med.
Så med regnet smattranade mot rutorna sätter jag på lite kaffe och slår på mina skärmar. En ny (låtsas)vecka började igår. Den matematiske sonen skjutsades till stationen för hemfärd till lärdomsstaden efter en helg hemma. Han har blivit en bra människa. Det glädjer mig. Men bra människor föds bara ur kamp.
Skjutsar ner K till riktigt jobb. Om jag inget jobb har så har hon två. Det är orättvist. Jag den förste att erkänna det, jag den förste att ändra på det om det gick.
En kamrat är i LA, går där rockstjärnor varit, pratar med “rocksaligheten”, ser kändisarnas hus. Jag kan inte hjälpa att för mig blir det lite sällskapsresa. Jag har aldrig varit åskådaren. Aldrig set charmen i att hålla i Madonnas trosor eller Einsteins pipa. Men allt det där kan såklart vara underbart ändå. USA är ett jävligt roligt land att resa i. Ja och har man Nick Borgen med sig öppnas väl det en del dörrar som annars varit stängda.
Fast nu skall jag ta tag i min favoritdag. Segla iväg in i mina drömmar. Där, där det alltid är sommar och nära till hav.
